SOMMARDOFTER OCH SOMMARARBETE

Det finns en del trappor och terrasser vid den här lilla stugan. 

Och dessa skall såpas så där varannat år, ungefär. Så har jag valt att göra. 

Jämfört med att olja eller så tycker jag mer om att såpbehandla dessa träytor. 

För det första så behålls träets naturliga färg, det blir så där snyggt grånat

som det blir i skärgården och smälter fint in i naturen. Drar inte uppmärksamhet till sig.

Och så är det så himla skönt att gå på. Mjukt och lent. 

Och när man såpar så doftar det så gott!

Dessutom är det enkelt. Först tvättar man med mild såplösning. 

Själv använder jag trycktvätt, vilket inte egentligen är att rekommendera

för det ruggar upp träet, men min trycktvätt är den simplaste och billigaste.

När jag köpte den för nåt år sedan

så sade försäljaren att den är "nu till för att tvätta cyklarna".

Perfekt, ingen aggressiv trycktvätt alltså. 

Bra till mattor och trädäck som skall såpas. 

Jag har använt lite olika såp-märken, men alltid valt trallsåpa för den är

fetare än den vanliga tallsåpan som alla känner till. 

Och efter kvällens värv doftar det sommar över hela udden! 

Och vem har vi här då? Några perenner som får stå i kruka tills jag

bestämt mig var jag skall plantera dem. Eller jag har en tanke, eller en

liten plan men väntar på att det skall bli lite mindre högsommar innan jag planterar

dem. Och så är de ju ganska så fina som "sommarblommor" också, eller hur? 

Många av mina krukor här i trädgården har faktiskt fått fler och fler

permanenta, dvs året-runt-växter istället för sommarblommor. 

Tycker det passar så bra i den här skogsträdgården. 

Håller på och karterar min trädgårds växter i instagram för tillfället så om du

vill veta mer om vilka växter jag har så kolla:

H Ä R

Märkte att karteringen på instagram funkar bra för mig att minnas 

vad jag har för växter. Och fylla på med nya bilder vartefter jag fyller på 

i rabatterna. Samtidigt kan ju någon annan få tips om växter som klarar av en tuff 

skärgårdstillvaro och ogillas av råddjur. 

En av mina stora favoriter den här sommaren är murbinkan. 

Den där lilla prästkrageliknande blomman är för söt! 

Den kunde kanske övervintra hos oss, men då skall vintern vara mild 

och snäll, och det är den nu ändå ganska sällan, så man räknar väl

med att murbinkan är en sommarblomma. 

Däremot var det otroligt svårt att hitta den i våra finska plantskolor. 

Till slut fann jag en odlare som hade den och som ville skicka mig

några plantor. De såg så ynkliga ut när jag fick dem så jag förstår att de 

inte är speciellt "säljande" i maj när man skall välja sina sommarblommor. 

Men den tar sig snabbt och börjar skicka ut kaskader av små blommor som

ser nästan ut att sväva i luften. De är vita och rosa om vartannat. 

Mycket förtjusande! 

Skall testa på att ta hem den i höst och försöka övervintra den på

den glasade balkongen. Den vill jag ha flera år i mina sommarkrukor, absolut! 

Igår plockade jag upp ett stycke storunge som kom för att hänga med oss

några dagar på klipporna. Snart skall lillungen komma också och då 

har jag lovat nattbastu åt grabbarna - och deras far. 

Bäst att gå och bära in lite ved så säger bara;

Kram från mig

 

DAG LÄGGS TILL DAG, EN SOMMARTILLVARO

Eller, det är väl klart, dagar läggs till dagar också under andra årstider, men

det är ändå något med högsommartillvaron som är sin egen rytm på något vis. 

Man vaknar när man vaknar, ibland tidigt – oftast sent.

Vi brukar ta en gemensam frukost och middag, men annars så går man till kylskåpet

när det råkar höras protester från magen om att den kräver påfyllning. 

Häromdagen skördade jag de första släpärterna från odlingslådorna. Sååå gott! 

I juli blir det lite mer liv på klipporna här. Eller liv å liv. Grabbarna kommer ut en

sväng och så har vi lovat övernattning åt en av barnens kusiner med kompis/

pojkvän (lite oklart med statusen där ;)). Mina barndomsväninnor kommer på

årliga tjej-helgen och gubben och jag skall på diverse lokala evenemang. 

För en som vaggat in sig i en skön "inget-inbokat-tillvaro" ett bra tag är detta 

som att försöka lite omprogrammera sig på mer tidtabeller och så. 

