MAT-LÅNGSAM NJUTNING...

...hade lite tänkt njuta ett långsamt veckoslut på stugan, men den äldre sonen förekom mig och meddelade att han minsann tänker ta stugan i besittning, njuta brasa med flickvännen, ligga på en fäll framför öppen eld och dricka vin. 
Säg den romantiska mamma som inte drar sig tillbaka och förstår att mamma-lillebror-sällskap kanske inte är högst på önskelistan då...

Så då blir det att hitta på annat i stället.
I min nya hemkommun ordnas detta veckoslut 
en närmatsmarknad.

I år är det vackra, vackra 
som står värd för evenemanget.

I fjol besökte inget mindre än ca 10 000 personer motsvarande marknad då den ordnades i 

Och jag bara blir så in i hjärtat glad när man kan få uppleva både gott för gom, för ögat, för naturen och för själen - på en och samma gång.
Och dessutom bekanta sig med det här med närodlat och ekologiskt och lokalt.
Så många bra ingredienser i den soppan!

I nästa år är det inget mindre än
i min förr(förra)hem kommun som får agera värd för evenemanget.


Själv stötte jag på begreppet Slow food, redan för över 20 år sedan, då det landsteg här hos oss i Finland.
Jag tycket väl redan då att det var lite märkligt att det måste finnas en förening för att njuta av mat, att ta till råvaror enligt årstid, att välja ekologiskt, att välja närodlat.
För det är väl så man gör - om man har möjlighet?

Det som har ändrats under dessa 20 år, är att just möjligheterna att välja har ökat.
Det har kanske skett långsamt, men det är på väg åt rätt håll.

Numera är det inte bara "gröna" och "hippies" som vill välja ekologiskt.
Jag menar, vem vill inte göra det?

Vem vill inte köpa kött som producerats på en gård nära dig?
Vem vill inte njuta av svamp på hösten?
Vem vill inte röka sin egen fisk på sommaren?

För det är så himla naturligt, egentligen, att göra det, inte sant?

Det är bara där i stormarketarnas svettiga fredagsrusning som man så lätt glömmer bort det.
Med en skara hungriga ungar därhemma, med en stressad förälder bakom butikskärran blir det lätt så att en färdigmarinerad brojlersmörja åker ner i korgen.
Fast man egentligen inte vill.
För att det är så mycket enklare.

Men valen finns. Det går att välja annorlunda.
Det kräver bara lite planering.

Lite tid.


Som det är just nu, så tror jag att den typiska slow food - ekologiskt - närodlat - konsumenten är en hyfsat välbärgad, medelålders man eller kvinna, med tid och intresse att skaffa ingredienserna från olika håll, med ett brinnande hjärta för matlagning.
Som jag då. Ibland.

Men när får vi se dessa närodlade råvarorna i våra närbutiker, dvs i supermarketarna, för närbutiken så som jag tänker mig den har utrotats för länge sedan...
När förstår handlarna att det finns en efterfrågan på detta?
Kommer knappast att hända så länge vi har Två Stora på matbutiksfronten, som så starkt verkar styra vad vi, konsumenter, borde plocka åt oss från hyllorna.

Tills det ändras är det tyvärr så att bara de som har tid att söka upp de olika närodlat-försäljningskanalerna för den här tanken vidare.
Och jag vet inte om det riktigt orkar?
Bär ända fram?


Tänk om varenda en som besökt Närmats-utställningen nu på veckoslutet skulle ställa sin egen butiksgubbe eller -gumma mot väggen och vecka efter vecka fråga efter 
ekologiskt,
efter närodlat,
och ifrågasätta det utbud som finns?

Om 10 000 människor, som alldeles tydligt har ett visst intresse i detta skulle börja kräva!
Skulle det bli en ändring då?



Förutom alla dessa tankar som utställningen väckte hos mig, var det härligt att vandra omkring bland de olika stånden, smaka en liten bit här, en annan där.
Helgrillad ekogris bland annat.


Sniffa på alla goda örter, smeka stickade sockor av ull från lokala får.
Och bara njuta av en vacker höstdag i skön miljö.


Trots soligt väder behövs en hel del strö och halm för att förhindra att leråkern förvandlas till just det, en riktig leråker då tusentals fötter klampar omkring.

Försöker undvika att fota människor, eller jo jag fotar dem, men inte lägga upp dem på bloggen, men grannkommunens stadsdirektör (han i gult alltså...) lär vara så van att figurera i diverse medier så han får äran att dyka upp här då han sliter med att hålla alla gäster torrskodda.
Tack för det :)

(Rastachef som syns i bakgrunden är en vegetarisk catering - som ett tips för er som söker det)

*

Nu senare på kvällen har jag avnjutit en mumsig lammfilé på den lokala krogen i härligt sällskap och tassat hem i höstmörknet på björklövsströdda småvägar.
Tänt ljus, hällt upp ett glas rött och slängt fötterna på soffbordet.

Och fortsätter fundera på hur få detta med närmat att bli närmat för alla?

I morgon blir det riktigt, riktigt, riktigt närmat i denna koja.
Såg att nässlorna som jag slog ner för ett par veckor sedan skjutit nya skott.

