VILKEN BRA VECKA


Har dråsat ner i soffhörnet efter en bra vecka. Både jobbmässigt och privat. 
Jag har, det gråa vädret till trots, fått en hel massa grejer bortbockat från mina to-do-
listor. Den ena listan för jobbgrejer den andra för privata grejer som skall fixas. Båda har minskat! 

Utöver det så har jag städat i skrymslen och vrån och rensat, som jag skrev om i förra inlägget, 
och det kanske faktiskt också bidrar till att jag har en sådan lätt känsla så här på fredagskvällen. 

Köpte en liten kruka med knappt synliga pärlhyacint-lökar, planterade om dem i en 
enkel keramik-kruka och virade runt lite torrt "gräs" som jag har kvar från min tid som 
florist i blombutik. Det är alltså snart 20 år sedan! Det är inte KLOKT hur tiden rusar! 
Och även om jag tjatar om vikten att rensa bort sådant som man inte behöver/vill ha så 
sparar jag också på "onödiga" grejer. Detta torra gräs, som jag glömt vad det kallas på riktigt, 
har jag en liten påse av och återanvänder det vår efter vår. 
Tycker det är så fint att strössla det över just vårlökar i kruka så det lite ser ut som om 
lökblommorna skulle växa upp genom torrt fjolårsgräs. En liten extra detalj, men jag tycker
det tillför en liten extra vårkänsla i det enklaste arrangemang. 


En annan sak som jag haft sedan min blombutiks-tid är ställningen i rostig metall
som syns där bakom katten. Den är så bra till mycket! Har haft krukor med sommarblommor där, 
använt den för att ha marschaller i under vintern. Den har agerat ställning för sommarbål 
under en sommarfest för några år sedan. 
Nu skall den ju inte egentligen stå där i vardagsrummen, utan
vara ute på balkongen. Och de som följt med vad som händer i mitt hus för tillfället
vet att vi har en stor renovering av fasaden och balkongerna på gångs. Så en massa
balkongstuff finns utspritt lite här och där i lägenheten sedan midsommartid i fjol. 

Tjusigt? Nå...nej! 
Men ett bidrag till att veckan kändes så extra bra är bekräftelsen att nästa vecka kommer
de och installerar våra balkong-glas. Och det kommer ett gäng och tvättar de nya fönstren och
de nya balkong-glasen och så är det bara en sista granskning av balkongen, och vi
kan igen börja använda vår balkong! Jippiiii!!! 
Nästan två månader tidigare än den ursprungliga tidtabellen! Gissa om en är glad?

Men har ett litet dilemma. Det nya balkonggolvet är fult som stryk så någon
form av plattor eller trätrallar vill jag ha dit och det skall jag ta itu med att fundera ut
under helgen. Lutar lite åt svarta trallar i trä för att det svarta finns i räcket på balkongen
och trä för att jag vill ha en känsla av "ute" även om balkongen är glasad så
någon heltäckande matta är utesluten. Kunde tänka mig en snygg bastmatta där vi har 
vår sittgrupp, men resten av golvet får gärna ha lite terrass-känsla. 
Och att ens försöka få till en lite gammeldagskänsla på en balkong med utra-
moderna material...ja där har en att bita i. 

Feel free att tipsa! 

Nu skall jag fixa lite småsaltigt till kvällens På Spåret. 
Ha en bra fredagskväll därute i stugorna! 

Kram Maggi



 

RENSA I FEBRUARI


Slösurfade i dag någonstans på internätet och snubblade över en lista 
vad man kan rensa ut ur sitt hem. Jag är ju lite förtjust i det där
minimalist-tänket även om min inredningsstil (eller stil å stil) inte
är den traditionellt minimalistiska. Till det är jag alldeles för förtjust i 
inredningsdetaljer och alldeles för ivrig dekorerare. Vill ha ett ombonat, 
lite småbohemiskt gammeldags hem med en hel del skruttiga 
gamla ting och inte alls ett kliniskt avskalat hem vilket många tänker på
då man nämner minimalism. Men den här listan tangerar inte alls 
prylar hemma på det sättet, men där finns en del grejer som kan vara
bra att bli påmind om att man kan och bör rensa ut. 

Listan är följande: 

Tomma förpackningar
Just det har jag inte så mycket för när sönerna är hos oss och äta
så tar de mer än gärna en liten doggybag med sig...;)
Böcker du inte kommer att läsa igen
Har numera enbart faktaböcker i bokhyllan och läser romaner
på paddan, men vid en tidigare flytt gav jag bort sju flyttlådor med
böcker, så den punkten är också fixad ;))
Skor som du inte använder
Autsch! Här har jag att göra. Har inte galet mycket skor men en hel del som
jag inte använder...mest sådana som jag har "ifall om att..." De skall nog bort. 
Onödiga reklamprylar som du fått
Har blivit bra på att tacka nej, eller slänga/ge vidare direkt. 
Det här har jag alltid varit bra på. 
Trasiga strumpor
Hahahaha....jag har rätt torra hälar så här på vintern så förmodligen
sliter jag mer strumpor än vanligt och gubben är bara lat att köpa nya
så här vid jultid märkte vi att vi har ett helt par var! 
Blev att beställa en hög åt oss båda. Han vill ha i olika färger, 
jag vill ha enfärgade som om någon enskild strumpa försvinner så
kan jag ändå hitta ett par. Svarta stumpor i tjugo-pack är min grej...
Utgångna mediciner
Det skall jag ta tag i! Ingen av oss behöver mediciner i någon större
utsträckning men jag har strul med ryggen ibland så har behövt testa
lite olika för att kolla vilket preparat som funkar bäst. Och tror bestämt det
dräller någon gammal relaxant i vår medicinlåda. 
Gamla och onödiga mejl
Det är inte väldigt länge sedan jag städade upp där. Har förresten tre 
mejladresser. En för jobbet, en för privata grejer som är seriösa och en som 
jag använder då jag shoppar på nätet och den sistnämnda har en tendens att
nerlusas av reklam-mejl. Och den behöver städas - igen.
Slitna handdukar
Nja, näe...vi har inte så många att där behöver rensas. Gjorde det för 
några år sedan. Förde mängder av både lakan och handdukar till ett hem
för bortsprungna hundar och katter. De var glada över donationen. 
Trasiga paraplyer
Det har vi nog inte heller så många av. Mer att vi har för många hela paraplyer...
Gubben jobbade under många år som guide för bla Helsingfors stad och hade en 
uppsjö paraplyer i bilen för sina kunder. De har ramlat in i vår skrubb nu. Kanske vi 
borde ge bort lite hela paraplyer...
Manualer som inte längre behövs
Det gjorde jag när vi flyttade senast. Det var länge sedan jag gjort det före det
få högen manualer reducerades till en tredjedel, om ens det. 
Gamla skrivböcker
Ja....oj....jag har säkert en hel låda med oskrivna skrivböcker. Har ju alltid
älskat att skriva, men skriver numera för hand mest butikslistor - om ens det. 
Men skrivböcker....lite känsligt att göra sig av med dem ändå. 
Och sådant här lite ologiskt sentimentala ting har vi väl alla. 
Leksaker som inte längre leks med
Det är skönt nog inget jag längre behöver ta ställning till och försöka
deala med kidsen om. 
Överflödiga glasslådor/plastburkar
Nja, de åker nog direkt i plastinsamlingen. Avskyr plast så sparar inte på
dylikt. Köpte en rejäl hög med glasburkar med trälock från IKEA för något år sedan. 
Dessvärre har mina arvingar också upptäckt hur bra de är, så de där doggybaggyna som jag 
nämnde i början har en tendens att packas in i de här glasskålarna framom plastburkar. 
Ler för mig själv och låtsas om ingenting. Har jag lyckats plantera plast avsky
i mina barn så får jag stå för det, tänker jag. 
Kläder som inte längre passar
Lite autsch här också...inte för att jag skulle bytt storlek åt det ena eller andra håller
under de senaste åren, men har lite svårt att ändå göra mig av med kläder som jag inte
använder speciellt ofta. Jag har alldeles för mycket jackor. Alldeles för många jeans som
jag otroligt sällan använder efter att jag blivit distansarbetare på heltid. 
Trasiga pennor
Här är jag nog en minimalist av naturen. 
Har egentligen bara svarta tuschpennor som jag använder
och är snabb på att slänga dem när de inte längre skriver bra.
Kvitton du inte längre behöver
Efter att gubben blev pensionär från att varit företagare så har vi en 
viss rutin att gå igenom sådant som kan slängas och vad som måste sparas
enligt lag. Där jag har det mesta digitalt så vill han fortfarande spara papper i mappar.
Och DE behöver städas upp - det vet jag....
Tomma batterier
Vi har en plåtburk (av brandsäkerhets-skäl) i köket som när den blir full så tar
någon av oss den med sig och lämnar in tomma batterierna i butiken som tar emot dem. 
Det har vi fått rutin på. 
Torkat och gammalt smink
Just det ja....DET skåpet skall jag nog ta itu med. Sminkar mig ju inte så mycket, men
det oaktat verkar det samlas en del underliga oanvända burkar i mina skåp. 
Hur de nu har hamnat där......?
Skadade smycken
Förmodligen har det med både åldern och att jag är distansjobbare att jag inte använder
så mycket smycken mera. Så har kanske inte så mycket skadade smycken att rensa ut, 
men nog en hel del billiga glimglim som kunde glädja någon annan än mig. 
Gamla ärvda smycken vill jag nog spara, samt de jag fått av männen i mitt liv. 
De som bär på en historia. 
Utgångna varor i skafferiet
Försöker hålla mig med ett beredskapslager för 72 timmar här hemma och det får ju 
inte heller bli gammalt så känner att så småningom börjar jag få kläm på att det
skall finnas grejer i skafferiet, men att de inte får bli gamla. Däremot är jag dålig 
på att baka, så just mjöl har en tendens att bli lite överårigt hos oss. Skulle önska
mindre påsar av mjöl för oss som typ bara använder det till någon sås nu och då.
Förpackningar utan lock
Här tror jag att jag lärt mig av generationen innan mig som sparade på ALLA
plastburkar som bara var möjligt. I synnerhet min svärmor gjorde det. Och behövde
dem aldrig - isynnerhet om de inte hade lock. 
Juldekorationer du inte längre vill ha
Här är det lite tudelat! Jag har inte såååå mycket juldekorationen, och tycker att för
varje år blir det färre som får komma fram. Men har ändå sparat en hel del julgranspynt som 
funnits då ungarna var små, och som jag de facto tycker om, men som jag 
inte plockat fram - inte ens de år vi haft gran - vilket OCKSÅ har blivit allt mer sällan. 
Jag hade gärna haft av de julgranspynt som fanns när jag var liten, men där
tyckte min mamma i tiderna att de vill nu ingen ha när hon flyttade - och slängde dem! 
Så väldigt tudelat det här! 
Minimalisten i mig kolliderar med nostalgikern så det står härliga till.  
Reklamblad och kataloger
Gamla vykort och julkort
Gamla tidningar
De tre sista punkterna får alla åka under en och samma kommentar. 
Dessa har jag lärt att slänga ganska på direkten. När vi flyttade senast så valde vi att 
alla (inklusive de utflyttade ungarna) fick var sin flyttlåda att samla en egen
"Memorylåda". Dit åkte gamla kärleksbrev och kort från tiden då man skickade kort. 
Grejer som man gjort i skolan och sådana saker. 
Men så mycket som numera är digitalt så ser jag inte att det, hos oss, 
samlas så mycket av de här grejerna. 
Jo, kan köpa en mat- eller inredningstidning nu och då, men inte sparar jag dem
heller lika länge som jag gjorde ännu för låt oss säga 10-15 år sedan. 

*

Men visst har jag att rensa i februari även om jag tycker att jag fått
kläm på det här att inte bunkra och lagra i onödan. 
Vet också att jag har en hel del som nu tar utrymme i min 
vardagslagring, fast det kunde - och bör - flyttas över till någon slags 
långtidslagring. Också det en form av rensning. Att flytta över grejer till
en slags långtidsförvaring. Men det är viktigt att inte bar stuva över grejer dit, 
för då är man ofta i ett läge att man hyr extra utrymme för sina prylar. 
Och det är där man behöver vara extra sträng med sig själv. 
Att som privatperson betala för att lagra saker är då det senast skall 
ringa en varningsklocka att det är läge för en rensning. 

Och till det är februari en bra månad. 
Inte så mycket som händer då anyway. 

Kram Maggi



 

GAMLA SKRUTTIGA TING


Gissa vilken av dessa två jag syftar på? 

Heh, det är väl rätt klart, den högra i bild är varken gammal eller skruttig. 
Långt ifrån. I skrivande stund har hon sitt "klockan-tolv-fnatt" varefter hon
skrynklar ihop sig i något hörn och sover ett tag, varpå hon är hungrig och
efter det kelig en stund och då är klockan redan runt fem på eftermiddagen
och hon startar upp sitt "klockan-17-fnatt". Rutinen börjar sitta. 

*

I och med att jag lite i misstag halkade in på ett teaterprojekt och dammsuger
för tillfället nätloppisar på jakt efter rekvisita så snubblade jag över en
jättefin gammal soppkarott som inte är av samma "märke" som min finservice, 
men passar med den både i färg och form. 
Den här är ganska stor, så kommer att använda den också till kokt potatis
så att potatisen hålls varm under locket. Soppkarotten är från sent 30-tal
eller början av 40-talet. Säljaren frågade om jag vill ha en soppslev på köpet, 
och det ville jag ju. Så för ynka 20 euro så fick jag både karott och slev! 

Det är något i det där lite äldre formspråket som tilltalar mig så sjutton. 
Se bara på den här enkla soppsleven! Hittar inga stämplar på den så den är
en enkel metallslev men ändå har den fått lite dekoration. Kan också vara gjord av
så kallad Britannia-metall som är en legering av tenn, antimon och koppar. 

