nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

OCH NU KOMMER HELGERNA PÅ EN OCH SAMMA GÅNG...

...knappt har man hunnit städa undan ägg och fjädrar innan det är dags för nästa vårhelg.
Valborg.
Första Maj.
Glada Wappen.

Har inga stora planer för helgen, skall bara njuta och ta det lugnt. Göra sådant som känns bra bara!
Umgås.

Efter Valborg skall jag plocka fram mitt studerar jag. Maj kommer att innehålla mycket sådant. Skall plugga in mig på nya områden. Skall bli riktigt skoj faktiskt. Det är en tid sedan jag fått breda ut mappar och övrigt material över hela köksbordet och sätta igång. 

Däremot har jag tidigare i vår satt mig in i olika studietekniker; snabbläsning och mindmaps.
Det har jag gjort för att lära det vidare till lillungen som verkar ha mycket hjälp av mindmaps - eller tankekartor - när han skall läsa till prov.
Nu skall jag testa tekniken på mig själv.

Har suttit och lekt med tankekartor gällande olika projekt som jag skall göra.
Intressant hur annorlunda, mer kreativt, jag tänker då jag skriver ner mina anteckningar i form av mindmaps än då jag på tradiotionellt vis gör listor.

Skall bli intressant att se om jag själv också har hjälp av den studietekniken då jag nu skall ta in ganska mycket för mig helt ny information på relativt kort tid.

Funkar det på riktigt (som planeringsverktyg funkar det iallafall enormt bra) också vid inlärning? Eller är jag så inrutad i mina gamla ingrodda rutiner att jag sitter och panikläser sista natten innan tenten...Hehehee..

Återstår att se!

Pauser är viktiga när man studerar!
Är vädret vackert och varmt vill det bara bli flere pauser än annars, då man bara måste få komma ut en sväng, ta sig en kopp kaffe med näsan mot solen.
För effektivitetens skull borde jag hoppas på lite mulet, småruggigt väder en tid framöver...
...men nej, så svältfödd på sol och värme som jag är så får solen gärna skina.
Man kan ju alltid ta nätterna till hjälp...Det har man gjort förr...
Även om det inte är den bästa av studietekniker...;)
Men nu:
Gladaste Valborg alla!
kram
M.

I VITSIPPANS TID...

...samma stigar, samma årstid, men olika följeslagare, kom jag på en kväll när jag äntligen kom iväg med valpen till den närliggande skogsväg, som legat i vila under snön de senaste...åtta månaderna...;)
Men nu, i vitsippans tid kom vi iväg.
Nu har marken torkat upp såpass att det går att ta sig fram.
För två år sedan gick jag samma stig, lite mer vår var det då...
om det kan du läsa HÄR.

Nu hade jag en ny följeslagare. Men det var ändå samma känsla. Lyckan över att igen ha en hund med samma lyhördhet, med samma samhörighet.
Det är glädje. Det är lycka.
När man märker att inkallningen funkar, att man lyckats bygga upp en kontakt som ja, bara känns så bra!
Då blir man fånigt glad!
När man, som jag, gärna släpar på kameran är det skönt med en hund som man kan ha lös och som stannar och väntar medan matte skall fota.
Jag har inga behov av en hund som sätter sig i exakt vinkel alla gånger,
men jag vill gärna ha en hund som jag vet är lyhörd.
Och så känns det nu :)
Det är alltid en liten test, dessa första gånger man släpper hunden fri och det finns störande moment,
det finns lockande dofter, det finns en frihet från koppel.
Och ändå är lyhördheten där.
Som hundägare ler man med hela kroppen.
Det är inte hundra, det är det aldrig med djur, men det finns där.  
Något som skapats med tid, tålamod och träning.
Hundägarens Tre T:n.

Så ett T till.
T som i TUVstarr.
Ännu sover tuvan sin djupaste sömn.
Till min sorg märker jag att det nu bara finns en endaste tuva kvar!
Vad har hänt, för två år sedan var det flere...?
Det är i de här vyerna jag tar mina kvällspromenader - nu när snön smält alltså. Under de långa månader av snö, var jag tvingad till tråkiga promenadvägar mellan snötäckta hus och trädgårdar.
Men nu är det annat :) !
Låt vara att en valp som inte upplevt så mycket annat än snö mer än gärna kastar sig i de fjuttiga små snöhögar som finns här och där...trots att temperaturen här nu varit runt + 20 i flere dar...
På de flesta ställen har snön förvandlats till pölar, härliga, leriga pölar...I brist på snö passar de också bra en våryr valp! Om det sedan passar matte är en annan historia....
Eller matte nog, men kanske inte den vita inredning hon envisas med att ha.
Kombinationen mellan levnadsglad valp och vita soffor...
tja, vad gör man när båda är det man uppskattar och vill ha i sitt liv...
Nu väntar en vecka med däckbyte på bil, saker skall lämnas in på loppis (städat i källaren :))
Vintermattorna skall bytas ut, utemöblerna plockas fram, grillen naturligtvis. Krukorna tvättas.

