nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

OM ÅLDER...

I mars i fjol, 
bestämde jag mig för att testa hur grått mitt hår är, 
men framförallt testa hurdant mitt gråa hår är, 
för att jag har gråa hår, det har jag vetat redan länge.

Nästan ett och ett halvår tog det innan så mycket naturellt hår vuxit fram 
att jag på riktigt kunde bilda mig en mening. 
Och försöka vänja mig.

Det gick så där. Jag hade faktiskt trott - och hoppats - på att det varit mer vitt,
mer stålgrått och väldans mycket mindre landsvägsfärgat, som sliten asfalt, typ.
Visst, jag har faktiskt fått komplimanger - av både kvinnor och män, men det som 
jag också märkt är att man liksom blivit osynlig i sin gråhet.

Nu har jag väl knappast någonsin varit någon strålande skönhet, men någon blick
har man väl fått genom åren…*ler*.

Men som grå som sliten-asfalts-grå…ja, det duggar inte alltför tätt av blickar om 
man säger så.

*

Men det var ändå inte för den skull jag blundade i frissa stolen och sa ja, KÖR, nu blir 
jag brunett igen. 
Det var för den där trötta looken som jag mötte i spegeln, också de dagar då jag
inte ens var speciellt trött som jag aldrig riktigt vande mig med.
Hade det grå varit otroligt vackert och stiligt (som hos min faster i tiderna) så jo.
Men nu var det ju inte det. Nej.

Så det blev att hoppa i målburken.
Ser jag piggare ut nu - nå nja…men åtminstone känner jag igen mig.
Och det är ju en fördel, det med. 

*

Tänker på mig och min livssituation.
Har precis (om någon vecka) sparkat ut mina ungar i stora världen och
boet är tomt. Och det är på gott och ont.
Samtidigt som det naturligtvis är lite vemodigt att vara själv igen, 
så finns där en underbar frihet i det hela.

Missförstå mig rätt - jag har nog aldrig upplevt mina barn som det 
minsta betungande. Eller jo, kanske lite då midsommaren 1995 
och var det nu….2003 i januari?
Ja, men ni förstår? 

Och visst, det siktas en "frihet", helt ny.

Tänker samtidigt på min mamma som ju fick mig rätt sent i livet och som 
då hon var i min ålder hade en dotter på fem år…
Bara tanken på att jag skulle ha en femåring, någon liten person som
inte ens börjat skolan än, inte skulle göra det på ett par år.
Och så nästan ett sekel som skolbarns-mamma på det.
Det känns konstigt att tänka så. 
Nu när jag själv är i gråa-hår-åldern.

Minns att min mamma så ofta sade att hon var så glad att hon fick mig. 
Tack för det, lilla mor, numera i himmelen. 
*hjärta*

För det gjorde att hon brydde sig om att hänga med i utvecklingen på ett helt annat sätt än
många av hennes jämnåriga vänner. 
Och jo, visst, det var sextio- och sjuttiotal då och utvecklingen kanske inte riktigt gick 
i samma hisnande takt som nu, och möjligheterna att vara "uppkopplad" på allt nytt
var nog inte alls de samma. Men ändå.

Det är viktigt att hänga med. Att aldrig ge efter och ge upp för utvecklingen.
Att alltid möta det nya med nyfikenhet och vara intresserad.
Att öppna sin själ för nya intryck, nya innovationer, nya påfund.
Att aldrig sluta vara nyfiken.

Av de grå, är det ju ändå de små grå innanför skallen som är viktigare, än de utanför.


Hmmm….det blev (igen) ett inlägg där tankarna kanske flyger snabbare än 
mina fingrar rör sig över tangenterna och den där slutliga slutklämmen 
nog uteblev. Igen.

Men summasummarum, jag är återigen brunett.
Känner mig inte en dag yngre, ser knappast yngre ut heller, men
känner mig ändå mer som jag när jag ser mig i spegeln.

Kanske det ändå är så att det tar längre tid för själen att 
bli gråhårig än det gör för håret att bli det.

Och jag tror jag skall vänta in själen en tid än.

*

Och så är man ju just så vacker man känner sig! 
Lite naggad i kanterna kanske av ett och annat år som
svept förbi. 
Bara att inse…även en smått tuggad blomma har sin skönhet.
Eller hur?!!!





I ODLINGSLÅDORNA...

…frodas det, och även om en annan kanske stundvis har morrat över Det Dagliga Regnet,
men om man valt att odla i pallkragar, så är det, kanhända,  snudd på den perfekta sommaren! 

