ÅRETS SISTA


 Det hade redan börjat skymma, så mycket en skymning nu skiljer sig från dagsljus en snöfri decemberdag, när vi kom fram till stugan. Grannen hade varit snäll nog och satt på värmen, men det oaktat satt höstens, och den blöta vinters, fukt i stugans väsen. Det skulle inte försvinna förrän efter att några famnar ved hade brunnit upp i den öppna spisen. Och kanske den inte ens då hade helt försvunnit, man hade bara vant sig att det är så här tillvarons skall dofta. För det är inte en illa lukt, bara en fuktig doft. En doft av en sommarstuga i vintervila. 

Golven är svala och jag drar på mig mina stugsockor. Inser att de fått ett hål på ena hälen. Dags att lappa dem, tänker jag förstrött medan jag bunkrar upp med godsaker i kylen. Är det nyår så är det. Gubben bär ved, både in och till bastun. Vi eldar upp lite gamla plank som sågats till ved, för den egentliga veden som kom till efter stormen Aila tidigare i höstas ligger prydligt staplad men inte torr nog att användas än. Det får bli i sommar sen. 

Vi har flytt stan och landat ute i skärgården. Här är allt så stilla, så tyst, så väntande. Här, om någonstans, inser man hur naturen faktiskt slagit sig till ro och bara inväntar en ny vår. I stan stannar det aldrig upp på samma sätt. Även om naturen givetvis där också stannar upp, men man märker det inte. Inte på samma sätt. 

I viken simmar några sjöfåglar kvar, den varma hösten har gett dem en chans till det. För dem är det ständigt en balansgång mellan att flyga söderut och vara säker på att klara vintern, eller att stanna kvar och bespara sig resans faror och energibortfall och dessutom vara först när det gäller att hitta boplats i vår. Även i djurriket gäller regeln: först till kvarn får mala. 

Men idag finns bara stunden att luta sig tillbaka, lyssna på tystnad eller skön musik, smutta på lite vin, sluta ögonen och minnas året som gått. Som varit ett sådant märkligt år. För alla i hela världen faktiskt. 

Ändå är det så att år kommer och år går, vissa år är bättre än andra, vissa riktigt eländiga. Och det är det som kallas Livet. Men när allt kommer omkring är det inte så mycket vi kan göra åt det hurudant året blir, eller hur det blev. Men vi kan oftast göra något åt stunden. Att göra det bästa av stunden blir till slut ett pärlband av bra, minnesvärda stunder. Och då kan man i slutet av året kanske känna att det blev ett bra år trots allt? 

Gott Nytt År, mina vänner! 

MELLANDAGARNA

 


Så var julen packad, klar och avklarad. I år valde vi att köpa julmaten (aftonens mat) som en matkasse och det var ett riktigt bra alternativ. Jag är ju lite matmamma och hickade till när jag fick matkassen (som var en låda) att det inte skulle räcka till min matglada familj. Men det gjorde det visst, så nog kan proffsen räkna ut vad åtgången är. Skäms att erkänna, men hos oss brukar det tyvärr bli en del matsvinn på jularna, vilket delvis gav tanken att tänka om gällande julmaten och i år blev det alltså nästan inget matsvinn alls - om inte ett par ledsna mandariner räknas dit? 

Till den minskade mängden matsvinn bidrar nog också att butikerna är öppna på helgerna numera, och dygnet runt dessutom. Och även om jag anser att det kanske är lite onödigt, så minskar ju behovet att bunkra upp med mat och på så sätt köper man kanske inte mat så där ifall om att det skulle behövas. 

Skulle nåt behövas kan man ju åka efter, och eftersom man kan vara lite lat så kanske man skippar det också? Vad vet jag? 



Idag har jag jobbat lite på halvmaskin och en halvdag, hade planerat åka iväg och fota lite på eftermiddagen, men det blev aldrig ljust idag, och absolut inte ett fint ljus så det blev att dråsa ner i soffan med en julklappsbok:
 "Mörkermanifestet - Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm", 
av Johan Eklöf. 
Mycket bra bok! 

