När det gäller mat så är jag en riktigt årstidstraditionalist. Älskar när maträtter är
knutna till en årstid. När inte allt går att få hela tiden, dygnet runt, året runt, världen runt.
En sådan mat som man bara kan få under några veckor i början av året är skreitorsk.
Skreitorsk är en vandrande torsk som lever i Barents hav, men vandrar ner längs nordnorska
kusten för att leka och fångas där den här tiden på året. Och det under kontrollerade
omständigheter så inget överfiske sker. Vad skiljer då skreitorsk från vanlig torsk?
Nog är det smaken, och framförallt konsistensen på köttet. Efter att simmat i runda
tal tusen kilometer så är fiskkroppen minst sagt i trim. Köttet är fast och fint.
För några år sedan så var jag en sväng upp till Barents hav och något där satte sig som
en evig längtan i själen på mig. Något av det vilda, vackra etsade sig fast i mig. Har rest
en del i mina dar, men ingenstans har jag känt på samma sätt. Att en del av mig liksom är
hemma där fast jag inga kopplingar till nordnorge har. Eller vad jag vet, kanske någon
urfader kom därifrån?
Så när min lokala fiskhandlare hojtade till om att det nu fanns skrei i fiskdisken så
var jag inte sen att köpa hem ett par bitar.
Jag kokade fänkål till och lade med några räkstjärtar som jag hade i kylskåpet.
Fixade till en sås av grädde och skaldjursfond och lite vitt vin.
Stekte snabbt fiskbitarna på vardera sidan och lade dem i ugn.
Hade först en temp på 150 °C och drog samtidigt som jag lade fisken i ugnen
ner temperaturen till 50 °C. Och så en termometer som berättar när
köttet är 50° C. Långsam tillredning är viktigt med skrei, så har jag lärt mig.
Och ja....det var gudomligt gott! Och jag bara måste gräva fram lite gamla bilder från Varanger
och fantisera mig dit igen. Kanske borde jag ta mig upp dit igen en sväng?
För att höra bruset av vågorna och på något sätt känna det där vilda igen.
Hmmm...kanske man borde planera en liten roadtripp?
Kram Maggi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar