NÄR VALTER KOM



Vinterstormen Valter, alltså. 

Och fick kanske lite en känsla av att man (meteorologiska institutet och än mer kvällspressen) ropade "Vargen kommer" genom att dra alla varningsspakar till rött, och så blev det slutligen inte så mycket mer än en helt vanlig snöyra. Visst kom det snö, men inte mer än det brukar komma så där när det är vinter. 

Nå, hur som helst så är det här tusen gånger trevligare med mycket snö, ren fin snö, än det är med det fula brunslasket som vi hade för en vecka sedan. Och detta trots att jag bär på den där vårlängtan. Den har jag lite botat genom att så kronärtskocka. Kan hända att det är lite väl tidigt, med tanke på att jag inte har en växtljuslampa, bara stora fönster. Men man får se. Får väl hoppas på soliga dagar heeeela februari.

Sådde bara tolv frön, så om det här skiter sig så har jag minst lika många frön till att så om senare på våren. Kronärtskockan behöver ändå ett bra tag på sig att växa till sig så man på dessa nordliga breddgrader ens kan hoppas på skörd. Ens en kronärtskocka. Eller två. 

Kronärtskockan är lite utmanande, och jag har ingen aning om den ens kommer att bli lämnad ifred av hjortarna i skogsträdgården - om de kommer så långt ens. Kanske jag bara odlar delikatesser för diverse klövdjur? Man kan aldrig veta. Kanske är det ändå mest för att ha något som gror på fönsterbrädet vid mitt hemkontor. 

Amaryllerna börjar nu dra på sista versen. Längst höll den vita multiflora-amaryllisen. Den blommade samtidigt med sex stänglar och varje stängel hade sex klockor. Men nu ser jag att där ännu är två stänglar som sticker upp. Så vinter möter vår, nu när också kronärtskockan har grott och skjuter upp sina första kronblad. Den ena skjuter upp sina sista och den andra sina första. 

 Nu skall jag skissa på en plantering som jag lovat hjälpa till med att planera. Så skoj! 

VINTERTRÖTT - SÅ SLÖTT


 Har en ledig dag, så här mitt i veckan, och hade tänkt få en hel del gjort, men icke sa Nicke. Världen därute är slaskig, hal och ful. Eller kanske jag bara inte orkar få upp mina ögonlocksgardiner så mycket att jag skulle finna något njutbart? 

Jo, förresten, det var härligt syrefriskt i luften därute. Skönt att andas in sådant! Men i och med att vi igen återgått till att sova med fönstret öppet då temperaturen ligger där runt noll, så känner jag ju att jag knarkar syre nätterna igenom så kan inte ens det motivera mig. Hur dämpad får man bli? 

Tycker att jag vaknar utvilad och nöjd, men så blir jag bara så seg efter ett tag. De dagar jag jobbar, fast jag jobbar hemifrån, känns mer energigivande för det finns något att fokusera på. Och fast jag minsann skulle ha saker som borde fokuseras på under fritiden också så går jag bara och släpar fötterna efter mig. Slänger längtansfulla blickar till sängen och den där varma filten. 

Petar på orkidéns knopp - skall du inte slå ut NÅN GÅNG DÅ? Köper hem tulpaner och sprider ut dem lite här och där. Läser trädgårdsböcker (för femtioelfte gången) och försöker hitta inspirerande trädgårdsprogram på vilkenplattformsomhelst på nätet att glo på. 

Egentligen borde jag...Vet ni, jag slöläste en kvällstidning här medan jag väntade på att lunchen skulle bli varm och där talade man om inreda sommarstugor, och hur lätt det blir att man bara hänger upp en klocka, en tavla eller nåt där det från förr funnits en krok eller skruv. Ajajjj, den meningen tog skruv, för det är just det jag gjort härhemma då vi landade här för ett halvår sedan. Tavlor hängdes lite hipp som happ där det råkat finnas en ledig krok. Bara man fick bort dem från golvet liksom - hahhahaa! Och där hänger de än. 

Vi har velat hit och  dit om vi skall måla om i lägenheten. Och efter det planera en vettig upphängning av diverse prylar. Men lägenheten är hyfsat fräsch som den är - och så kan man alltid hänga någon tavla över ett annat hål i väggen. 

Aj, man skall inte göra så? Nej, helt enig! Ingen med kritiskt öga skulle falla ut i applåder över kompositionen över det vi valt att hänga på väggarna. 

Kanske jag bara borde sluta gnälla över vintertröttheten och göra något åt saken istället? 


Eller så tar jag en bok och slänger mig på sängen - bara en liten, liten stund.....zzzzzzz

EN LIVFÖRSÄKRING


Så tiden går! 
Det var en sommardag för snart tjugo år sedan som en ex-kollega och vän ringde till mig och frågade om jag skulle vara intresserad att var med och starta upp ett nytt försäkringskontor. Visserligen hade jag en bakgrund inom finansbranschen, men den var inte helt uppdaterad eftersom jag i många år jobbar inom floristik och inredning. Men jo, det blev så att jag ramlade in i försäkringsbranschen och där är jag än. 
I en bransch som ständigt är i förvandling. Men så har det kanske alltid varit. I bransch som bransch? 

Men till saken. Klockan. En gammal livförsäkring.



På 1920-talet började försäkringsbolag Verdandi (numera pensionsbolaget Veritas) med den här formen av livförsäkring. En sparklocka. Eller ett sparur. Mig veterligen är Verdandi det enda bolaget i Finland som hade dessa sparklockor, medan, om jag förstått saken rätt, så hade vissa sparbanker i de övriga Nordiska länderna också dessa i sin repertoar. 
Man fick (köpte?) alltså en klocka som fungerade på det sättet att man lade in en peng i "spargrishålet" upp på klockan. Tekniken i klockan var sådan att den gick en viss tid innan man behövde fylla på med en slant. Glömde man, eller hade man inte råd, att sätta in en peng stannade klockan. 


Bak på den här klockan syns att den har stämpeln Verdandi och i botten en lapp om att den fungerar med finska mark. En mark i veckan, och klockan går. Tyvärr har den här klockan under årens lopp tappat sina "vingar" så man skulle kunna dra upp den. Det behövde man alltså göra även om man matat dem med en mark. 
Någonstans läste jag att sparklockan skulle vara uppfunnen i Åbo, och med tanke på att Verdandi har sitt huvudkontor där så skulle det vara logiskt att just det bolaget började med sparklockan, men jag tillåter mig tvivla på den uppgiften. Bara att lappen i botten är på tyska och att sparklockan var såpass mycket mer vanlig i bla Sverige gör att jag inte helt köper den informationen. 



Med jämna mellanrum kom försäkringstjänstemannen och tömde klockan på slantar. Bak fanns en luckan som tjänstemannen öppnade. Genom den samma luckan kunde man, om man hade råd, betala in en överlopps-premie. Endel nämner att låspinnen skulle ha varit låst, men det lär inte stämma, utan försäkringsmannen (det var nog mest män på den tiden) körde med sigill. 
Någonstans läste jag att premien för en livförsäkring skulle varit 50 mark/ år. Det kunde stämma, eftersom vi ju har 52 veckor i året och klockan, enligt källor, gick en vecka på en slant. Och så hade man kanske två "amorteringsfria" månader per år. Lite som man än idag kan bli erbjuden om man tar en kortkredit - eller hur. 
Mycket har ändrat, mycket är samma - fast i annan skepnad. 

Hur mycket ersättningsbeloppet sedan var den dagen man - eller kvinna - föll från pinnen, det känner jag inte till. Inte heller hur man hade tänkt ut vem som var den försäkrade. Familjefadern? Eller Mor i stugan? Och hur var det om något av barnen dog? Betalade man ut en ersättning även då? 

Någon som vet? 
 

EN KOLSÄNKA I BADRUMMET


Det var på vårvintern 2016 som jag fick en förfrågan att vara med på trädgårdsmässan i Helsingfors och förevisa ett annorlunda, då ganska nytt, sätt att kompostera. Eftersom det också för mig var nytt så ville jag testa hur det funkar, men vi levde kallaste januari och att göra något utomhus var uteslutet. Så jag testade på att göra jord av våra matrester inomhus. Och det funkade ju hur bra som helst! Lagom till mässan i mars hade jag blivit övertygad och kunde med egna erfarenheter i bagaget säga att det här funkar. 
Aj, vad då? Nå Bokashi! Sedan dess har jag gjort jordförbättring och näring till både jord och växter av allt bioavfall i vår familj. 

Numera är det sätt att ta till vara sitt bioavfall inte längre nytt och underligt så tänker inte gå in på processen desto mer. Det kan man googla :). 

Innan vi flyttade till lägenhet var det ett par saker som jag tänkte att jag kommer att sakna. Att kunna mata fåglarna utanför fönstret och att ha egen kompostjord. Hela sommaren hade jag ju min Bokashi igång på stugan, och eftersom bostadsbolaget har ett biokärl så förde vi vårt bioavfall dit då vi var i stan. Men så vid något skede på senhösten tänkte att nej så sjutton plåtar heller tänker jag avstå från mitt dyrbara bio-guld. Så nu gör jag egen jord hemma - i badrummet! 

 


Som med all kompostering så samlar man sitt bioavfall i ett kärl i köket. Jag har väl under åren använt allt från snygga blomkrukor till diverse andra kippor och koppor. Första gången jag faktiskt köpt en bytta för ändamålet (nu minns jag inte varifrån) men den är av bambu och har plats för ett biokol-filter i locket. I vanliga fall så fylls det lilla kärlet så snabbt att det inte hinner börja lukta och flyttas då över i den stora Bokashi-hinken (ingen bild - googla ;)). Men filtret lär skall hålla eventuella otrevliga odörer borta. Om det fungerar? Jag vet verkligen inte, för som sagt tycker inte att det hinner börja lukta ändå. 

