AVSKUREN...

…från verkligheten. Så känns det då jag är inne på fjärde veckan av sjukskrivning.

Mer eller mindre som en fånge i mitt hem krymper världen. På flera sätt.

Dels händer det rätt så lite i mitt lilla liv just nu. Ruskigt lite - egentligen inget alls.

Dels har hela världen krupit närmare in i mitt liv än på mycket länge.

Vad jag tänker på är att jag nu har haft tid att vara uppkopplad på nyheter, twitter, facebook och 

aldrig har jag läst så mycket artiklar relaterat till det som händer i världen som nu.

Det blir märkligt motstridigt på något vis.

I mitt fysiska liv har händelser som vad katten sysslar med under dagarna

intagit större plats än kanske någonsin förut. Fåglarnas våriver och om det 

är snö eller inte på morgonen. Allt sådant tar plats. Får ta.

Jag står färdig med smörgåsar när grabben kommer hem från skolan.

Sådana där små, banala saker som lite skrynklar till mig i hjärtat just för att

de är banala, jordnära, verkliga och just här och nu.

Samtidigt kan jag känna att jag är så avskuren.

Jag blir nästan lite manisk med att läsa nyheter, lyssna på nyheter, se på nyheter.

Och så seglar jag in på facebook och läser vad man har ätit, var man varit, ja ni vet.

Och det blir där också en märklig…konflikt.

På veckoslutet, när det minsann hände saker och ting i Ukraina, eller på Krim, som 

säkert på något sätt kommer att påverka oss alla, var facebook överöst med

bilder, inlägg och kommentarer om vårens tidiga ankomst.

Precis så som jag här på bloggen.

Seglar man in på twitter är tonen en helt annan. Där kan man med hjälp av det alltid lika

fina google-translate läsa tankar om allt det där stora som händer oberoende av på vilket 

språk någon skriver. Krisen kryper ner i min soffa, lägger sig på min linnekudde, tätt där intill

hunden som tuggar på de sista resterna av sitt tuggben.

Jag nästan lite skäms för att jag lägger upp en suddig bild på min katt som rusar in till värmen

från en plaskblöt trädgård på facebook. På twitter skulle jag aldrig någonsin

lägga ut något så banalt. Hur skulle det se ut? Liksom?!!

Också här på bloggen har jag alltid valt att skriva om det där lilla, vardagliga.

Det lite vackra, snälla, sköna. I mina ögon.

Ibland har jag funderat:

Är det bara tråkigt, ett tecken på en trivial, ytlig tillvaro, eller kan det vara så att

vår alldeles egna leverne, med allt det där alldagliga ändå är vårt verkliga liv?

Det som finns kvar även om vi skulle bli avskurna från resten av världen, på riktigt?

Kan det vara så, att just på grund av det faktum att vi när som helst kan ta in hela 

världens jämmer och elände, kriser och katastrofer till våra kök och vardagsrum ja, 

till och med till våra soffhörn, 

faktiskt behöver, som motvikt, kunna lyfta fram de där enkla, fina, sakerna i vardagen.

Ge dem en stund i ljuset, dela dem med andra?

Påminna oss lite om vår egen sanning. 

Om att den oftast ändå är ganska så bra.