nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

MELLAN VINTER OCH VÅR...





...eller att kombinera dem två?
När jag skulle plocka fram mina påskfåglar och städa undan ljuslyktan så märkte jag att de ju egentligen passar väldigt bra ihop. Går liksom lite in i varandra.
Får bli så i år, när gränsen mellan vinter och vår också därute är lite suddig.

Just nu skiner solen som besatt därute, det är varmt i solen. Vinden är ändå kylig när den kommer insväpande över fjärden. Planerna på att ge sig ut till stugan krymper ihop.
Längtar, men än sover naturen sin djupa vintersömn därute.

Jag låter den sova på.
Tids nog hinner vi träffas. 




Samlar istället ihop Mina Människor runt matbordet här hemma.
Gömmer chokladäggen ute i den nya trädgården, nya gömställen att hitta på.

Bakar citronpaj och häller pashan i sin form.
Lammsteken väntar. Vattnar rosmarinen och kollar vilka skott skall offras.




Hunden ligger utslagen i solen på söderterassen. En vimsig fluga surrar omkring bland bländvita snöhögar.
Vinter och vår möts, kolliderar, än en gång.

Äldre sonen ringer, pratar bort en stund med honom.
Han låter nöjd med att vi firar påsken hemma hos mig istället för på stugan.
Han har tenter att läsa till.
På stugan finns tusen underbara platser att dra sig tillbaka på för att läsa i lugn och ro. Han vet dem alla.
Han vet också att de platserna är djupt indränkta i snö och inte speciellt lockande.

Lillungen, han, tonåringen, satte upp en lite bekymrad, eller nästan en aningen ogillande, min när det var tal om
påsk-på-stugan.




- Måste vi liksom  a l l t i d  fira påsk på stugan? Vi har typ  a l d r i g firat påsken hemma!

Och så kommer det en lång utläggning om planer, aktiviteter, och en massa kompisar som är inblandade...


Hih, visst har jag väntat på att detta kommer - då en helg på stugan inte längre är prio ett liksom.
Nu är vi där.

Tänker på att det är bra att jag fortfarande har kvar min stora, rymliga bil, för i sommar kommer den nog att behöva svälja en och annan extra tonåring - om jag skall ha en chans att lura ut min egen tonåring till stugan.
It's life, och precis som det skall vara.



Tonåren, den där perioden i livet då man inte är liten längre, men inte heller stor.

Lite som att vara någonstans mellan vinter och vår.


LÅNGSAMT TICKAR...





...vårens klocka - har ni hört det förr detta vinterns år?

Men! Idag, äntligen skedde undret och det smalt åtminstone 1 dl snö från trappan, från den mot söder.
Och så avdunstade kanske 1 dl till, så jepjep...något smått är på gångs!

Kände en liten vårlig lyckofjäril vispa omkring i mitt fortfarande lätt förkylda bröst.
Så lite det behövs!

Den slätbladiga persiljan har grott. Och chokotomaterna (ni vet de där riktigt djupaste brunröda) som är så tokgoda.
Och ja, så har några frön som jag hittade i jackfickan efter Madeirabesöket också grott.
Köpte några frukter av en lokal gubbe som stod och sålde i en vägkorsning, 
så jag har ingen susning om vad det är för något. 
Men grott, det har det. 
Detta något.



Den här påsken verkar det som om inga kycklingar kläckts alls här hos oss.
Det finns bara ägg.

Måste vara den sena våren, eller något?






Kurre Kvick, han som huserar i min trädgård, han har inte så mycket till vårkänslor än, han heller.
Än bär han vinterpälsen  och hårtofsar på öronen med den äran.

Även om solen värmde idag, och termometern faktiskt kröp ett slag på plussidan, och det smalt ett par dl snö per kubikmeter snö, och solens värme fick mig skutta till av vällust. Även om mina sådder gror i solskenet, så visar den  väderlekssida jag kollar på ännu rejäla minusgrader i tio dagar till.
Och mer snö.

Och jag skulle inte riktigt orka med det mer.
Att vårklockan skall ticka så långsamt, så långsamt.

Min vårfjäril i hjärtat längtar ut, som om den vore instängd i en puppa.
Instängd i en kokong av frost.


MOSSIGT...





...i huvud och hals.

Upprepar min tradition från många år...när alla andra redan genomlidit vinterförkylningen och jag hinner ropa hej, ingen förkylning i år - då slår den till och däckar mig.
Började med ett par dagars feber, några dagar då jag trodde jag hade kommit lätt undan, men sedan...
Kabooom...sätter sig viruseländet i halsen på mig och gör mig mosig och mossig och väldigt tyst.

"Ropade" i morse åt lillungen som precis skulle ge sig iväg till skolan.
- Är du snäll och hämtar in tidningen innan du far iväg?
- Va??
- Jo, hämtar du in tidningen?
- Vaaa?
- HÄMTA IN TIDNINGEN!
- Jamen, tala så man hööör! Inte hinner jag med det nu mer när jag skall stå här och försöka höra vad du säger! Jag missar bussen - ju!

*suck*

Mossigt gammal är också mitt påskägg.
Den har blivit lite av tradition den med. 
Förmodligen har ni sett det här på bloggen under alla påskar hittills. 
Jag är inte så påskpysslig av mig, beroende på att vi oftast ger oss till stugan över helgen, och det känns lite ja, onödigt att go bananas med pynt.
(Usch, vad tråkig jag låter....:))

Men mitt vita ägg dammas ändå av och får komma fram - varje påsk.