Heh, nejdå. Det skall bli alldeles underbert! 

Så tillvida har jag ändå varit uppkopplad till verkligheten utanför min

skärgårdsbubbla att jag hade en arbetsintervju här för ett tag sedan. Lyckligtvis 

kunde den genomföras via Teams men eftersom nätet var lite svajigt här i skärgården, 

vilket den kan vara när det börjar vara fullt med sommargäster i stugor och kojor, 

så genomfördes intervjun som ett telefonsamtal bara. 

Upplever att jag är hyfsat insatt i IT och AI och hela den biten, men blev ändå

lite häpen när det inte dröjde länge förrän det i min e-mejl ramlade in en samman-

ställning av vårt samtal – på engelska. 

Intervjun hade skett på svenska så man behöver ju inte vara den vassaste pennan

i penalen för att inse att det var en AI som gjort sammanfattningen. 

(Så snabb som AI är så kunde den ju översatt på samma gång, så hade det 

gett ett lite seriösare intryck åt mig). 

Lite senare dök det upp en video på hen som intervjuade mig och det kändes

än mer märkligt. Inte för videon i sig, men för att jag upplevde att intervjuaren nog

inte var medveten om att hen filmades i och med att vi bara hade ett telefonsamtal. 

Och att filmen skulle landa hos mig. Kände mig som en smygtittare på ett sätt

som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Sättet hen pratade med mig i telefon passade

liksom inte ihop med den stressade och trötta person jag såg på videon. 

Hade hen kanske skärpt sig om det varit ett teamsmöte med kamera? 

Vad vet jag? 

Fick inte jobbet, vilket jag anade innan. Med mindre än en handfull

år kvar till pensioneringen är man nu inte den sexigaste på arbetsmarknaden

i dessa tider med enorm arbetslöshet. 

Så jag fortsätter med min sommartillvaro ett tag till. 

Åker till torget för att köpa potatis, fisk och kött direkt från producenterna. 

Går till den lilla skärgårdsbutiken och köper allt annat för en dyr peng

(men vill understöda, för jag vill ha kvar vår bybutik – året runt). 

Stannar vid handelsträdgårdens själbetjäningsplats intill vägen och köper

de godaste tomaterna som finns, jordgubbar och den nybakade skärgårdslimpan. 

Sådan enkel vardagslyx att kunna äta nästan enbart när- eller egenodlat. 

När jag kör hemåt ser jag en hjort stå och beta intill skogsbrynet. Den ser

så liten ut intill den stora skogen. Tänker på vad allt skogen döljer. 

Men idag är det soligt, lämpligt varmt. Vi fick ju aldrig den där riktigt

tokiga hettan hit till oss, vilket jag är glad för. Gubben står i 

köket och kockar så till min lott faller att sitta här på 

verandan och blogga. Blev serverad ett glas vin och dofterna

från köket får det att kurra i magen. 

Det om denna dag. Den utlovade åskan uteblev och 

moln som kanske skulle kunna ge en regnskur verkar hålla 

till mer inåt landet. 

En dag har lagts till i pärlbandet av sommardagar. 

Kram från mig

DEN LÖSAKTIGA AKLEJAN

En av mina favoriter i trädgården är aklejan. Tror jag haft den i alla mina trädgårdar. 

Nästan i alla fall. Den är otroligt fin enligt mig, men vad gör den så lösaktig då? 

Jo, den är inte så noga med hur och med vem man förökar sig med. Olika sorter av

aklejor blandar sig glatt med varandra och kan ibland få en avkomma som kan se

ut lite hur som helst. Min erfarenhet är dock att de nya plantorna, lite som med lupinen, 

verkar bli blå. Det beror nog på att den ursprungliga vildarten som man odlade i

de medeltida klosterträdgårdarna var just blåvioletta i färgen. 

När aklejor korspollinerar sig så kommer den genetiskt dominanta 

ursprungliga färgen tillbaka. 

När jag grundade min trädgård så köpte jag en svart (egentligen är den ju 

djup, djup violett så den nästan ser svart ut). Och lite osäker om jag faktiskt

köpt en rosa också, men några rosa har börjat dyka upp lite här och där. 

En del mer varmt rosa, andra åt det mer kallare hållet. 

Aklejan har funnits i våra trädgårdar i hundratals år. Olika sorter har funnits

sedan 1600-talet men som sagt mycket tidigare i klosterträdgårdarna. 