På tal om det så är Oscars-statyetterna gjutna i Britannia-metall och så får de
lite guld hält över sig. Så i gott sällskap är min soppslev ändå ;). 

Men ja, det är något med att även de enklaste bruksföremålen fått en liten
estetisk krumelur någonstans som får mig att gilla dessa gamla skruttiga
ting lite mer än moderna dito. 

Soppsleven skall förvisso skuras ordentligt innan jag doppar den i min soppa, 
men kommer verkligen att använda den här i min vardag. Om jag jämför den
här sleven med min vanliga som jag använder till vardags så ter den jag 
använt som klumpig och ful och förfärligt tråkig. Sköter sin sak, att sleva upp
soppa från en lika tråkig kastrull, men jag tror vi behöver lite skönhet i vår vardag. 

Och idag består min vardagsskönhet i en gammal, skruttig slev och en
yster kattunge. Eller ungkatt börjar hon väl snart vara? Lika livlig ändå. 

Ha en skön fortsatt söndag! 

Kram Maggi

 

GLITTRIG LÖRDAG OCH DISIG SÖNDAG


 Ååååh, jag sov sååå länge idag, och jag sov såååå gott! 
Vaknade nu och då och hörde att gubben och katten pysslade på med sitt, så 
vände jag på mig och gled in i drömriket igen. Skönt! 
När jag ögnade ut genom fönstret så såg jag att det var till en disig söndag man skulle vakna. 

Disig, mjuk och liksom omfamnande i sin stillhet. 

I går var det annorlunda. Dagen var solig och ljuset starkt. Kändes nästan som 
vår när jag stuvade hela familjen i bilen och styrde till hufvudstaden. 
När ungarna var små så var vi ganska ofta i mellandagarna eller vid
trettondag på (barn)teater. Så blev det tonårstider och den "traditionen" föll i glömska. 

Själv har jag ju födelsedag där runt trettondagen. Väldigt tacksamt att ha födelsedag vid
den tidpunkten när alla är ganska trötta på alla helger och festligheter. Tur är väl det
att jag, som introvert, är mer än okej med att inte behöva ställa till med kalas - där jag
själv skulle vara i rampljuset. 

Men det är ju trevligt att ändå på något sätt uppmärksamma det hela, säger familjen unisont 
så nu några år har vi sopat ihop oss för att gå på teater, helst musical om de övriga i 
familjen får bestämma. Så det blev. Musical för hela slanten igår. 

Vi var och såg Moulin Rouge! på Helsingfors stadsteater. 
Tre timmar av glitter, och häftig musik, av hjärta och smärta så det dallrar i 
hjärtat ett bra tag efteråt! Det är det bästa med teater, att man är så just där och då, 
och allt händer precis framför en live. Så bra! 

Medan vi sippade på vårt kaffe i pausen kom vi på att gubben och jag 
minsann har varit på the real Moulin Rouge i Paris. Det var i samband med att vi
besökte en mässa i början av 90-talet och lite spontant lyckats få bord på
Moulin Rouge. Minns inte speciellt mycket av varken mat eller föreställning, om
jag skall vara ärlig, men det minns jag att jag var förvånad över att byggnaden var så liten 
och ganska anspråkslös utåt. Tvivlade på att taxichauffören faktiskt kört oss 
till Den Riktiga Moulin Rouge, men så var det ju nog. 
Inne var det sedan mer glitter och glamour. 
Och maten var säkert god och benen svängde det om. 

*

Precis som i går. Alla gillade musikalen, även de i familjen som bestämt
påstår att de inte är musikintresserade. 

Nu skall jag ta och krypa upp i soffhörnet - mot min (o)vana sitter jag inte
där nu - hehehe - och läsa en bok och bara vara i denna disiga söndag. 

Kram Maggi



BARN AV SIN TID


Det är nog väldigt länge sedan, känns det som, då jag hörde om att det i Amerika var möjligt att tekniskt
sätta en grunka på sin unge så man kunde följa med på en skärm var ungen rörde sig. 
Däremot tror jag att jag skrev om det här på bloggen så att såååååå länge sedan är det ändå inte. Eller? 
Jag upplevde nämligen att det var lite otäckt och inskränkande på barnet att någon följer
med hela tiden. Men det är nu så där som det är i Amerika - de är nu lite knasiga over there, tänkte jag då.  

Men så har jag ändå i lite olika samband lagt märke till att vänta nu - dagens föräldrar
har minsann full (teknisk) koll på var deras ungar rör sig. När hände det här? Att det gick från
något smått utopistiskt till vardagligt? Till och med önskvärt? En bra förälder har 
väl full kontroll över var barnet rör sig? Eller är det så? 