Och så skall det bli långa och sköna skogspromenader i vårkvällen.
I vitsippans tid.

det skall M och hennes fåniga valp.
kram


I GODA HÄNDER...

...vill jag tro att min trädgård är, och har varit.
När snön smälter undan går jag kärleksfullt mellan mina rabatter och hälsar på alla små skott mellan torkade eklöv. Alla små knoppar på buskarna.
Jag sörjer rosen som inte klarade vintern, känner tacksamhet för trotjänaren clematisen vid husknuten då jag ser de ludna små trollen som var fjolårets fröställningar, och så ser jag dem - de små lurviga trollöron som sticker fram i förgreningen - nya löv på kommande!
Under mina tio, elva, år med just den här trädgården har mycket hunnit hända. Min smak har ändrat sedan jag i tiderna anlade den på en platt pannkaka till gräsmatta.
Den är inget underverk till trädgård, men den har förändrats.
Så har också jag.
Och fast jag njuter av att få välkomna min trädgård efter en lång vinter, fast mina händer längtar efter att få smeka lena blad, min fantasi och kreativitet efter att få utlopp, min näsa saknar så doften av pioner och nattviol.
Ändå tvekar jag.
Är detta vad jag vill? Innerst inne?
Eller är det dags att pröva på något annat?
Ett enklare sätt?
I vintras skulle jag inte tvekat.
Då snön gjorde en själv-mammas liv besvärligt, då isande kalla dagar gjorde en själv-mammas oljeräkning astronomisk. Då tvekade jag inte.
Nu gör jag det, när tulpanerna skjuter knoppar, när solen smeker, när det är obeskrivligt skönt att sätta sig på trappan i morgonsolen med kaffekoppen och lyssna på fåglarna.
Nu tvekar jag - igen...
Den som det visste! Samtidigt är jag en annan nu, livsituationen en annan, familjen är en annan än då jag landade här.
Ger trädgården mer än den tar?
Är jag redo att sätta flere timmar varje vecka bara på att klippa gräset? Är jag redo på att rensa meter efter meter av rabatter, är jag redo att stå med sekatören i högsta grepp och krattan och spaden och rensjärnet i högsta beredskap?
Är jag?
Eller är det dags för mig att låta någon annan ta hand om trädgården, och se mig efter något som inte kräver mer än det ger.
En smällkall vinterdag hade jag inga som helst problem med att föreställa mig i en vacker lägenhet.
Men nu?
När gräset doftar, när jag sitter här på verandan med ytterdörren på vidgavel, när vinden smeker spetsgardinerna, när hunden ligger och dåsar i solen och fjärilarna vimsar kring mina narsisser?
När lillungen fräser in på gården med cykeln, när fotbollen plockas fram och rullar iväg över gräsmattan med bleka barnsben i årets första shortsdag efter sig?
Tja...det blir nog trädgård en tid till. Åtminstone tills denna underbara handscrub är slut.
Sen kan jag tänka om.
Kanske...

Eller så inte...

Man kan knappast ringla slant om så stora beslut? Nähe, gissade det...
Det är nog bara att fundera vidare.
Och väga för och emot.

Emot och för.

Nja, nu har jag egentligen inte tid att sitta här och filosofera.
Jag har en trädgård som väntar...

PoK

M.

SKÖNASTE PÅSKHELG...

...till er alla söta påskhäxor och andra påskbakelser!


Nu känner jag i mina toviga hårtestar att värmen är på väg!

Nu skall kvasten sjunga!
Och krattan!

 
Blåkulla får vänta - trädgården kallar.

Vad jag längtat!
 
M.

HUR JAG ÄN FÖRSÖKER...

...hur jag än bestämmer, hur jag än önskar, hur jag än hoppas, hur jag än längtar, att jag kunde "leva upp" till ett slow-living-ideal, som jag så innerligt tror att gör gott för oss alla, så hinner verkligheten tidvis ifatt mig.
Eller egentligen hoppas jag ju att slowliving skulle vara en del av min verklighet, men det är inte så enkelt alla gånger att påverka det man inte kan påverka...
Och sådant man inte kan påverka borde ju inte få vara det som skapar stress.
 Och ändå gör det.
Jag försöker att inte låta frustrationen över det jag inte kan påverka ta över. Men det är svårt ibland.
Att andas lugnt. Att inte låta stressen ta över. Att inte låta rösten som ropar ut alla måsten höras.
Just nu finns det bara väldigt mycket måsten i min tillvaro som jag bara inte kan blunda för.
Måsten som finns där utan att jag kan välja bort något av dem.
Inte just nu.
Samtidigt som jag vet att det är en övergående fas, att det hoppeligen kommer en tid då det jag förknippar med slowliving för mig, återigen hör till min vardag som en naturlig del, tvivlar jag.
Tänk om det kommer annat? Mer som man skall klara av? Utmaningar som inte man vet någon om än?
Just nu känner jag stor gemenskap med de tuffa snödropparna som faktiskt tar sig genom hårdpackad snö med förvissningen om att det är just detta som är deras uppgift just nu.
De är så säkra i sitt uppdrag.
Är jag?

