FUSKLYX...


Sill, lite som vanlig vardags-sill i all ära, men när man lite vill
skruva till det och få en lite, lite lyxigare stämning där till nypotatisen
så kan man ta till det här lilla knepet.

Finns antagligen femtiosju andra bra knep, men det här är det jag kör med.
Funkar för oss, liksom! 

Jag har oftast en sillburk av något slag hemma i kylskåpet.
Likaså cremefraiche, rödlök, citron och sommartid växer det dill 
i landet, så det är garanterat.

Rätt ofta har jag också en burk rom i frysen, eller en burk tångkaviar i kylskåpet,

Så om det kommer överraskningsgäster, eller jag bara vill skruva till en
helt vanlig sill- och nypotatis-middag så behöver jag bara köpa hem
en liten burk med kräftstjärtar för att sno ihop en lyx-sill.

Jag blandar bara ihop:

En burk avrunnen sill (kanske jag sparar lite av spadet) 
En burk kräftstjärtar (kanske 1/3 del av mängden sill) 
Creme fraiche så det täcker
Smått skuren rödlök
Rör eller tångkaviar så det ser ser trevligt ut
1/2 citron, finrivet skal och saft.

Och voilá! 

Lite fusklyx är fixat.


SÖTT EFTERÅT...



Vi hänger kvar ett tag i midsommarstämningar ännu. 
Middagen dukades upp på glasverandan för busvädret utanför bjöd
ju inte direkt på hurra-rop om att sitta ute i pergolan.

Tydligen blev det tema-orange, fast det absolut inte var planerat av 
några som helst inblandade.
Så kan det gå ibland.

Orange är en varm färg i den övrigt kylslagna midsommaren...
Tyckte riktigt synd om alla midsommarfirare ute i stugor och kojor.
Nästan sju veckor av värmebölja, så några midsommardagar med kyla 
och regn, och så nu värmebölja igen! 

Ja, ja...orättvis är världen!  



Men det var inte alls vädret jag skulle prata om utan efterrätter! 

Jag är inte alls något kakmonster eller ens en sockerråtta, men
något i receptet av den här efterrätten tilltalade mig.
Måste ha varit moroten, osten, och knäckebrödet...

Haha...

CHEESECAKE - WANNA - BE

Till 6 personer


TOPPING
40 g knäckebröd
0,5 dl pumpakärnor
0,5 dl mandel hackad 
(jag böt ut det till andra nötter - gillar inte mandelsmaken så värst)
1 tsk bortlade kardemummakärnor
1 msk smör
2 msk flytande honung
1 krm flingsalt

MOROTSMARMELAD
250 g morötter
1/2 citron, finrivet skal och saft
1 dl vatten
2,5 dl syltsocker

FÄRSKOSTKRÄM

200 g färskost (typ Philadelphia
2 dl vispgrädde
1 tsk vaniljsoker

Börja med MARMELADEN:

Skala och finriv morötter
Blanda morötter och citron med vatten och syltsocker 
och låt koka utan lock ca 10 minuter.
Häll marmeladen i varma, rena glasburkar.
Den här marmeladen är riktigt god till annat också! 

Sedan till TOPPINGEN:

Krossa knäckebrödet och blanda med pumpakärnor, mandel (nötter) 
och kardemumma. Stek stulet i smör och honung med lite salt
någon minut bara. Strö ut på ett fat, eller en plåt och låt svalna.

Och sist FÄRSKOSTKRÄMEN:

Vispa färskosten fluffig med grädde och vaniljsocker.

Enkelt eller hur?

Sedan är det bara att skeda upp lite marmelad på botten av ett glas,
så på med ett lager färskostvisp och högt på toppen lite crunch.

Så rackans gott! 

MINGELMAT...


En älskar rårakor. Det är bara så.

När jag sedan snubblade över det här receptet på nätet så tänkte jag
att dessa måste jag bara testa på någon gång.
Den gången var nu på midsommar! 

Och eftersom jag är en mästare på att tappa bort anteckningarna
på diverse riktigt goda receptfynd, så har jag valt att 
samla dem här i bloggen. 
Så jag - och kanske någon annan - kan ha glädje av det en annan gång.

