KOLI...

…och risk för lite turistfoton - så varning för det.

När man nu ändå är i knutarna så att säga, så måste man väl ta sig en sväng till Koli nationalpark.

Det är här man hittar den finska nationalromantiska själens hemvist vad natur beträffar.

Vi läser gårdagens tidning medan kaffevattnet kokar upp.

Att ha en så kalla "risukeitin/kottkokare" med på resan var en toppen grej! 

För kottar och kvistar, det hittar man alltid.

När vi ätit frukost och packat ihop oss så ger vi oss av till Ukko-Koli.

Det är den högsta toppen i södra Finland, och med sina 347 m är man ju redan rätt högt uppe…

Och hur som helst, så är vyerna härifrån rätt så fantastiska - det går nog inte att förneka! 

Det ÄR fint i Koli.

Jag antar att det är taget ett och annat foto från just den här stenen. 

Eller det är ju nog en del av berget som ligger blottat. Att just de här "topparna" blivit kvar 

beror på att en del av bergarterna här är av en lite mer tuffare slag och där andra höjder under 

årtusende smulats sönder av en och annan istid som dragit förbi 

så har de här blivit kvar. 

Ukko och Akka. 

(Gubben och Kärringen)  

Det är inte precis nu man kommit på att det är riktigt fint här.

Nej, faktum är att redan 1896 invigdes den första konditionsslingan här.

Härifrån har våra stora konstnärer så som Sibelius, Aho, Järnefelt och Gallen-Kallela nog

släpat med sig en och annan liten inspiration.

Och jag förstår så väl.

Det är mäktigt här.

Jag lovar - mer "finskt" än så här kan det inte bli.

Nästan så att nationalromatiken växer till sig lite i bröstet på en. 

Inte undra på att platsen fått den status i det finska sinnet den har, för det är den ju nog värd.

Det Är vackert, visst är det?