Personligen har jag tagit allt ut av mörkret och sovit läääänge på morgnarna. Känner mig skönt utvilad och avstressad. Har ett par dagar jobb innan nyåret som vi planerar att fira på stugan. Av olika orsaker som jag kan återkomma till en annan gång har jag inte kunnat vistas på stugan i den grad jag önskat under hösten, men nu skall det bli skönt att kunna åka dit ett par dagar. Njuta mörker - apropå boken jag håller på att läsa. 

Han jag bor med gillar inte mörker, eller för att vara ärlig, han avskyr det och vill helst ha alla tänkbara lampor och strålkastare som man har i sina hem påslagna, medan jag tycker om att det är mer skymning och dämpat. Dessutom har jag märkt att med en dämpad belysning inomhus upplevs mörkret ute inte lika svart som om man har full belysning på inne. Då blir fönstren bara till svarta hål. Även fast det ännu skulle vara skymning ute. 
Som fotograf saknar jag naturligtvis ljuset. Både inne och ute. Gillar inte att fota i konstljus och att plocka fram hela arsenalen ljussättare för så kallat "privat bruk" känns lite att ta i. Det naturliga ljuset får räcka. Det är ändå det som är allra vackrast. 

Och så går vi ju mot ljusare tider. Det gör vi. 

(Och tips på efterrätt: Baka en marängkrans, vispa lite grädde och bred ovanpå (för att övrigt skall fastna). 
Strö över hackade pistaschnötter och tranbär och ringla över lite varm kolasås. Kan inte gå fel. Sååå gott!) 

FJÄRDE ADVENT


 Dags för det fjärde ljuset. 

Ute är det fortsatt ruggigt och mörkt och inte speciellt juligt alls. Fast det är ju så att man har så mycket jul man gör sig, så tar det inte riktigt fart i år. 

Lutar alltmer åt att det mesta pyntet får i år stanna i sin låda. Bestämde mig också för att vi inte skall ha en julgran i år. Och när det beslutet var fattat så ringer det på dörren och en kompis till mig står där med en "julblomma" i form av en gran - i björknäver. 

Granen kommer inte till sin rätt i den suddiga bilden ovan, men den är helt underbar, tycker jag. Och den passar så bra där framför vår tall på murstocken. Även om jag inte är så där tomtig av mig så tror jag bestämt det kommer att krypa en liten tomte och sätta sig under granen! Så gran blev det - fast i lite annorlunda form. 

Nu blir det bastu - om det skulle värma upp den något småfrusna kroppen och lyfta sinnet ett par pinnhål.


 

MURRIGT VÄRRE


Det blir inte ljust alls nu, känns det som! 

Vissa vardagar i veckan kan jag stjäla lite tid åt mig själv mitt på dagen och då brukar jag köra till den närliggande skogen för en promenad då det ens är lite ljus som orkar krypa över horisonten. 
Även om det är så grått det kan bli så är det uppfriskande och framför allt vaknar man lite till genom att ta sig en tur i skogen. 


Min äldre son säljer julgranar här på gården, han öppnade sin pop-up-butik på onsdagen, men de flesta kunder har han nog säkert under inkommande veckoslut och fram till julafton. Det skall bli intressant att se hur detta Corona-år påverkar hur man firar jul. Antingen går man ännu mer in för att pynta och ljusa upp det hela, eller så struntar man i att gå "all in" och firar en mer avskalad jul i år. För den är ju inte som en vanlig jul ändå. 

Några vänner till oss brukar köpa julgran av oss, och i samband med det brukar vi sitta kväll och njuta lite glögg och tillbehör - så där mysigt som det brukar vara! Men i år....njae...
I år blev det att bara träffas utomhus - och om man säger så att vädret inte bjöd på det vackraste de kunde så här i december. Det ösregnade och tack och lov hade vi ändå ett tak att krypa under! 

 

Regnet oaktat hade vi en riktigt mysig stund tillsammans, underbart att träffa människor "på riktigt" emellanåt. Och när jag tog den här bilden kom jag på att jag inte visat hur jag förändrat omgivning runt vår uteplats detta år. Det lovar jag att jag skall visa i nästa inlägg. Eller senast under mellandagarna. Det kanske blir något julrelaterat innan det. OM jag nu får ihopskruvat något riktigt juligt, vill säga? 