*

Till ca 15 stycken sötpotatisflarn behöver du:

1 stor batat (sötpotatis) eller ett par mindre - ca 300 g
1 ägg
1 tsk salt
Olja till fritering

Skala och riv bataten grovt.
Krama ur överflödig vätska ur den rivna bataten och 
blanda det sedan med ägg och salt.

Skeda upp matskedsstora, eller hur små/stora du vill ha små högar som du
kramar ur och sedan plattar till med tex en stekspade. 

Värm upp 2-3 dl olja i en kastrull och fritera två eller tre batatplättar åt gången.
Jag friterade dem ett par minuter/ sida.
Låt rinna av på hushållspapper.

Man får lite känna efter hur länge de skall friteras för att bli lagom krispiga.

När batatflarnen svalnat lite kan man klicka på lite majonäs
Jag använde mig av en sprits för att få det lagom på flarnen, 
som i mitt fall var lite olika stora...

Toppa med löjrom (eller som jag då med svart tångkaviar
och en liten vippa med dill.

*

Inget nytt under solen kan man tycka, men
något med kombinationen krispig, lite söt batat,
krämig majonäs och salt kaviar fick mina och gästernas
smaklökar att spinna lite grann.

Lite pyssel att fritera flarnen - men så värt besväret! 








MIDSOMMAR I STAN...



Eftersom sönerna invaderat skärgården, eller nå kanske inte hela skärgården, men
åtminstone den lilla pluttedel som jag liksom lite regerar över så
måste jag som en person i midsommarexil hitta på något annat. 
Sopade ihop några andra släktingar som var kvar i stan - av olika orsaker - 
och snurrade ihop lite mat. 
Det blev en riktigt trevlig liten meny. Recepten kommer sedan i ett annat inlägg. 





Lite otippat blev årets midsommar-tema "orange". 

Hade planerat laga en förrätt av batatflarn och en efterrätt med morot. Att sedan
gubben helt ovetande om mina mat-planer tassade iväg och köpte orange rosor,
och min bror hämtade en flaska "orange" skumpa var allt bara en ren tillfällighet.
Orange is the new black, liksom...

Eftersom jag, med mina 50+ år, ändå var den som drog ner medelåldern bland 
matgästerna hade jag valt ut en spellista från Spotify med sommarmusik från
50-talet +/-. 

Det var skoj att se hur musiken väckte barndoms- och ungdomsminnen till
liv hos dem runt matbordet. 

Satt där och lyssnade på diskussionerna, berättelserna som minnena väckte,
och funderade på när vändningen sker. När börjar man se mer bakåt än framåt
i tiden? När börjar man mer minnas det som var än drömma om det som skall komma?

Är det ett tecken på att åldras? Att svunnen tid är med närvarande än
framtiden de stunder man inte är i nuet?

Själv skall jag minsann satsa på nuet, just nu.
Det är midsommardag, solen skiner och ja...det är så fint...just nu. 

DEN FAGRA MIDSOMMAREN...




Ja, haha...hur fager den nu sen varit i år - någonstans i landet - kan man undra. 
Vecka efter vecka har vi alla kunnat njuta av underbara varma - för att inte säga heta - 
dagar med nästan ständigt solsken hela tiden. 
Sommarhetta-älskarna har suckat av hänförelse, andra har redan lite börjat sakna regn
för att lindra den otroliga torkan. 
Nu har vi fått lite regn. Midsommareldarna kunde tändas så just den biten fixade moder natur.
Att hon sedan lite tog i och skapade alla tiders midsommarstorm också, det var ju kanske
ja..att ta i. Många hade kunnat vara utan den, kan jag tro? 

För egen del blev det (igen) en midsommar i stan, då båda sönerna med kompisar
invaderade stugan där vid havet. 



Den här bilden tog jag då jag var där senast. Underbara spegelblanka sommarmorgnar var det då.
Nu har sommarstormen brakat loss med full styrka, och bleke kan man nog glömma
oberoende var man firar sin midsommar i år i den här hörnan av världen.

Regn, storm och cirka 12 grader.
Det är midsommaren 2018 det.

Så på det sättet har texten ingen som helst koppling till bilderna i inlägget.
Helt fake news med andra ord...;)





Men midsommar har det varit. Jag har matat de (närvarande) mina till en sådan
matkoma att det kanske tar ett tag innan de känner ett behov att tassa till kylskåpet. 