Aklejan är giftig förvisso, men har i tiderna ändå ansetts som en medicinalväxt, precis

som många andra av våra trädgårdsväxter. Men i tiderna användes avkok på

växtens alla delar inom folkmedicin. Man ansåg att den var antiseptisk och sårläkande. 

Bland annat har den använts utvändigt för att få bort löss från hårbotten.

Den är som sagt giftig, men inte så att man skulle behöva börja dra upp den

från sin tillvaro i rabatterna. Enligt giftinformationscentralen är det ofarligt om ett

barn – mot förmodan – skulle få för sig att smaka på en i sommarvinden vippande

akleja. Man känner inte till några förgiftningar av akleja. 

Det är fröna som är mest giftiga och man skall hälla i sig rejäla skopor

för att det skall bli värre än magont och illamående. 

Har inte själv huggit tänderna i aklejorna för de lockar liksom inte

på något sätt till att smaka. Inga röda bär eller så. 

*

På tal om röda bär så har jag en liten hörna i trädgården som jag inte riktigt vetat 

vad jag skall plantera där efter att hjortarna åt upp mina idegranar som stod

där innan. Men så kom jag på det! 

Hallon! Det skall bli ett hallonsnår där i gränsen mot skogen. 

Nu vet jag att hjortar gillar hallon kanske lika mycket som jag gör, men 

skall ändå se om det går att hålla dem på avstånd på nåt sätt. 

säger Maggi och tar upp kampen mot hjortarna

 

ROSA KLEMATIS OCH GRÅ GÄSS

 

Under ett par kvällar nu har grågässen samlat sig i vår vik. Det är ett gäng på ca 40 individer

som kommer sakta skvattrande för att övernatta på stranden. 

Antagligen är det ungdomar som inte ännu är könsmogna eller så har häckningen för

dessa misslyckats. Såg ändå idag två par grågäss som simmade förbi med ungar. 

Tycker det ändå är tidigt för gässen att börja samla sig för ruggning. 

Inte ens midsommar än! 

Men blommar gör det så det förslår. Länge hade jag bara den enkla anspråkslösa

alpklematisen som klättrar runt på vår pergolafundering, men i år kunde jag inte motstå 

att köpa en lite mer förädlad klematis-dam som sällskap. 

Clematis 'Innocent Blush' heter den och jag är tokförtjust i den. 

Så fin, stor och maffig, men på ett subtilt sätt ändå. 

Vill ju hålla trädgården lite dämpad sådär färgmässigt som jag säkert

nämnt redan ett antal gånger. 

Färgmässigt dämpad är också denna delikatess, gubbröran. 

Häromdagen fick jag tag på årets första inhemska nypotatis och 

av de potatisarna som blev över från första nypotatismåltiden så 

snurrade jag ihop en gubbröra. Himmel så gott på nybakt 

skärgårdslimpa. Det är sommar i varje munsbit, minsann! 

Nu skall jag ännu gå ut en sväng i kvällsskymningen. 

Har ju ingen gräsmatta här, men det har börjat växa lite grästuvor 

av sig själv lite här och där och istället för att försöka riva upp dem, 

vilket är ett ganska utmanande projekt så har jag köpt en grästrimmer

och börjat klippa ner dem. 

Och det har jag gjort i dag, och nu doftar det klippt gräsmatta fast jag ingen

gräsmatta har i hela trädgården. Saknar inte gräsmatta, men kan sakna

doften av klippt gräs i försommarkvällen. 

Godnatt  från mig

NATTKÄRL OCH ANNAT SPÄNNANDE

Visst var det så att jag senast lovade visa en Mycket Behändig Tingest? 

Den här grejen hittade jag på mina svärföräldrars ladugårdsvind någon gång

för snart fyrtio år sedan. När vi byggde eget och flyttade dit så följde denna tingest med. 

Och tur var väl det. För när jag i januari 1996 fyllde 30 år hade vi en stor fest med

mängder av gäster, och hur det nu kom sig så hade vi fått totalstopp i avloppet. 

Mycket lämpligt med -30 °C ute och tiotals gäster i antågande alltså. 

DÅ kom denna tingest till bruk minsann. Männen fick snällt ge sig ut och kissa i snö och kyla, 

medan denna tingest placerades i toan för tjejerna att uträtta sina behov i. 

Denna toahink räddade en hel fest - det kan jag lova! 