Jag hade ju hoppats på lite mer vår till påsken, men men...
Hade tänk plocka lite mossa för att göra en patineringskräm till mina lerkrukor.
Men det lär jag inte göra riktigt än!

Där jag tidigare bodde innehåll vattnet tydligen mer salter och mineraler än vad det gör här, för förr fick jag rätt snabbt mina krukor att se mossiga och kalkiga ut.
Nu går det inte alls så där av sig själv, så jag får ta till lite knep.

Bäst skall det funka med en mix av joghurt, mossa och öl, har jag hört.
(Kaffesump kan man använda om man vill ha en mera mörk look).

Det skall jag testa på i vår.
Återkommer med resultatet när jag kommit så långt!

Idag satsar jag på att försöka bli av med min egna mossiga känsla, ta det lugnt och 
inte tala så mycket - för ingen hör ju mig ändå...


ANNULLERAD VÅR...




...hotar meteorologerna om. 

Jag tror dem. 
Meteorologerna.

Om det nu skulle vara sommar, så skulle underbart varm luft strömma från de stora stäppområden i Ryssland in över vårt land. Men nu är det ju inte sommar, inte ens vår. Vindarna hämtar hälsningar från djupaste Sibirien och det är en bister hälsning.
Vinden nyper i kinderna och kryper in genom varje liten lucka i min vinterutrustning som jag missat att täppa med yllehalsdukar och skinnhandskar. 
De bär en hälsning om att våren är inhiberad.

Jag tror dem.
Vindarna.

Läste, på tal om den här annullerade våren, att det kalla vädret troligen fortsätter in till halva april.
Matar min otålighet och suckar.

Kryper upp i min soffhörna med en ekonomiförpackning av näsdukar och en gigantisk kopp hett te, förbannar förkylningar och utdragna vintrar.

Visst är det vackert. Det vill jag inte förneka, och skulle jag vara oförkyld skulle jag gott kunna tänka mig ge mig ut och skida i solskenet. Eller promenera på isen. 
Man får liksom lov att svänga på det hela.
Det går. För även om man kan längta sig sjuk efter våren, så finns det faktiskt positiva sidor också.
Sol och bländvita snövidder har vi inte varje år.

Men de lär ju stanna här ännu en stund - så kanske jag hinner ta min skidtur ännu!
Bara jag har snutit färdigt.





I vintras (alltså i den kalendariska vintern) tänkte jag att när det blir påsk drar jag ut till stugan och föreställde mig öppet hav och sjöfåglar och skärivår i och med att påsken är rätt sen i år.
Nu blir det nog att packa med skidor och snöskor.

Havet är fruset, sjöfåglarna lär nu ligga och lura ute i yttersta havsbandet och vänta på att isarna går.
Från mitt köksfönster här hemma ser jag havet, det lovar inte ens islossning på länge än.

Förra veckan, då det var lite varmare hade jag en liten invasion av bofinkar vid min fågelmatplats, men de har dragit sig tillbaka, de är borta.

Trädgården är stum. Bara långa eftermiddagsskuggor fläckar snön.
Teet är slut och katten vill in från kylan.


NIYAMA...




...eller förhållningssättet till dig själv.

Och vad passar väl bättre att katten min får presentera den första av reglerna här...så där med glimten i ögat.

SHAUCHA

Renlighet
I kropp, i sinnet, i tal.

Själv gör jag ibland så att jag efter en kort löprunda, tar mig en skön dusch och fixar stretchande genom att yoga en stund. Jag tycker att det skönt att sedan kunna slappna av och bara känna att det doftar gott.

SANTOSHA

Att vara nöjd 
med vad man har eller inte har.
Tillfreds.

Det är lätt att känna sig lite sur för att någon annan kan något bättre än du, men glöm inte att du är en jäkel på något annat!

TAPAS

Självdisciplin.

Eller att vara lite återhållsam sådär. 
Så där lagom.

Så det finns en balans. Tapas är ofta något vi redan lär oss som barn.
Vem har inte tjatat på läxor när ungen helst skulle vilja vara ute i pulkabacken, eller hänga framför datorn? Lagom jobb, lagom vila.
Vem har inte känt ett sting av lite dåligt samvete när man smällt i sig en hel chokladkaka, och man liksom inom sig vet att ett par bitar egentligen hade räckt till för att stilla godissuget?


SVADHYAYA

Studier.
Att lära sig nya saker, att sträva efter insikter.

Nu talar vi inte bara om kunskap så där i stort, utan också om vad ny kunskap gör med en själv.
Att vara uppmärksam på sin kropp, sin själ, sitt intellekt och det egna egot.
Att lära sig nytt är ju tillfredsställande, är det sedan att ta en smarrig examen i något, eller att lära sig sticka hälen på en socka, eller...ja vad som helst som man inte kunde innan.


Till slut har vi en riktig tungvrickare:

ISHVARA PRANIDHANA

Att skapa rum för andlighet i sitt liv.

Vad den andligheten sedan kan vara är säkert upp till var och en.
För någon är det säkert den egna religionen, vilken den än må vara. För någon annan kan en stund i naturen kännas andlig. Man talar också om att vara ödmjuk.
Vad det än är som man känner ödmjukhet för är egalt.
Bara man ibland kan känna att något är större än det egna egot.

*

Nu går man kanske inte och mumlar dessa ord i sanskrit för sig själv, dag ut och dag in, men de finns ändå där, varje dag.

Och genom att ibland skänka dem en tanke, blir man mer medveten om de där små detaljerna i vardagen, som faktiskt ger ett välmående.

Om jag tänker på min dag idag....en helt vanlig måndag.


På morgonen när jag kläde mig för jobbet drog jag på mig en klänning som fått torka ute i den (mycket) friska marssöndagen. Att känna den där rena doften var Saucha om något.

Santosha, ja. Jag tror nog jag kände mig rätt nöjd hela dagen. Lite extra nöjd för att en Mycket Naturlig hårinpackning som jag gjorde faktiskt hade funkat bättre än jag någonsin trodde och att håret var lite mer medgörligt än det brukar vara så där på morgonen.
(Och jo, jag skall dela med mig av receptet - en riktig dundergrej för torra vinterhårtestar).

Tapas då? Hmmm...jag nöjde mig faktiskt med bara en chokladbit som kollegan bjöd på i morse. Jag valde också att eftersom jag hade såpass mycket att "jobba fast" mig på, efter mina sjukdagar förra veckan, så bestämde jag mig för att bara kolla mina mail fyra gånger idag för att inte bli "avbruten" och tappa fokus i det jag höll på med.
(Jo, jag blir lätt en sådan där som sedan prioriterar ett mail fram om det jag håller på med, splittrar mig.)

Och trots att jag längtade efter att ge mig ut och löpa lite, så blev det bara en promenad med hunden.
Lite efterförkyld, i snöstorm och nordan är inte det en vettig idé.


Lärde jag mig något nytt idag då? Helt praktiskt några små tips som har med jobbet att göra lärde jag mig ju. Om det sedan gav mig någon djupare insikt...nja?
Men när jag skulle hjälpa lillungen med hans läxa i fysik så fick jag nog damma av mycket gammal kunskap och gräva fram det från djupaste minneslådan. Egentligen var den kunskapen så dammig att det blev nog som att lära sig räkna frekvens på nytt. Och plötsligt kände jag att jag faktiskt förstod det! Vilket jag inte har ett minne av att jag skulle ha gjort då jag satt där på skolbänken.

Svadhyaya, både för mig och lillungen!

Och andligheten? Har jag gett den utrymme idag?
Kanske jag började dygnet - eller avslutade gårdagen med det?

I går kväll fylldes facebook av inlägg om fina norrsken så här långt söderut som jag bor.
Precis innan jag skulle gå och lägga mig vid tolv, valde jag att gå ut.
Ställde mig i den mörka och mycket kalla vårvinternatten och stirrade upp mot himlen.
Tyvärr såg jag inget norrsken, men nog en otrolig stjärnhimmel och lyssnade på träden
 som knäppte i kylan.
Där under den stjärnhimlen, i tystnaden kände jag nog en ödmjukhet, min litenhet, i allt.

Så ja, i en alldeles vanlig måndag så hittar man nog Niyama.
Och genom att tänka på det ibland, blir man liksom mer medveten, lite mer i nuet.
Med mig själv i det som är.

YAMA...





...det första steget, eller hur vi ser på och borde behandla sin omvärld.
Allt det där som är utanför jaget.

Egentligen är dessa tankar så självklara att när man skriver ner dem känns de nästan lite naiva.
Och ändå, skulle de flesta leva enligt dem, så skulle nog jorden vara en lite bättre plats att leva på.

Varken jag eller någon annan kan ensam förändra världen, men om alla..?

Yama är en slags sociala och etiska regler om hur man borde förhålla sig till sin omvärld.

Det är inte någon tjock bok att läsa, det är inga krångliga regler, absolut inga lagar, bara en tanke.
Yama delas in i fem huvudregler. Fem saker att minnas och ta till sig. Fem riktigt självklara saker.

AHIMSA

Man skall inte bruka våld.
Inte skada någon annan.

Det här gäller nog inte bara fysiskt våld, utan också illvilja.
Ahimsa kan tolkas på många sätt, och för en del betyder det också att inte bruka psykiskt eller verbalt våld,
att inte skada någon annan levande varelse.
Det är därför många yogin är vegetarianer.
Tolkningarna är många men att inte bruka våld är huvudtanken.


ASTEYA

Man skall inte stjäla.
Inte heller vara girig.

Ganska klart den första, men för många är den där andra delen lite knepigare att ta itu med.
Jag tror alla är rörande överens om att girighet är fult, men vem har inte någon gång känt att något inte är riktigt nog och tagit för sig mer än behövligt om tillfälle ges?
Och när är man girig?

SATYA

Man skall leva i sanning, vara ärlig mot andra - men också mot sig själv.

I ärlighetens namn (hahahaa) en enkel regel, men glöm inte att nöd- och vita lögner också är...just det lögner.
Då är det inte längre alldeles lätt att ständigt leva enligt satya.
Men nej, man skall inte ljuga. Sanning är alltid det som håller - i längden.

BRAHMACHARYA

Man skall vara återhållsam i sina handlingar. Eller måttlig. Sådär lagom.

Ursprungligen handlade det enligt vissa källor om att inte missbruka sex. Men inom yoga tror jag många tar det som en riktlinje som innehåller en hel del annat också.
Lagom med mat, dryck, jobb, vila.

Lite sådär som att för lite och för mycket förskämmer allt.
Att hitta sin egen balans.

Här finns inga regler för hur mycket är för mycket, det varierar från person till person.
Men om man lever enligt satya, och är ärlig mot sig själv, så hittar man nog sin brahmacharya också.

APARIGRAHA

Man skall inte ge efter för konsumtion och materiella krav.

Här går det också lite in i varandra, om man lever enligt asteya och slutar vara girig,
så kommer aparigraha av sig själv.
Och tvärtom.



Allt går liksom lite in i varandra och framför allt påverkar de varandra.

*

När jag började med yoga så stötte jag nu och då på de här orden i sanskrit. De sade mig ingenting. Och jag läste, men kände inte då något samband med mig.
Jag tyckte väl att jag levde rätt så där som man skall.
Min kloka väninna som hållit på med yoga i flera, flera år sade mig att det kommer.
Allt det där övriga som är yoga, förutom rörelserna, de kommer. Ge det bara lite tid.

Jag började ju yoga, som så många andra, för att bli mjukare i kroppen, slippa spänningarna av stress.
Jag hade ingen aning om vad yogasutra var för något.

Omedvetet händer det ändå något inom en så man yogar.
Man liksom börjar tänka mer, eller mer strukturerat.

Jag vill helst inte tänka att jag skulle tänka mer, för jag har alltid haft en rätt livlig trafik bakom pannloben av alla möjliga sorters tankar. Men yogan har på något sätt gett dem lite mer trafikvett, om man kan säga så.

När jag inledde mitt köpstopp i december, var det inte för att jag hade en blåsning om aparigraha stod för - jag hade bara blivit så hjärtligt trött på..ting. I synnerhet onödiga ting.

De här tankarna hade säkert susat i mitt huvud där på yogamattan, och jag kände att jag ville pröva på det.

Jag blev så förvånad när jag sedan började läsa yogasutra och fann dessa.

YAMA - fem små etiska steg.

SKÖNHET FÖR SJÄLEN...




...är livsviktigt.

Vad vi sedan matar vår själ med för sorts skönhet varierar oss människor emellan.

För mig har det alltid varit viktigt att ha det vackert omkring mig för att jag skall kunna känna att jag andas fritt. Skönhet kan finnas i så mycket och betyda så olika för var och en av oss.
Skönhet inombords. Skönhet i själen.

*

När jag berättar att jag yogar brukar jag ofta få kommentarer som;
- Jo, precis, jag går på jumppa.
- Jag tycker mer om pilates!

Och visst...yoga är till en del just det där fysiska, och mycket av det man stöter på i pilates tex är samma eller mycket likadana rörelser som man också hittar i yoga.

För mig är yoga ändå mer. Så mycket mer.

Man brukar tala om den åttafaldiga vägen.
Vägen vart då? kan man fråga sig.

Jag tänker som så att det är vägen till insikt om sig själv, till det som är skönhet i en egna själ, och äkta för en själv. Och genom det ser man också skönhet hos andra - även om den ibland kan vara lite undanskymd.

Det låter lite lurvigt och konstigt och oseriöst, men egentligen är det inte frågan om annat än sunt förnuft och logik.

För 2000 år sedan skrev en filosof vid namn Patanjali ner en del klokheter, som känns ovanligt relevanta än i dag. Redan då tyckte han att mycket i det dagliga livet skapade fysisk och mental ohälsa i livet. Aningen roligt att läsa då vi så lätt tror att stress är något som bara vi i vår moderna tid har rättighet till och att just vårt sätt att leva är så fel.
Och det kanske det är. Vi människor har kanske trots allt inte utvecklats inom oss så mycket på den tid vi upplever som så lång. Men i hela evolutionen är det bara en minut. En andning.

Kanske tampas vi nu, som då för 2000 år sedan, med samma tankar om vårt inre, om vår själ. om vår hälsa? Kanske vi inte egentligen är så mycket annorlunda nu än då?
Kanske det är därför Patanjalis tankar har en plats i dagens värld. Och i våra värden.
Bär vi på samma längtan efter ro som då för 2000 år sedan? 
Varför skulle vi inte det?

Han skrev ner sina tankar i det som kallas yogasutra. 

Mera om de åtta stegen en annan gång.
Ett steg i taget.

Namaste!



SNABBA OXAR.....




...ena stunden är de där, och nästa nanosekund senare yr snön om deras avstamp.
Här är det snabba ryck som gäller.
Roade mig en stund på söndagseftermiddagen i solskenet att försöka fånga de här små oxarna på bild.
Senast då inser man vilken fart de har på sig. När jag kollade i kameran hade jag en salig blandning ungefär likadana bilder av en snöhög. Men ingen talgoxe...eller då kanske en stjärtfena eller en näbb eller precis det....uppvirvlande snö.

Nu har jag ju ingen utrustning som så där på riktigt räcker till för fågelfotografering över huvudtaget, men det är roligt att sitta och knäppa i vårsolen. 

Riktigt ohyggligt skönt att sitta där och kisa medan solen värmer ens kinder och ta en kaffe eller två. 
Blir alltid så imponerad av naturfotografer. 
Vilket tålamod! Och vilken kunskap om både kamera men också natur.