Eftersom jag samtidigt i helgen hade ett litet uppdrag att fota matbilder till ett 
framtida projekt tyckte jag mig bestämt höra små förhoppningar viskas om att jag 
förhoppningsvis skulle få fler mat-foto-uppdrag. 

För det finns ju alltid någon frivillig som "måste offra sig" att 
efteråt käka upp maten som man fotograferat. 

Ja, ja...




Hur som helst.

I slott eller koja, i storm eller stiltje, i sol eller regn.

Ha alla en skön midsommar! 








OM SMÅ TING...




Det har hunnit bli sent när jag kommer fram till stugan. Skogen doftar annorlunda när
jag stiger ut ur bilen och släpper ut hunden. Det är torkan som gör det, 
torrt gräs och torra löv knastrar under mina fötter när jag konkar in mina kassar.

Stugan doftar som den skall, en varm, skön doft av trygghet och enkelhet. 
Lämnar dörren öppen och låter kvällsbrisen ta sig in. Vinddraget får några dammråttor
att ta sig en svängom längs golvet. 

Det är så stilla, så vilsamt. 

Ser mig omkring, på saker som jag valt att ha här, som tålmodigt väntar på
att dörren igen skall öppnas och släppa in havsluft och skogsdoft. 

Hur kommer det sig att just de här sakerna fått stanna kvar. Påskäggen på
väggen som hängt där så länge, de som kom till en påsk då jag glömt
allt påskpynt hemma. Tavlorna med sjöfågelplanscherna som jag hittade
i en liten, liten butik i Stockholm, de som jag så länge sökte efter. Det var en 
regnig och blåsig dag, och jag trodde knappt de skulle klara sig hela och 
torra till båten ens. Här hänger de nu, och jag blir glad varje gång jag ser dem.

Gränsanden i trä som jag haft i snart trettio år, köpte den i tiderna till en helt annan
spriskrans, i en helt annan stil. Den är en av de få föremål som jag brukar smeka
när jag går förbi. Den är så len. Ljusstaken som var bland det första jag 
någonsin köpte på nätet, halmhatten som är så luggsliten, men så bra att ha på
när man vill sitta i solen och läsa. 
Såna där enkla små föremål, ganska onödiga, nästan snudd på banala, men
jag skulle märka om någon av dem skulle vara borta.  
De har sina minnen, de bär sin berättelse.



Högst uppe på ett skåp har jag min smått makabra samling med naturfynd.
Kraniet av hjorten som antagligen hade gått ner sig genom isen, hittade den
en tidig vår på stranden. Fjädrarna efter tjäderhönan som gått en våldsam död till mötes,
fast hon blev nog mat för någon hungrig räv. Svanfjädrarna som låg kvar på stranden
efter ett häftigt slagsmål mellan två svanar. Havsörnens fjädrar som jag hittade
innan jag ens fick syn på den första örnen här. Och ugglefjädern som jag inte
har lyckats artbestämma. Minnen från så många promenader.

Skrinet som innehåller papper och pennor.
Om man någonsin skulle behöva det. 
Rita eller skriva på - så där som man gjorde förr.




Den där totalt onödiga Ledigt/Upptaget-skylten som hängt där i 
mer än ett decennium på dörren till bastun/duschen. Blir lite mer rostig för varje år. 
Någon vår kommer rosten att ha ätit upp hela skylten. Tills dess får den hänga där.

Den gamla näverkonten som numera döljer filtar och sockor, mössor och
vantar under sommarmånaderna - då de hoppeligen inte behövs. Inte så
ofta i alla fall. Dess yta är också så len av slitage att jag gärna låter handen
stanna vid den en extra stund. 
Vid minnet av tid som gått, av stunden som är.




Än hänger mina 'potatissäckar' tomma. 
Visst, jag flyttar över potatisen från sina färdiga plastpåsar till dessa
av tyg, som håller potatis mörkt och lagom torrt.  
Och ja, jag njuter varje gång jag tar potatis till maten från dessa
grova tygpåsar och slipper plasten. 

I sommar skall jag ta med dessa till torget och slippa 
plastpåsen helt. 