Det kanske inte framgår på bilden, men det är en rejäl hink i emalj som torde ha tillverkats

under första halvan av 1900-talet. Sittringen är av trä med snygg fogning och skåra för locket. 

Locket har haft samma färg som själva hinken, men dessvärre hade locket fått 

stänk av diverse målfärg under årens lopp, så den målade jag redan

för något år sedan svart och sittringens lackering hade också börjar flaga rätt illa, 

så i år slipade jag den och målade den också svart. Passar till stugan. 

Vill behålla denna grej för allt i världen. För den är helt suverän! 

Där som männen i min familj ställer sig och kissar var det passar dem så får 

jag antingen gå till dasset, eller helt enkelt sätta mig på huk i blåbärsriset. 

Men....nu vill jag ju gärna ta tillvara på kisset för att gödsla med det i en 

annars ganska mager skärgårdsträdgård. Vi talar alltså guldvatten här. 

Kiss utspätt med vatten. 1:10 sisådär. 

Och så är det så jädrans BEKVÄMT! Som att sitta på vilken toa som helst. 

Så här sommartid har jag den bakom husknuten dit jag tassar sist på kvällen

och först på morgonen. Under mörka höst- och vårvinterkvällar har jag den 

stående i vårt tvättrum som är väggivägg med stugan. 

Bara för att göra det bekvämt för mig. 

Och så gödslar jag hela trädgården. 

Verkligen winwin! 

Så får ni syn på en sådan här på något loppis eller i en antikaffär. 

SLÅ TILL. Den här är GULDvatten värd!

I övrigt har vinden, nordan dessutom, äntligen mojnat efter att ha legat på i en veckas tid. 

Nu börjar kännas lite mer som sommar faktiskt. Igår kväll när Finland tog och

kammade hem sitt femte VM guld i ishockey satt vi faktiskt ute på den öppna

verandan och hejade på. Vi är i detta fall gubben och äldre sonen. 

Han har landat för några distansjobb-dagar här på stugan och det gillar vi ju! 

Han är ju en jäkel på att laga god mat - så vem kan klaga på det, liksom? 

Min mycket kvasi-empiriska tolkning över fågelläget i vår vik är att det i år inte verkar

häcka några ejdrar alls. Skraken (på bilden) har förmodligen ungar i någon holk

och idag såg jag för första gången skäggdoppingparet i viken. 

Men tycker det är tystare än vanligt med häckning. 

I går hade vi ringmärkare, far och son, på besök, de var och ringmärkte en 

havsörn som har ett bo ca 500 m från oss. Örnparet hade en unge. 

Örnens närvaro påverkar säkert sjöfåglarnas häckning. 

Den enas bröd den andras död...så som det är i naturen. 

Tornseglarna som brukar häcka under vår brygga har ännu inte anlänt, 

hussvalorna var och kollade in läget att bygga bo under vårt takutskott, men 

de drog vidare. Bra kanske det, för i sommar skall vi måla kojan. 

Men nästa år är de välkomna! 

I övrigt hade en björkspinnare (hane - det ser man på de frodiga antennerna) placerat sig på 

fönstrets foderbräde för att samla in information om eventuella villiga honor i grannskapet. 

Det var en rätt så rejäl pjäs, denna björkspinnare. 

Nästan lika stor var den som den lilla, lilla näbbmus som pilade runt på 

stigen till dasset. Man tänker lätt att dessa är en slags möss, om man nu heter näbbmus så

ligger det ju nära till hands, men de är faktiskt insekt-ätare och inte gnagare och 

närmare släkt med igelkottar och mullvader än med möss. 

Genetiskt är de till och med närmare en katt än möss.

Lite märkligt kan hända, men så är det. 

Jag tycker näbbmöss är otroligt söta och sympatiska filurer. 

*

Men nu skall jag gå och slänga ner mig i snarkofagen, men innan det skall jag besöka det

antika, men ack så bekväma, nattkärlet som jag har där bakom knuten. 

Godnatt  från mig

 

MIN TRÄDGÅRDSFILOSOFI

Nämnde visst där i inlägget runt morsdag att gubben gick lite bananas

när han valde blomma och färg på blommorna som en pratglad

torghandlare övertygade honom om att han skall köpa. 

Det ledde som sagt inte till något större drama hos oss, gubben insåg ju

själv att de där tivoligrälla blommorna inte riktigt passade in i den dämpade

skogs- och skärgårdsträdgård jag har byggt upp. 

Vi skrattade gott åt det hela. Så no hard feelings åt ena eller andra hållet ;). 