Samtidigt när jag står där och plockar mina ärter så kan jag inte låta bli att låta tankarna
gå till dagens stora samtalsämne där en sannfinländsk politiker uttryckt sig 
skrämmande idiotiskt och inskränkt. Och nej, vad han sagt är
inte värt att upprepas, det är bara smaklöst.

Men det får mig att tänka att tänk om vi alltid varit så inskränkta som den här 
personen nu vill att vi skall vara? 
Vad hade vi ätit då? Odlat?

Om intryck och nya idéer som kommer "utifrån" alltid varit ett hot och borde
bekämpas - hade vi käkat bark och…ja vadå? 
Gamla älgar? 

Jag blir så in i hjärtat ledsen för jag upplever att mitt land hela tiden
backar i utveckling och blir enkelspårigare och…andefattigare.
Om vi inte hade fått intryck utifrån, med människor som kom utifrån.
Hade vi ens käkat den så älskade finska knölen - potatisen?
Den var ju en underlig och lite skrämmande grej i tiderna.
Nu är det väl bara ren och hjortron som är mer "finskt" än potatisen.

Kanske karelska piråger då? 
Ni vet de där salta bakverken av vatten och råg med risfyllning.

….vänta nu? RIS, det växer väl inte här i våra mossiga skogar?
Hur sjutton kom det sig att riset landade i vår djupa kulturmat?
Och morotslådan, den som finns på nästan alla finska julbord 
(och som rätt få på riktigt vill käka av, 
men som hör till, där är också ris en ingrediens.)

Ååååh, jag blir så TRÖTT i huvudet av detta.
Jag hade hoppats på att mitt land skulle utvecklas…
…hade hoppats på att sannfinländarnas retorik bara var en bubbla…
….men det är inte.
Och jag är ju en minoritet i mitt land. En finlandsvensk. Min familj har visserligen
traskat här i århundraden, men aldrig har jag upplevt att det ifrågasatts som nu.
Det känns lite…underligt! 
Svenska rötter har det funnit i Finland i tusen år. Ändå är det som om även vi blivit en 
utsatt grupp på något vis. Vi behöver plötsligt förvara vår rätt till att få använda vårt språk på ett sätt som vi aldrig behövt någonsin förr. 

Tvångssvenska i skolor och rätten att tala sitt modersmål på sjukhus, i rättssalar.
Jag tror inte att någon finlandsvensk tycker att det på riktigt är jobbigt att tala finska i
matbutiken, eller i posten, eller på bibban.
Det är när livet krisar, av olika orsaker, som man märker att det är knepigt att 
formulera sig på ett annat språk än sitt modersmål.
Hur duktiga vi än är på språk, så ropar vi först hjälp på vårt modersmål.

Och det vet jag, av egen erfarenhet och av att hört så många människor i nöd som 
berättat att då "tappar" man alla andra språk, även de man behärskar bra.
Hatten av för Sverige, som jag vet på många håll försöker ordna tex åldringsvård 
för sverigefinnar på deras modersmål - finska. 

Medan mitt land går i motsatt riktning...


Lyssnade på en intervju av en av de som kallat ihop till en marsch i Helsingfors och Tammerfors
FÖR ett multikulturellt Finland. Nu minns jag inte hennes namn, men hon berättade att hon bott i tjugo år i Sverige och nu tillbaka i Finland upplever hon att vi inte kommit så långt på vår väg mot 
öppenhet och så. Jag tror att det faktiskt är värre än så.

Vi har varit öppnare, fördomsfriare, mer internationella och välkomnande.
Vi återgår till något jag har så svårt att godkänna.
Att portar stängs. Mentalt. Inne i hjärtat hos människor. 
DET skrämmer mig.

*

Som minoritet i Finland så har jag faktiskt väldigt sällan direkt mött språkhat från 
finskt håll mot mig personligen.
 De flesta har under alla mina år här i detta land mött mitt svenska modersmål
med milt överseende då jag stapplat på finskan (trots att jag är hyggligt bra på det - men det 
är inte mitt modersmål). Men så har jag både bott i områden med svenska som
majoritetsspråk och haft fördelen att få jobba till nästan 100% på svenska.
Så vad vet jag?

Nå, ingenting.

Min äldre son fick ju tänderna inslagna för att han talade svenska på fel plats för något år
sedan. Och min brorsa berättade att han nog inte i tiderna brydde sig om att 
föra fram att han var finlandssvensk för att helt enkelt slippa bråk.
Det är säkert inte helt ovanligt.

Men jag har inte någonsin känt en avoghet mot mig pga mitt modersmål.

Tills i somras.

Under, inte bara ett utan faktiskt ett par, tre, tillfällen då jag reste runt i Finland
så stötte jag på det här.
Skulle det ha skett bara en gång så hade jag satt det på kontot att 
människan nu bara inte hade den bästa av kundservicedagar, eller hen
hade en dålig dag. Eller…till och med; något i mig gjorde att kemin inte
riktigt möttes. 

Men flera gånger? 

Och det mest obehagliga var att människan var hur glad och vänlig som helst 
tills jag antingen talade svenska med sonen som oftast var med. 
Eller jag skulle betala något med mitt bankkort, och eftersom kortet "talar" svenska
i maskinerna så byttes attityden direkt.

Och DET var nytt. Det har jag aldrig stött på tidigare. Aldrig någonsin. Före nu.

Inte så att jag skulle ha blivit hotad eller så, absolut inte! Men
en tyst, stilla, avighet; "hon är en sådan som vill att mina barn
skall läsa "pakkoruotsi"

Och det behövdes ju bara att jag mötte denna "kyla" på ett par, tre ställen av de tiotal ställen 
vi besökte, för att det skulle kännas lite smått…otrevligt faktiskt.

Helt nytt för mig. Kan bara föreställa mig hur det känns för en invandrare att landa här.
Jag har ju ändå nästan ett halvsekel av "välbemötande" bakom mig och ändå reagerar jag…

*

Så läste jag idag en artikel i Helsingin Sanomat om Alma Pöysti som 
är en finlandssvensk skådespelare som nu flyttar till Sverige. Och tidigare har det 
också varit artiklar om att allt fler finlandssvenskar väljer att flytta västerut.
Det finns säkert många orsaker till det.

Men det är de hundratal kommentarer till artikeln som gör mig beklämd.
Övervägande många tycker att svenskan i Finland är en belastning.
Att läsa att man kunde sälja Åland till Ryssarna för Åland bara är en belastning för det finska
folket för där pratar man ju bara svenska. 

Men ett är säkert…det här landet blir inte en vänligare plats för dem som 
är ens lite annorlunda än skogsfinnen.
Vare sig vi kom förra veckan till landet eller varit här i tusen år.

Och DET skrämmer mig. 

*

Men jo, ärterna var gudomligt goda ju! 




IGÅR VAR DET SOMMAR...

…så till den milda grad sommar att vi rörde ihop lite färskt melonshake.
Den här sommaren gäller det tydligen att ta vara på varenda liten uns av 
sol och värme, för vips är det borta igen. 

Som i dag till exempel. Vaknade sent men genom att titta ut kunde jag inte 
klura ut vad klockan var, så murrigt och mörkt var det.
Mitt sinne, och min kropp, sade att det var mogen morgon, men 
ute var det som om det blivit höst på en gång. Jobbigt! 

Men igår var det sommar och då gjorde vi såhär:

Vid något skede hade jag ramlat över bilder eller så en video på nätet på 
det här, och när jag igår då stod där och vände och undrade i grönsaksdisken så 
plockade jag med mig en melon. För visst sjutton - det här måste testas.
Det tyckte grabben också…

Med lite skräckblandad förtjusning är det bara att köra hejvilt runt med vispeln
i melonen och tadaaa…färdig melonsaft, bara att tappa upp.


Och det var väldans fräscht. En sommardag, en av de få detta år.

Och där satt jag på terassen och funderade på tusen små tankar som 
kommer susande när man bara är.

Skall jag klippa håret riktigt kort och färga det, eller låta det vara? 
I nästan ett och ett halvt år har jag låtit mitt gråa växa ut och nu
är det där. Finns inte så mycket av det färgade kvar. 
Gillar jag det? Hmmm….jag vet faktiskt inte! 

Kanske det ändå får mig att se tröttare ut? Äldre jo, men också tröttare.
Och eftersom jag ju är äldre så är det okej. Den delen.
Men att se tröttare ut - det är för mig jobbigare att ta till mig det än ålderstecken, 
märkligt nog.

Kanske för att jag vet (eller hoppas i alla fall) att min trötthet just nu
är övergående och beror på att det samlats lite mycket på
min mentala agenda som fått mig att gå lite på rött.
Jag vet om det, och jobbar på att komma vidare.

Och just då kanske man inte samtidigt vill se trött ut, fast man är?
Ja, ni förstår? Det lutar lite åt att fuska till sig lite pigghet här.
Om inte annat så för att lura spegeln. På tisdag skall jag sätta mig i frissa stolen
och då blir det att välja. 

För samtidigt som jag försöker mata energi i mig genom att äta vettigt, motionera
mera och försöka lära mig att strunta lite mer i det som stressar mig på jobbet, så 
lutar jag lite åt att det hållet att det kan faktiskt hjälpa till lite om 
man också mötte lite pigghet i spegeln på morgonen så där…;)
Och vet ni, just det här att man ger sig tid att sitta och fundera på 
sådana här totalt triviala små problem (om det ens kan kallas det) är faktiskt
rätt skönt! Oftast har det en tendens att man sitter och grubblar på
betydligt större frågor och svarens frånvaro till dessa frågor.

Så jo, det är nästan lika uppfriskande som en färsk melonshake att krypa
in i tankeflöden som färga eller inte färga håret. Det är frågan…!


Och på något sätt också att tillåta sig själv att de här små vardagliga 
tankeresorna, våra små vardagliga göromål, som känns så prosaiska och banala 
ändå är viktiga i sin enkla vardaglighet. 
Kanske det ändå är så att det är de som är och gör oss till det vi är.

Bara det att det just nu inte är riktigt inne och rumsrent att tala om dem.
De små problemen, eller ens de små sakerna som gör en glad.
Det är kanske lite banalt att lyfta upp vardagen. 
Och ändå…det är bilder på korgar fulla med kantareller som fyller
facebook. Kan det vara så att vi är i så starkt behov av att få 
vår vardag bekräftad? Jag tror det. 
Och på sitt sätt tycker jag att det är skönt om det skulle vara så!  

Det är kanske de där stora frågorna som världsekonomins gungning och 
den globala uppvärmningen och det politiska 
klimatet i världen som man borde diskutera och ventilera.
Inte de där små om det finns kantareller i skogen ännu nästa vecka?
Eller om man skall måla väggen i kulör den eller den? 
Eller om man…ja, skall färga håret eller inte.

Och rätt ofta känner jag mig lite i kläm mellan de här två.

*

Nä, nu skall jag ta en runda runt byn med hunden.
För även om sommaren inte återkommit efter sommarovädret, så
är det uppehåll i alla fall. 
Bara att ge sig iväg.

*

Må gott alla! 

ETT RIKTIGT BLÅBÄR...

…är jag.

Bara att erkänna. Jag är en jäkel på att traska runt i skog och mark, men just bärplockning
är inte min grej. Har aldrig varit en duktig eller ens intresserad bärplockare
och kommer nog aldrig att bli det heller.
Har jag inte lärt mig att gilla det på ett halvsekel, så lär det bli ogillat för mig 
för resten av mitt liv. Lingon kan gå för sig, men blåbär…nop! 

Men nu råkar det ju sig så illa att jag faktiskt har en hel del blåbärsris här på min lilla
tomt. Min lilla plätt av jorden. Och vissa år, då det varit si så där med blåbärs-skörd
så har jag kunnat blunda och titta åt ett helt annat håll och låtsas att blåbären inte 
är något som jag behöver ta ställning till.

Men en sommar som den här, när blåbären formligen rycker mig i byxbuntarna
då jag går till postlådan, så begriper ju till och med jag att något borde göras.

När jag står vinklad som en fällkniv över riset så tänker jag på att det nog inte är lönt för mig att plocka mer än högst någon liter. Typ två. 
För om jag plockar mer så kommer de inte att rymmas i min frys och då behöver jag köpa en frys till och det kostar och så kostar elen, och så kan man ju inte bara ha tre burkar blåbär i en tom 
frys så då blir det att antingen kuta och/eller skjuta runt i skog och mark alternativt 
köpa sig ett innehåll till frysen. Utöver de två litrarna blåbär då.

Något säger mig att det inte skulle vara det mest lönande 
affärerna att fortsätta plocka blåbär! 

Så när jag lite känner att NU har jag nog plockat sommarens sista blåbär,
så är jag inte speciellt svår att övertyga om att nu är det dags räta på ryggen och 
gå de där sju stegen hem.
Går förbi klematisen som ännu orkar bjuda på en liten blåbärsblå blomma. 
Viskar åt den att jag nog ändå föredrar blålila blommor lite mer framom blålila bär.

Fast blåbärspaj sällan ändå är fel.

Men att köpa frys till…nja-a…riktigt där är jag nog inte än. 
Om någonsin.

Och just den insikten gör att jag så mycket mer uppskattar dem som kommer hit till
detta lilla land i norr för att plocka skogens bär för oss, då vi inte vill, har tid, har möjlighet.

För visst, jag vill gärna kunna köpa hem en påse frysta blåbär när andan faller på.
Men att köpa en frys till, för eget behov?
Nja…

En snabb uträkning om vad frysar kostar, timpris på plockning, literpris på
blåbär och lön för mödan ger tyvärr det i handen att jag nog inte
skaffar mig någon ny frys i första rappet precis.