Jag tycker själv om foton som har lite liv och rörelse i sig. Liv i det stilla liksom. Och ljus.
Någon har någon gång sagt att fota är att måla med ljuset.
Det låter vackert, och är vackert då det lyckas.

Fotot när talgoxen nappar en bit ost i solens sista strålar tycker jag barnsligt bra om. Där finns liv och rörelse, och så ljuset på osten. Och snön som yr. Man känner att solen håller på att gå ner och att skymningen sakta tar över. 

Så där som ljuset gör i mars. Försvinner sakta.

*

Sakta försvinner också snön. Ytterst sakta går det. 
Vissa dagar går det inte alls. Det kommer mer i stället.
Solen värmer och värmer, men när temperaturen envisas att vara på minus så händer nästan ingenting åt snön. Ingen verkar ha hört eller sett lärkan - och den brukar dyka upp i början av mars.

Efter en så här snörik och lång vinter är en långt utdragen väntan på våren nästan lika tålamodsprövande som att fota fåglar...




Känner talgoxen lika där den sitter på sin gren och tittar ut över sitt snörike?

Upprepar samma som så många andra sagt på facebook, på bloggar, utanför butiken, i bussen, i kafferummet, i telefon, egentligen överallt där människor här i Nord samtalar:

Vi Vill Inte Mer Vinter Nu!


OMG...



...en sådan onödig måndag.

Ibland tycker jag om att summera dagen som varit, och ofta finns där lite sött, lite salt lite beskt och lite surt i en lagom dos som gör att smakerna gifter sig och det ändå när man summerar allt känns som en riktigt bra dag.

Och så finns det de där dagarna som bara är citron.
Från början till slut. I dag var en sådan dag!

Jag tänker inte dra min dag i repris, lugn för det.
Jag vill helst undvika det själv.

Men så kommer man hem till dessa två tokstollar till kräk man har.
Som inte verkar ha någon som helst bad day någonsin.

Jag skall nog satsa på att bli en tokig katt i mitt nästa liv, med en tokig hund som bästis.

Åtminstone vissa måndagar...


OTVÄTTADE FÖNSTER...



...och nybakat bröd.

Marssolens hänsynslösa strålar uppmärksammar mig på saker som borde göras.
Men som inte går att göras, för att Moder Natur har bestämt sig för att här skall det inte delas ut några plusgrader i onödan inte. Sol, visst. Men plusgrader. Inte!

Jag klagar inte. 
Det är sol!

Veckoslutet har varit underbart skönt. Inte ett endaste litet program inbokat. Jag hör till dem som tycker att sådant är otroligt befriande. 
På fredag, precis innan jag skulle gå hem frågade min kollega mig vad jag skulle göra i helgen.
Jag svarade helt ärligt; jag har ingenting planerat.

Ingenting, det låter så intetsägande. Ingenting och ändå just därför möjlighet till att göra vad som helst och vad jag vill.


Det här är min version av slowliving, av downshifting, av att leva enklare.
Jag kan inte alltid förverkliga det i veckan så som jag skulle önska.
Inte ens alltid på veckosluten, men när det sedan erbjuds en möjlighet till det, ja då nappar jag på det som en utsvulten abborre på masken.

Och du milde vad gott det gör.
Att inte ha något att göra.
Eller det är ju fel sagt. Att ha möjlighet att göra precis det man vill - och bara det.

Sova länge på morgonen, tills ljuset och fågelsången väcker en.
Vakna utvilad och utsövd och härligt sömnstel i kroppen.
Det där om min förtjusning i morgonrockar, morgonkaffe och morgontidningar känner väl alla till, så jag undviker att upprepa mig. Men jag bara älskar det. Morgonrockslångsamheten.

Besökte det lilla lokala biblioteket.
Att upptäcka nya bibliotek är som att möta en ny älskare.
Man trevar lite, söker, känner. Fingrar sig fram. 
Alla bibliotek doftar annorlunda. Låter annorlunda. Och ändå samma.

Systemen är de samma. Man vet hur det går till. Ändå trevar man och går försiktigt fram.

Mars solen bländar mig när jag kommer ut med famnen full av böcker.

Sätter mig på terassen, i korgstolen med renskinnet som lossnar hår som en islandshäst i april.
Solen värmer gudomligt.
Och jag läser. Läser. Och läser. I solen.

Jag välsignar min terass mot söder. Där snön har smält bort, och solen bara gassar på från morgon till kväll. I sommar kommer jag att förbanna det, men nu är det bara undergörande.

Lagar tomatsoppa och planterar om mina kronärtsskockaplantor i krukor. Nynnar till radion.
Går en långpromenad i skogen med hunden. 
Lillungen vägrade komma med. Han har sitt.

På kvällen gör jag min första surdegsgrund någonsin. Ställer in den i kylen över natten.

*

Söndagmorgon; samma morgonrock igen. Radion mumlar stilla i köket.
Bakar ut brödet. Köket fylls av mjöldoft. Tar fram smöret, så det mjuknar.

Medan bröden åker in i ugnen för en timme gör jag årets första yogapass ute på terassen, i solen.
Breder ut de hårande skinnen och drar på mig en gammal, noppig, men varm tröja och sätter i gång.
Och jag njuter så!

Solen värmer. 
Sitter en stund kvar, tittar på fåglarna och bara är.
Någon kallar det meditation, men jag känner att jag bara är.
Kanske är det samma sak?

Brödet är färdigt och jag ropar ner en yrvaken tonåring.

- Har du GJORT det här brödet? Det är ju skitgott! mumlar han mellan tuggorna.

Och så fortsätter vi med vårt.
Han med sitt och jag med mitt.

Känner ett välbehövligt lugn komma över mig.
Ibland behöver man inte ändra på hela sitt liv för att dra ner på takten. Det finns så mycket vi inte kan påverka, inte välja bort, inte ignorera.
Men vi kan ändå göra små val som gör oss gott.

Det här veckoslutet var ett sådant för mig.

Ett gott val.
Att ha ingenting att göra.






EN BLÅ STUND...




...ibland har jag en sen morgon. 
Oftast är det också en seg morgon.
Ibland händer det att jag stannar kvar i sängen och lurar, lyssnar på tonåringens morgonpyssel då han gör sig klar för skolan. Viktigast är att jag hör pysslet - att han vaknat och inte ligger och lurar som mor sin vill säga. I morse var en sådan morgon.

Lillungen tassar och tisslar med sitt. Fixar frukost och letar strumpor. Packar skolväskan.
Svär, tyst, så jag inte skall höra när han slår tån i något.

Jag ler i dynan.

Märklig känsla. I årtionden har jag varit den som varit vaken innan, sett till att alla morgonrutiner blir skötta. Nu plötsligt är det helt legitimt att stanna kvar i sängen - även en vardagsmorgon - då jag börjar mitt jobb lite senare.

Oftast stiger jag ändå upp samma tid som alla andra morgnar, men i morse kändes det skönt med att få ligga kvar och dra sig en stund.

Hör ytterklädernas prassel när grabben tar rocken på sig. 
- Hejdååå!!! ekar mellan tamburväggarna, och i det samma hör jag ytterdörren smälla igen.

Hunden, som ligger som en kringla i fotändan av min säng, rycker till och tittar yrvaket och med terrierskägget på sned, omkring sig.

Hörs ett litet sömningt; mrrfhhh!
Skall väl föreställa en kombination av morr och skall.
Inget att bli imponerad av.

På en sekund har hon åter hittat tillbaka till sömnen och gnyr bara sakta när jag flyttar på mina fötter.

En sovmorgon till vardags ruckar lite smått mina cirklar.
Är så van att gå på autopilot dessa vanliga, tidiga, morgnar så när det inte är så, ja då blir jag tvungen att hålla extra koll på klockan för att inte försena mig. Inte en sen morgon. Skulle vara snopet?

Medan kaffet kokar står jag och hänger över arbetsbänken i köket och ser ut över trädgården och mot det gamla torpet, som fått namnet Ateljé. Och Bastu.
I ett och ändå separat.

Där ligger torpet tyst inbäddat i sin vinterbädd. Väntande.

Häller upp kaffet i en kantstött kopp som blivit min AbsolutaFavoritMorgonKopp för sin generösa storleks skull. Slötittar ut på fåglarna som flyger skytteltrafik mellan busken och fågelbrädet.
Bra, där finns mat än, behöver inte fylla på där än.

Hunden kommer ner tassande, får sin frukost, sin morgonsväng, gör sitt morgonbestyr.

Katten, som vaknat långt innan mig och redan väntade på mig nere i köket, har hoppat upp på fönsterbrädet och tittar förstrött ut när vi, hunden och jag kommer in tillbaka.

Jag dricker ett kopp kaffe till.

Det är lätt hänt att jag skulle välja att stannar kvar i den lite drömska, tröga, morgonen.
Om jag kunde vill säga.

Sköljer koppen och tar itu med att göra mig i ordning för en dag på jobbet.

Just dessa sena morgnar gör kontrasten så stor.
Mellan tempot på jobbet och det Stora Lugnet härhemma.

Ibland har jag svårt att slita mig. 
Skulle så gärna stanna i den blå stunden lite längre.

*

En halvtimme senare, med håret uppsatt och jobbeklädd, startar jag bilen och backar ut genom grinden.
Radion spelar en låt, något jag hört hundratals gånger, men som egentligen inte säger mig ett skvatt.
Inte ens berör, egentligen.
Nyhetstrudelutten tar mig senast tillbaka till verkligheten.
Gasar på och rattar via småvägarna ut mitt svarta schabrak på stora vägen.

Hastighetsmätaren visar på 100.

En ny vardag har satt i gång.
Den blå stunden är borta.

I SKYMNINGEN...




...en helt vanlig måndag.
Jag rattar min bil, vars ena framlykta tröttnat och borde bytas, hem genom snöyra.
Hemma ligger en förkyld tonåring i soffan, inbäddad och lite ynklig.
Radion i köket spelar käck musik medan jag matar hund och katt och förbereder middagen.

Efter middagen kallar snöskottandet.
Hunden beter sig som en sinnesförvirrad. Jag tar på mig samma kläder som jag brukar då vi skall ge oss ut på en löprunda. 
Hon, hunden älskar det, jag jobbar på att älska det. Det tar sig. Sakta, sakta, men säkert.

Nu är jag uppe i 16 gånger av 100.
Stänger dörren framför en snopen hundnos och tar itu med att skotta snö.
Igen, än en gång, för hur månte gången i vinter? Har jag ingen kolla på.

*
Räknar snabbt; 
Medeldjupet på snön, om man mäter där snön fått falla fritt är ca 80 cm i min trädgård.
Min trädgård är dryga 1200 m2.
Det blir alltså ca 960 kubik snö.
Cirka 1000 kubik om man räknar drivorna med.

En bussigare flyttbil rymmer ca 50 kubik, visst?
Så för att transportera bort all snö från min lilla gård skulle det med andra ord krävas minst 20 stycken fullstora skåpbilar. Till brädden full-lastade med...snö.

*

Jag skottar vidare i skymningen och lämnar tankarna på skåp- eller lastbilarna.
Solen får ta hand om det här - och här finns ju en del att bita i - för vårsolen...

Lagom varm i(nnanför) kläderna ger jag mig ut på en kort löprunda med hunden.
Den 16:e av de hundra jag i ett svagt ögonblick lovat genomföra.

Vägarna är rätt så oplogade, snöfallet har övergått till underkylt duggregn, 
vinden viner från havet och man skulle ju kunna tycka att det är motigt...

Men det är det inte. De första tio gångerna var det så. Onekligen. Men nu var det riktigt skönt faktiskt!

Som fd kortdistanslöpare (var i tiderna en jävel på 100 m) har jag verkligen fått jobba med att  t a  d e t  l u g n t. Sakta på tempot, förkorta stegen för att inte vara kräkfärdig efter 500 m.
Mina skenben har ropat på nåd, närapå önskat amputation, men efter envishet gav det med sig.

Nu är det bara - nästan riktigt skönt!

Konstigt egentligen, för det trodde jag inte. Jag trodde inte att man kunde längta efter att ge sig ut igen redan då man stod där i duschen efteråt.
Men det hände. Mig. Mycket märkligt.

Kanske det är nykomlingseufori? Förmodligen så?

Hunden skrynklar lyckligt ihop sig breved mig i soffan.
Hennes tunga, lugna andning smittar av sig på mig.

Vi är båda tillfreds.

Tonåringen har återkommit från de förkyldas dimmiga värld och rycker bestämt upp kylskåpsdörren.
- Jag är hungrig, har vi något att käka?

Inget tecken på att man är på bättringen är så hundra som att kylskåpet lockar ett par timmar efter middag - om man är tonåring vill säga.

Skymningen har lagt sig över det lilla huset, dess lilla snöfyllda trädgård och alla dess invånare. 
Lugnet en måndagskväll är precis som det skall vara.


Och på köksbordet, där i skymningen, står en kruka med vårlökar och väntar på sin tur.
Struntar i att snödrivorna står meterhöga utanför fönstret.

Kanske jag borde anamma samma, lite kaxiga attityd i min vårlängtan?




DET ÄR NÅGOT MED SOPPA...




...och vinter, som bara gifter sig så där otroligt bra.

Jo, jag tar tillbaka allt mitt svammel om vår hit och vår dit.
Gårdagens snöstorm skänkte lite vitt ludd från himlen.
Lite vitt ludd till. 

Så mycket vitt ludd, även kallat snö, har... näe, egentligen orkar jag inte med snörekord.
Inte ett till, även om det slår de senaste 30 åren. 
Det bara är nog nu!

Men när man nu en gång inte riktigt kan välja vår fast man vill, utan lever i en verklighet då vintern är och finns, och tydligen verkar vilja stanna en tid framöver ännu, då finns inget som tröstar, och värmer som en soppa!

Soppa är vintermat.


På lekstugans tak ser man snöns "årsringar". Hur det har snöat och däremellan varit blidväder så snön satt sig och bildat mörkare lager av packad snö.
Utan de här blida perioderna, då snön krympt ihop, skulle vi säkert ha dubbelt mer snö.
Vill helst inte tänka på det...

Till förrätt blev det en enkel sallad med groddar. Det är något i groddarnas smak som får mig att tänka på vår. Där finns våren som mina smaklökar minns den.
Fräscht, saftigt, nytt, grönt.

Och du milda himmel så varenda ett vårtecken, vårsmak, vårkänsla ändå behövs nu!

För i dag var dagen då min trädgårdsbänk försvann i snön. Och mer är på kommande!



Bilden till vänster är från det första snöfallet som föll. Då jag ännu trodde att jag skulle hinna plocka undan bänken. Följande dag var den fastfrusen - och har inte tinat sedan dess...

...och till höger ser ni det jag nu kan skymta av bänken.

Inte så mycket.

Det behövs mycket soppa än - att värma en kropp och en själ, som längtar vår, men som lever vinter.

Just nu känns det som om de enda som tror på vår är fåglarna. De kvittrar och håller på. Ugglorna hoar.
Spillkråkan knackar och kråkan gör sig fin.
Fast - de har väl inte såååå stor hjärna, och så går de väl mer på känslan?
Av ljus.

Och DET har vi ju, onekligen. Ljus.

Men så har vi snö...också. 

*suck*

MATA LÄNGTAN...


...jaha, så var det dags då. Att börja mata längtan av sommar.

Och vad passar väl bättre till det än en dag då vinterstormarnas Magnum-version bestämt sig för att höja rösten och ryta till riktigt ordentligt?

Ute vräker snön ner vågrätt och temperaturen kryper neråt och neråt.
Nå, inte ens jag trodde att det skulle svänga bara på grund av ett datum i kalendern.
Så därför måste man mata vår- och sommarlängtan lite.

Idag hade vi en jobbedag tillsammans med arbetskompisarna.
(lugn...inget sammandrag om det).