När jag för något år sedan började anlägga den här lilla trädgården här

mellan skog och klippor och hav så var min filosofi att den skall inte vara

för gräll och uppseendeväckande i färg, utan hellre vara anspråkslös och

liksom smälta in i den omgivande skogen och de asketiska klipporna. 

Lite som ett woodland, men här är terrängen mer öppen och ljusare än i ett

traditionellt woodland. 

De enda mer "fashionabla" blommorna jag tagit in i trädgården är

några gammeldags rosor, en Rosa 'Snow Pavement' för doftens skull och så är den så

där ljusrosa så inget skrikigt. Den har varit här redan i några år. Nya rosor för i år är

Tornedalsrosen, Rosa majalis. Den har fått ersätta den av hjortarna uppätna 

idegranen. Platsen är smått tuff, i en ganska så torr växtplats vid ett vindhål för nordan. 

Men om rosen klarar av att växa i Tornedalen så skall den väl klara lite 

friska havsvindar i sydligaste Finland också. 

Den tredje rosen är en Mustilaros 'Minette'. Också den för doften och härdighetens

skull. Den är en gammal sort och finns ofta i gamla trädgårdar, ibland brukar man

kalla den kyrkogårdsros - med andra ord en tålig ros det med. 

Den har jag intill vår sittplats mot söder, så man får njuta av doften när man sitter där. 

I övrigt är det mer dämpade blomningar som föredras. Blomfärgerna jag ständigt

återkommer till är rosa, vinrött och vitt. Som på den utsöta 

kungsängsliljan som jag tycker passar så bra in här. 

Det bara blir så. 

Jag väljer efter känsla, oftast utan större planering. 

Men går inte bananas av tivolifärger, heh. 

Köpte i samband med att jag började anlägga den här lilla trädgården en alldeles 

otroligt fin och vacker planeringsbok, som jag försöker komma ihåg att anteckna i. 

Och det har jag gjort också under årens lopp, men ibland kan jag knappt själv tyda 

vad jag skrivit, hahahah...

Dessutom är det sällan jag går in och korrigerar, eller skriver om vad som inte

klarat sig och vad jag flyttat på och så. Nu när trädgården ändå till 

största delen är klar och växterna etablerat sig så har jag lekt med

tanken om att göra en trädgårdsbok om växterna som jag har här, 

de är ändå en bra bit över hundra olika sorter, otroligt nog! 

Ja,  kanske jag gör det! Många av växterna har dessutom en intressant

historia, som jag kunde ta med. Bara de där gamla rosorna som har funnits

med i hundratals år. Tornedalsrosen vet man har funnits i området kring Torndedalen 

i 300 år, och rosen 'Minette' är ursprungligen en fransk ros från början av 1800-talet. 

Och så den där lilla sippan, som växer vild i Sydkorea men fått namn av en 

amerikansk president. Den har blommat ut för i år, så har ingen bild på den just nu. 

Ja, men du hör? Finns hur mycket som helst att 

rota i regniga sommardagar. 

Än finns några gropar efter de uppätna idegranarna (det var inte bara ett stycke

nämligen) som skall fyllas med någon skoj växt som INTE gillas av

hjortar. Skall i veckan "in till stan" på ett par möten, så finns en 

viss liten risk i att jag kurvar in till en eller två handelsträdgårdar...

Kram från mig

 

ATT INTE ODLA TOMATER

 

Magbobba - jag säger då bara. Ju äldre jag blir desto jobbigare känns det. 

Själva akuta skedet gick över rätt fort, men gudars skymning så trött jag var efteråt, 

bara att ta sig en sväng till butiken och så hem igen tröttade ut mig. 

Huuu....men nu börjar livsandarna återkomma. 

När jag inte riktigt var i skick passade jag på att öva på temat i målarkursen jag 

deltar i. Behövligt skulle jag säga, för att måla glas är en riktig utmaning! 

Svårt, men roligt! 

Vad har det här nu med tomater och göra, kan man undra. 

Allt och inget. Jag hade redan i fjol, eller året innan till och med, bestämt

mig för att inte odla tomater. Är ju större delen av sommaren på stugan

och där härskar tuffa förhållanden, där blåser typ alltid från något håll. 

Skönt heta sommardagar för oss människor, men tomaterna är lite mer...känsliga. 

Har väl lekt med tanken om ett växthus, men nja...det känns ändå lite att ta i.