Men att offra en dryg halvtimme för att få ihop till några små blåbärspajer - det är väl okej?!!!
Och det offrar jag gärna en ledig lördagstimme på. 

Men nej, jag hör inte till de där som kan tillbringa timme efter timme och en timme 
till på det för att plocka det blå guldet.

Så, nu har jag erkänt det! 
Men en jäkel på att sno ihop en paj av några surt ihoprafsade blåbär, det är jag dock! 

Eftersom vi inte var så många och en del dessutom åker vidare och 
även om jag vet att om jag skulle ta en halväten blåbärspaj till jobbet på
måndag så skulle den lätt försvinna, så blev det denna gång att 
baka minipajer...

Väldans uppskattat även det! 


Kanske jag sen också måste röja lite utrymme i frysen för 
någon extra liter blåbär.

För herrejee….så gott det ändå är! 

JAG KOM SENT IGÅNG...

…med att peta ner mina jordgubbsplantor i jorden.
Gudarna vet vad jag sysslade med då, men en trädgårdstomte var jag inte.
Mycket var jag sent ut med i år. 
Och nu får jag dra med sviterna av det.

Jordgubbar kommer det hur mycket som helst.
Bara det att de är jobbigt gröna än.
Och värmen, den har vi ju inte haft överlopps av i år precis, och det är kanske
lite det som skulle behövas.


Mina arma plantor står ju inte alls ute på ett soligt fält,
utan tvärtom lite inklämda mellan squash och skuggade av björken, 
så ingen undra på att produktionen har dragit lite ut på tiden.

Men det kommer väl snart. Stunden att gå ut och skörda egna jordgubbar! 

Tills dess får jag nöja mig med blåbär, som växer lite här och där på tomten.
Inte så man klagar över det precis! 
I morgon skall jag ta itu med det…det har ju OMG lovats SOL och till och med lite värme.
Lite känns det ju nog som om det skulle vara en lugnet före stormen, 
för på söndag skall det igen vräka ner…regn.

Det har varit en märklig sommar det här.

Hela (resten) av världen badar i värme och i hetta, men ovan Skandinavien har en
liten isigt blå ärta av lågtryck parkerat sig.

På sitt sätt är det otroligt intressant. Det här med väderlek, vindar, låg- och 
högtyck, klimat och golfströmmar, istider och el nino. 

Och hur försvinnande små vi människor ändå är här på jorden.

Vi, jordgubbarna och jordgummorna
vi som lever här och kan inget annat än böja oss för vädret.
Är det vädrets makter eller bara väder. Likaväl böjer vi oss.

Vi små.



LITE LÖJLIGT GOTT...

 Ja, det är väl så att jag än en gång hakar på alla världens trender typ ett 
sekel efter alla andra. 
Vid lämpliga tillfällen har jag väl hört ord som grytbröd och pataleipä flaxa
förbi mina öron, men på något vis, trots den färskt bröd-älskare jag ändå är,
har det inte riktigt krupit in i mitt medvetande.

Kanske för att jag inte är en galet ivrig bagare. Trots denna kärlek till nybakat bröd.
Men å andra sidan…vem älskar inte färskt bröd?
Men jag är ju bara bekväm av mig. Varför förneka till det.
I min drömvärld så vill jag att ett gott bröd skall födas på samma sätt
som man rör ihop en god pastamiddag. 
Man bara…rör.
Och här har vi det.

Inget knådande. Inga knepiga och svår-tvättade maskiner. Inget krångligt alls.
Bara en skål. En träslev. En gryta. En ugn. 
Och lite tid.

Att det blev grytbröd för min del just nu har ingen annan
orsak än att jag helt enkelt hade lite speltmjöl i skåpet som höll på 
att tippa över "bäst-före-datumet och något borde göras! 

Det finns säkert en massa recept ute på nätet,
men här kommer mitt: 


ETT BRÖD

7,5 dl vetemjöl
2 dl speltmjöl
en knapp halv tsk torrjäst 
(eller mindre än en ärta färskjäst)
2 tsk salt 
(kunde kanhända vara lite mindre i min smak, men det här brödet 
behöver nog sälta för att hitta sin rätta karaktär tror jag, 
men nästa gång blir det kanske en rejält rågad tsk för min del)

4,5 - 5 dl vatten 
(42 grader för torrjäst, 37 grader för färsk)
2 msk olja.

Blanda ihop alla torra ingredienser i en stor skål.
Värm vattnet och rör ihop med de övriga ingredienserna.
Och bara rör ihop så det är hyfsat blandat - knåda inte! 
Det skall vara en lite kladdig deg som fortfarande går att bearbeta med
träslev, men torr nog att man fått med allt mjöl från kanterna.
Då är det perfekt, och dags att slingra oljan över degen.

Lägg sedan en plastfolie över härligheten
och lämna det hela på köksbänken till nästa dag.

För egen del blev det nog 24 timmar. 
Kväll till kväll.

Häll ut degen på välmjölat bord.
Knåda inte (!) utan bara "lyft över" degen på sig själv ett par tre gånger 
så det blir en fin hög. Strö över mjöl.
Degen skall vara lite bubblig och mycket kladdig.

Sätt ugnen på 225 grader och lägg in grytan i ugnen.
Låt degen jäsa på bordet under plastfilm och duk (lite extra gosigt) 
en halvtimme eller under den tid det tar att värma upp ugnen.

(i något recept står det att det skall jäsa 2 timmar - men det känns 
kanske lite att ta i, det här brödet blir härligt luftigt med kortare jästid också).

Tippa över degen i den heta grytan, med den snyggare sidan uppåt.
Jag skar med vass kniv ett par snitt i brödet, men det kanske är bara estetik?

Lägg på locket till grytan(* och så in i ugnen på en halvtimme.
Efter en halvtimme, ta bort locket och grädda vidare i 15-30 minuter.
Beroende på ugn.

Jag hade mitt bröd i ugnen 20 minuter sådär innan ytan började bli lite "bränd".
Och då var brödet helt gräddat igenom. 

Men det är min ugn det. 


Att det var så här attans enkelt att göra ett så gudomligt gott bröd
och att jag inte kommit på att testa det tidigare.
Man kan ju undra var jag haft min fokus! 

Det finns ett par, tre brödrecept till som klättrat in i min själ.
Det är oknådade baguetter och små soppbröd (också de träslevsrecept, vadå lat bagare?) 
och en galet god foccacia.
Och så detta.

Lite surdegsbrödsfeelis utan surdegs-jumpan liksom.
Inte helt, men nästan.

*


P.S. *) gör man brödet i gjut-järnsgruta så  är det nog säkert läge att 
olja grytan ett varv innan man tippar degen i. 



NÄR KATTEN ÄR BORTA...

….hoppar råttorna på bordet.
Och jag kan heeeelt ge mig hän åt det där gröna käket som jag så gillar nu när grabbar och gubbar 
firar tumis-semester på annan ort och oj oj oj, vad jag frossar i aubergine och svamp och, och
allt det där som tyvärr karlarna i min absoluta närhet lite smått rynkar näsan åt.

För all del jag kan, och gör också, åt mig den mat jag vill - men ändå blir det annat 
när jag har en tonåring i huset som inte heeeeeeeeeeelt faller i trans för vege-mat.

Man vill ju också att resten av gänget som stundvis delar matbord skall få det de vill ha.
Bara för att jag valt vegetariskt så betyder det ju inte att alla i min närvaro behöver göra det.
Och när vi talar om andra vuxna så kan de ju alltid hämta och kocka ihop det animaliska de vill.
Be my guest - grillen är er.

Men med lillungen har det varit knepigare. 
Han är ju så där väldans till och ifrån när det gäller kött.

Och jag vill inte styra honom på något vis. 
Det skall nog helt vara hans eget val om han vill äta kött i framtiden eller inte.

Men medan den "katten" är på sommarbete på annat håll så kan jag
roa mig med att laga just sådan mat jag vill. 
Själviskt och alldeles o-lutheranskt underbart! 

 I går lagade jag en galet god pasta med soijabitar som "kyckling" 
och idag snurrade jag ihop en couscous-sallad med aubergine, kikärter, persilja 
och torkad aprikos (!) vilket är helt tokgott hur märklig kombinationen än kan låta.
Skulle bara hoppas att fler gav det vegetariska en chans.

Inte behöver man ju omvända sig till något alls, men att testa på det en månad
eller två - man hittar så många nya smaker, så mycket nya recept och så
många insikter som man inte ens visste att man behövde.

Om bara alla människor i världen valde EN vegetarisk dag I VECKAN.
Vet ni vilken ENORM snöbollseffekt det skulle ha på hela världens ekosystem?
På ett positivt sätt - om nu någon trodde något annat?

Tänkte väl det, de flesta av oss VET ju alla hur vi borde handla - vi bara inte alltid gör det.

*

Så för mig egen, mycket lilla och särdeles blygsamma, del vill jag utmana er alla
att ge det vegetariska en chans. En dag, en vecka, en månad, ett år.
You name it! 

Helt det samma, bara testa på det. 
Öppna sinnet och själen för nya smaker, nya upplevelser redan där i butiken, 
på torget, i köket och sist men inte minst, vid matbordet.