Platsen vi var på var ett alldeles underbart konstnärshem.
Det är alltid lite mer avslappat, lite mer personligt, lite mer jordnära att ha möten hemma hos någon.
Konstnären i fråga råkar vara bror till min kompis sedan många år, och hon däremot råkar numera också vara min kollega. 

Eftersom det ändå var frågan om någons privata hem, lät jag kameran vila i väskan medan vi var där.
Men om ni vill kolla in konstnären i fråga så hittar ni hans hemsida här.

I grannskapet, däremot finns ett snickeri.
Snickeri, bara tanken på det får mig att le.
Jag kommer ju från en familj som har snickrande i blodet, som alltid uppskattat det där gedigna.
Det där när man inte tar genvägar.

Sådant gör mig lite varm om hjärtat.



Där ute på landet, bland öppna åkerlandskap i gammal jordbruksmiljö finns ett litet snickeri som valt att satsa på det där gedigna.

Ni som känner mig, vet att jag inte alldeles lätt kastar in reklam i min blogg.
Men här finns ett par kriterier som gör att jag ändå gör det.
För det första är det för att produkten är rätt.
Och så för att det är ett företag här i min hemkommun - och på så sätt när-"odlat".

Till min glädje kunde ägaren av snickeriet ta emot oss, och bjuda på en presentation 
av företaget på typ nolltid. 

Vi talar om ett litet snickeri som (främst) gör trädgårdsmöbler enligt gamla modeller, gamla metoder och av väl utvalt material och med äkta hantverksmetoder.

Ni vet, sådana där trädgårdsmöbler som man gjorde förr. 
Som bara håller och håller och håller.

Jag minns min barndom.
Från det som jag överhuvudtaget minns något alls tills det som jag tassade iväg till mitt eget liv hade vi samma utemöbler. Och inte nog med det. Jag hittade gamla foton från 15 år innan jag föddes, och de där samma utemöblerna fanns med där! 

Och det är ju så det skall vara!
Billigt blir i längden dyrt. För dig - och för miljön.
Vart hamnar de billiga plaststolarna man får för någon liten slant efter några fjuttiga år?
På soptippen. Nej, de finns inte längre där på ens egna bakgård - men de har inte bara försvunnit för den sakens skull.

En gediget byggt trämöbel håller i årtionden - och efter det kan man såga den i bitar och värma en god bastu på det...



Många kanske hickar till över priset.
Nämen hallå, jag får fyra stolar för en sådan här i BilligaHarVadSomHelst-hallen.
Må vara...men hållbarheten är inte densamma. 

Här talat vi om bästa råvaran, tätvuxet lokalt furu som fått lufttorka i några år.
Till möblerna används den kådrika kärnveden. Så som man gjorde innan.
Innan slit och släng.

Må vara att det svider i plånboken. Om man måste köpa hela trädgården full av möbler på en och samma gång vill säga.

Men måste man det?

Om man verkligen vill satsa på kvalitet, är det då alldeles en befängd tanke att faktiskt vänta lite, spara till det man vill ha?
Måste man alltid få allt, på en gång, åt mig, nu?

Tidlöshet tar inte slut, faller inte ur modet, är inte totalt ute på ett eller två, eller fem år.

Varför inte satsa på det istället? 
För miljön, för det närtillverkade och faktiskt också för din plånboks skull - på lite längre sikt.

Och för att det är så vackert! Så funktionellt! Så beprövat bekvämt!



Bilder från ett snickeri, precis innan marsstormen, kanske inte framställer de här möblerna i sin bästa miljö. Men ta en sväng in på företagets hemsida - om inte annat så för att mata längtan.

På vår och på sommar.

Mata drömmarna HÄR.


OM LÄNGTAN...




Första mars.

Nu är det liksom lite legitimt att få känna våren där inom sig.
Säga det.
Jag längtar så!

Jag struntar i att jag i ärlighetens namn inte mer ser vilken färg jag har på min bil. I och för sig ser jag inte heller vilken färg grannen har, och inte någon annan bil heller.
Och nej, jag har inte blivit färgblind, det är bara det att alla bilar har en liten smula, bara en liten, men rätt vältäckande likfärgad yta av äkta vägträck på sig.

Jag struntar i alla kackakorvar av alla världens hundar  som sakta ploppar upp som svampar efter regn längs alla promenadstråk.

Jag struntar i att snön längs vägarna ser ut som snödrivorna kunde se ut invid ett kolkraftverk som exploderat, eller något.

Jag struntar i att meteorologerna varnar för stormvindar med snöstorm och väldans många köldgrader.

Jag har våren i mig ändå!

Och jag längtar mig sjuk efter att kunna gå ut i trädgården och snipsasnapsa av en ros av busken där invid bastuknuten, lägga den i en liten vas och låta den svaga rosdoften krypa runt i huset och skapa den där sköna, lite stillastående stämningen som vi alla såväl behöver för att komma lite ner i tempot som onekligen ibland kan bli lite uppskruvad - av olika orsaker.

Vi har väl alla lite olika saker som stressar oss. 

I morgon är det jobblördag för mig, och så har jag just ordnat med ett litet extra program utöver det där som har med jobbet att göra. Det där med jobb slipper ni, men från det övriga delar jag med mig lite...

...som inte kommer att lindra er längtan efter vår och sommar det minsta - jag lovar!!!