TREDJE ADVENT


 Det är ju inte så att livet skulle vara överfullt av program och projekt precis, och när det är söndag och lite slögrått väder och tredje adventsljuset tänds, så tänker jag att stillsammare och lugnare än så här kan det nog inte blir. 

Och jag vet det redan nu, den här dagen kommer inte att komma upp i många knop. Hade lovat bjuda familjen på en långkok-bolognese och mig själv hade jag tänkt bjuda på ett fotbad med alla tänkbara lyxgrejer till. Hör till de där som får smått jobbigt torra fötter till vintern, så idag skall jag ta hand om dem på bästa sätt. Är inte mycket för smink och så, men riktigt tomteröda tånaglar vill jag ha :). Jag går barfota inne året runt, min yngre är likadan. De andra två föredrar strumpor. 

Nu är det ju ändå så att om jag är bortbjuden, eller det kommer andra än familjen på besök - då när det ännu var möjligt - så behåller jag nog också strumporna på...hahahaa. Också på jobbet - då när man ännu var på kontoret - behärskar jag klädkoderna så inga glada viftande tår där inte. Men när jag kommer hem...aaaah! 

Sedan skall jag faktiskt sätta mig ner för att läsa lite böcker. Eller böcker å böcker. Jag laddar ner romaner på paddan, och nu har det blivit rätt många intressanta böcker som väntar på att bli lästa. Idag är en lämplig dag för det!

Ja, men ni hör - långsammare och lugnare än så här kan det bara inte bli...nästan så jag somnar själv när jag skriver detta inlägg - gäääääääsp! 

LIKA SOM ALLTID OCH ÄNDÅ INTE


 Jag tror inte det var så många av oss som då i februari eller i mars kunde föreställa oss hur mycket som skulle ändras i våra liv på grund av ett 'litet' virus. Personligen hade jag nog en lite väl nonchalant inställning till det hela då. Det kan jag medge. Men samtidigt håller jag delvis fast i det jag sade då, att många insjuknar och så är det inte mer än en vanlig flunsa, men för så många är det så mycket värre. 

För en tid sedan hörde jag om en bekant som återvände till sitt jobb efter en tids permittering, men för att kunna återvända så behövde hon genomgå ett labbtest och det visade sig att hon uppenbarligen hade insjuknat i coronan, men så väldigt lindrigt att hon hade inte ens märkt det. Ingen var mer häpen än hon. Men antikropparna ljuger inte. 

Samtidigt insjuknade min kompis hela familj, vuxna föräldrar med tonårsbarn, och där hade de som testat positivt klarat sjukdomen bra - som en rejälare influenssa, medan en i familjen - som testade negativt - faktiskt hade de jobbigaste symptomen. Verkligen inte lätt att förstå den här filuren kallad covid19...

Julmänniska som jag är så har jag naturligtvis funderat hur julen skall firas i år. Vi har sådana som ligger i alla riskgrupper både gällande sjukdom och ålder, och det är inte lätt att göra beslut när det gäller julen. Jag skrev tidigare att många som kan uppleva julen med tjocka släkten lite utmattande kanske jublar (i smyg) över denna isolerings-jul, men samtidigt har vi de släktingar vars sista jul det här kan bli och då blir det direkt så mycket svårare. Skall man verkligen låta en åldring/sjukling sitta ensam om julen, eller skall man ta risken och fira en gemensam jul - även om någon eventuellt smittar ner hen och med det troligen förkortar livet med någon månad? Kanske bara någon vecka, kanske något år? 

Ingen vill ju ta det ansvaret på sig. Att; "det var jag som (kanske) smittade..." Samtidigt gråter hjärtat att man inte kan - eller bör - samlas, träffas, mötas. 

Jul blir det likaväl - om än med andra "ingredienser" än vanligt. 



SJÄLVSTÄNDIGHET


 Årstiden och vädergudarna brukar sällan vara de som sätter igång lusten att ordna till en hejdundrande fest självständigheten till ära. Vanligtvis kommer det den sjätte december nederbörd i någon form. Om inte så blir det helt enkelt inte ljust alls den dagen. Ett par veckor innan vintersolstånd, så är det inte ljust...alls. 