Det är knappast en överraskning för någon att både klimatet,
naturen, hela mänskligheten och den egna kroppen (och knoppen) tackar.

Så why not?

*

(Dessutom är det gott! Det ÄR inte bara gräs man äter…..om nu någon fortfarande undrar?)


INGET NYTT PÅ VÄDERFRONTEN...

Det är fortsatt svalt och lite regnigt och lite soligt och egentligen känns det nästan som om 
det är så här den här sommaren kommer att vara.
Och då är det nästan lika bra att bara börja gilla läget.
Huoh…*djup suck*.

Naturen i stort tycks bry sig sju i om det är 17 eller 24 grader.
Eller det är klart det gör, blommorna håller sina blommor lite längre nu.
Men vad hjälper det, bina ogillar läget. Och bönderna och semesterfirarna och ja, 
visst är det skillnad för många. 
Men blommorna blommar ändå lite som dom ska.

En av mina favoriter är grässtjärnblomman som är så galet fin och stilig och
ren och enkel och lätt i hela sitt väsen. 
Jag har den lite här och där i trädgården, där ivrigt rensande inte gått
fram - vilket i praktiken i år betyder så gott som hela trädgården.

Dras ännu av sviterna av det man kallar Frusen Skuldra och att riva och rycka är
inte riktigt min grej än. Men det går hela tiden åt rätt håll, så
jag hoppas på att få rensa ordentligt så småningom.

Fast just stjärnblomman får nog stanna i trädgården ändå.
För den är så fin! 

På stugan finns inte så mycket att rensa. Det är ju mest vild natur där. 
Och den också av den mer karga varianten.
Men i en av tallarna klättrar ett vildvin runt, och döm om min förvåning när 
det redan börjar rodna så smått.

Hu, fick den allra första sensommarkänslan, fast den där "grund-
sommarkänslan" med varma klippor och sköna bad, 
långa kvällar i trädgården och milda morgnar inte
infunnit sig än en endaste gång.

 Kantarellerna i skogen gjorde i saken bättre. 
Också det matade sensommarkänslan.



Och det bästa med sensommaren är ju att skördetiden står där och bara väntar på
oss. Jag älskar det, när allt mognar och man kan gå ut i 
trädgården och hämta in sina egna bönor och rosta dem i ugn.

Och egen potatis, och sockerärter och jordgubbar! 

Planterade nya jordgubbsplantor väldigt sent i år, så får vänta lite 
till förrän jag kan gå ut och smaska i mig det, men de kommer, 
de kommer. Bara det skulle bli lite varmare.

Men som det nu ser ut - inget nytt på väderfronten.

SKÖRDA EN FAVORIT...

Jag är hemskt förtjust i spenat. På alla sätt och vis.
Den är enkel, nästan så det är lite löjligt, att odla.
Så till den grad att jag inte alls förstår att inte precis alla som regerar över 
ett par kvadratmeter jord inte odlar spenat.
Må vara att någon liten snigel varit och tullat på ett blad eller två, men
i övrigt har jag inte stött på några som helst problem.
Och jag har odlat spenat så fort det varit möjligt, typ de senaste 
tjugo åren. Tjugofem kanske?
Kanske nästan hela mitt vuxna liv liksom.
Och som mat. Finns det någon som inte gillar spenat?
Man kanske inte blir fullt så stark som Kippari Kalle av att käka spenat, 
(Karl Alfred heter han visst "på-riktigt-på-svenska")
Men ingen kan väl heller påstå att det skulle vara till skada?

Och jag som oftast väljer vegetariskt om jag bara kan så känner att man 
nog inte kan ha FÖR mycket spenat i sin frys.

De där små gröna påsarna med hackad spenat har räddat mången middag vill
jag lova. Har man spenat, fetaost, morot och tomatpure hemma i skafferiet så
snurrar man ihop en vege-lasagne som slår vilken köttlasagne som
helst med hästlängder.  Jag lovar! 
Om en månad så där så flyttar lillgrabben ett steg närmare huvudstan då han börjar studera där, 
 och om jag får mitt nuvarande hus och hem sålt, 
så flyttar jag också åt det hållet.

Men att plötsligt inte längre behöva fundera på en köttätande unges menyer gör
att jag en tid kommer att bara kunna koncentrera mig på vegetariska rätter.

Det som jag tycker att varit knepigt med att vara vegetarian är att 
fortfarande, anno 2015, så är lunchrestaurangernas utbud på vegemat 
skrämmande dåligt! 

Jag vet inte om det beror på att de här i Finland, som av olika orsaker, valt 
vegetariskt inte ställer krav på restaurangerna? 
Eller är det så att vegetarianerna är (än) så få?

Att det tar sådan tid innan man begriper att vi i framtiden nog
behöver välja mycket, mycket, mycket  mera grönt i maten än vi gör idag.
Inte av ideologiska skäl, inte av hälsoskäl, inte ens av djur-etiska skäl utan för 
klimatets skull, för vår överlevnad. 

Att äta mindre eller inget kött alls är det enda som kan stoppa 
den globala uppvärmningen. 
Det är vårt joker-kort. 

Och det är med det vi sitter på hand just nu. 
De andra korten har vi redan lagt på bordet.

*

För egen del kan jag tänka mig så många svårare val, knepigare vägar och 
smärtsammare avstående än att skippa köttet.

Men jag vet….det är en lång väg att gå.

*

För egen del har jag fyllt frysen med spenat.
Inte en stor grej för mig, men kanske en stor grej för framtida mänsklighet.

Kanske det är så vi behöver tänka? 






EN NY FAVORIT BLAND SOMMARBLOMMOR...

En avigsida (för mig) att jobbat med blommor i så många år är att på något
plan blir man så korvstoppad-mätt på alla de "vanliga" blommorna att ingen makt i världen
skulle få mig att sätta en enda cent på margeritter, krysantemer, julstjärnor eller 
flitiga lisor. Eller pelargoner. 
Mårbacka undantaget, för den kan man bara sticklings-föröka vilket gör
att den aldrig blir en massproduktion som händer med 
pelargoner som förökas med frösådd. 
Dessutom är det ju en väldans fin och tålig pelargon.


Det är inte någon som helst form av "snobberi" som någon ville få det att vara.
Det är bara att mättnaden, av de där "miljonproducerade" växterna som får det
att nästan kväljas i mig när jag ser dem, är så nådd för min del.

De kan vara fina hos andra, men jag bara inte vill ha dem själv.
Vilket gör att en stor del av mina sommarblommor är lite
udda och underliga och som många undrar varför jag odlar över huvudtaget…

Samtidigt tycker jag att det är skoj att testa nya sorter och nya arter.
Bara de inte är tretton-på-dussinet-stuff.

Årets test by accident är den här.

Jag vet att det är någon form av Streptocarpus - kornettblomma, men 
vilken sort är ännu oklart för mig.

Köpte den i Amiralstorps växthus i Bromarv (tyvärr verkar de inte ha en 
websida eller fb-sida som är uppdaterad så man kunde länka) för 
plantorna jag köpte där var av så fin kvalité! 
Trots att försommaren varit som den varit och odlarna blivit "sittande" med en massa
plantor. Men den här var helt suverän! 

Jag har en stor (ampel) som jag bara stuvat i ett rostigt ämbar för i min värld är det 
snyggare än en vit plastkruka, ni vet…

Och så har jag för den här stora skött frånvarobevattningen med två BLUMAT kruk-bevattnare.

Det funkar helt super! Har använt mina i många år redan och är 
mer än nöjd! Verkar finnas att köpa på nätet och i vissa Prisma-butiker.
Tre stycken kostar runt 8 € och är absolut värt sitt pris.

Jag tror jag har berättat om hur bar det funkar tidigare också, läs HÄR
Och min glädje över den här uppfinningen har minsann inte minskat! 



Man kan galant "gömma" sitt bevattningssystem och på så sätt inte ens uppmärksamma
påpassliga tjuvar på att man minsann inte alls är hemma. 
Åtminstone lättlurade tjuvar kan gå på det. Kanske?

Men till själva växten ännu ja.

Visst, den stora hade fått ett bevattningssystem att luta sig tillbaka på, men så hade jag två små 
krukor, en i en smörbytta på bordet och den i lilla ampeln på första bilden.

Eftersom jag då bara har ett begränsat antal BLUMATer så blev det att liksom
"offra" några krukor. De här två fick offras.
Trodde jag! 

Döm om min förvåning då jag återkom två och en halv vecka senare till stugan och ser att 
även blommorna i de små krukorna blommade och mådde hur bra som helst.
Nu kunde man ju tro att de fått sig en liten blöta från naturen i form av dagligt regn eller så,
men det stämmer inte. Båda krukorna har stått/hängt under tak så ingen hjälp där
inte. Och visst…krukorna var torra, och visst det har ju inte varit en tokvarm sommar,
men ändå….de levde. Riktigt välmående dessutom! 

Vilken blomma! 


Att det är riktigt säkert att den här halkade in på min top fem-lista så det small om det.

Sommarens vackraste.
Enligt mig.

*
Senare uppdaterat:

Här är hela härlighetens namn:

Streptocarpus saxorum 'Concord Blue'
(Streptocarpella)