Dessutom är jag mest orolig om det kommer mycket snö på vintern och

man inte kommer fram för att få ner snö från taket. Och så 

tänker jag att det får väl ändå vara någon gräns på hur mycket hem-

odlat får kosta? Så ja, jag skulle inte odla tomater! 

Men så finner jag mig peta på lite gamla fröpåsar i min frölåda.

De är lite överåriga, men man kunde ju ändå testa? Inte förlorar man något...

...och vips har jag ett gäng krukor innehållande tomatfrön. 

Hur gick det nu så här? 

Kanske var det bara våren som drabbade mig?

För nu är det vår i luften! Solen skiner, snön smälter.

Sjön ligger ännu istäckt, men isens utseende ändrar från dag till dag och

i går morse när jag försökte få upp mina trötta ögonlock hörde jag

sångsvanarna trumpeta medan de flög ett varv eller två över sjön! 

Hann inte ut med kameran innan de redan besvikna dragit vidare, men 

satte mig vid mitt målarbord och målade vinterns sista vintermotiv. 

För nu är det vår! 

Och jag odlar tomater - som jag inte skulle! 

Kram från mig

KALENDERN GÅR HÖSTERUT

Det känns inte riktigt klokt att det precis strax är oktober! 

September har bara rusat förbi och det utan att jag gjort något speciellt alls! 

Är det så här det är att vara pensionär, undrar jag och märker att mina

dagar bara flyter iväg utan att jag ens riktigt märker det. Okej, jag unnar

mig långa sovmorgnar och långfrukostar lite titt som tätt och det tycker jag 

faktiskt jag är lite värd också! 

Har inte ens börjat fundera på att försöka hitta ett nytt jobb, nej den här 

hösten har jag tänkt ge mig själv. 

Sitter på stugan, ute på den sk "bakre terrassen", den mot skogen. Jag hör hund-

skall på håll, och ett skott. Det är jakt på gång. 

Det känns fortfarande lite avigt att kunna ge sig iväg till stugan när som helst,

som tex en onsdag. Vilket jag gjorde. Jo, jag kunde ju tidigare också jobba

från stugan, men det krävde ändå att packa ner hela jobbarsenalen och oftast 

kändes det inte mödan värt för bara några dagar. 

Men nu har vi varit här i några dagar och jag har rensat upp i rabatterna, 

städat upp i odlingslådorna och skördat de sista örterna. 

Lillungen kom ut igårkväll. Har knappt sett skymten av honom på

ett par månader då han både studerar, sommarjobbar 

(fast det tog slut förra weekenden) och gör sin obligatoriska praktik. 

Han fortsatte efter smed-studierna med att utbilda sig till svetsare, och

det är väldans praktiskt med en praktiker i familjen! 

Vår fina, och sylvassa, häcksax, som vi också använder till att

klippa vass nere vid stranden med har fått ett nytt handtag av stål. 

Det gamla av trä mådde inte så bra av att bli blött lite nu och då, men nu

är det problemet löst. Tror att det är med träskaft på verktyg lite samma som med

moderna fönster. Kvaliteten på virket är inte vad det var förr då man valde 

bra tättvuxet virke till både fönsterbågar och verktyg. 

Den här häcksaxens bett är mycket bra, men träskaftet höll bara ett par år. 

Och jo, det förvarades nog torrt i lidret. 

Eftersom det har börjat bli lite trångt i mina rabatter så tänkte jag göra 

ett litet experiment. Snubblade över storpack av både krokus och snödroppe till

en nedsatt peng och kunde inte riktigt motstå...

Skall testa med att sätta lökarna i det gamla tråget som jag har.

I min fantasi sticker där i vår upp en liten "äng" av krokus och snö-

droppar. Eller så inte...återstår att se. Nästa vår! 

Tills dess, tänkte jag skriva, men även om jag varit lite lat med

skrivande nu i september så lär jag nog sätta mig vid tangentbordet

lite oftare bara vädret jagar mig inomhus! 

Kram från Maggi

 

SEMESTER OCH TRÄDGÅRDSSKÖNHET

 

Egentligen borde jag både rensa och ansa i blomrabatterna, men när

termometern dallrar närmare +30°C så känns det inte riktgt lockande. 

Trädgårdsskötsel för min del får räknas i att jag vattnar nu och då. 

I år har jag inget ätbart i mina odlingslådor utan satsade på lite snittblommor

istället. Luktärter förstås och så sådde jag den här galet vackra kornvallmon!

'Amazing Grey' heter sorten och den är just så fin som det utlovades!