Så de yttre förutsättningarna för en folkfest finns liksom inte. Bara årstiden gör att man helst inte vill sticka ut sin näsa utanför ytterdörren och allra minst fira picknick i parkerna med familj och vänner. Lite som att man har bättre yttre förutsättningar att göra det i Norge, Danmark och Sverige. För visst låter datum som 17 maj, 5 och 6 juni, mer lockande för den sortens evenemang än 6 november...?

Sedan har ju de nordiska länderna minsann olika historiska bakgrunder för att fira sina "landsdagar", men inte mer om det. (Finns nämligen alltid en risk att jag snöar in mig på det här med historia då...*fniss*)

Ibland har jag upplevt att det är lite tungt, vårt sätt att "fira" vår självständighet, men med åren har jag ändå mer och mer lärt mig att uppskatta det. Kanske är det årstiden, med sitt svaga ljus och avsaknad av färger som präglar oss? Kanske är det vår folksjäl, som får oss att känna oss hemma och bekväma i ett lite dämpat, värdigt och tillbakadraget sätt att fira vårt land? Kanske är det en tradition vi ärvt och inte (än) är riktigt redo att ändra på?

Och visst är det just en viss värdighet, en högtidlighet och en högaktning mot våra krigsveteraner som bubblar upp varenda år då jag hissar den finska flaggan, då jag går till gravgården och tänder ljus på både min pappas och min svärfars grav. De var båda där. Försvarade vårt land. Jag tror den här känslan bleknar med generationer, när man inte längre kände personerna bakom händelserna i historien. Och det är så det skall vara. Men än är kopplingen till de som var med rätt stark. Men helt klart är det inte längre lika kraftigt hos mina barn, som inte alls minns sin morfar och också rätt svagt sin farfar. 

Min pappa talade dessutom aldrig om kriget. Min svärfar talade desto mer. Min pappa ville helst bara gå vidare, medan svärfar gärna återkom till krigsberättelserna. 

Si eller så, så tycker jag ändå att det känns precis rätt att fira som vi gör. Inte med trummor och konfetti, inte med champagne (eller jo, lite) och fyrverkeri, utan mer som en dag av eftertanke, tacksamhet och minnen. Minnen som inte är våra, men som vi kan försöka hålla vid liv. Inte för att minnas kriget, utan människorna som krigade för vår skull. Inte för att självständighet ens skall vara ett sätt att fira ett krig, utan det som kom ut av kriget. 

Vår självständighet. 

I NATTENS TYSTNAD


Klockan har hunnit bli halv tre på natten och det är en av de där nätterna som jag tycker det är så skönt att vara vaken i. Nu vet jag att det finns mängder av människor som har problem med sömnen, som inte får sömn, som vaknar på småtimmarna och kan inte somna om och som lider av det. 
Lyckligtvis hör jag inte till dem. 

Vanligtvis somnar jag inom några minuter då jag lagt huvudet på dynan och så sover jag gott tills väckarklockan väcker mig, eller lediga dagar lite längre tills jag känner mig utsövd. Och det är jag tacksam för. Man hör så mycket annat. 
Och så har det varit hela mitt liv, även om det i mitt liv också funnits både det ena och andra som oroat och som man grubblat över, stress och problem - livet liksom, så har jag alltid sovit som en stock. 

Det oaktat finns det nätter då jag inte får mig själv i säng i tid. Känner mig inte speciellt trött, och så finns det en otroligt skön stillhet och tystnad i ett nattligt hus. Där alla andra sover och det enda som hörs är hundens djupa andning från stolen intill (den går aldrig och lägger sig "på riktigt" innan jag går, hon sover nätterna i min fotända). Så här på vintern låter elementen med ett stilla surrande. Utanför kör en polisbil med sirenerna på, och så är det tyst igen. 
Korgstolen som jag sitter i knarrar sakta när jag rör på mig. Tittar ut genom fönstret och i gatlyktans sken ser jag en ensam joggare lufsa förbi. Inga bilister. 

