Första mars.
Nu är det liksom lite legitimt att få känna våren där inom sig.
Säga det.
Jag längtar så!
Jag struntar i att jag i ärlighetens namn inte mer ser vilken färg jag har på min bil. I och för sig ser jag inte heller vilken färg grannen har, och inte någon annan bil heller.
Och nej, jag har inte blivit färgblind, det är bara det att alla bilar har en liten smula, bara en liten, men rätt vältäckande likfärgad yta av äkta vägträck på sig.
Jag struntar i alla kackakorvar av alla världens hundar som sakta ploppar upp som svampar efter regn längs alla promenadstråk.
Jag struntar i att snön längs vägarna ser ut som snödrivorna kunde se ut invid ett kolkraftverk som exploderat, eller något.
Jag struntar i att meteorologerna varnar för stormvindar med snöstorm och väldans många köldgrader.
Jag har våren i mig ändå!
Och jag längtar mig sjuk efter att kunna gå ut i trädgården och snipsasnapsa av en ros av busken där invid bastuknuten, lägga den i en liten vas och låta den svaga rosdoften krypa runt i huset och skapa den där sköna, lite stillastående stämningen som vi alla såväl behöver för att komma lite ner i tempot som onekligen ibland kan bli lite uppskruvad - av olika orsaker.
Vi har väl alla lite olika saker som stressar oss.
I morgon är det jobblördag för mig, och så har jag just ordnat med ett litet extra program utöver det där som har med jobbet att göra. Det där med jobb slipper ni, men från det övriga delar jag med mig lite...
...som inte kommer att lindra er längtan efter vår och sommar det minsta - jag lovar!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar