nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

OLIKA VÄRLDAR - OLIKA MÄNNISKOR - OLIKA VÄRDERINGAR...

…jag är trött.

För att min axel bråkar och vägrar samarbeta och bara småvärker och är allmänt besvärlig.
Vilket vill säga att jag är trött, sur och lite ur balans.
Och i samma veva som jag tänkt den tanken så inser jag ju att jag nog har det 
skamlöst bra ändå. 
Tror att många skulle byta med mig om de kunde.

Men jag är trött…

på att lyssna på så mycket strunt som talas om flyktingarna. 
Trött på finniga tonårs-rasister i vit pyjamas med för stor stjärngossestrut på huvudet, 
som inte begriper ett dugg, men som ändå verkar bli till
en bild om oss som far som en löpeld över världen.

Jag blir så trött på det! 

På något medelålders fyllo som kastar molotovcocktails mot buss med
flyktingfamiljer.

Trött! 

Är det verkligen det mitt land står för?
Nå knappast - detta är några få extrema fall där främlingsfientligheten gått
överstyr för dessa personer.

Men så finns det den där tysta protesten; avogheten, 
misstänksamheten och oviljan som är lite mer salongsfähig, men
inte det minsta mer smakfull för den skull.

Och det är den som gör mig mest trött av allt.
Och jag ser den hos mina vänner, inte alla.
Hos mina kolleger, inte alla. Hos någon i släkten, inte alla.
Hos affärsbekanta, inte alla. 
Men den finns där bland dem alla.
Ärligt talat tror jag ingen, varken vi eller de 
(om vi nu skall dela in folk, 
men vi kan göra det för att hålla reda på vem är vem).
De 
(flyktingar, asylsökande, människor på jakt efter något bättre)  
skulle knappast vara här om de inte av orsak eller annan 
blivit tvingade till det.
Endel av krig, av kris och endel av önskan om ett bättre liv.
Också vi stack i tiderna till Amerika på jakt efter ett bättre liv.
Varför skulle man inte få göra det idag?

Och framför allt - om någon flyr krig och total misär.
Hur är man funtad att avsky en sådan människa, innan man ens bekantat sig med
en endaste person personligen?

Jag förstår inte - och jag blir trött av att inte förstå.

Vi, och jo jag kan på någon stenåldersnivå förstå att man "försvarar sitt revir" mot
främlingar - men har vi inte kommit längre i evolutionen i detta land än så?
På riktigt?

Att allt främmande måste mötas med misstänksamhet?
Även på en förvånansvärt bildad nivå.



Och det som gör mig mest trött i det här
är inte att det är någon enstaka rasistkucku som tänker så här.
Tyvärr, tyvärr finns dessa tankar så mycket mer spridda än så.

Och jag tror ju att ingen skulle vara mer glad om man hjälpte 
dessa människor "där de hör hemma" än de människor som 
hör där hemma. 

Bara det att det kanske inte finns något hem längre.
Att hjälpa. Där.

Men det finns kanske en ny framtid här?
Eller någonstans.

Globaliseringen gör att den generationen som växer upp nu
knappast kommer att vara så stationära som vi innan dem varit.
Varken vi som VI eller de som DE.

Isynnerhet som man i det här landet skär ner på 
utbildningen och sätter universitet på svältkur.
Hur tänker man? Att inte intelligenta människor söker sig annanstans?

De som har möjlighet?

På samma sätt som de flyktingar som nu tagit sig ända hit.
I jakt på bättre levnadsvillkor.
Det är de som haft möjlighet som kommit hit.

På samma sätt kommer alla som har möjlighet alltid att ta sig
vidare, öppna sina vyer, vidga sina tankar, möta nya utmaningar
och människor. 
Så är det, kommer att vara och har alltid varit.

Det är de som är mest framåt som kommer främst.

Och att DEN tanken aldrig slagit dem som står där
och kastar sten eller iklär sig ishockeylandslagets skjorta 
bara för att den är blåvit och har ett lejonvapen.
Nej, det lejonet är inte speciellt modigt. 

På samma sätt som endel av min släkt åkte "over there" i tiderna,
endel av släkten åkte till Sverige på 70-talet, och förmodligen en
del av mina arvsanlag söker sig dit framtidsforskning och fram-
tidsvisioner och -möjligheter finns. 
På samma sätt är flyktingarna här.
Varför är det ena okej framåt-tänk men det andra inte?
Varför är människor som flyr på grund av tvång som krig
mer "underliga" och "misstänkta"
än människor som flyttar på grund av andefattigdom och inskränkthet 
eller bara en lust att vidga sina vyer?


Jag blir så trött på korkade människor
som inte orkar, ids eller kan läsa på
om vad  som händer i världen.
Och sätta det i dimension till vad som händer i 
ens egna lilla värld.
Kan inte vara för mycket begärt?

Min stora idols 
ord på Globen säger allt.

Och för första gången någonsin 
(förlåt både far och svärfar som krigade för 
detta lands självständighet - men jag tror mig veta att ni inte
velat att landet skulle bli så fientligt som det är nu…) 
så är jag mer stolt över grannlandet i väst.
Ni kan det här med mänsklighet!

*

Och visst - min axel bråkar och begränsar mig just nu.
Men det är faktiskt ganska smått…




ATT ÅNGRA SIG...

…jag skulle ju bädda ner stugan för vintern.
Så var tanken.

Men jag nämndes inte. Inte än! 
Inte när det utlovats underbart höstväder ännu nästa veckoslut och
jag ju faktiskt inte har ett fastspikat datum för min flytt.
Inget som inte skulle kunna ruckas på med andra ord.

Så nej…stugan är inte packad i vinternaftalin.
Båten är förvisso upptagen och lagt i vinterläge.
Tack till sönerna & co för den hjälpen.
Men det övriga…ja, det tar vi en annan dag.
Där ute i skärgården finns inte så mycket till trädgård - och så må det förbli.
Men lite krattande, sopande och grävande finns där nog ändå.
I en tid då jag kanske har möjlighet att vara längre tider här ute än spridda
veckoslut och några semesterveckor, då finns det läge för mer trädgård.
Men tills dess - om ens då - får naturen vara min trädgård där ute.

Men att kratta kottar från gångar och sopa terasser rena från barr
….det jobbet tar ju nog aldrig slut!
Och så hade jag ju de bästa där med mig.

Både grabbe nr 1 och grabbe nr 2 var där.
Känns nästan lite lyxigt numera :)

Och bara det betyder lite lyxigare frukostar.
Det är bara så…det är så mycket roligare att fixa käk 
åt någon annan än åt sig själv enbart.
Ensam här på stugan är det onekligen en
mycket mer avskalad version av bildens frukostmacka som gäller.
*heh*
Den äldre hade sitt sällskap att ta hand om men den yngre
kom snällt, och kanske till och med helt med en liten tillstymmelse av glädje, 
även om det kanske inte precis lyser på bilden, med på en skogspromenad. 
Vi traskade förbi en vacker stenmur som
säkert funnits sedan en faslig massa år. Bara det att under de
trettio (!) år jag snurrat runt i det här grannskapet så har den sett precis lika 
mossig och lavig och otroligt vackert ut. 
Muren.

Så den har nog funnits där ett antal årtionden innan mina ynka trettio år i grannskapet.

*

Så ja, jag ångrade mig och packade inte alls ner en stuga
för vintern - inte denna gång.

För det var höstvädret alldeles för vackert.
Och väderprognosen alldeles för optimistisk.

Vi tror på ljuv-höst en tid till.
Och stjäl lite egentid från något annat.
Som en flytt. Typ.


SEPTEMBER LEVERERAR...