Det här är den första blomman som slog ut. Så fin med sina

flortunnna kronblad. Tänk att man kan bli så glad över en liten blomma bara?!

Inte för att jag i övrigt heller har något att klaga på! 

Har inlett min semester som firades med lite rökta räkor från torget. 

Sitter på verandan och skriver och på håll mullrar åskan. Vinden

har tagit i, och just nu blåser det så där uppfriskande svalt. 

Linnegardinerna dansar i det öppna fönstret. 

Håller ett halvt öga på fågelholken utanför. Där har blåmesen

häckat i år. I ögonvrån tyckte jag att jag såg en unge flyga ut. Nu är ena

föräldern vid holken och försöker locka fram följande unge,

som nog kikar i hålet redan, men kryper tillbaka i holken igen. 

Har kameran inom räckhåll, men de är så snabba när de väl

bestämmer sig för att flyga ur boet. Borde egentligen, om jag skulle

vilja få riktigt bra bilder, rigga stativ och använda fjärrstyrd

serietagning, men så långt sträcker sig inte min energi idag. 

Kanske flyger den ut idag, kanske inte. 

Åskan har dragit förbi och jag tror jag skall gå och 

plocka lite jordgubbar. Det blir bra! 

Kram från Magg

 

PELARGONIUM AUSTRALE - DEN VILDA

Så kan det gå. Att man liksom blir lite extra "kär" i en viss växt. Eller att 

den där vissa växten blir extra viktig av aningen ologiska orsaker. 

Så har det gått för mig. Minns inte ens längre var och hur jag snubblade över denna 

vildpelargon. Var nog bara en bild någonstans corona-våren 2020. 

Googlade och hittade någon som sålde sticklingar på nätet. Den våren fanns

det mängder av sådder och andra sticklingar på mina fönsterbräden, men den här

sticklingen blev speciell för mig. Hur jag presenterade vildpelargonen då kan du läsa:

H Ä R

Från bilden ovan ser du hur den såg ut första sommaren, och hur (eländig) 

den såg ut efter senaste vinter, alltså i mars/april i fjol. 

Här är bilder från förra sommaren. Den bara växte och växte och började blomma

med sina sparsmakade men utsökt vackra små blommor. Den har ett bladverk som man 

knappt kan gå förbi utan att peta på. De är alldeles sammetslena och doftar något

mellan ort och doftpelargon. Hade den hela sommar på söderterrassen. 

När vi i september stängde stugan och kom tillbaka till stan fick den hedersplatsen

på en piedestal vid norrfönstret. Inte det mest optimala läget, men då var resten av

fönstren fortfarande täckta av plast i och med fasadrenoveringen. Under tidigare

vintrar hade pelargonen övervintrat i vår sängkammare som hålls sval (på gränsen

till kall, eftersom vi sover med fönstret öppet större delen av vintern). Nu gick det 

inte att öppna fönstren på flera vintermånader och kombinationen alldeles

för varmt, för torrt och alldeles för lite ljus kom att stå vildpelargonen dyrt. 

I mars var det bara att konstatera att den fina, stora frodiga vildpelargonen hade gett upp. 

Förbannade mig själv att jag inte tagit sticklingar, men det hade ju gått så bra

att övervintra plantan åren innan...

...men efter idogt sökande på nätet hittade jag sticklingar. 

Så nu är jag tillbaka i ruta ett där jag var våren 2020. 

På samma sätt som då har jag nu några magra sticklingar som står där på 

fönsterbrädet i mitt arbetsrum. 

Så kan det gå när man snöar in sig på någon viss växt. Händer mig rätt sällan. 

Men just denna lilla vilda är min absoluta favorit! 

Gillar ju växter överlag, men om någon inomhus-krukväxt dör så rycker jag nog mest på

axlarna och konstaterar att jaha...Sommar(kruk)blommor kan jag ha en lite mer

djup relation till men den här, den är nog lite som min växtbaby. 

Av någon outgrundlig orsak. 

Ha en fin dag. Och pyssla lite extra om en kär växt. Bara för att! 

Kram Maggi

VARFÅGEL, SNÖGUBBAR OCH VÅRTECKEN

Tog en liten tur till stugan främst för att se till de övervintrande växterna i det 

vi kallar annexet, det som sommartid är en kombinerad gäststuga och mitt distans-

kontor. Där såg allt väl ut, tack vare den milda vintern. 

På väg till stugan lyckades jag fånga en liten fluffig filur på bild. 