Och på tal om lukt, så är det ju också en fördel med Bokashi. Använder man bara tillräckligt med strö - och ser till att ströet inte är överårigt så luktar inte avfallet i Bokashi-hinken heller, eller det är mest en syrlig "doft". Lakvattnet som rinner ner i nedre delen av Bokashihinken doftar ju inte rosor precis, om man säger så och här i lägenheten lägger jag en hel del hushållspapper och servetter med bland bioavfallet så det suger upp en hel del av fukten som bildas under processen. På stugan gör jag det inte (bränner upp hushållspapper och sådant där, vilket jag inte kan göra här i stan) och dessutom använder jag lakvattnet där till att gödselvattna växterna. Utomhus då. 


Bokashi fungerar ju så att efter att man fyllt den ena Bokashi-hinken så påbörjar man att fylla på den andra och då får hink 1 vila i rumstemperatur den tid det tar att fylla på hink 2. Hos oss tar det ett par, tre veckor. När hink 2 är full tömmer man hink ett alternativt direkt ute i jorden och täcker med mer jord, eller i en pallkrage och täcker med jord i väntan på att använda komposten i ett senare skede. 
Men vad jag nu gjort är en liten "jordstation/kompost" i badrummet. 
Det är en låda på hjul (bra tips!) på 70x35x40 cm som jag varvar som en lasagne med jord på botten, så bokashi, så jord så det täcker och så håller man på tills det är fullt. 

I motsats till processen som sker i Bokashi-hinkarna som skall ske i så syre-fattig miljö som möjligt så är det bra att - låt oss kalla det komposten - får lite syre i detta skede, så jag har valt att hålla locket lite på glänt. En bekant brukar borra små hål i överkanten på sina lådor, men det är smaksak. Dessutom lägger jag ett lager tidningspapper i botten innan jag börjar fylla på, mest för att den suger upp eventuell överlopps fukt. Som jord använder jag billigaste trädgårdsjord på stor påse som jag hittade i höstas. 

Tanken är att jag skall ha ett par sådana lådor färdig bokashi-mylla i vår att ta med mig till landet. För jag kommer att behöva jordförbättra den beställda myllan som "jag-nämner-inga-namn" i stor iver utan att konsultera mig beställde i höstas.......

Återkommer till detta när vår är. 

P.s Varför jag kallar det en kolsänka? Förståsigpåarna säger att Bokashi-kompostering i större grad än annan sorts kompostering binder kol och kväve tillbaka i jorden då inga växthusgaser "smiter" upp i luften som ju ändå sker vid traditionell kompostering. Ingen kan väl kalla min kolsänka stor och betydlig, men jag myser lite när jag tassar till toa och klappar om den. I vår blir det godis i krukor och rabatter! 

EN GAMMAL KENWOOD

 


Egentligen borde man baka mer. Eller man och man, jag borde baka mer. Finns inget så gott som ugnsvarmt nybakat bröd! Och egentligen är det ju inte svårt alls och inte tar de sådan tid heller. 

Finns liksom inte så många bortförklaringar som man kan ta till. Om man inte räknar med att jag har en barnslig avsky för att få deg under naglarna - och för att avhjälpa det kan man ju ha en hushållsassistent. Så jag plockade fram min gamla Kenwood som landat hos mig efter att min mamma gick bort. Assistenten  har nog inte behövt anstränga sig i mitt kök, men den hade onekligen något årtionde på nacken. Och någon gång kommer slutet emot. 

När jag startade den så började den hoppa och skutta som ett vilt föl, bra att sladden satt fast i väggen, annars hade jag fått springa efter den längs lägenheten! Och eftersom en del av attiraljerna som man kan koppla till assistenten redan gått sönder var detta nog en sista dödskamp för den gamla Kenwooden. 

Rask som jag kan vara ibland så googlade jag snabbt in vad en ny kostar och när jag hittade en med 40 % rabatt så kastade jag mig över enter-tangenten och skakade fram bankkortet. Följande dag kunde jag avhämta den i butiken. 

När jag kom för att hämta hem min nya assistent, så var killen i kassan vänlig nog att erbjuda sig att bära ut den till bilen. Först tänkte jag att de nya grå stråna i min kalufs minsann verkar väcka en artighet i de yngre personerna, fast nog skulle jag nu orka med en hushållsassistent. Men så fortsatte killen: 

- Det här är ju en lite större variant, än den du hade innan. 

Jag hade alltså lämnat in den gamla till elgrunkornas begravningsplats i samma butik. 

Jaha, vad då större? Men det är säkert bara lådan, tänkte jag och seglade ut genom dörren med killen i kölvattnet. Väl hemma insåg jag att det nog inte bara var lådan som var större...Jag hade tydligen missat de där XL-bokstäverna. 

Så nu har jag en assistent som har en degkrok som man kunde blanda cement med om man tittar till grovleken och en degbunk som kan svälja minst dubbelt större degar än de jag gjort innan. 

Med andra ord, nu skall det bakas i detta hushåll! Med en assistent som är både tystare och dessutom står på stället medan den arbetar.