De här nattliga stunderna väcker barndomsminnen till liv. Jag var så här redan som barn. Minns att jag, precis som nu, hade mitt skrivbord vänt mot ett fönster och hade utsikt över en livligt trafikerad väg. Som barn bodde jag inte långt från det tryckeri där landets största tidningar trycktes. De som tidigt skulle delas ut till folks postlådor och petas in genom brevinkasten i en ännu sovande stad. 
Minns att jag utan att se på klockan visste vad den var när tidningens egna lastbilar började köra längs vägen. Det var ofta där kring två-snåret på natten. 
Då tänkte jag att det kanske var läge att krypa till sängs. 

Här sitter jag nu. Med en tyst väg utanför mitt fönster. 
Det doftar svagt av stearinljus som fått brinna ner. Datorn susar sakta. Hunden gnyr. Hon är lite hungrig. Stiger upp och ger henne ett tuggben. Hon lägger sig nöjd på köksmattan och gnager i sig benet. 
Kanske hon även tycker att det är läge att krypa till sängs. Kanske har hon rätt? 

Skall bara dricka upp mitt nu redan nästan kalla te och fundera lite på ett julrim. 
Och så skall jag komma ihåg att klippa hundens klor i morgon - det är värst vad de låter i nattens tystnad. 

 

FUL OCH OVÄLKOMMEN


 När jag var barn och ung fanns det inte några mårdhundar alls där jag bodde. Ingen hade egentligen ens hört talas om dem, och när man fick se de första var de lite exotiska. Det är de i och för sig fortfarande, för de är inte alls lätta att få syn på! Isynnerhet inte dagstid. 

Mårdhunden är ju en invandrare från dåvarande Sovjetunionen där man hade den som pälsdjur, men rymde/släpptes och kom över gränsen till Finland redan på 1930-talet. I Sovjet och Ukraina, där de hölls fångna, märkte man nämligen att den fina pälsen inte utvecklades så som man ville i fångenskap, så man släppte ut dem för att ha dem som jaktbart vilt. Kanske var vintrarna mer stänga då, eller kanske det bara tog ett bra tag innan mårdhundarna började reproducera sig för det var först på 1960-talet som man började uppmärksamma det i Finland. Eller så är den bara så skygg att man inte märkte det? Eller så jagades den i all tysthet i de djupa finska skogarna för pälsens skull och så var det liksom inte mer med det? 

Som dryga tjugo-åring flyttade jag till Sjundeå i västra nyland och eftersom jag råkade slå mina bopåsar ihop med en (söndags)jägare så kom det sig att jag fick stifta bekantskap med dessa hunddjur då de blivit fångade i mårdhundsfällor. De är hyfsat ettriga, om man säger så. Fast å andra sidan så spelar de lätt döda om de blir ställda av en hund. Så mer gläfs än bett, kanske man kan säga? 

Mårdhunden är väl inte så välkommen vare sig hos oss, eller västerut dit den vill sprida sig. Vintrarna blir mildare och den får allt lättare att få sina valpkullar att överleva vintern. Mårdhunden är ju allätare och eftersom den inte har någon naturlig fiende i vår natur har den fått stämpeln av att vara en invasiv art. Ursprungligen kommer den från Asien. 

Många anser att dels havsörnen, men också mårdhunden (och minken), som spridit sig till skärgården är orsaken till att sjöfåglar, däribland ejdern har svårt att få till vuxna ungar. 

Många tycker att mårdhunden är ful - men det är den då inte, tycker jag. Och att den är ovälkommen - det är ju inte dens fel - den har bara tagit för sig när chansen getts. Ju mer man lär sig om natur, desto knepigare blir det att ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Svaren beror ju så på vem man frågar...


Men för min del så är det en fin, och lite häftig, upplevelse att en alldeles vanlig måndagsmorgon, då årets andra snö fallit över trädgården få möta detta skygga hunddjur i trädgården. Och råka ha kameran med! 

I synnerhet på vårvintern, våren så hör jag ofta mårdhundarna då de för sina revirstrider, men det är ytterst sällan man ser dem så att man kan få ett foto. Ett trevligt möte.