Inget mindre än en varfågel. Varfågeln är en nordligare art, som antagligen

tack vare den milda vintern stannat här i sydligaste Finland. Normalt skulle jag säga att

de nog flyttar längre söderut. Själv har jag aldrig lyckats se en. Och skulle knappast

gjort det nu heller om inte min ornitolog-gubbe hojtat till i framsätet något i stile med att: 

- STANNA, jag tyckte jag såg en varfågel! 

Sin lilla storlek och "gulliga utseende" till trots så är det alltså ändå en rovfågel. 

Tidvis i alla fall. När den sitter så här, rätt art-typiskt, uppe på en gren eller annat 

som sträcker sig ovan övrig vegetation och håller koll på omgivningen är den ute på 

matjakt. Så var det också här bilden togs. Runt omkring var det lite videbuskar, men i

övrigt ett gräsbevuxen gammal åker. 

Dess latinska namn är 'Lanius excubitor' där Lanius betyder slaktare, vilket syftar på att

den - sin lilla storlek och gulliga utseende till trots - inte tvekar att nappa ett byte

nästan lika stort som den själv är. Det gamla namnet på fågeln, törnskata, säger kanske

något om dess beteende. Lyckades den fånga en sork så spetsade den sitt byte på en

törnpigg eller på något annat spetsigt i väntan på att bli uppäten. 

Excubitor betyder vaktpost och det utnyttjades i tiderna till att fånga tex falkar, då

varfågeln med låg tröskel varnar för annalkande rovfåglar. 

Med andra ord en mycket intressant fågel, och inte helt vanlig att få syn på. 

I gamla tider trodde man till och med att det betydde olycka om man fick syn på

en varfågel. Tur att jag inte tror på gammalt skrock för jag är riktigt

glad över att se denna rara fågel. 

Vi fortsätter i fågeltemat...eller i fågelmat.

Tidigare under vintern så knåpade jag ihop lite vintermat åt småfåglarna. 

Jag lagade kombinerade äppel/talgbollshängen och

kletade in gamla kottar i talg och så gjorde jag dessa små snögubbar. 

De är lagade av en blandning av kokosfett och talg och hade ju varit fina att

hänga upp i vintrigt landskap...vilket inte kommit till dessa sydfinska trakter

denna viner alls. Är ju lite tudelad till det hela. Samtidigt som jag kan sakna fina, 

vackra vinterdagar då också dessa snögubbar känts mer "rätta i tiden" att hänga upp

till småfålarnas glädje och hjälp till överlevnad så gillar jag att mina övervintrande växter

som sagt verkar må bra i sin vintervila.

Knepigt att liksom villa äta kakan och ha den kvar. 

Nu hängde jag upp de sista snögubbarna. Antar att det inte i år blir mer 

vinter än så här. 

Den milda vintern har också gjort att hjortarna lämnad trädgården i

fred. De har nog hittat mat på annat håll. 

En sväng genom trädgården visade sig att några tulpanlökar

minsann redan börjat sticka upp sina knoppar och den nergrävda krukan

med pärlhyacinter också börjat visa tecken på liv. 

Och till min förvåning så har också den skruttiga tidlösa-löken krystat ut

lite nytt liv. Det hade jag inte trott! I vår skall jag nog se till att den kommer ner i jorden

och slipper sin lite udda tillvaro i en liten kruka. 

I övrigt var det underbart att besöka stugan. Vinterstormarna

hade satt sina spår med mängder av nerfallna trädgrenar. Något, ingen aning

vad, hade varit inne i vårt vedlider och tydligen fått panik för trädgårdsredskap

och krukor hade fallit ner från sina upphängningar och från hyllor. 

Kanske att liderdörren blåst upp (den saknar hake för tillfället - bör åtgärdas i vår)

och in har en katt/mink/utter lyckats smita och sedan hamnat i panik? 

Kanske en snäll granne på sin kvällspromenad sedan stängt dörren, för

den var nu stängd. Vissa saker förblir ett mysterium. 

Ingen större skada skedd. 

Havet svallade öppet så antagligen blir det ingen is på havet i år. 

Kniporna flög iväg från viken med sin kännspaka visslande flykt. 

En svan dröjde sig kvar och fortsatte lugnt simma vidare. 

Får mig att längta ut till stugan för en lite längre tid än bara en 

snabbvisit. Skall kolla kalendern lite. Borde nog finnas möjlighet till det. 

Kanske skall jag introducera sommarstugan åt Iris? 

Kram Maggi