…jag kan inte klaga. Inte det minsta lilla!
Jag är nästan lite förälskad i denna månad som bara är och är och är 
och fortsätter vara så underbart generös.
Med sol med värme, också med regn som får svamparna att 
svälla av tacksamhet till hösten.

Och denna värme. 
Näsan som på sommaren! 

Tar frukosten med mig ut och vet knappast hur jag skall vara.
Så skönt som det är just detta veckoslut! 

Fredagens kväll var vindstilla och skön som en 
sommarkväll. Bara mörkret berättade att det definitivt är höst.
Och lördagen. September levererar det finaste av väder!  
Vilket gör det knepigt så där mentalt att stänga ner stugan som jag 
planerat. Tänk OM jag ännu skulle hinna stjäla mig en
weekend här ute bland gäss och vindar. 
Bland mossa och tallar, hav och mörker.

Har så jä*la svårt att förstå att jag borde bomma igen, 
för jag kommer inte att hinna hit ut så mycket, om alls, innan
vintern är här.


Hade nu turen att ha lillungen med mig.
Bara det att få rå om honom ett helt veckoslut sedan han flyttade 
hemifrån är bara ren och skär lycka! 

Och så fick jag lite extra och oväntad bonus.

Den äldre grabben, han som ramlat till hemlandet igen, hade planerat en vandring i 
någon närliggande nationalpark med några kompisar, men eftersom de inte hade 
bokat övernattningsstuga i tid (andra hade haft samma tanke…) 
och lusten att tälta var lite ljummen så därför dök de upp här
mot kvällskvisten för att övernatta i stugan på andra sidan udden.

Och landade runt mitt matbord.
Lite som förr. Och en ringrostig matmor fick damma av 
knepen att lyckas med konststycket att koka soppa på en spik.
Åt ett gäng hungriga. 

(Som ett tips här mellan raderna:
Koka ris med i grönsakssoppan som skall mixas så blir den
sååååå mycket mer mättande och till och med
den mest uthungrade karl verkar nöjd över…"gräsmat").


En skogspromenad senare var det dags för efterrätten som skall få ett alldeles 
eget inlägg - så gott var det faktiskt!

Och så traditionellt dags för bastu och årets sista dopp i havet.
Varmt och kallt. Kallt och varmt.
Om vart annat. 



Och så tystnar kvällen.

Grabbarna drar iväg till sängs runt udden.
Sitter kvar ännu en liten stund.
Glor på marschallerna som flämtar på i vinden från havet.

Det må vara sommarkänsla i mycket, nästan så man 
glömmer att det faktiskt är höst, men 
när vinden riktigt tar i….då vet man vilken årstid som gäller.

*

Och jag funderar mycket på ande-klimatet i mitt land.
Och undrar vilken årstid som gäller där.
Så mycket motsatser, motpoler, motstridigheter.

Jag vet precis var jag själv står,
men att märka att det finns människor i 
så gott som alla beröringspunkter i livet som tänker
så totalt annorlunda. Och för första gången
någonsin under min livstid märker jag att jag behöver
lite omvärdera människor i min omgivning.

Det gör mig både ledsen, beklämd och förvirrad.
Men mer om det en annangång - om någongång.

Lutar lite åt det hållet att låta politiska åsikter 
och dylikt stanna utanför bloggen.
Kanske bäst så.
Vi får se….






ATT GE SIN SJÄL ETT RUM ATT ANDAS...

…jag har säkert tjatat mig själv och andra sönder över det där
för mig så livsviktiga att få dra mig till ett ställe där lugnet härskar och
tiden kanske går, om inte på riktigt, så i fantasin lite långsammare i alla fall.

Skyndade mig genom trafik, yrade ibland hyllor i fredagsfulla butiker, 
körde en massa kilometer bland en massa andra trafikanter för att 
slutligen vända in på den där lilla, lilla skogsvägen där
gräset sopar bilens underrede trots att min bil är modell terräng och där
skymningen redan sakta börjat ta makten över dagen och 
börjat förvandlingen av skymning till svärta.

Men precis innan där nådde jag fram.
Och hann med ett möte med hjorten innan mörkret tog över.

Någon sekund, ett ögonblick, stod vi där intill.
Och även om jag nästan höll andan i mötet så
kände jag samtidigt hur själen fick mer utrymme att vara.
Vara som själar vill vara.
Fria och fria och fria.

Djur eller människa alla vill vi det samma.
Få uppleva det vi kallar frihet.
Vara i utrymmet där alla själar kan andas fritt.






BITTERLJUVT...

…varje år samma sak.
Det där veckolutet då man, så där i princip, stänger stugan.
Eller för mig är det, vemodigt. Jag som älskar hösten ute i skärgården.
Och önskar att jag kunde vara här så mycket mer! 
Både nu på hösten, men också på våren, förstås.

Men jag vet ju hur det är.
Jag kommer inte att hinna så ofta ut till mitt paradis mer nu i höst.
Så nu blir det ett sådant där bitterljuvt  veckoslut med att stänga ner.

När man liksom vet att det kommer att komma ett istäcke över viken, mörka nätter, 
hårda stormar och kritallklara vinterdagar innan fåglarna 
- och jag - 
igen återkommer hit.
Men ännu har och bär jag en liten skön önskan om att det skulle kunna bli ett fint höstvecksoslut
på stugan. Och som grädde på moset så får jag kanske lillungen medlurad.

Kanske. Eller så kommer det kanske något annat i ställe.
Vi får väl se.




TO WHOM IT MAY CONCERN...

…eller svar på vart Tuvulls slitna soffa skall ta vägen så småningom.

Här har ni det:

*Bokulla*

Tredje gången gillt för min del.
Här gifte jag mig. 
Här är mina båda söner födda.


Nu flyttar jag hit, än en gång.
Så nu vet ni det…vart soffan tar vägen.
Och var ni hittar henne 
 som brukar krypa upp i den och skriva en 

rad

eller

två

när andan faller på.


Det här är var ni kommer att finna mig framöver.


SKÖNA SÖNDAG...

…och den där känslan att få sträcka på sig i sängen en söndagmorgon och ha
absolut ingenting inbokat - bara en hel ledig dag att fylla med något lustfyllt.
När jag småslumrade till och ifrån den där underbara söndagsmorgonssömnen 
och skakade av mig nattens drömmar så kom jag på precis vad jag ville fylla min söndag med!

Solen sken, temperaturen var perfekt. 
Det lutar starkt åt att det kunde sitta bra med en liten utfärd här.
Och så var det bara att hälla kaffe i termosen, kolla kylskåpets innehåll.
Inte sååå givmilt - sedan lillungen flyttat ut har mitt behov att fylla kylskåpet minskat med
säkert 95% . Mitt kylskåp ser numera ut som det gjorde under studietiden! 
Tomt!

Nå, utflyktsmat kan man köpa på vägen.
In med termos i ryggsäcken, regnrock (man vet ju aldrig) och så kameran.
Klar! 
Så länge har min ryggsäck hängt med, och den har ju hängt med på ett otroligt antal
resor och utfärder och år redan, så hunden vet precis vad som är på gång här.

Med bestämd min parkerar hon sig vid ryggsäcken och vägrar röra på sig.

Inte ens det minsta lilla störande moment får henne ur balans.
Vanligtvis hade hon redan jagat spindeln sju varv runt huset, men nu…nu är
det viktigare saker i vågskålen.
Utfärd! 



Vi kör dryga hundra km för att nå hit. 
Någonstans mitt i ingenstans säger gps:sen att vi är framme, men men….
målet är stort så en liten gps kan ha svårt att pricka rätt.

(Och rätt hade den - när den tyckte vi var framme så var vi förvisso vid kanten av målet,
men…en nationalpark kan vara rätt så….stor.

Vårt, eller mitt - hunden har nog inte så tung vetorätt i vart vi åker - bara vi åker, 
är Torronsuo Nationalpark i Egentliga Tavastland.
(Bara ett rejält stenkast från huvudstadsregionen).
1990 blev denna kärrmark och faktiskt Finlands djupaste myr en nationalpark. 
På sina ställen är myrens torvtäcke tiotals meter tjock, vilket tagit årtusenden
att bilda. Bara det! 
För 8500 år sedan var detta en sjö. Som sedan torkade in och blev en myr.
Att myren "växer" med den hiskeliga farten av i medeltal 1,1 mm i året säger
ju sitt om hur länge det tar att bli en myr. En djup myr.
Här intill har det funnits bosättning sedan stenåldern.
Hur såg deras söndag ut?

Så när jag går här blir jag in i själen imponerad.
Detta landskap har sett såhär ut i hela vår tideräkning.
Och innan det. Mycket innan det.

Och här går jag med min hund. Vi som är en mygglort i historiens långa, 
långa och underbara berättelse.
Öppnar ryggsäcken och häller upp en kopp kaffe och bjuder hunden på en 
knackkorv. Det är hennes utfärdsmat - det har bara blivit så.
Under våra år tillsammans.
Ryggsäcken som gömmer godis-skatter - för oss alla
som kommer med.

Idag blev det en sväng på mycket knappa planerade 12 km längs dessa stigar.
12 km kom inte fullt i och med att någonstans halvvägs så vippade
en av dessa upp då jag steg på den med den påföljd att 
den vippade tillbaka som ett gungbräde precis då jag nått halva
"plankan", tyvärr med den påföljd att hundens tass (som
gick långt före mig) hamnade i kläm mellan den följande "plankan".

Inget värre hände än att hon pep till och 
ett litet sår uppstod på trampdynan.
Men nog för att vi svängde om vid halva planerade vandringen
och klinkade mot bilen.
Blev igen påmind om hur viktigt det är att ha lite första hjälp med sig på utfärderna.

Vid bilen putsades såret och så råkade jag ha förband också så 
ingen större fara med den tassen.

Men vandringen för denna gång var över.
Men eftersom både min termos med kaffe fortfarande kändes tung och kaffetanden
började göra sig påmind stannade jag bilen vid en mysig lite väg där
en massa får gick och betade.
Drack lite kaffe och matade någon liten tröstekörv i hunden och
tänkte att man borde så mycket oftare bara ge sig iväg.
Helt spontant.
Bara med lite kaffe i ryggsäcken.

Och inte för att man behöver ens det, det finns ju hur mycket ställen att tanka mat och kaffe på 
som helst oberoende var man rör sig, men för mig har det blivit en charm i 
att försöka undvika dem…
(inte så pop med tanke på konsumtion, 
men aaah så mycket charmigare med eget termoskaffe).

Hellre ser jag på dessa betande får medan jag dricker mitt kaffe än
på en massa plåtkossor på en p-plats på en överfull bensis där kaffet är
bottenbränt och man spelar dålig musik i högtalarn.

Näe, om man bara vågar och vill vika in från de stora vägarna
så öppnar sig underbara ställen att avnjuta sitt kaffe på.
Precis när jag packade ihop och höll på att åka iväg fick jag 
syn på dessa rymlingar.
Var precis i beråd att försöka ringa nummerupplysningen för att ta reda på 
vems får som tydligen tagit lite vidare cirklar än nödvändigt då en bil kom och visade 
tummen upp att de hade koll på dessa lurviga rymlingar.

*

Och så var det dags för oss att köra hemåt.

Kan inte få nog av dessa sköna söndagar
då "inget att göra alls" blir till sköna naturupplevelser.

Mera sådant! 

*

Det som blev oupptäckt av oss pga av hundtass-skadan var 
dagbrottet där ingen mindre än A.E Nordenskiöld tillsammans med sin far hittade 
flera intressanta mineraler. 

Från det här området lär många tantalmineralprov som 
återfinns i muséer runt om i Europa härstamma.

I vintras när jag besökte Naturhistoriska muséet i Wien 
så stötte jag på små stenbitar av mineraler från Finaland och med små lappar om att
stenarna kommer från orten Torro.

Så det var härifrån de kom.

Tänk.



EN VECKA...

…precis den som gick.

Har landat hemma i soffan, höststormen luggar i buskarna utanför mitt fönster och
tv:n tuggar på om veckans händelser.

Orkar inte gå in på vad som på nationell nivå hänt, det kan man läsa på nätet.
Men en statsminister som ena dagen talat till folket i tv (alldeles - hände
senast för evigheter sedan) om hur kritiskt det ekonomiska läget är i Finland och
gått ut med sparåtgärder främst mot lågavlönade kvinnor 
och vill stifta lagar som går och klampar över rätten att förhandla om 
sina arbetsförhållanden för att landet har sådana gigantiska problem för
att nästa dag säga att när det kommer några tusen asylsökande till Finland,
utöver de fem som vanligtvis kommer - i året, typ, 
så är det plötsligt ett större problem än Finland katastrofala ekonomi.

Jag tappade någonstans här  dimensionerna på problemen.
Var landets ekonomiska katastrof inte större än att några tusental 
asylsökanden är värre?

Då förstår jag absolut ingenting längre.
Min hjärna blir trött och soffhörnet smakar ovanligt bra efter
en mycket stormig promenad med hunden runt "kvarteret".

Huoh! 

Men i övrigt har min grabb, som snurrat runt i Asien de senaste månaderna, landat här hemma
i hemlandet och krupit ihop i en säng och sover av sig reströtthet och jetlag.

I morgon blir det att käka lite gott i det bästa av sällskap och 
få krama riktigt hårt om honom.
Grabben.



ELD OCH NOPPIGA TRÖJOR...

…här hade jag min utpost stora delar av helgen. 
Visst, jag bar lite ved och skrapade lite målning från fönstren,
eldade bastu och plockade lite lingon.

Men nästan mest satt jag här och läste, dåsade, funderade och helt skamlöst… bara njöt! 
Klädde på mig den gamla, noppiga stugtröjan och tog av den beroende på 
hur vinden kom åt.

Har en tid redan märkt att jag har svårt att orka koncentrera mig på att läsa en bok.
Det känns lite underligt. Jag har alltid läst mycket och att liksom tappa bort
den förmågan, eller inte förmågan, visst sjutton kan jag läsa, 
men lusten att läsa är…olustigt.

Jag funderar mycket om det faktiskt kan vara det att det vi med stora
penseldrag kallar till media är en liten 'bov' i detta drama.
Jag har alltid framhållit att media, sociala sådana och allt det där
vi ändå förhållandevis snabb-läser på nätet är ett komplement till
tidningar och framför allt böcker. Och det är det säkert fortfarande,
men jag börjar fundera på om sättet vi läser påverkas av snuttifieringen
i det vi kommer över på nätet?

Tänker bara på hur jag själv är.

Googlar fram något, läser lite - inte vad jag sökte - går vidare.
Jag hoppar och skuttar mellan olika texter, olika sätt att skriva.
Tar mig vidare med nya länkar och läser på.
Oftast rätt korta texter som ger mig ett ytskrap av det jag vill ta reda på.

Och så håller jag nog på med det där som de flesta gör.
Har flera fönster uppe på en och samma gång.
*Pling*, det kom en mail.
*Plong* - någon tyckte till på facebook.