Läste en strålande artikel av Maria Sundblom Lindberg som 
är psykoterapeut och präst, i dagens Husis

där hon skriver om att curlingföräldrar kanske gör mer skada än nytta, 
och att man på något sätt blir curlingförälder för att man själv har en osäkerhet i
sitt föräldraskap och att man vill göra allt rätt för att det finns så mycket information
om "rätt föräldraskap" och det finns så många kanaler där man kan jämföra sig som förälder 
och då är det bäst att ta till sig allt och göra allt. Även om det egentligen bara 
stressar föräldrarna och i viss mån begränsar barnens möjligheter att ensamma utforska
världen utanför hemmet i små bitar. 

Åh, den där artikeln är så bra! Hoppas att den inte ligger bakom en betalmur bara! 

Själv som barn på 60-70-talet så minns jag just vilken frihet man hade - fast det begrep jag ju inte då. 
Man bara for iväg på sin cykel, ibland var vi borta en halvtimme, ibland en hel dag. 

Också mina egna ungar har fått växa upp utan ständig kontroll. 

Citerar från artikeln: 

"Ser man på 80-talets barndom i dag så var den ändå rena Rövarskogen jämfört med 2025. På 80-talet kunde Ronja och Birk ännu cykla hjälmfritt på knotiga stigar och simma i den brusande älven utan att först ringa hem eller skicka sin location. 

Skolan var något man gick till men inget som definierade vem man var och framför allt hade den inget att göra med ens framtid. För att inte tala om hur det var att växa upp på 60-talet. Då rökte barn och ingen hade bilbälte i bilen. Vuxna slängde en Kalle Anka på köksbordet och gick själva på fest. Det var inte toppen på alla plan men vi blev mindre sårbara som vuxna."


Nu är det inte så att man skall börja röka eller åka utan bilbälte, det är inte det som det handlar om. 
Men lite mindre ängslighet över allt som kan hända, men som sällan ändå sker
kanske är bara bra? Har man som barn och ung mött och stött på problem och utmaningar som
man lyckats klara upp eller "genomleva" så har man en bra mycket bättre verktygsback att
klara av och lösa de problem som kommer i vuxenlivet. 
För ingen kan bli curlad genom livet. Och barn är inte så sköra som man tror. 

Men vad vet jag? Jag är ett barn av min tid, mina numera vuxna barn är barn av
sin tid. Ändå tänker jag på att det fanns så mycket mindre illamående då det fanns
mer frihet, men också mer konkreta regler. Låter motstridigt, men tänker på att det då fanns en
viss auktoritet hos föräldrar, lärare, andra vuxna som var så självklar och gav faktiskt en
slags trygghet. Jag, som barn, behöver inte ta ställning till det här. Jag, som barn, 
behöver inte fundera på om det här är rätt eller fel. Någon har sagt åt mig hur det är. 
Då kan jag, som barn, sätta min energi på att - vara ett barn. 

Kan som sagt inte alls relatera till dagens värld, annat än i teorin. Har ingen kontaktyta 
till det. Så kanske hela inlägget är totalt onödigt - hahahaha? 

Men jag funderar en hel del på det här med hur illa barn och ungdomar mår, och
vad det kan bero på. Med det i tankarna tyckte jag att artikeln var strålande! 
Däremot tror jag inte föräldrarna kan styra allt, långt ifrån, men en förälder som är 
trygg och säker i sitt eget föräldraskap är värd en applåd och en hatten av - de gör
ett fantastiskt jobb med sina barn. Sedan kan det finnas annat, som mobbning, som 
man som förälder är ganska hjälplös inför. 

Men om man tänker från början, eller jag tänker: 
Det kanske inte behövs den finaste barnvagnen, eller den mest populära
 hobbyn för att få till ett lyckligt barn? 
Å andra sidan är världen annorlunda idag och att vara den som sticker
ut är inte heller lätt, vare sig man är barn eller förälder? 

Kanske är jag bara glad av att ha varit ett barn av min tid? 
Inte var det något speciellt då med den tiden, men det var bra. 
Så där vardagsbra - och det räcker långt. 

Citerar ännu ett utdrag ur artikeln om man inte kommer in för
att läsa den: 


Men det är inte bara ungarnas självständighet och självkänsla som håller på att curlas sönder. Det intensifierade föräldraskapet är faktiskt ett högriskbeteende också för föräldrar. 

Om man alltid är tillgänglig och ständigt prioriterar sina barn i stället för att träffa sina vänner eller vara på tumanhand med sin partner så ökar inte bara risken för utmattning utan även för skilsmässa. 

Att ständigt vara närvarande och behjälplig som förälder gör även att barnens kognitiva och emotionella uthållighet aldrig kanske får utvecklas och därför snavar de brutalt på tröskeln när de en dag vill kolla om de kan själva.

Strålande analys! 

Och bilden - ja den är det första fotot i ett fototema jag gett åt mig själv i år  - "Tystnad". 



SKREITORSK FRÅN RENA FRISKA KALLA VATTEN



När det gäller mat så är jag en riktigt årstidstraditionalist. Älskar när maträtter är
knutna till en årstid. När inte allt går att få hela tiden, dygnet runt, året runt, världen runt. 

En sådan mat som man bara kan få under några veckor i början av året är skreitorsk. 
Skreitorsk är en vandrande torsk som lever i Barents hav, men vandrar ner längs nordnorska 
kusten för att leka och fångas där den här tiden på året. Och det under kontrollerade
omständigheter så inget överfiske sker. Vad skiljer då skreitorsk från vanlig torsk? 

Nog är det smaken, och framförallt konsistensen på köttet. Efter att simmat i runda
tal tusen kilometer så är fiskkroppen minst sagt i trim. Köttet är fast och fint. 

För några år sedan så var jag en sväng upp till Barents hav och något där satte sig som 
en evig längtan i själen på mig. Något av det vilda, vackra etsade sig fast i mig. Har rest
en del i mina dar, men ingenstans har jag känt på samma sätt. Att en del av mig liksom är
hemma där fast jag inga kopplingar till nordnorge har. Eller vad jag vet, kanske någon 
urfader kom därifrån? 
 

Så när min lokala fiskhandlare hojtade till om att det nu fanns skrei i fiskdisken så 
var jag inte sen att köpa hem ett par bitar. 

Jag kokade fänkål till och lade med några räkstjärtar som jag hade i kylskåpet. 
Fixade till en sås av grädde och skaldjursfond och lite vitt vin. 
Stekte snabbt fiskbitarna på vardera sidan och lade dem i ugn. 
Hade först en temp på 150 °C och drog samtidigt som jag lade fisken i ugnen 
ner temperaturen till 50 °C. Och så en termometer som berättar när
köttet är 50° C. Långsam tillredning är viktigt med skrei, så har jag lärt mig. 

Och ja....det var gudomligt gott! Och jag bara måste gräva fram lite gamla bilder från Varanger
och fantisera mig dit igen. Kanske borde jag ta mig upp dit igen en sväng? 
För att höra bruset av vågorna och på något sätt känna det där vilda igen. 

Hmmm...kanske man borde planera en liten roadtripp? 

Kram Maggi

EN EGEN LITEN BUBBLA


Det är något väldigt märkligt i vår tid. Under min tid på jorden har jag nog inte
upplevt sådan politisk turbulens som det är just nu. Mycket känns att det är fortfarande
på något sätt under ytan och inte så uppenbart, men någonstans mot något nytt
och annorlunda är vi på väg. Högerextremismen, för att inte säga nazismen, som 
verkar få mer yta att stå på. Inte bara på ett ställe i världen utan lite här och där. 
Som droppar av färg på en akvarell som sprider sig för att gå ihop till något större. 

Det rustas för krig. Vapenskrammel kanske någon skulle kalla det,  men 
jag vet inte längre om jag orkar tro på att det bara är skrammel. 
Snart har tre stormakter i världen väldigt egocentriska och maktgalna ledare
som på olika sätt (eller kanske på samma sätt) är oförutsägbara. Förutom att de
verkar alla ha som motto att försätta (väst)världen i någon form av gungning eller kanske rentav kaos?

Jag har alltid tänkt att det må finnas kloka, ansvarstagande och vettiga människor 
 att väljas in till maktposition. Så naivt av mig. Känner ändå att jag är lyckligt lottad som
största delen av mitt liv fått leva i en sådan värld. Men nu är det kanske slut på det? 
Som om endel verkligen går all in med att "söndra och härska" utan att speciellt 
mycket bry sig om konsekvenserna. Och att det här tillämpas på många fronter. 

Känns att knäppgökarna blir bara fler och fler och får mer och mer makt.
När de sociala medierna kom så var jag smått skeptisk, men gick med. 
Först till Facebook och långt senare till Instagram. För mig har de varit en 
plattform att "babbla på" om allt och inget med människor som jag känner IRL. 

Twitter, eller X, intresserade mig aldrig - det kändes för stort på något sätt. 
Och för främmande för mig. Facebook var liksom intimare och mer - jag vet
inte pålitligare precis - men liksom långsammare och ärligare, mer "på riktigt" än
övriga kanaler. Tiktok och Snapchat har nu aldrig lockat mig. Inte för att jag inte skulle
kunna, men jag har inte velat. Lite gammeldags Facebook är fine för mig. 

Men nu vet jag inte hur jag skall tycka och tänka om dessa två, 
FB och IG och de övriga? 
Om Meta vill släppa alla tömmar och tyglar gällande faktakontroll 
(om än bara i USA än så länge) så är frågan om det är en (meta)värld jag vill vara i? 
Där alla kuckun och troll kan sprida vilken missinformation som helst och det 
finns mängder och åter mängder av människor som kommer att tro på det. 
Otroligt kan man tänka sig, att människorna skulle vara så stolliga, men vi skall inte
glömma att Hitler minsann hade sina anhängare i mängder, även om vi inte
riktigt kan fatta hur det gick till. Men kanske samma upprepas? 

*

När jag började blogga så var det väl ganska nytänkande, tror jag? Det är
å andra sidan en liten evighet sedan, nästan som i en annan värld, 
och inte har jag samlat på mig en speciellt stor läsekrets heller. 
Men det har nu aldrig varit mitt mål. Tur för det, för annars hade jag slutat för länge sedan! 

Att sätta mig här i mitt soffhörn, tända
några ljus, dra fötterna under mig och börja skriva ner lite tankar pepprat
med några bilder från min lilla vardag är som att få krypa in i sin alldeles egna lilla bubbla. 

Där världen är lite mjukare än verkligheten och allt elände lite längre borta. 

Inte för att jag försökt försköna min vardag och min verklighet på något sätt, 
men här inne är resten av världen lite på avstånd. Och det är skönt ibland. 
För stunden.

Att stanna en stund i en bubbla och skriva ner lite banaliteter. 
För att jag kan - och vill. 

Kram Maggi




 

SLUT PÅ HELGERNA OCH NY TRETTONDGASTRADITION



Än lyser advents-ljusstakarna i mina fönster, men i morgon skall jag nog ta och 
plocka ner dem och då är det sista av juletiden undanstädad. 
Tack för i år. Utan allt detta vackra i juletid skulle nog midvintern
kännas smått utmanande att traggla sig igenom. 

Vi hade gubbens barndomskompisar med fruar på lutfisk-middag och 
innan vi kramades adjö något tag där närmare midnatt var alla rörande eniga om att det
här måste bli en tradition! Kocken (jag) var förfärligt glad över att i alla fall ett
par av gästerna inte varit uttalade lutfisk-vänner, men sade sig nu blivit smått lutfisk-
frälsta. Sådant värmer ju en kock in i hjärteroten. Lite pirrigt att bjuda på mat som 
endel av gästerna nämt som inget de ätit sedan "de måste" hos någon släkting. 
Till all tur var en del ändå lika inbitna lutfisk-älskare som gubben min. Men alla tog till, 
och det är ju ett bra tecken. Man kan säga om maten vad man vill, men ingen tar väl
till både en och två gånger om man verkligen inte gillar...väl? 
Än mindre att man önskar att det blir en ny trettondagstradition. 
 

Och det tycker jag skulle vara trevligt! För trettondagen har varit lite så där 
"utan tradition" hos oss. Jo, man städar bort julgrejerna men i övrigt har det nu bara
varit en extra ledig dag. Skoj med nya "traditioner" kan jag tycka. Följande år får visa
om det verkligen blir till en tradition eller inte, men så genuint kändes förslaget - så varför inte? 

Det var dessutom nästan lite vinterkänningar då temperaturen häromdagen kröp ner
till vinterns rekord på dessa breddgrader. Minus 12 var det som kallast. 
Den kylan gjorde att trastarna gav sig på rönnbären i träden här omkring. Det är
ovanligt mycket trastar som valt att stanna, styrda av den milda hösten och dito 
december. Kikar jag på långtidsprognosen så ser januari också mild ut.  
Bra, bra! Det gillar vi, ropar trastarna som de opportunister de är och 
stannar kvar så länge som möjligt för att vara först på plats när det börjar våras. 

När det börjar våras skall jag också ta katten Iris med mig till stugan och introducera 
utelivet till henne. Det skall bli skoj att se hur hon tar emot det. Så mycket spännande 
att upptäcka som en nyfiken ungkatt! Här hemma blir det bara att krypa in i alla möjliga
(och omöjliga) håligheter. 

Men i väntan på vår, eller ens vårvinter - några vardagliga oxveckor att ta sig igenom. 
Men det fixar vi väl? 

Kram Maggi



 

JULMINNEN FRÅN TIDER SOM VAR


Ett alldeles säkert tecken på att man håller på att åldras är att det lite
överraskande nu och då ploppar upp barndomsminnen som pockar på 
någon slags uppmärksamhet. Jag har förstått att det inte är alldeles ovanligt när
man, som man säger, kommit upp en bit i ålder. 
Så även hos mig. Jag tänker ofta med värme tillbaka på mina barndomsjular. 
Tvivlar på att de alltid var fullt så gyllenkantade som jag minns dem, men det 
fanns aldrig något bråk, eller så. Det var traditioner, samvaro, spel och 
mängder med mandariner. Mandariner har blivit en slags familjeskämt även i min
vuxna familj. Vi älskar mandariner hela bunten och ger ofta varandra olika sorters
mandariner/klementiner/satsumas i gåva. I år gjorde lillungen ett litet skämt 
åt sin storebror. Min uppgift var att lura bort storebror från sitt hem så att lillungen 
(för de som inte vet så är de vuxna karlar båda två) skulle kunna
i hemlighet gå dit (de har nycklar till varandras hem) och gömma mandariner överallt i 
lägenheten. Satt och fnissade för mig själv när jag fick bilder på vart 
dessa mandariner gömdes. Urkul! 

Men tillbaka till min barndoms jular. 
Då skolans julfest var över och mitt jullov började fick jag under
mina första skolår följa med min mamma till hennes jobb så jag inte behövde 
vara ensam hemma. Minns hur fint det var i alla höghusfönster där adventsljusstakarna 
och de där julsjärnorna med sitt orange sken lyste. Vi åkte in
till stan (läs Helsingfors) först med buss och sedan med spårvagn, så det fanns mycket att se. 
Vi bodde ju ett stycke utanför Helsingfors i ett område med mest egnahemshus. Och skog. 

Från saluhallen köpte mamma hem hyacinter och det doftade så gott tyckte jag då.
Och tycker det än! Ingen jul utan hyacinter. 

Att skämta till det hela lite gällande julklappar har också varit vår familjs grej. 
Vare sig i min barndomsfamilj, eller i min egna familj tas julklapparna på större allvar. 
Julklapparna får gärna vara praktiska och/eller ha en skämtsam twist. 
Att dela ut julklappar hos oss är ofta en ganska fnissig historia. 

Det var först när jag gick i högstadiet som jag blev varse om att det fanns familjer 
vars "riktiga" julfeelis satt i mängden julklappar, och i hur värdefulla de var. 
Jag var lite konfunderad. Hade en klasskompis, som jag inte ens väldigt mycket
umgicks med på daglig basis, som varje jul ringde runt och berättade vad hon
fått i julklapp. Jag kan säga att när jag sade att jag fått mandrainer och ett puzzel, så 
small det inte så högt in på hennes wow-lista. Men jag älskade ju mandariner.
och jag älskade att lägga puzzel eller spela något bordsspel med min mamma och 
min bror. Far i huset var inte intresserad, och bra det för han var en urusel förlorare. 
Så bara bra att han höll sig borta. Kanske han hade insett något själv? 
Han satt ofta ett stycke ifrån och läste en bok. 


Innan jul träffade jag mina kolleger, som alltså är rejält yngre än jag, och är mitt 
uppe i den där småbarnsrumban. Det diskuterades just det här med julklappar och dess 
vikt i hela julfirandet. Och jag är absolut av den åsikten att julklappar hör julen till, jag menar vi
är numera alla vuxna i vår familj och inte vill någon riktigt skippa det där med klappar. 
Men dessa unga mödrar uttryckte sin frustration över en viss "omättlighet" hos sina barn
gällande julklappar, trots att de inte vill uppfostra sina barn i den andan utan faktiskt 
gör sitt allt för det motsatta. Att berätta för sina barn att en anonym julgåva till någon mindre
bemedlad inte är bort från de egna barnen. Att julen faktiskt är till att dela med sig. 
Jag blir glad när jag hör dessa kloka föräldrar som orkar stångas mot överkonsumtionens inflytande. 

 Och tänker att det kanske ändå var riktigt skönt att växa upp och bli vuxen i en tid då det
inte fanns ett överflöd av allt, även om jag aldrig upplevde att jag saknade något. 

Mina barndomsjular var aldrig ett överdrivet frosseri i vare sig mat eller klappar, men jag bär dem
ändå - eller kanske just därför - som en liten guldklimp av minnen i min själ. 
Kanske har de på något sätt satt sina spår i mig om vad som är viktigt på riktigt? 
Vad vet jag? 

Hur som helst så är julen över, nyåret är över och i morgon skall det bli en
lutfiskdoftande trettondagsmiddag hos oss med ett gäng gamla vänner som 
vill återinföra lutfisken till jultraditionen. För vem orkar äta lutfisk under självaste julen? 

Vi har ibland ätit lutfisk till självständighetsdagen. Ibland på julannandag. 
Men nu kanske den hittar en helt egen plats - till trettondag? 
Kanske det blir en ny tradition, vem vet? 

Så i morgon blir det ännu en sista jultraditions-krystning innan det är dags att packa ner julen
för denna gång. De sista julblommorna fick ge sig idag, så lämpligt! 


Kram Maggi