I morgon blir det nässelsoppa - närmat, ekologiskt, billigt och gott om något!

Och - nästa gång: fråga efter närmat i din butik.....;)



POSITIVT...

...bär på vägen. Genom livet.
Det är bara så enkelt!

Vem har inte stött på "dem"? Vem har inte "en sådan" i sin vänkrets, bland sina bekanta, kanske till och med som en kollega?
De där evigt, alltid positiva, glada, människorna som till synes inte har ens en skugga av bekymmer i sina liv?

De där eviga optimisterna.

Och nu är det undersökt. Optimisterna mår bättre, de lever längre och inte nog med det...
de har till och med bättre lön!

Så man har liksom ingenting att förlora på att se lite ljusare på livet, sätta lite energi på att leta efter ljusglimtarna i stället för att älta sig i skuggan.
Ingen tassar genom livet utan att stöta på bekymmer och sorg någon gång. Tänk vad platt livet skulle te sig utan dessa svackor? Utan dessa regndagar skulle man aldrig välsigna soldagarna.

Men det gäller att lära sig vilket man ger mer utrymme i sitt liv, i sitt sinne.
Man kan träna upp positivitet. Utan att det blir krystat och påklistrat.

Varenda en kotte som varit ledsen, deprimerad, trött på allt, utschasad, vet att det inte är alldeles lätt att kravla sig upp tillbaka till de positivas soliga skara. Och just då kan det säkert kännas rätt ytligt och klyschigt om någon välmenande säger till en:
Men tänk på något positivt, var lite optimist, ta tag i dina drömmar.

Men det kanske är just så enkelt att vara positiv, att bli en optimist.
Det är innerst inne frågan om inställning.

Vad tänker du på när du vaknar - den där första något sådär klara tanken på morgonen då väckarklockan ryckt dig tillbaka till verkligheten?

Tvinga den där första tanken till något positivt även om den börjat lite mollbetonat:

- "Efter dagens jobbiga möten... (byt riktning på din tanke) tänker jag faktiskt bjuda mig på en chokladplatta samtidigt som jag ändå skall shoppa veckoslutsmat till familjen". Och liksom bli medveten om den där lilla handlingen, att unna sig en chokladplatta - istället för att bara rafsa åt sig den i butiken. Väg den i handen och tänk; det här är  min belöning för bra saker jag gjort idag.

Efter en tid blir det en "dålig" ovana att svänga om till optimism, till positivitet.
Gör det, inte för omgivningens skull, inte för annat  än för din egen skull.

Både optimisten och pessimisten baserar ju sitt sinnestillstånd på realism. På sin verklighet. På sin erfarenhet.
Optimisten har bara en tendens att uppleva mer saker som positiva än vad pessimisten gör, dvs hon har mer positiv laddning i sitt bagage - för att hon har uppmärksammat mer det positiva än det negativa.

Hänger ni med?

Om man ger mer utrymme, uppmärksammar mer, apploderar mer, de goda sakerna i ens liv, i ens vardag, så tillåter man det att ta mer plats på bekostnad av det negativa.

Det är lite som att kratta ihop höstlöv.

Pessimisten ser en hög med förmultande materia medan optimisten se de där tre vackra orange lönnlöven som lyser upp hela högen och gör den vacker.

Jag tror vi alla kan träna upp optimisten i oss.

På morgonen när du vaknar - tänk på en sak som kommer att göra dig gott i dag.
(promenad, god mat, fredagsfilm...vadsomhelst som du ser fram emot just i dag)
Och på kvällen när du lägger dig - minns tre bra stunder från  just idag - ett samtal, doften av någon kär, en skön promenad, fjärilen, musiken i bilradion...anything som gjorde att du log inom dig - och ta med dig det när du somnar.

Ingen kommer undan problem, bekymmer, sorger.
De finns, man kan inte undgå dem, man kan inte ens alltid föringa dem
Men man kan välja hur mycket man låter de ta över.

Man kan välja optimism.
Om man vill.




TID FÖR SIG SJÄLV...

...så där riktigt, riktigt för sig själv.
Det händer inte så ofta, egentligen.

Det kan handla om stulna små stunder nu och då, men att längre stunder bara få rå om sig själv utan att behöva fundera det minsta lilla på något eller någon annan, det händer inte ofta.

Nu hade jag ett alldeles, alldeles, eget veckoslut, och det var märkligt, konstigt och 
helt gudomligt skönt!

På lördag förmiddag snodde lillungens pappa både lillunge och lillungens veckoslutskompis med på en liten tur genom "halva" Finland. De skulle övernatta på hotell och återkomma först söndag eftermiddag.
Oh, my...oh my, oh my...1 1/4 dygn heeeeelt för mig själv!

Började min tid för mig själv med middag med min äldre unge.
Härligt att få rå om honom lite nu och då.
Att pressa in en date med honom bland studier, träningar, jobb, flickvän och kompisar är inte det enklaste. Men desto härligare när våra tidtabeller lyckas hitta gemensam tillgänglig tid.



Söndag morgon:
Få vakna till ett tyst hus.
Många kan säkert tycka att det måste vara urtråkigt, men mitt hem har så många år varit en slags samlingsplats för ungar, deras kompisar och det är ofta övernattande ungar hos oss, så för mig är ett tyst hus rena rama lyxen.
Morgonkaffe. Tidningsläsning. 
Helt enkla ting, men att få göra det utan att behöva glo på klockan, och utan att behöva fundera på att duka fram frukost åt hungriga ungar är...annorlunda.

Sedan gjorde jag det som jag så ofta drömmer om, men så sällan har möjlighet till.
Att sätta mig och meditera så där bara.
Mitt-på-blanka-dan!

Bredde ut ett fårskinn på terassen och satt där och njöt, lät tankarna komma och gå och lyssnade till regnet som kom.




Längtade lite ut till stugan som nu står där ensam i höstrusket.
Någon gång, när jag har  ä n n u  mera tid skall jag unna mig att uppleva alla årstider därute.

Men som det nu är, så blir det bara stulna stunder av tid för bara sig själv.

Och det är nog precis lagom, för på eftermiddagen sådär kände jag att de där andra gott kunde komma hem och fylla huset med ljud igen.

Jag hade fått min tystnadskvot fylld.
Den jag behövde, just nu.

Vad gör du när du har tid för er själv? 
Vad är det där som bara är din alldeles egna grej när det finns tid för dig själv?


VINTERVÄGG...

...är ett av mina absoluta favoritord. Så vackert!

Vad är vintervägg då?

Hörde själv om det första gången i tonåren, då jag som sagt vistades en hel del på Åland. En skärigumma berättade då om vinterväggen men så där som tonåringar nu är, så kan jag inte påstå att jag skulle tagit till mig någonting av den diskussionen, annat än ordet.
För jag tyckte det var så vackert.

Många, många år senare köpte jag en bok om väder.
Författaren var Jan Danielsson, han med det gråa skägget i Mitt I Naturen på TV som jag så gillade.

I den står det om vinterväggen.

Nu har jag inte boken här, så jag kan tyvärr inte uppdatera mig om vad han skrivit, men vi talar alltså om ett fenomen som kan ses vid kusten, vid havet. På hösten.

Molnen tornar sig över havet som små berg, ser hotfullt mörka ut, men kommer inte in över land.
Och det ser verkligen ut som en vägg.
Av moln. Mörka moln.

Men de stannar där. Över havet.

Antagligen beror detta fenomen på att marken blivit kall, medan havet fortfarande är varmt och ja, liksom hindrar molnen att ta sig in över land. 
Något sådant.

Men det verkligt intressanta med vinterväggar är att de uppenbarar sig första gången så här i slutet på september och enligt gammal sägen, så skall vinterväggen komma tre (endel säger fem) gånger innan vintern kan komma.

(Säkert helt logiskt med tanke på att temperaturskillnaderna mellan land och hav hela tiden jämnas ut)

Igår, fredag morgon, 21.9.2012, visade sig vinterväggen för första gången över havet, som finns alldeles bakom björkarna på bilden.

Nu skall jag hålla koll på det här med vinterväggar.

För att det är ett charmigt litet naturtecken - och för att ordet är så vackert.

*Vintervägg*


ATT KOMMA HEM...

...efter en arbetsdag.

Och när jag parkerat bilen, hämtat posten, så är detta vad jag möts av just nu vid mitt hem.
Oftast rinner hetsen av mig redan här.
Jag blir varse av det långsamma i min tillvaro som får mig att andas långsammare, djupare och innerligare. Skulle jag vara en man, så skulle jag förmodligen lossa på slipsen just vid detta skedet av min hemkomst.
Som kvinna får jag vänta några steg till och vänta tills jag är innanför dörren och kan sparka skorna in i närmaste hörn.

Efter det kokar jag ofta mig en kopp kaffe, läser igenom posten och så länge det är så varmt ute som det är, så gör jag det ute på min terass.




Bakom räcket gömmer sig en korgstol med fårskinn som är min när mitt arbetsjag förvandlas till mitt hemmajag. 
Det tar sin lilla stund. En ceremoni utan vilken jag inte kan vara.
På samma sätt som jag har min morgonceremoni för att komma igång, har jag min kvällsceremoni för att varva ner.
Och jag älskar så länge jag kan göra det utomhus.
Till vintern får jag väl hitta på en annan rutin.



Alldeles nära finns en spånbana.
Knyter mina löpskor, kopplar hunden och ger mig ut på en tur.
Inte alla dagar, för det finns det tyvärr inte möjlighet till, 
men så ofta det bara går ger vi oss ut på dessa stigar.
Andas frisk skogsluft och laddar ner tystnad och trädsus.
Doft av höstgräs och blåbärsris.

I dag blev det ändå lite petande i trädgården.
Rensade lite ogräs innan regnet.

Och så plötsligt var det något som bet.
Högg tänderna i mig.

Spontant for min hand upp till halsen och greppade, mosade och förintade Något Som Bitit Mig.
Till min stora förvåning var det inte en mygga, inte ett knott, inte en myra utan en...

...spindel!

(bildens spindel (lär) vara oskyldig till bettet - tror jag - den bara klättrade på terassräcket här om dagen)


Nu väntar jag med spänning på om jag i morgon bitti vaknar som en super(wo)man eller som de flesta av mina facebook-vänner mera trodde på, med åtta håriga armar....Hm?

Återstår att se. 
Berättar sedan hur det gick.
Just nu känner jag inget annat än en helt normal sömnighet som oftast infaller just precis vid den här tiden varje kväll.

Men jag berättar sedan, hur det gick.

Själv misstänker jag att jag nog får fortsätta precis som vanligt med mina vardagsrutiner precis som så många dagar innan.
Jag lär varken vakna som speciellt super eller ens med 8 armar.

Fast man kan ju aldrig veta...
...återstår att se!


DET FINNS DAGAR...

...då jag längtar efter ett bad i badkar så det nästan gör ont!

Ni vet dagar då telefonen ringt, då man haft möten så det räcker och blir över.
Idag är en sådan dag.

Började morgonen med en date med sotaren. Han upplyste mig om att han inte varit här på de senaste fem åren...
Jaha, jaha, det gör mig ju hur trygg som helst att elda i de fyra eldstäder som finns i husen här.
Visst!?!

Men sotaren blev nästan lika förtjust som jag i alla de eldstäder som här finns.
En gammal vedspis från anno dazumal i torpet från seklets början - förra seklet alltså - en öppen spis modell lite yngre, en bastu-ugn som fabricerar det skönaste bastubadet upplevt på väldigt länge, och en svalt stilig öppen spis i vardagsrummet i själva boningshuset.

Att det sedan finns lite smått som skall fixas innan jag kan kasta mig 
hejvild med eldande är en annan sak. 
Som att kolla att alla eldstäder funkar som de skall...och så att få 500 kg björkved radat i värdigt förråd innan vintern...

*

(Arbets-)dagen ja, den gick i mötens tecken den med. 

Och på kvällen hade jag ett möte med en snickare som skall fixa till lite friskluftsintag åt mig.

Jag tycker, som bekant, väldans illa om för täta hus - som jag anser vara en stor orsak till mycket av de problem vi har i våra hus i dagens läge.
Man vet inte längre hur man bygger friska, sunda, hus då man bara stirrar sig 
blinda på att göra dem för täta.

Har du en spis som inte drar trots att den borde det? Trots att spistillverkarens bedyrar att den borde bränna ved spinnande som en katt. Och ändå gör den inte det...
Ja då är ditt hus förmodligen för tätt.
Det kommer inte in tillräckligt med frisk luft, syre, för att elden i spisen skall hållas vid liv.
En fläkt på taket kanhända hjälper upp draget i skorstenen, men hjälper det dig att få tillräckligt med frisk luft? Knappast!

Då kan man fråga sig - hur mår man som människa i sådant läge? Räcker syret till?
Om elden slocknar - slocknar också du?

Så jag kommer att borra hål i väggarna och införa riktigt gammaldags, hederliga friskluftsintag.
Både för mig, min unges, mina djurs och min spis' skull.

Efter en mötestät dag, känns det prima med lite avslappning i form av skönt bad, jag säger då det.

Och att få krypa badskruttig ner mellan rena linnelakan...ja, det är nästan för bra!

Det skall jag göra nu.

Go'natt alla söta!


DE SISTA...


...sommarblommorna glädjer mig än vid porten när jag kommer hem från jobbet.
De kämpar på. Mot tiden. Mot det obevekliga.

Men när jag vid niotiden nu på kvällen kom hemgående från yogan i regntungt mörker hade trädgårdsbelysningen tagit över, och krukorna därute förvandlats till silhuetter.
Trottoaren glänste i skenet från gatulampan och gula löv låg fastklistrade i asfalten.
Vinden var sådär långsam och sävlig, som om inte den heller riktigt hittade fram i allt det mörka utan måste känna sig fram.

Kände mig utvilad och liksom öppen i kroppen efter yogapasset, och den tysta promenaden genom byn gjorde gott för mitt inre. Som en förlängning av meditationsövningen och den totala avslappningen i slutet av lektionen.




Jag kom att tänka på att det är ju precis så här man hela tiden borde få känna sig.
Avslappnad både på ytan och innanför.

Inte spänna axlarna hela tiden, och fylla huvudet med allsköns tankar.
Endel viktiga, endel andra rätt meningslösa.
Men de snurrar där i alla fall och tar plats och energi som jag inte riktigt skulle vilja ge dem.

Jag har yogat förr, men faktiskt aldrig fått en enda "lektion" i meditation.
Jag kanske inte ens skulle varit mottaglig för det innan, jag vet inte.
Men nu kändes det rätt att testa på det också.

Jag är väl som de flesta som är mitt uppe i livet, ni vet; mycket på jobbet, lite 'civila' problem att fundera på till vardags, tidspress, ogjorda saker. Helt vanligt vanlig liksom.

Och jag har oerhört svårt att låta bli att tänka - hela tiden.
När jag sitter i bilen och susar fram, när jag målar, när jag går i skogen och letar svamp, tom när jag läser. Jag kan mitt i allt komma på något jag måste skriva upp för att komma i håg, så där bara, mitt i texten.
Och jag tänker när jag yogar. Har försökt låta bli, men det är knepigt...




Så därför var jag glad för meditationsövningen idag. Den gav mig ett litet, litet verktyg på vägen.

Man sitter där, tyst, stilla, bekvämt och blundar och låter tankarna snurra runt bäst de vill.
Det pinglas i en liten klocka, alldeles tyst så man knappast hör, och då är det meningen att man inte skall sluta tänka en endaste tanke.
Bara vara.
Det är svårt, men det gick, lite i alla fall.
När klockan pinglar igen skall man då återta tankarna och släppa in dem igen för att fritt få snurra runt.

Och döm om min förvåning när det nästan var svårare!
Det 'tankelösa' tillståndet på någon minut var så avslappnande att jag ville hålla kvar det.

Så höll vi på några gånger, fram och tillbaka, tänka, inte tänka, tänka
(jo, det här är en lite förkortad version och som total novis säkert lite flummigt förklarat)
men vet ni, det var så skoj, för det funkade.
För mig. 
Blygsamt, men dock!

Jag skall definitivt försöka bli bättre på det.

*

Och rödlöken?
Ja, den är bara som en påminnelse om att jag skall 
komma ihåg att sylta rödlök här någon kväll.

Har jag tänkt!

INGET JÄRNSPETT I ÅR...

...ni har ingen aning om hur många de år, höstar, varit då jag roffat åt mig blomlökar i omoraliska mängder, då de dykt upp i butikshyllorna och sedan hade jag liksom bara "glömt" att de visst skall grävas ner någonstans inom rimlig tid.

Ibland har rimlig tid varit aningen utdraget om man säger så.

Jag har minsann stått i både oktobermörker och novemberrusk och petat ner lökarna i jorden.
Jag har till och med hackat hål med järnspett i den redan frusna marken.




Och då är det inte så där på centimetern att de hamnar på rätt djup om man är ärlig - men konstigt nog har det alltid ändå dykt upp blommor på våren på ett ungefär där jag trott mig petat ner lökarna.
Få växter är väl så överseende med taskig behandling som just tulpanlökar?
Och andra blomlökar - fast det finns riktigt knepiga individer bland dem med...

Just i år har jag satsat mest på de där riktigt säkra korten, de där helylletulpanerna som man kan lita på att ställer upp i vår - oberoende.

Jag har ju ingen aning om hur min trädgård kommer att se ut i vår.
Kanske det blommar i varje hörn, kanske det inte blommar alls.
Jag vet inte.


Så därför satsar jag på att gräva ner en ansenlig mängd lökar i en gammal tvättgryta som ser lite övergiven ut. Jag väntar med att ge mig på rabatterna tills jag vet vilka skatter gömmer sig där.

Men den gamla tvättgrytan skall i alla fall få spela en, om inte huvudroll, så en stor roll i alla fall i min vårträdgård. Det blir dubbla tulpaner i mängder.

Så har jag tänkt det.

Att sätta blomlök är för mig på samma sätt vemodigt som att se, och höra, flyttfåglarna dra söderut.

Man vet att vi ses igen, bara att det kommer att ta sådan tid.
Utdragna vintermånader...bläj!


Men just idag lyste semptembersolen som bara den, och det har varit en riktig njutning att gå därute och skrota.
På grund av den envisaste tennisarmbåge (jo, jag dras med den än...) så blir det inga stordåd i trädgården just nu.
Kanske just därför fick jag tulpanlökarna ner petade i tid i år?
För det kan jag göra med vänstra handen....;)



I KÖKET...


...en doft av värme, av hemtrevnad, av tid som finns.

Så vill jag ha det. Tyvärr är det sällan ett faktum i veckan.
Det är bara att medge att det inte doftar nygräddat bröd i vårt kök under veckan, inte heller långkokbolognese och knappast ens vitlök.

Det blir lite snabbt ihop-rört, ibland bara pasta med pesto.
Ibland bara kaffe och smörgås. En omelett.

Men när fredagen närmar sig vaknar mitt slumrande matmamma-jag.
Åh, fredag kväll och vi har inga inbokade program.

Bara att njuta av köksdofter från köket. Hälla upp ett glas rött, skruva upp volymen på radion, knyta förklädet runt midjan och kavla upp ärmarna.

Jag har alltid varit familjens veckoslutskock. Vardagsmaten har aldrig varit min starka sida...
Jag vill ha tid i köket. Ro. Inspiration och lust.

Då blir resultatet också (oftast) bra.

I morgon är en sådan kväll.
Då det är dags att ta ut svängarna i köket.

Längtar redan nu.
Föreställer mig dofterna och förnimmer hur det kommer att smaka.
Värmen från ugnen och ångan på köksfönstret.

Fredagsmiddag - kanske en av de bästa rutinerna man kan ha.

Sönerna har blivit miljöförstörda i min närhet :)

Min förstföddes fb-uppdatering i veckan började med:

I fu**ing (ja, ja...jag kan ha en åsikt om det uttrycket, men...)love food. 

...och så följer ett recept på höns och vitlök och avocado och fetaost, risotto med schalottenlök, mera vitlök, tomater, parmesan och honungsstekt spenat på fejan.

Och lillungen som är alldeles vimmelkantigt salig över att äääntligen få huslig ekonomi i skolan -
och får laga mat på
s k o l t i d.

Så...detta som en tröst till alla mammor som kör fiskpinne-snabbris i veckan.
Jag har minsann sportat med det i mina dagar...

...men då jag har tid, då förvandlas jag till en liten Nigella i köket - och det är tydligen, till all tur, med matminnen som med det mesta när det gäller vad man minns;

Man minns det bästa:

Mat som tillverkats med kärlek och god tid.

Och när man gör det, då skall det kännas i varje tugga att:

I fucking love food!


HÖSTSTART...

...samtidigt som man packar ner sommaren, trädgården och bäddar in sommarstugan i vinterdvala, startar något annat någon annanstans.

Och nu tänker jag inte på Solsidans nya avsnitt som i och för sig förgyller vilken höstkväll som helst.
Nä, nä...jag talar om kurser. Aktivitet, kvällsprogram, klubbar.

Lillungen har åter-joinat scouterna här i vår nya by, och jag...ja, jag har släpat mig till yogalektioner.
Första gången på typ.....tio, femton år? 
(vad den tiden ändå går...hahahah)

Lite fördomsfull var jag minsann - jag är ingen 
här-skall-det-svettas-tillsammans-och-tjo-vad-roligt-det-är-typ.
Har aldrig varit.
Vill jag svettas, så svettas jag helst ensam.

Yoga för mig har alltid varit ett sätt att dra mig tillbaka, dra mig från och ur. 
Och vara för mig själv, i mig själv, med mig själv.
En stund nu och då.

Den senaste tiden har det liksom blivit mest då...

Så jag tänkte att jag skulle behöva lite uppdatering, lite korrigeringar, lite vägledning.

Och oj, vad glad jag är att jag gick med!

Vi träffas i en gammal ungdomsföreningslokal, med knarrande golv och spröjsade fönster.
Ljuset är dämpat, mycket dämpat. 
Levande ljus.

Deltagarna smyger sig tysta in, utan prutthurtiga hälsningar på varann. Inget tjoochtjim här inte.
Bara en stilla nick är nog. Man vill inte bryta tystnaden och ja, stämningen.

Vi, kvinnor i alla åldrar och med alla former och med all eller ingen erfarenhet, hittar tysta sin plats och yogapasset börjar.

De flesta blundar, gör sina asanas, följer instruktionerna i total tystnad.
Man kan höra ljusen spraka, sin egen andning, golvet knarra, vinden vina utanför medan man yogar där bland alla andra men ändå på ett märkligt sätt för sig själv.

En lugn röst, en yogi med erfarenhet och känsla, styr oss.
Djupare.

Och en och en halvtimme bara flyger iväg och när jag går ut i den mörka septemberkvällen för att gå eller cykla hem känns det bara så himla skönt.

Både kroppen och själen har fått sitt.
På en och samma gång.

Behändigt och mycket bättre än jag vågats hoppats på.

En bra höststart med andra ord!






JAG HAR INTE BLUNDAT...

...lite blaserat som finaste Myrra här.
Men så är hon lite diva - det kan jag inte påstå att jag skulle vara...;)

Medan jag har lekt med bloggens utseende och inte riktigt kunnat bestämma mig hur jag vill ha det så har jag tydligen petat på någon liten krux som gjort att jag inte sett alla kommentarer automatiskt!
Tydligen har inte mina kommentarer hos er inte heller riktigt hittat fram!

Ja, jag är ju inte kanske den vassaste pennan i penalen när det gäller sådant här, men det har inte varit min mening att kommentarerna inte skulle synas! 
(Fråga inte vad som hänt, men jag hoppas det är fixat nu....:))

Jag hoppas också att texten syns bättre nu, när jag ljusat till bakgrunden lite?

Hojta gärna till om det är något på bloggen som ser stolligt ut, för då har jag bara gett mig in på att försöka mig på något som jag inte heeeeelt behärskar, hahahahaaa...

Försök och misstag...inte kanske det bästa sättet att lära sig, men ja...jag verkar ha en förkärlek för det sättet att lösa problem när det gäller teknik och sådant...också.

Jag vill ju inte att ni skall bli sjösjuka av mitt velande i hur bloggen skall se ut liksom.
Riktigt vilken vecka som helst kommer jag på hur jag vill ha det...kanske...:)

Nu lockar snarkofagen,

sov gott ni med!

(och tummen upp att ni står ut med mina inte alldeles välplanerade datatekniska utsvävningar)




BLEK SKOG...

...och doften av mossa, av skogens fukt, av svamp, av höst.

Skogen är blek, som en skugga av sommaren som varit.
Sommaren saknade värme.
Hösten saknar färg.

Märkligt!?

Se på björkarna, de är inte gula som de "borde" utan brungrå-daskiga.
Som diskvatten. 
Så är det i alla fall där jag bor. 
Få är björkarna som gulnar, de bara "brunar" och "grånar"...

I skogen jag gick en sväng i idag på eftermiddagen finns i och för sig inte så mycket höstfärg ändå.
Även om sommaren skulle varit torr, och hösten hittills kylig så att lövfärgerna skulle ha den bästa förutsättningen att spraka loss, så skulle det inte påverkat skogen jag gick i så mycket.

Barrskogen är de sparsmakade nyansernas värld.
Där endast kantarellernas släktmöte lyste som små solar.

Lite överraskande, men vad är bättre än det?

Doften av höstig skog finns där ändå. Och tystnaden och lugnet, stillheten.

Känner mig ofta privilegierad över möjligheterna att ta mig utan större besvär ut i skogen, 
nästan var jag än är.
Att få lyssna på vinden, på rasslet i träden, på fåglarna och på tystnaden.
Känna årstidsdofterna i näsan.

Nästan som upplevelsen av ett gott årgångs vin - fast mera som en årtids grej sådär.
Och betydligt billigare....;)

(jodå, förkylningen har lättat, så jag kan känna dofter igen...lite grann i alla fall)

TRÅÅÅÅKIGT....

...nu tar jag, Aida, över här för matte har, om nu inte direkt tappat rösten, så snudd på det. För att vara ärlig så låter hon...ja, inte riktigt som hon, mer som en kråka i målbrottet faktiskt!

Hon visar tummen upp och menar med det att det nog blir bra, men förrän vi är där så är det bara tråååååååkigt!

Hon orkar inte gå på promenad med mig. Jag släpade henne till hundgården så jag skulle få bli av med lite spring i benen, men där var ingen hundkompis så jag glodde lite småkrävande på matte, men hon bara skakade på huvudet och sade att nu går vi hem.

Åååååh, det är så trååååkigt!!!

Lillhusse är inte bättre han. Han har fullt upp med en massa nya kompisar som han hittat i grannskapet och verkar inte alls förstå att strunta i dem, och leka med mig istället!

Men näe...

Så här ligger jag nu i soffan, och lyssnar på en matte som kraxar fram svårtolkade meningar.
Hon sitter och läser något hon kallar kvasikunskap på nätet för hon påstår att hon inte orkar med något annat när hon är förkyld.
Varför skall dessa tvåbenta drabbas av sådant nu och då?

Jag menar, jag är snart två år gammal och har  a l d r i g  varit det vad matte kallar förkyld.
Hunden, Tosca, som bodde här i familjen innan mig, hon blev nästan 15 år och hade heller aldrig varit förkyld.
Vad är det med dessa människor?


Matte sitter och läser bloggar. Det gillar hon.
Plötsligt hojtar hon till:

- Nämen, herreguuuud! Vet du, (hon menar nog mig, för ingen annan finns i närheten) 2009 startades inget mindre än 
190 000 bloggar...................per dag!

Hallå tänk! Per dag. Det blir 69 350 000 nya bloggar på ett år!

69 miljoner nya bloggar per år - och den statistiken är 3 år gammal!
Mängden bloggar lär inte ha minskat på de senaste åren...
Matte räknar snabbt:

Sedan hon började blogga på hösten 2008 har alltså bloggarna på internet ökat med 
inget mindre än 

*trumvirvel*

280 miljoner om man räknar med ett medeltal på 70 miljoner/ år.
(mer alltså än befolkningen i Indonesien, bland annat....säger matte)

Jag tror jag skall sluta ögonen nu och tänka på nåt jag förstår mig på som ett saftigt märgben och låta matte hålla på med sin kvasikunskap bäst hon vill...

Håhåjaaa.....gäsp!



FOTOFOKUS...



...det är med det här att gilla att fota som med det mesta  i ens liv att fokus varierar lite från år till år, från livssituation till livssituation.

Och bloggens väsen har minsann ändrat karaktär under årens lopp den med.
Det är bara så i livet.

Man ändrar fokus på vad som känns viktigt.
Man hittar nya fokuspunkter när ens livssituation ändrar, och det är ju precis som det skall vara!

Skulle någon sagt för mig för något år sedan att mitt intresse för heminredning skulle dala så till den grad som den gjort, så skulle jag inte trott på det.
Jodå, jag vill fortfarande ha det vackert omkring mig - det kommer aldrig att försvinna, det är en del av min personlighet - men jag känner att jag inte behöver uppdatera detta för mig vackra lika mycket som jag gjort förr. Och att fota inredning här hemma - ja det gör jag mest för att jag kan tycker det är roligt att dokumentera hur vi haft det under olika perioder. Och för att det kanske regnar ute så jag inte kan ge mig ut på jakt efter intressantare objekt att fota ;)

Om någon sagt för något år sedan att jag skulle börja tycka att det faktiskt är riktigt okej att ge sig ut på en (om än kort, men dock) löprunda så skulle jag ha skrattat mig dubbelvikt! 
Jag skulle ha kommit på en miljon bättre sätt att fördriva tiden på anytime!

Men nu är det faktiskt riktigt skönt (för det mesta...)
Men foton från det lär jag ändå bespara er ifrån, hahahaha!

Matlagning är en annan grej.
Jag har varit en riktig matmamma med kokböcker för varje tillfälle, med ett skafferi som skulle få er att blekna, med ett matbord som oftast hade fler personer runt sig än familjemedlemmar.
Vilket var alldeles underbart då.

Men nu känns det faktiskt lite motigt att ställa sig i köket och fixa till något.
Vilken tur för mig då att lillungen har ett nyväckt intresse för det här med matlagning...

Och nej, det beror inte på att han svälter, stackarn! 
 Visst lagar jag mat, men har bara inte samma passion för det som tidigare. 

Vid tidningsstället i butiken väljer jag rätt sällan inredningstidningar, istället kan det bli en foto- eller naturtidning. Eller inget alls.

Märkligt inte sant hur det kan ändra!

Intresset för allt det där finns kvar om än som en blek kopia av vad det varit och annat har tagit över.

Gaaaahhh! Sånt här ligger jag och babblar om medan febern kommer och går i kroppen.
Nu skall jag ta en tupplur innan lillungen kommer hem från skolan och fixar mat åt mig....hihiiii.

Sköt om er ta tag i era drömmar!

SÅ VAR DET DAGS...

...att inse att alla nysningar, snörvlingar, hostningar i omgivningen 
burit frukt och knät mig också.

Skulle inte alls ha varken tid eller lust med detta just nu.
Egentligen aldrig, men absolut inte just nu.

Men den frågar inte när det kommer - höstförkylningen.

Lika bra att svänga på det och inse att då har man det understökat, men men...störande!


Hade planerat att äntligen på weekenden hinna åka ut till stugan, men som det nu känns så är det kanske inte den bästa av idéer jag haft! 
Blev tvungen att ta bilen till butiken idag och med tanke på att jag har 500 m till närmaste butik (och jo, jag orkade inte ta mig dit gående...) och på den korta färden höll på att krocka med en motorcykel, backa in i en flaggstång och faktiskt ramma min egen port så är det där med att köra med feber ingen bra kombination alls! 



Bäst att bara stanna hemma! 
Det skulle jag hoppas att alla andra med förkylning/influensa/flunsa också skulle göra.
Jag kan bli heligt irriterad på alla dem som "med sina sista krafter" släpar sig till kundträffar, på jobb, till skolan bara för att smitta ner alla andra!

Det är ofta de som sedan får dras med en långt utdragen förkylning med alla följdsjukdomar som kommer av att man försöker vara syster- eller bror duktig och inte tar hand om sig på en gång.

Jo, ibland kan det finnas ärenden som är svåra att flytta på, men man kan i alla fall försöka minimera risken att föra smittan vidare.

Och nys i armbågen - inte i handen.




Och glöm inte att hålla dig varm.

Det slitna fårskinnet på korgstolen är visserligen mest där för att skydda den, ännu tillsvidare vita, dynan från skogsvåta katt-tassar, men en förkyldfrusen matte njuter också gärna av värmen från skinnet.

Inte kanske det vackraste - men skönt under rumpan!



FLYKTIGT...

...som en fjärilvinges kyss.

Sommaren kom tillbaka. 
Gårdagens oväder känns med ens långt borta och lite overkligt.
Sommaren känns ändå, trots dagens solsken och fjärilsdans, passé.

Det varma vädret förvirrar mig. 
Jag har en inbyggd klocka som vid första tecken på årstidsväxling slår om. Uppdaterar mig.
Som en maskin sätter jag igång med höstsysslor när morgondimman lägger sig på åkrarna, när fladdermössen dansar i gatlampans sken, när äpplen mognar.

Jag packar ner sommarkläderna och står där som ett fån när sommarvärmen plötsligt kommer tillbaka.
Jag svettas i morgonsolen i min varma morgonrock medan jag häller i mig mina obligatoriska tre koppar kaffe, för jag förstår inte att jag kunde ha satt mig ute i bara linnet.
Jag är en årstidsrobot.

Samma sak på våren. 
Vid minsta tillstymmelse till vårtecken är jag redo med fladdriga kjolar och tunnbottnade skor.
Men nu är jag helt redo för stövlar, schalar och ylle - trots fjärilsfladder i trädgården.

Hösten påminner mig ändå smått om sin existens genom ljudet av brasan som sakta, lite lågmält, sprakar bakom fåtöljen (den utan ben...) som jag landat i, ser mig omkring och konstaterar att fönsterrutorna blickar tillbaka med tom, svart blick och att ljusens låga speglar sig i dess pupill.

Skall nu gå ut med mat till igelkotten.
Kvällssysslor.

HÖSTRUSK...

...med besked. 
Naturen har minsann tagit kalendern på orden och sett till att september inleds med en riktigt rejäl höstig storm med regn och regn och lite regn till.
Och blåst.

Katten som tidigare mest bara stuckit sig in för ett mål mat nu och då vägrade idag lämna sängen.
Tyder på att en ny årstid är på kommande med storm- (hahaha) steg.

Finns det någon bättre orsak att tända eld i spisen, tända ljus, hälla upp ett glas rött, svepa in sig i en filt och inta samma ställning som katten gjorde tidigare idag.



Och helhjärtat strunta i att regnet vräker ner vågrätt därute.

Hösten är fin, höststorm är fint - isynnerhet såhär från soffan!
Kurrrrr!