Nu är ju just det problemet inte större än att jag kunde stänga av de fönstren, om
jag skulle uppleva att det är ett problem, om det skulle störa mig.
För det tycker jag inte att det gör. Det är ju inte så att jag måste på direkten gå och se 
vilket mail jag fick, tvärtom tycker jag att det är skönt att ha något
att gå till om jag behöver en paus i mitt läsande.
Och jag tar pauser. Hoppar hit och dit som en nykläckt gräshoppa.
Än är det senaste nyheterna - och så måste jag läsa vad en annan nyhetssajt skriver
om just den här nyheten. 
Ni vet vad jag menar. 
Man blir så där snuttig i huvudet.
Avklippt i sina tankar och rastlös.


Och jag märker som sagt en stor skillnad i mitt sätt att läsa böcker förr
och nu. Det här är väl ingenting som kommit den senaste veckan,
men nog väl under de senaste några åren.

Minns aldrig att jag skulle haft knepigt med koncentrationen.
Tvärtom! Bra att jag inte tog boken med när jag skulle laga mat eller
bada ett barn eller gå ut med hunden.
Jag kunde avbryta mig för att gå och koka mig kaffe men vips när jag 
tog tag i boken igen så var jag tillbaka, 
som om jag aldrig avbrutit mitt läsande.

Men nu är det inte så längre.

Jag läser en härlig, intressant och medryckande bok. 
En riktig ordens konfektask, så det är inte bokens fel.

Men jag kan liksom inte sjunka in i det där "djupa" läsandet utan
känner att jag lätt blir störd av…ja vadå?

Jag kan lova er att därute på bryggan en septemberkväll ute i skogen mitt i ingenstans,
där dräller inte precis av störande moment…

De momenten kommer inifrån mig själv.
Och vet ni de är så banala så det inte är sant! 

Vid ett skede lyfte jag blicken från boken och handen sökte efter mobilen.
Någonstans ifrån hade det kommit en tanke att jag borde kolla väderleken för nästa vecka.
Nu hade jag inte mobilen med mig, och enda orsaken att jag inte hade det var 
för den låg på laddning inne i stugan.

Men vadå? Väderlek?

Här satt jag i den vackraste av skärgårdar, i den finaste av höstkvällar med en välskriven bok i
famnen, inga ogjorda jobb någonstans och så blir jag distraherad av att jag borde kolla vädret

Jag ser ju att det är vackert. Räcker inte det? 
För stunden? 

Jag är ju en stark förespråkare för de möjligheter ett "nätliv" ger,
men leder det till att man förändras på sikt? 
Att få allt serverat när man vill.
Kort och effektivt. 
NU.

Lite på samma sätt som när man nu ser på filmer från 
låt oss säga 70-talet. Ta bara serier
som Stormskärs Maja här i Finland och Hem till byn
i Sverige. Se på dem och man kan inte förstå
att tv-serier nåååågonsin vaaaaarit sååååå lååååångsam! 

Är det lite samma fenomen som sker nu?
Med vårt läsande?

Det går inte fort nog? 

*

Som en motvikt till det satt jag en lååååång stund och brände gamla brädstumpar 
och små kvistar i eldkorgen. Bara stirrade på elden och lät tankarna ila fritt.


Den noppiga tröjan luktar nu starkt av rök.
Så där som stugtröjor skall.
Men stugtröjor hör ihop med långläs-stunder av böcker i sneda högar också.
Det vill jag ha tillbaka! 


HÖSTMELANKOLI...

…och jag formligen älskar det! 

Allt annat med hösten förutom älgflugorna är bara det finaste som finns! 
Om det finns någon månad som jag skulle vilja dra ut på till det dubbla 
så är det inte någon av de fluffiga sommarmånaderna 
som skulle få den äran utan just september.





September lägger sig över allting som en skön filt.

Och det här veckoslutet tänker jag njuta av den filten.
Svepa mig in i den, blunda och låta solen värma.

Lagra sol i själen som stenarna lagrar värme.

Att en njuter! 




ÄNTLIGEN FREDAG….


…på något magiskt vis så VET hunden att vi skall iväg någonstans.
Och trots att hon inte är speciellt glad i att åka bil, så finns där ändå en
längtan ut och bort i hela hennes lilla habitus.
(och jo, hen försedd med skarp syn ser att svansen fortfarande är otrimmad 
och sista trimnings-finliret inte heller skett än…
och fönstren har också bestämt en massa hund- och kattsnor på sig...*ler*).

Men vi ger oss iväg till stugan.
Till tystnad och stillhet och förmodligen höstens sista veckoslut med lite,
lite sommarkänsla i. 

Vägarna är fulla med bilar och familjer, vänner, ensamma och par som
insett samma sak som jag. NU gäller det att suga på den sista sommarkaramellen.

Tar en lite längre omväg till stugan, men med mycket mindre trafik och 
på var och varannan åker är skördetröskorna i gång.

Först när jag börjar närma mig stugan så kommer jag på att jag nog aldrig
fotat något alls längs vägen hit. Till stugan. 

Så jag stannar vid en åker och stiger ur bilen.
Ååååh, denna doft av nyslaget hö.
Lite, lite som på sommaren. Eller nej, mera nog bara som en blek kopia,
men liiiite sommar kanske där ändå går att känna doften av?


Vägen jag kör till stugan har faktiskt röstats till en av Finlands vackraste! 
Bara det något att vara lite extra glad för.
Vägen är en mardröm för alla som har tendens att må apa på krokiga
vägar. Den här är! 
Både åt vänster och höger och uppåt och neråt.
Men vacker är den! 

Och så…kommer man åkande mot kvällen 
(eller tidigt på morgonen, vilket inte sker någonsin frivilligt 
i min värld, men om…) så ser man nästan alltid något djur.
Ofta står någon hjort vid något skogsbryn och betar.

Det finns inget någonstans som kan få mig så rofylld som detta.
Att köra till stugan en fredagskväll och möta naturen mer och mer 
för varje kurva.
Och så väl framme.

Stänga bildörrarna och bara lyssna på - absolut ingenting!

Denna totala tystnad är berusande.

*

Sitter här på terassen och skriver.
Mörkret, det totala mörkret, kryper närmare och närmare.
Jag ser inte längre än vad datorns ljus når.

Solen har gått ner för länge sedan och bara en liten strimma 
rött och orange och lite gult syns över horisonten.

Inne i stugan spelar radion stilla jazz, knappt så det anas hit ut. 
Snart är det dags att gå in och tända en brasa.

Hade tänkt hålla mig vaken i natt. En stund i alla fall.
Man har sagt att det kanske kunde bli norrsken till och med så här 
söderut som jag är.
Nästan så långt söderut man kan komma i detta land.

Jag skall försöka hålla mig vaken, vill säga…

*gääääsp*

HELT UPP OCH NER...

…och tassarna i luften! 

Jobbade kvällstur idag och promenerade efter jobbet till bilen med en skön
kvällssol som ännu orkade värma lite på kinderna.

Så mycket tankar snurrar i mitt lilla huvud, om allt som 
händer i världen och i vår värld härhemma.
Det är mycket som händer, mycket som berör, mycket som man 
behöver ta ställning till. På något plan i alla fall.

Men så kommer man hem och möts av en sprallig hund och  en
katt som oftast kommer rusande emot mig redan vid postlådan, 
kastar sig på rygg och vill kelas.

Ett underbart sätt att bli av med de mest mörka orosmolnen.

Jag tror jag skall sällskapa med mina djur lite mer intensivt.
Världen därute blir vare sig rättvisare eller skönare, 
av att jag krafsar katten på magen eller slänger boll med hunden.

Men min bekymrade rynka mellan ögonbrynen slätas ut lite.

För stunden i alla fall.

*

Planerar lite inför veckoslutet, det blir att dra till skärgården.
I morgon packar jag bilen färdigt så att jag på fredagen bara behöver plocka upp 
hunden och byta kläder och så drar jag iväg.
Till skärin för att fira en indiansommar som kommit på besök.