Det är nog väldigt länge sedan, känns det som, då jag hörde om att det i Amerika var möjligt att tekniskt
sätta en grunka på sin unge så man kunde följa med på en skärm var ungen rörde sig.
Däremot tror jag att jag skrev om det här på bloggen så att såååååå länge sedan är det ändå inte. Eller?
Jag upplevde nämligen att det var lite otäckt och inskränkande på barnet att någon följer
med hela tiden. Men det är nu så där som det är i Amerika - de är nu lite knasiga over there, tänkte jag då.
Men så har jag ändå i lite olika samband lagt märke till att vänta nu - dagens föräldrar
har minsann full (teknisk) koll på var deras ungar rör sig. När hände det här? Att det gick från
något smått utopistiskt till vardagligt? Till och med önskvärt? En bra förälder har
väl full kontroll över var barnet rör sig? Eller är det så?
Läste en strålande artikel av Maria Sundblom Lindberg som
är psykoterapeut och präst, i dagens Husis
där hon skriver om att curlingföräldrar kanske gör mer skada än nytta,
och att man på något sätt blir curlingförälder för att man själv har en osäkerhet i
sitt föräldraskap och att man vill göra allt rätt för att det finns så mycket information
om "rätt föräldraskap" och det finns så många kanaler där man kan jämföra sig som förälder
och då är det bäst att ta till sig allt och göra allt. Även om det egentligen bara
stressar föräldrarna och i viss mån begränsar barnens möjligheter att ensamma utforska
världen utanför hemmet i små bitar.
Åh, den där artikeln är så bra! Hoppas att den inte ligger bakom en betalmur bara!
Själv som barn på 60-70-talet så minns jag just vilken frihet man hade - fast det begrep jag ju inte då.
Man bara for iväg på sin cykel, ibland var vi borta en halvtimme, ibland en hel dag.
Också mina egna ungar har fått växa upp utan ständig kontroll.
Citerar från artikeln:
"Ser man på 80-talets barndom i dag så var den ändå rena Rövarskogen jämfört med 2025. På 80-talet kunde Ronja och Birk ännu cykla hjälmfritt på knotiga stigar och simma i den brusande älven utan att först ringa hem eller skicka sin location.
Skolan var något man gick till men inget som definierade vem man var och framför allt hade den inget att göra med ens framtid. För att inte tala om hur det var att växa upp på 60-talet. Då rökte barn och ingen hade bilbälte i bilen. Vuxna slängde en Kalle Anka på köksbordet och gick själva på fest. Det var inte toppen på alla plan men vi blev mindre sårbara som vuxna."
Nu är det inte så att man skall börja röka eller åka utan bilbälte, det är inte det som det handlar om.
Men lite mindre ängslighet över allt som kan hända, men som sällan ändå sker
kanske är bara bra? Har man som barn och ung mött och stött på problem och utmaningar som
man lyckats klara upp eller "genomleva" så har man en bra mycket bättre verktygsback att
klara av och lösa de problem som kommer i vuxenlivet.
För ingen kan bli curlad genom livet. Och barn är inte så sköra som man tror.
Men vad vet jag? Jag är ett barn av min tid, mina numera vuxna barn är barn av
sin tid. Ändå tänker jag på att det fanns så mycket mindre illamående då det fanns
mer frihet, men också mer konkreta regler. Låter motstridigt, men tänker på att det då fanns en
viss auktoritet hos föräldrar, lärare, andra vuxna som var så självklar och gav faktiskt en
slags trygghet. Jag, som barn, behöver inte ta ställning till det här. Jag, som barn,
behöver inte fundera på om det här är rätt eller fel. Någon har sagt åt mig hur det är.
Då kan jag, som barn, sätta min energi på att - vara ett barn.
Kan som sagt inte alls relatera till dagens värld, annat än i teorin. Har ingen kontaktyta
till det. Så kanske hela inlägget är totalt onödigt - hahahaha?
Men jag funderar en hel del på det här med hur illa barn och ungdomar mår, och
vad det kan bero på. Med det i tankarna tyckte jag att artikeln var strålande!
Däremot tror jag inte föräldrarna kan styra allt, långt ifrån, men en förälder som är
trygg och säker i sitt eget föräldraskap är värd en applåd och en hatten av - de gör
ett fantastiskt jobb med sina barn. Sedan kan det finnas annat, som mobbning, som
man som förälder är ganska hjälplös inför.
Men om man tänker från början, eller jag tänker:
Det kanske inte behövs den finaste barnvagnen, eller den mest populära
hobbyn för att få till ett lyckligt barn?
Å andra sidan är världen annorlunda idag och att vara den som sticker
ut är inte heller lätt, vare sig man är barn eller förälder?
Kanske är jag bara glad av att ha varit ett barn av min tid?
Inte var det något speciellt då med den tiden, men det var bra.
Så där vardagsbra - och det räcker långt.
Citerar ännu ett utdrag ur artikeln om man inte kommer in för
att läsa den:
Men det är inte bara ungarnas självständighet och självkänsla som håller på att curlas sönder. Det intensifierade föräldraskapet är faktiskt ett högriskbeteende också för föräldrar.
Om man alltid är tillgänglig och ständigt prioriterar sina barn i stället för att träffa sina vänner eller vara på tumanhand med sin partner så ökar inte bara risken för utmattning utan även för skilsmässa.
Att ständigt vara närvarande och behjälplig som förälder gör även att barnens kognitiva och emotionella uthållighet aldrig kanske får utvecklas och därför snavar de brutalt på tröskeln när de en dag vill kolla om de kan själva.
Strålande analys!
Och bilden - ja den är det första fotot i ett fototema jag gett åt mig själv i år - "Tystnad".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar