FROST PÅ NATTEN...


…men dagarna! 
Jag säger då det! 
Sällan blir man så bortskämd med underbart varma
vårdagar såhär i mars om man råkar grott i denna nordliga del av världen.

Vaknar, det är min downshiftingdag, vid halv nio. 
En snorig tonåring, som stannat hemma från skolan, vaknar en dryg timme senare. 
Då har jag redan druckit x-antal koppar kaffe ute på terassen i 
förmiddagssolens mjuka famn. 

Denna period av downshifting gör mig sagolikt gott. 
Efter många år av riktigt tuffa utmaningar på jobbet är det här det bästa jag gjort på länge.
Och jag är oerhört tacksam att det var möjligt att genomföra!
Både från min egen, men också från min arbetsgivares sida. 
Alla arbetsgivare kanske inte hade varit lika förstående. Synd nog.

Att lyssna på sina arbetstagare och vara lyhörd för dem är faktiskt väldigt värdefullt, för båda parter!
Det ger mer, för båda parter. Det är jag helt övertygad om.

Jag höll på att glida in i en känsla av uppgivenhet då kraven bara blev för mycket, för stora,
för omöjliga, inte förankrade i verkligheten och glädjen försvann.
Jag slog bakut inom mig och insåg till min fasa åt vilket håll jag var på väg.
Jag har sett burn out, utmattning och depression på nära håll, i många versioner.
Ingen av dem har varit något jag önskar att någon skall behöva uppleva. 
Någonsin!

Jag ville inte bli förbittrad, utmattad, trött, likgiltig för det jobb jag gör.
För jag tror på och gillar det jag gör, orealistiska krav bara höll på att äta upp mig
inifrån som en elak cancer.
Hårda ord kanske, men sanna och ärliga. 

Jag behövde ta ett steg tillbaka, ett steg inåt i mig själv, finna ett andrum för att hitta
tillbaka till det jag tappat bort i kravdjungeln.
Bara att erkänna sin egen otillräcklighet…var inte alldeles lätt.

Men när det väl var gjort var det bara plötsligt lättare att andas.

När jag äntligen sade det högt för mig själv, att jag behövde få 
tid för mig själv,
tid för något helt annat att fokusera på, 
något som utvecklar mig som person - utan krav, just då kände jag mig
rätt ensam. Lite som en vilsen krokus mitt i gräsmattan.

Men när beslutet väl var gjort kände jag bara en djup tillfredsställelse.

Och jag tror inte att jag är så himla ensam i mina tankar om 
att våga bryta något som inte känns så bra.

Det är förvisso ett pyttelitet, 
kanske till och med ett obetydligt, 
steg för mänskligheten men kan vara ett stort steg för den enskilda lilla människan.

Och jag är tacksam över att den möjligheten givits mig. 
Och att jag insett, i tid, att jag behövde den.

så tänker jag idag, ta vara på er - och er tid!


FESTLIGT VÄRRE...



…ja, eller, liksom. När hände det här?!

Jag lovar, det var ju alldeles nyss han lärde sig cykla och alldeles nyss han
skrek som en stucken gris när jag försökte lära honom simma. 
I havet, bland jättelika megastora vågor (påstår han). 
Så himla stora var de nog inte. Inte vad jag minns i alla fall.

Och nu är grabben då konfirmerad. 
Vilket får mig att lite fundera till om det här med när är
en kristen ceremoni just kristen, bunden till religion, och när halkar
det mer över till den kultur vi lever i?

För oss var det långt helt självklart att grabben skulle gå i skriftskola.
Inte för att vi kanske skulle vara speciellt religiösa, för det kan knappast någon av oss i familjen kalla sig, inte ens med lite god vilja.

Men religionen är ändå en del av vår kultur och kyrkans roll har under historien spelat en stor roll i det som vi nu kallar vårt kulturella arv.

*

När jag själv i tiderna gick i skriftskolan var det nog inte den rent religiösa delen som
jag minns mest av. Men under lägren och de övriga sammankomsterna vaknade
mitt ansvar för min omgivning.
Man kan väl säga att jag lärde mig att lyfta blicken
ur den egna naveln.
Jag minns mest de filosofiska diskussionerna, insikten om att man kan vara till hjälp,
att man kan och bör försöka påverka.
Då, för länge sedan, var det hungersnöden i Afrika och i kalla krigets skugga
arbetet för fred som var aktuellt.
Min värld, och mina värderingar, fick helt enkelt växa fritt under den här tiden.
Blev jag kristen? Nja, men kanske en lite bättre människa i alla fall.
På något litet plan.

Lite otippat kanske, men i skriftskolan fick jag också den mest befriande sexualundervisning,
man kan få i den åldern. Detta har roat mig själv många gånger i vuxen ålder.
All respekt till den lektor (det fanns inte kvinnliga präster på den tiden) som så
naturligt och effektivt avdramatiserade en hel del funderingar om sex som fjortisarna
hade på den tiden. Kanske finns samma funderingar idag också?
Också tipsen har varit till nytta….;)

*

Men tillbaka till idag.
Grabben fick välja om han ville gå i skriftskolan eller inte. Naturligtvis.
Och visst fanns det lite knorr över tidiga söndagsmorgnar då sovmorgonen måste offras för en gudstjänst.
(För dem som inte vet, så brukar det vara obligatoriskt att närvara på cirka sju
gudstjänster under skriftskoletiden.)
Men det hände att grabben kom hem och sade att det egentligen var riktigt okej att
gå i kyrkan. Mest för att det var så stilla och tyst och skönt där.
Säger en tonårsgrabb van att vara uppkopplad 24/7.

När jag hör det tänker jag på att det kanske kan finnas en liten beställning i vår tid på just det.
Att saker och ting är lite långsamma, lite traditionella och så där som det alltid varit.
Människor har under århundraden gått i kyrkan, finns det någon annan plats där
vi kan uppleva samma som våra förfäder? Och som inte är ett museum?
Sen kan man tycka hur man vill om religion.
Det är också frågan om en känsla.

Jag har så svårt att se att man dra isär det här med kyrkan, religionen, vår historia och
vår kultur. Därför blir jag lite bestört över att man funderar på att förbjuda psalmer
som Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar.
Varför det? De allra flesta tänker knappast på att det faktiskt är en psalm, tror jag.
Det är mest bara tradition. Mina föräldrar, jag, mina barn, kan alla nog känna den
där alldeles speciella känsla när man står där i sin fladdriga sommarkjol eller
obekväma kavaj och vet att nu, nu, nu är det sommarlov alldeles bakom knuten.
Vem kopplar ihop det på riktigt med religion?
Men med tradition och tillhörande vår kultur, jo visst sjutton är det där vi känner att den ramlar.

På samma sätt upplever jag att konfirmationen är en ceremoni som vi kan erbjuda våra unga.
Att känna att de tagit ett litet steg mot vuxenlivet, på ett sätt som varit tradition i århundraden.
Tvivlar på att någon ungdom har blivit kristen mot sin vilja, men för dem som funderar på dessa
frågor ger det en möjlighet att låta dem gro och växa.
Man ger ju sina ungdomar möjligheten att välja, känna efter och bestämma själv.
Lite så tänker jag.

Men hur tänkte grabben själv då om sin konfirmation?

Sent på söndagskvällen, när alla gäster åkt sitter han i soffhörnet och
säger plötsligt:

"Det var nog lite kova* där i kyrkan!"
(*kova kan väl närmast översättas till coolt)

Och så fortsatte han med att surfa runt på youtube.

Ha en skön dag - snart har vi den blomstertid här...

SKRYNKLA IHOP SIG LITE...





…och en dag som inte blev alls blev så energisk som jag tänkt mig.

Det blir så ibland. 
Vaknade utsövd men med en trötthet som inte riktigt villa rinna bort trots flera koppar kaffe och en
promenad i det soliga vädret. 
Hunden förde och jag följde. 
Som om hunden känt på sig att jag inte riktigt var med tog hon oss runt den korta, snabba rundan som vi brukar gå när tiden är knapp.

Hemma igen hittade jag katten i hörnet av kökssoffan. 
Det framstod som en lockande idé. Att vika ihop sig där breved och skrynkla ihop
sig till en kringla. 

Det blev inte så. Istället rycktes jag från min lite drömsk-trötta tillvaro tillbaka till
verkligheten genom att tvättmaskinen fick för sig att mitt under centrifugeringen
ge sig ut på en liten promenad, den med.
Ni vet så där när maskinen av någon outgrundlig orsak mitt i allt får för sig att nu, nu just idag,
har jag stått stabilt och balanserat på min plats i ett och ett halvt år, men nu räcker det!
Som åhörare till detta tvättmaskinsanfall tror man lätt att tredje världskriget brutit ut
eller att jordbävningarna fått för sig att ruska om det lilla landet i norr.
Och om detta råkar utspela sig i sitt egna badrum har det en viss
förmåga att få en väldigt vaken och alert på noll tid.

Nå, jag fick fast tvättmaskinen på rymmen, fick den nedlugnad och föst tillbaka i sin lilla
spilta precis lagom stor för tvättmaskiner som helst inte skall få för sig att sparka bakut.

När jag tömde innehållet råkade några solstrålar träffa mig och värmde skönt.
Fick en idé! Tänk om, tänk om man, vårdagsjämningen till ära skulle hänga UT
lakanen på tork? 
Solen lyser, vinden är precis lagom, lite kall förvisso, men ändå.

Sagt och gjort! Lakanen åkte ut på bykstrecket.
Aaaaah, kunde lätt förnimma doften när jag skulle plocka in dem.


Senare på kvällen åkte jag iväg på min kurs och kom hem först när mörkret
tagit över. Och nu var det ju inte bara mörkret som tagit över, också ett snöoväder 
hade dragit över. Och där i trädgården hängde mina lakan som 
frusna snöspöken och som det nu ser ut, så vete gudarna när jag kommer att kunna
ta in dem. 

Om något så får snöstorm mig att mer än något annat bara vilja
skrynkla ihop mig i ett mjukt och varmt hörn och blunda
för vintern återkomst.
Och det på dagen för vårdagsjämning!

Det skorrar så förfärligt illa i mina öron!
Som frusna lakan ungefär...


ATT HA HAVET INOM SIG...


 …då kan längtan efter vidderna bli nästan något fysiskt.
Jag är som sagt ingen båtmänniska direkt, men jag är definitivt en strandmänniska, en 
havsvymänniska, en som längtar efter de där stunderna då man kan se långt, andas fritt
och vara vid något så stort - och fint.

Efter att i nästan fem veckor stirrat mig skelögd på mina randiga tapeter, tog jag hunden
med mig och åkte längs leriga småvägar ner till havet så fort jag kände att nu,
nu äntligen, börjar jag kunna röra på mig mer än de där obligatoriska turerna
till matbutiken.

Det var kanske inte en utfärd för kroppens välmående och uppbyggande
av tappad kondition precis, ett klinkaklanka gående kommer inte 
riktigt upp i något pulshöjande precis.
Men åh och ah vad det gjorde gott för själen!

Jag får aldrig nog. Jag är omättlig. På vida vyer.
Ute på udden var vinden isande kall. 
Var glad att jag tagit både mössa och mina torg- (läs foto-)vantar med mig.
Trots det var mina fingrar stela och röda. 
Här var våren en annan än den jag njutit av på min terass, där morgonkaffet
intogs i morgonrock i en värmande sol.
Samma vår olika ändå.

När jag åkte hit körde jag förbi flera iriga fågelbongare längs åkerkanterna.
Där stod de med sina kikare och spanade. 
Härute var det tyst om fåglar. Vidderna var så stilla de kan vara.

Stenarna hade lyckats alstra lite solvärme. Deras sammetsyta kändes
ljummen, nästan lite varm, löftesrikt.
Sätter mig på en och blundar och bara tar in tystnaden.
Någonstans längre ut smäller isen.
Jag älskar det ljudet, får hönshud, av det eller så var stenen inte riktigt
så varm jag ville inbilla mig?
Kanske båda.

Jag är ensam på stranden. Kommer man hit ett soligt veckoslut är 
det många som kommit på samma idé. 
Men idag är det bara jag, hunden och vidderna. 

Det här är vardagslycka för mig.
Och hunden verkar instämma då den susar och snusar runt i bergskrävorna.

Jag har visst tidigare nämnt om att den här våren är en slags 
downshifting för mig. Jag kommer nämligen att studera ett par kvällar i veckan. 
Det kan låta lite, och säkert något jag skulle kunnat få ihop vid sidan av
mitt jobb, men då skulle det hela bara varit ett slags stressmoment till.
Inte bara för mig utan också för lillgrabben.
Så jag tänkte som så; om jag har ledigt de dagar jag är på kurs på kvällarna, så 
har jag möjligheten att vara hemma när han kommer hem från skolan, ha
maten klar och så hinner vi få en gemensam stund innan jag åker iväg.

Jag kan berätta att grabben tyckte det var toppen - att ha någon hemma
när man kommer hem. Ett par dagar i veckan i alla fall.

Bara den kommentaren gjorde att jag visste att valet var rätt.
Tonåringar är ändå först och främst bara barn. På vissa plan.


Under mina lediga dagar hinner jag läsa in mer på det jag studerar, ta reda på och
låta det sjunka in.
Jag är extremt usel på att lära mig under stress.
Eller jag lär mig, men det sjunker liksom inte djupare.
Jag är knappast ensam om det, men det är skrämmande få som vill erkänna det.
Man vill vara så himla duktigast jämnt.
Alltid vinner man kanske bara inte på det?

Visst, jag kommer att plugga en del av mina lediga dagar, men.
Men, det kommer också att finnas tid till utfärder till havet, vandringar i skogen, tid att
möta våren, något jag ofta längtat efter. Tid att se.

Detta är mitt downshiftande.

Jag unnar mig själv lite tid.



För vad är egentligen någon månad med lite lägre lön? Om ni minns, så köpstoppade jag ifjol
under ett halvår. Det är de besparingar jag njuter av nu.
Man behöver inte alltid vara en miljonär eller ha en fruktansvärt bra lön för att, åtminstone
under en kortare tid, downshifta. Det gäller att planera lite.
Och jag tror att det gör bra för själen. 
Vad är några månader i större perspektiv? 
Inte så mycket, men för personen, här och nu, kan det betyda enormt!

*

Idag är min första "downshifting"- dag.
Jag har planterat om buxbomar i kruka, krafsat katten, druckit fem koppar kaffe,
tagit en långdusch och skrivit ett inlägg på bloggen.
Och det har jag gjort ute - första gången i år!
Inte duschat, men de övriga.

Så här sitter jag och skriver.
Solen är varm och jag har fått kasta tröjan av mig! 
Gässen gastar nere vid stranden.

Även om de lovat snöstorm till veckoslutet så är
det just här oct nu som gäller.

Så har jag tänkt mig mina downshift-dagar.
De är här och nu!

Punkt!



EN BLÅ STUND...

…och en bra dag. 
En riktigt bra dag. På många plan, på de flesta plan faktiskt!

Visserligen grälade jag med nyss hemkommen lillunge igår, och det är
faktiskt (konstigt nog med tanke på "värsta-tonåren"…) ändå så pass sällsynt, 
att det blir som en tagg i hjärtat på mig.
Känner mig samtidigt dålig (för att det blev ett gräl överhuvudtaget) men
samtidigt glad (över att det är såpass sällsynt att ett, trots allt ett litet gräl, blir till
en stor grej). För oss båda. 
Och att det faktiskt var min son som på något vis ändå var den mer "mogna" av oss.
Det var en - intressant - upplevelse!

Det där med att se sitt barn mogna och någonstans ifrån gräva fram visdom och 
rättfärdighet också i ett sårat tillstånd.
Och att inse att jag, som absolut borde bära den där mognaden inom mig som
en andra hud, faktiskt kan tappa bort det. Som att förlägga sina
glasögon lite.
- Var sjutton lade jag mitt förstånd?

Nåväl, vårt gräl var rätt banalt, men ändå var det ett annorlunda gräl. 
På något sätt ett gräl mellan två "jämbördiga", mer än ett gräl mellan mor och barn.
Det var mycket lärorikt, för mig.
Min lillunge vuxnar till sig. Mognar. Kloknar.

En annorlunda, men skön insikt.

Vi skildes åt som vänner, förlåtna både en och två gånger, och åt båda hållen.
Grabben skall nu vara en vecka hos sin far och dessutom gå på PRAO.
Känna efter hur det känns, därute i arbetslivet. I det "verkliga" livet?

 Vilket får mig att tänka på hur man egentligen delar upp det där.
Vad är det verkliga livet egentligen?

Är det det som räknas då vi jobbar och är produktiva. Är det det verkliga livet?
Är det det som räknas? Vad man åstadkommit och hur man lyckats klättra på
karriärstegen? Eller är jobbet bara något nödvändigt ont som man måste göra för att 
ha smör och ost i kylskåpet och något man bara står ut med (just å just) medan
det verkliga livet är det man sysslar med på sin fritid?

Vad väljer vi - och kan vi alltid välja?
Och vågar vi välja annorlunda?

Borde också vi vuxna med jämna mellanrum ta oss en PRAO-vecka för att känna efter om
kanske något annat sätt att jobba - och leva - ändå kunde vara det bättre alternativet för oss?
Jag tror nämligen att de allra flesta av oss medelålders har någon gång funderat på om
just det vi jobbar med verkligen är det vi vill göra, om inte resten av våra liv, så i 
alla fall år ut och år in.
Tänk om vi skulle bli tvingade att testa på något nytt, låt oss säga var femte år?
Skomakare som lärare, lärare som florist, florist som författare, författare som försäljare,
försäljare som forskare, forskare som taxichaufför, taxichaufför som bagare…
Om så bara för en vecka eller två?

*

Själv hör jag till den där kategorin som rätt strängt har uppdelat mitt liv i ett jobb-liv och
ett fritids-liv. Eller så är det just nu. 
Men så har det absolut inte alltid varit. 
Det har också funnits tider då allt har smultit ihop.
Vilket är bättre?

Jag vet faktiskt inte! 
Inte så länge man, om man tydligt separerar dem åt är nöjd och glad 
med att det är så. Men om man börjar känna att "jobbet hindrar fritiden", då är
det kanske dags att tänka om?
Men också om man känner att "fritid känns som jobb". Då är det också dags att känna
efter hur man vill ha det.

Balans…det är väl just det där magiska ordet. Att hitta balans!
Är det kanske det vi så ivrigt jagar efter hela vårt liv.
Att hitta den där gäckande, jävla balansen…?

Är livet verkligen en balansgång på lina där fallet är djupt oberoende om vi 
halkar åt det ena eller det andra hållet?
Hur gör de som hittat balansen?

Har inget svar på det, hade jag det skulle jag inte sitta här och undra…liksom…;)

Men istället väljer jag att ta ut svängarna över en kväll då huset är tyst, i öppna spisen brinner
en stilla brasa och stunden har övergått från att vara blå till  mörkt vårmörker, med att hälla
upp ett uppfriskande fotbad.

Med den farten våren har tagit så står vi när som helst inför det faktum att det är
dags att ta fram vårt barfota-jag.

Ett bra slut på en bra dag!

Våren….framtiden…..jag är redo!

…eller nåt!

Ta vara på era blå stunder, de är inte så många ändå,
tycker


SLAPPAT OCH SLÖTT...


…idag hände det,solen gjorde intrång i våra liv. 
Lockade mig ut på terassen med min kaffekopp, och jag gick.
Den värmde, i själen, i hjärtat, i kroppen. 
Bara en nordbo kan förstå den känslan när solen äntligen, äntligen infinner sig
och dessutom värmer. Den värmer, den värmer…
Man känner en eufori bubbla, som ett nyss upphällt glas champagne i hela sitt inre.

Blåmesen burrar upp sig till talgox-storlek och twittrar, nej kvittrar, ut budskapet
om äganderätten till holken i pilträdet till alla som tvivlat.

När jag kommer in ligger mina fyrbenta tillsammans i solskenet som 
strilar in genom terassdörren.

Våren gör alla lite gladare och go'are.

Man måste ju bara lite…älska solen!



MAMMA, VAD HAR DU GJORT DÅ...






…var den första frågan när lillungen landade på finsk mark efter en knapp vecka i 
Portugal, med dopp i Atlanten, besök på Europas sydspets, 
stadspromenader…minst hundra kilometer!

Ja…a…jaha, vad har jag gjort då? Nå, inte så mycket…ju!
Glott på mina småledsna krukväxter, blivit lyckligt yr och glad och uppåt av tre 
minuter solsken, det måste ha varit på onsdag? Eller kanske det var måndag? Tisdag?

Det är skrämmande hur dagarna börjar flyta in i varandra!

Men! 
Jag har beställt pallkragar åt mig! Det är många år sedan jag odlat något ätbart 
överhuvudtaget. Lite örter i krukor och lökar nerpetade i rabatten räknas kanske inte riktigt?
Näe, det kanske det inte gör, men nu skall det alltså bli andra bullar av!

Medan jag glor på min marströtta älghornsbräken går ätbara trädgårdsdrömmar lite i gång.
Mangold, och rucola - helt klart.
Morötter? Nja…jo…kanske?
Gräslök förstås. Och dill. Basilika i stooora krukor.
Squash. Och tomaterna, de som är på gångs under glaskupan.
Måste gräva fram en gammal skev hink att plantera dem i.

Rädisa! Finns det något bättre? Och olika salladssorter, naturligtvis.
Rödbetor!!! Få se nu….hur många pallkragar beställde jag….?

Fortsätter drömma, medan solen visar sig lite till,
vinden är havskall, och lillungen är på väg hem.

Han som mött solen på riktigt och fått gå i t-skjorta och simmat i Atlanten.

Lövli!


ÄR MARS FULT...


…eller kan man alltid välja vad man ser?

Jag har en bekant som avskyr mars. Mer än november, mer än någon annan månad faktiskt.
Han tycker mars är det fulaste, tråkigaste, smutsigaste som finns.
Är det så?

Har "roat" mig idag med att plocka upp hundskit. Från min gräsmatta.
Och nu talar vi inte någon enstaka liten förvirrad lort utan en hel gravgård av 
bajskorvar i mer eller mindre långt kommet upplösningstillstånd.
Under de senaste veckorna har jag varit tvungen att bara släppa ut min hund
på sina bestyr på bakgården. Och en liten hund klämmer ur sig kopiösa mängder.
Allt det där har jag nu serverat som på bricka på min bakgård. Najs?

Fåglarna har formligen dränkt marken under fröbaren med fröskal.
En kvarglömd pumpa från oktober har löst upp sig och runnit ut i en orange smet.
Vägarna är fulla av sand och blöthet. Det ligger något grått över allt. Najs?

Jag kan se att den finns, den här fulheten (hih, vet ni vad - fulhet är inte ens ett ord som finns!)
Det osköna går liksom inte att undgå om 
man väljer att lyfta fram det.
På något sätt har jag ändå lyckats leva i snart ett halvsekel utan att fästa någon 
större uppmärksamhet på mars frånstötande väsen.

Funderar på vilken styrka, ja makt, vi har i våra tankar, i det vi väljer
att fokusera på. Och i att tillåta oss att acceptera det som är, men som vi 
inte kan rå för ändå. Och istället skyffla lite mer energi på att 
lyfta fram det där som är vackert, viktigt, betydelsefullt för just vårt välmående.

Jag förnekar inte hundskiten och de smutsiga vägarna. Jag bestrider inte vinterdammet,
jag nekar inte till att perennerna i min trädgård ser överkörda och rätt slemmiga ut.
Men jag väljer att blunda för dessa, inte på så sätt att jag skulle tro att de 
försvinner, utan på ett sätt som gör att de inte tar så stor plats.
Jag kan acceptera att de finns men inte fästa mig, klamra mig fast i det.

Tänk om det är så att man kunde överföra det här till så mycket mer
i sitt liv? Bara inte låta det förpestande fula ta mer utrymme än det förtjänar?
Ingen kan trolla bort det, men man kan kanske dämpa det genom att
rikta sin uppmärksamhet på mer sköna saker.

Vad som är fult och vad som är fint, är ju så himla olika, men vi har alla något som
är vackert, älskligt, för just oss.

*

Idag startar fastan, och många väljer att fasta - på olika sätt.
Någon väljer bort kött, någon ser mindre på TV, någon väljer 
att åka kollektivt, någon sminkar sig mindre…you name it.
Man väljer bort något som man brukar vanligtvis ha i sina liv.
Jag brukar också fasta, tycker om tanken att lite städa i sina livsval.

Men i år tänker jag fasta på ett annat sätt.
I år väljer jag att varje dag:
- lyfta fram, se, något vackert
- göra något som jag njuter av
- ge mer utrymme för det just jag tycker att är fint

Rätt och slätt - mata mig själv med lite feel good.
(Rätt själviskt kanske, men ibland behövligt)

För jag tror, att samtidigt som man koncentrerar sig lite på att få till
det där vackra, sköna, fina i sin egen vardag så tar man bort risken att
man börjar fokusera på allt det som inte är så himla bra.

Mars må vara ful, jag kan acceptera det, men jag tänker inte låta det ta över!
Hundskit mot krokusknoppar! Bara att välja, liksom…;)

För om man vill kan man ändå alltid välja vad man ser, vad man tar till sig, 
vad man lyfter fram.
Att fasta handlar ju om att finna måttlighet och det är bra, 
men ibland kanske vi behöver mata oss själva med lite
övermått av det som gör oss glada?

Vad jag egentligen menar kan komprimeras i följande dialog:

- Du är inte så lycklig som du tror! INGEN kan vara så lycklig!

- Hmmm, hon kanske har rätt? Men vem bryr sig så länge det funkar!





Och ibland undrar jag om inte vissna tulpaner är minst lika vackra som färska.
Så där för dagen, i alla fall.

kram på er!


AVSKUREN...

…från verkligheten. Så känns det då jag är inne på fjärde veckan av sjukskrivning.
Mer eller mindre som en fånge i mitt hem krymper världen. På flera sätt.
Dels händer det rätt så lite i mitt lilla liv just nu. Ruskigt lite - egentligen inget alls.
Dels har hela världen krupit närmare in i mitt liv än på mycket länge.
Vad jag tänker på är att jag nu har haft tid att vara uppkopplad på nyheter, twitter, facebook och 
aldrig har jag läst så mycket artiklar relaterat till det som händer i världen som nu.
Det blir märkligt motstridigt på något vis.

I mitt fysiska liv har händelser som vad katten sysslar med under dagarna
intagit större plats än kanske någonsin förut. Fåglarnas våriver och om det 
är snö eller inte på morgonen. Allt sådant tar plats. Får ta.
Jag står färdig med smörgåsar när grabben kommer hem från skolan.
Sådana där små, banala saker som lite skrynklar till mig i hjärtat just för att
de är banala, jordnära, verkliga och just här och nu.

Samtidigt kan jag känna att jag är så avskuren.
Jag blir nästan lite manisk med att läsa nyheter, lyssna på nyheter, se på nyheter.
Och så seglar jag in på facebook och läser vad man har ätit, var man varit, ja ni vet.

Och det blir där också en märklig…konflikt.

På veckoslutet, när det minsann hände saker och ting i Ukraina, eller på Krim, som 
säkert på något sätt kommer att påverka oss alla, var facebook överöst med
bilder, inlägg och kommentarer om vårens tidiga ankomst.
Precis så som jag här på bloggen.

Seglar man in på twitter är tonen en helt annan. Där kan man med hjälp av det alltid lika
fina google-translate läsa tankar om allt det där stora som händer oberoende av på vilket 
språk någon skriver. Krisen kryper ner i min soffa, lägger sig på min linnekudde, tätt där intill
hunden som tuggar på de sista resterna av sitt tuggben.

Jag nästan lite skäms för att jag lägger upp en suddig bild på min katt som rusar in till värmen
från en plaskblöt trädgård på facebook. På twitter skulle jag aldrig någonsin
lägga ut något så banalt. Hur skulle det se ut? Liksom?!!

Också här på bloggen har jag alltid valt att skriva om det där lilla, vardagliga.
Det lite vackra, snälla, sköna. I mina ögon.
Ibland har jag funderat:

Är det bara tråkigt, ett tecken på en trivial, ytlig tillvaro, eller kan det vara så att
vår alldeles egna leverne, med allt det där alldagliga ändå är vårt verkliga liv?
Det som finns kvar även om vi skulle bli avskurna från resten av världen, på riktigt?



Kan det vara så, att just på grund av det faktum att vi när som helst kan ta in hela 
världens jämmer och elände, kriser och katastrofer till våra kök och vardagsrum ja, 
till och med till våra soffhörn, 
faktiskt behöver, som motvikt, kunna lyfta fram de där enkla, fina, sakerna i vardagen.
Ge dem en stund i ljuset, dela dem med andra?

Påminna oss lite om vår egen sanning. 
Om att den oftast ändå är ganska så bra.




I MORSE VAR DET SNÖ...


…på marken där knopparna redan visat sig.
Glad att jag hann se, träffa, möta, dessa små, små tecken på vår innan
allt bäddades in i ett vått, tungt täcke av blötsnö.

Egentligen borde jag idag ha varit på en plats där våren redan kommit lite längre än här.
Hade beställt en resa till Lissabon, och in i det sista hade jag hoppats kunna
åka, men, men…
Så blidde det inte. Så är det ibland. Här sitter jag kvar.
Bara att försöka gilla läget, fast det just nu i tillvaron av snösörja känns lite krystat.

Försöker koncentrera mig på att skriva en text klar som jag jobbat på längre än
jag gillar att jobba med en text.
Orden, meningarna och ja, liksom hela tanken, vill inte samarbeta för att
skapa något vettigt över huvudtaget. 

Så ofta kan jag längta efter lugn och tystnad. Nu har jag det.
Och kan ändå inte koncentrera mig.
Lite patetiskt och komiskt, ynkligt och paradoxalt. 

Katten jamar utanför dörren, den har plockat ett möss till, vill ha lite beröm.
Smeker den över ryggen, hon gillar det egentligen inte, men har ibland överseende med 
att jag gör saker automatiskt utan att tänka. Hon får en bit ost.
Den katten älskar ost. Hon kunde lära sig jonglera för ständig tillgång till
gouda, eller ännu hellre cheddar.

Radion malar på om israpporten. Berättar var isbrytarna rör sig och om trafikrestriktionerna.
Jag förstår inget av det, och funderar på varför detta läses upp i radion i en tid då 
alla ändå hela tiden är uppkopplade, hela tiden?

Sedan följer nyheter, läget i Krim tar det mesta utrymmet.
Och så börjar en gudstjänst. Och jag fortsätter undra.
Varför är det väldigt ofta så att när det kommer religiösa program i radion så
blir talet såååå myyyckeeeet låååångsammmaaarrreeee?
Som om man förväntade sig att de som lyssnar har lite trögt att förstå?

Jag blir irriterad på det långsamma pratet och stänger av. 
Andlighet behöver inte vara trögt. Väl?

Kokar en kopp te och glor ut över den nu av snö täckta trädgården.
Det är ändå bara andra mars. Det kanske hör till att det skall vara snö?

Ja, ja…det är kanske så det skall vara. 


Och jag borde vara i Lissabon.
Men nu är jag inte det.

Lika bra att ta itu med den där texten nu.
Den som skall bli skriven.
Idag, det har jag bestämt…

…skall bara först.

Skön söndag! 

RASTLÖS I TANKEN….


Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste
solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild.
Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa
som skall ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och
resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam 
och trivas med sig själv.

"Det osynliga barnet"
-Tove Jansson-

…försöker vara i stunden, för det är det enda jag kan just nu.
Värken i benet har nästan släppt, och dag för dag blir jag rörligare.
Men det är som om mina tankar, kanske min själ, eller det där man har
där inom sig, inte alls är i balans med kroppen.
Det känns som att vara i total otakt. Ett hjul är punkterat och farten har stannat upp, men
foten ligger på gasen och motorn skriker.

Inne i mig pågår ett litet krig, eller det är kanske att ta i, mer som ett uppror.
Mitt inre vill så mycket!
Det gastar och gapar, kastar tusen tankar omkring som confetti och lämnar mig sedan
med golvet i min själ täckt av små, små tankefragment som jag borde
lägga ett pussel av.

Min kropp skriker, protesterar:
- Hur skall du kunna ordna det här, du som inte ens kan böja ner dig?

Kroppen malar på, envisas med att försöka lugna ner mitt inre.
Det går sådär.

Nu skall jag ta mina bråkstakar, kroppen och själen,
koka en kopp kaffe och sätta mig i solen på terassen
och bara njuta av att det är mars.
Och så där alldeles underbart vårigt.

Morgondagen och gårdagen är lika långt borta.
Nu är här.

Det tar vi vara på!

Inte sant?