Har jag samma envishet som snödropparna?
Är jag lika hållbar som påskäggen av betong?
Är jag lika säker på att jag är på rätt väg som smältvattnet?
Jo, det är jag kanske nog. I synnerhet som jag hoppas och vill tro på det. Att det bara är en period nu som det är lite mycket av allting, en period då jag borde räcka till på så många områden, för så många människor.
Och att det trits det är rätt av mig att ta lite tid för mig själv, lite light-slow-living, stundvis.
Som dessa stunder då jag kan stanna med blicken på något, i mina ögon, vackert.
Som de stunder då jag stannar upp och lyssnar på skön musik i natten, då inget och ingen finns som pockar på min uppmärksamhet.
Då jag andas fritt.
Ja, och så finns det alltid de i min närhet som kan ta livet på rätt sätt.
Som påminner mig om att andas lugnt och ta för mig av vårsolen. Som struntar i de flesta måsten...
Jag har också lärt mig att strunta i måsten som inte är måsten på riktigt.
Men så finns det de måsten som är måsten i alla fall.
Och vissa måsten som man vill lyckas med.

Måsten, som när de är avklarade ger tillfredställelse, glädje och en känsla av att man kan, att man lyckats.

Måste det bara samlas så mycket av allt detta på en och samma gång?

Kanske det måste det, för att man riktigt skall kunna uppskatta de dagar då man kan leva slowliving för hela slanten?!

Riktigt vilken dag som helst så har jag en sådan dag.....;)

...tills dess - med snödroppens envishet - genom snö och is - till en varm, dåsig, vårdag.

kram
M

ETT SKUTT FRAMÅT I VÅREN...

...tog jag under weekenden då planet landade efter att två timmar tidigare startat från nollgradig, slaskig dimma. Känns på nåt sätt tröstande att tänka att våren bara är ett par timmar ifrån.
Eller är det att lura sig själv?
Sällan har jag fotat så lite när det funnits så mycket vackert att se på. Man vet liksom inte vart man skall rikta kameralinsen, det mesta är bara så vackert!
Det KAN också ha en annan orsak att mängden foton blev så få:
Det går helt enkelt inte att fota om man samtidigt skall vara dubbelvikt av skratt, det blir inte nåt av det!
Jag vet, för jag försökte...:)
Så jag valde att skratta - för med det sällskapet fanns det egentligen inget annat val...
Varenda ett fönster var vackert,
varenda balkong en skönhet,
varenda ett hus som en gräddbakelse.

Varenda ett slott magnifikt
(fast personligen hann jag bara med ett då...)
Varenda gräsmatta överströdd av bellis,
varenda körsbärsträd som en brud i rosa eller traditionellt vitt.
Madonnorna var på riktigt,
Bruksföremålen ganska påkostade,
iallafall på den tiden då denna fungerade som barnsläde...
Terasserna var öppna, solen varm, och vinden ljum,
vinet gott!
Och även om jag vanligtvis inte faller i trans av gula blommor så blir till och med jag lite svag av ginsten som blommade i var och varannat hörn.

Och jag vet inte om jag precis längtar mindre efter våren efter denna resa.
Men den är ju bara ett par timmar ifrån - eller?

Eller?

M.

NU DRAR JAG..

...iväg, slänger ryggsäcken på ryggen och kollar hur långt våren kommit igång i Prag.
Ses snart igen!

Kram
M

I NATTENS TYSTNAD...

...njuter jag. Jag njuter av skymningen, av ljusens sken, av tystnaden.
Mitt sunda förnuft säger att jag borde krypa i säng, men jag kan inte för jag njuter så i dessa stunder
av tystnad.
Av ro.
Av lugn.
Av avslappning.
Dessa stunder då jag hinner låta tankarna flyga fritt och högt, då axlarna slappnar av och andningen blir lugn.
I nattens tystnad kan jag finna en ro och ett lugn som jag så behöver.
Ibland sitter jag och skriver med en snusande hund på mina fötter, ibland yogar jag med tända ljus i tystnaden.
Ibland bara blundar jag och låter tankarna ta över och låter mig svepas med.
Utan dessa tysta stunder skulle jag inte vara jag. Jag behöver dem som jag behöver syre för att andas.
Ibland behöver jag dem mer än jag behöver sömn. Och jag behöver mycket sömn!
Och ändå offrar jag sömnen för dessa små stunder av total tystnad.
För jag behöver dem mer.
Ibland.

Tid för sig själv, tid att känna efter, att andas fritt.
Att falla fritt i sig själv, och möta sig själv och sina ärliga tankar och funderingar.
Till det behöver jag nattens tysta timmar.
De övriga timmarna är fyllda av ljud, av aktivitet, av sysslor.
Ibland unnar jag mig dessa stunder.
För utan dem skulle jag inte vara jag.

Men just idag väger ögonlocken ändå för mycket och längtan att borra huvudet ner i den mjuka kudden för stark, så just i natt blir det en lång natts sömn.

För det behöver jag också :)

sov gott alla nattdjur där i cybern!

M.