*

Under en tid har jag snusat på fenomenen minimalism, 
döstäda, optimalism, och andra motreaktioner mot överflödet som vi lever i. 
Kanske är det lätt för mig i den här åldern, med några steg över 50 att 
inte längre känna behov av att äga så mycket. 
Det är skönare att släppa taget än att ha begäret. 
Här på stugan blir det klart och konkret med hur lite man klarar sig, 
utan att tulla på hemtrevnad och det där som gör ett hem ombonat. 
Tänker på hur befriande skönt det är att samma utblåsta hönsägg fortfarande 
tillför min smak av estetik till stugan. Efter alla dessa år. 

Önskan att ha det fint omkring sig minskar inte med åren, 
eller ens med insikten om att konsumtionen måste minska radikalt. 
Det som gör skillnad är att bara ha sådant som man verkligen vill
ha och äga, som man vill stanna upp vid en liten sekund i sin vardag, 
bara för att låta handen vila på den lena ytan en stund, bara för att låta
blicken följa en vacker form, bara för att för en stund låta det återge ett minne. 

Sådant babbel idag. 



MOT NORR...




När jag började gå igenom mina bilder insåg jag att jag inte en enda gång
plockat fram kameran då vi varit i städerna längs rutten. 
Säger mer om mitt fokus på fotograferande än hur fina städerna var.
I synnerhet Kristiansund var en söt, liten bekantskap. Nästan så jag nu
ångrar att jag inte tog kameran fram och med på en tur i stan.

Grabben träffade sin kompis och under tiden letade jag efter nattkvarter åt oss.
En camping såg så fullbokad ut att jag körde till följande. Den verkade mer 
stillsam och tystlåten, tills jag insåg att den ligger precis intill flygfältet
så det här med tysthet och sådant jag gärna uppskattar när jag skall sova
 kanske inte uppfylldes helt just här... 

Så det fick bli resans enda hotellnatt istället.

Nästa stad att stanna till vid var Trondheim - men inte heller där plockade jag fram
kameran en endaste gång. 



Efter Trondheim-stoppet började vi dra norrut. Från och med nu hade vi inga som helst planer
på vart vi skulle köra, vem vi skulle träffa eller ens någon som helst tidtabell.

Vi bara styrde kosan mot norr, stannade och kokade mat när vi hittade någon fin
plats och kände att det minsann började kurra i magen.

Med fina vyer känns nudlar med tonfisk, och de sista dropparna från den medhavda vinflaskan
nästan lite "lyxigt". 
Inte Michelin-standard direkt dock...




Någonstans här kände vi att vi nu ändå behöver ta ett beslut att 
fortsätta ännu längre norrut eller börja kurva hemåt så småningom. 

Kände att jag kanske hade sett och upplevt det jag hade velat se och uppleva
och grabben tyckte lite samma, så när nästa vägskäl mot Sverige kom så
lade vi blinken åt höger. 




ATLANTHAVSVÄGEN...


Vaknade till en mulen morgon, där molnen verkade riktigt regntunga, men det 
regnade inte mer än några droppar, knappt så man behövde sätta
på vindrutetorkarna ens. 

Hade säkert varit välkommet med regn, hela Norden verkar vara kruttorrt.
Att det var så torrt överallt gjorde också att vi inte kokade mat på vår trangia
precis så ofta som vi hade tänkt, utan valde hellre att laga middagen i stugorna, eller i 
campingens kök. 



Nåväl, till Atlandhavsvägen. Den är 36 kilometer lång och absolut värt en liten omväg om man är i knutarna. Vi skulle ju till Kristiansund, där grabben skulle träffa sin kompis, så ingen var
lättare att övertala att köra den här vägen dit än jag. 

Jag hade ju kollat in bron innan, men det som var en härlig överraskning
var de vackra, karga klipporna längs vägen. Tyckte det var bara fint med lite "ovädersmoln" 
istället för klart solsken, naturen här kändes mer dramatisk då. 

Skulle gärna ha fått storma lite också - men allt kan man ju inte få...


Därborta syns redan den klassiska Atlanterhavsvägs-bron som nästan ser ut som 
om den tar slut mitt ute i ingenting.

Lite Stairway to Heaven, liksom.




Hahaha, satsar hårt på dessa turistfoto-vinklarna i mina bilder, men
det är inte så enkelt att hitta andra vinklar då det är så smalt att det inte
går att stanna bilen riktigt var som helst.

På båda sidorna om den här bron finns plats att stanna.
Därför blir säkert de flesta bilder rätt så lika. 

På den norra sidan finns dessutom en utstakad "led" på
en halv kilometer som man kan gå runt en liten kulle. 






Så vackra mönster i klipporna, så vackra vyer - och så himla fin plats
för lite Tuvull att växa på.

Det gillar vi! 

MOT HAVET...


Efter alla hårnålsvägar, med de roliga namnen Trollstigen, Ørnesvingen, Nibbevägen,
och vad de nu heter - har lite tappat räkningen vilken väg hette vad...hih - tog vi sikte på 
västkusten och Atlanten.

Tog in på en camping i Bud. Här hyrde vi en hytte, för det kändes lite råkallt 
fast havet låg där och guppade alldeles lugnt och fint.
Det var på kvällarna (och nätterna) man märkte att det precis är i början av juni.




Campingen låg precis vid stranden, och det var härligt att kunna ta sig en liten promenad längs
stranden och njuta av det fina kvällsljuset. 
Man uppskattar mer än annars att sträcka på benen lite när man suttit i bil
större delen av dagen, även om vi inte på något sätt sträck-körde utan stannade 
många gånger under dagen. För att fota - bland annat, krhmmm....;) 




Hängde kvar på stranden tills skenet blev så där riktigt gyllene, 
vilket sker rätt så sent den här tiden på året...

Grabben hade redan somnat i sin säng när jag kom tillbaka.
Och så hade han diskat. På det sättet är han behändig att ha med.
Grabben.




ALLT DETTA VACKRA...


Det är nästan så det blir för mycket med allt detta vackra i de här regionerna! 
Hörde en liten småsarkastisk kommentar från bilsätet bredvid om att det kanske inte är total nödvändigt att stanna på precis varenda plats där det bara är möjligt för att knäppa en bild.

Men det är.

Stundvis kunde jag faktiskt köra ett par kilometer innan det var dags för nästa stopp.



Längs den här vägsträckan finns Gudbrandsjuvet, en fem meter bred och i 
runda tal 25 meter djup ravin. 
(Ingen bra bild på den platsen, djupet är så svårt att fånga på bild. Bara att åka dit och se själv ;))

Sedan vidare mot Stigfossen och så ner för Trollstigen där man 
lätt får syn på sina egna baklyktor! 



Ja, men visst är det vackert? 

GEIRANGERFJORDEN...




Geirangerfjorden är sedan dryga tio år skyddad av UNESCO som ett världsarv.
Det kan kännas aningen märkligt med tanke på att det är ett sådant unikt 
naturvackert ställe. Man antar att brittiska bergsklättrare upptäckte fjorden
redan i medlet av 1800-talet. Numera är den klassad som en av de vackraste fjordarna i världen
och stället besöks av dryga halvmiljonen turister varje sommar.
Turistbåtar kör skytteltrafik i fjorden och under högsäsong är det säkert 
trängsel och kö på de krokiga bergsvägarna. 
Men så här lite off-season är det gott om utrymme, både på vägarna
och på campingen, vilket jag personligen tycker är skönt! 

Geirangerfjorden sträcker sig 15 km och om man vill kan man ta sig en 
dryg timme till sjöss med någon av de turistbåtarna som finns att tillgå.
Priset på en sådan tur låg kring 50 € per person och tur. 
Man kan också hoppa på turfärjan som kör mellan Geiranger och Hellesylt. 
Färjan har tre avgångar per dag, så man kan välja den, med eller utan bil, 
istället för dessa turistbåtar. 

Vi hade preliminärt planerat att ta en tur på fjorden, men sedan 
blev det ändå inte så. Vi valde att köra vidare och lämna dessa
fantastiska bergstoppar som nådde upp till 1600 m över havet bakom oss.
För denna gång.



Jag kan gott tänka mig att återkomma hit en annan gång.
Men då också off-season. Känns inte som ett ställe jag vill besöka under den 
värsta turistsäsongen. Men i september kanske...? 



På kvällen tog jag en promenad upp längs forsen som kastade sig ner från fjällen
för att förenas med Geirangerfjorden precis vid vår nattcamp.

Undrar om jag någonsin tältat i vackrare omgivning än den här?

Knappast! 



Det enda som "störde" var bruset från bäcken som störtade ner från fjället,
och just det "oljudet" kan jag leva med. 

Så fin plats denna Geirangerfjord!