KONSUMTION I BLACK FRIDAYS ANDA

Eftersom jag börjar landa i den åldern, och kanske vara av

den generationen, att man har allt man behöver, och kanske

aldrig ens begripit att man behöver mer och mer hela tiden. Bara för att. 

Klart jag fattar begreppet Black Friday och kanske också till och med

hur det var tänkt ursprungligen, men när det numera oftare och oftare kommer

fram att företag höjer priset på sina varor en tid innan Black Friday för

att sänka priset till Black Friday så att det ser ut som om man fick en enorm rabatt.

Allt sådant där får mig att må lite dåligt på hur lättlurade vi är och hur enkelt

vi kan bli förförda av våra ha-begär. 

Det är lite samma med dessa TEMU och SHEIN och vad allt det finns. 

Hur kan en vettig, tänkande människa tro att man kan få typ allt för bara någon euro. 

Och att bara för att bilden ser bra ut att det verkligen skulle vara bra? 

Jag tror de flesta faktiskt tänker som jag. Men så finns det trots allt mängder av 

människor som handlar på dessa billigheternas-billighetsmarknader. 

Enligt finska tullmyndigheterna så köpte vi år 2022 ca 850 000 st försändelser från

områden utanför EU. Två år senare så TEMU och SHEIN kommit in på marknaden

är vi uppe i 28,2 MILJONER försändelser. Det är så förfärligt mycket att 

det knappt går att ta in i skallen på en. 

Mycket av det är sk snabbmode. Och på den fronten är jag urusel. Nästan som

en omedvetet vald "protest" så iklär jag mig nästan hela tiden i svarta byxor och 

en långtröja - oftast svart den också. Bara för att det är skönt och för att jag

gillar och numera som gråhårig också klär i svart. Och har tre tröjor och lika många

byxor som jag varierar med. När alla är smutsiga/ofräscha klär jag mig en dag

i gröna mysbyxor och en tröttrosa tröja och kör en tvättmaskin svart. 

Nu kan det säkert låta lite radikalt, men det har för min del bara blivit så. 

Åldern spelar säkert in där. Eller nja...jag har alltid varit lite smarsmakad i min klädstil. 

Men jag har svårt att tro att man på något plan blir lycklig av att beställa skräp och 

bara bli besviken. Och det blir man uppenbarligen för secondhandbutiker säger att 

det i dagens lägen kommer in mängder med kläder med prislappen kvar. 

Man har alltså beställt något som visat sig vara bara skräp och så kanske man

skäms lite för att man varit lättlurad men dövar sitt dåliga samvete som viskar att det inte

var ett så smart drag det där med tex TEMU genom att föra klädesplagget till en åter-

vinningscentral. Det är bara det att till återvinningscentralerna i bara huvudstadsregionen 

som Kierrätyskeskus tex så kommer det....håll i er....17 000 kg kläder I VECKAN. 

Det är alltså bara i huvudstadsregionen. 

Nu är ju inte allt vi shoppar i Black Friday från billigheternas-billighetsmarknader,

och visst kan man göra kap - säger inte det. Men som konsument behöver man bli

väldigt mycket mer medveten om sina val än vad vi människor någonsin behövt bli

så länge vi tassat på denna jord. 

Gubben min påpekade att jag minsann också gärna köper på nätet det jag behöver.

Och det är sant. Men skulle aldrig klicka hem något från dessa 

billigheternas-billighetsmarknader,

Jag gillar inte att gå i köpcenter, det är sant och beställer hellre på nätet. Erkänner. 

Men samtidigt som någon kan påpeka att jag då bidrar till transporter som förorenar så är jag 

lite av avvikande åsikt. Det kostar ju också att få varan körd till butik och om jag kör

bil till ett köpcenter är det ju också en sak som inte är bra. 

Det här är så komplext och samtidigt så intressant. 

Men nu skall jag gå och hänga två av mina tre svarta tröj-tunikan på tork. 

Den tredje har jag på mig. 

Och säger absolut inte att shoppa secondhand är "fel" bara man klarar av att hitta de

där guldkornen. Min kompis köpte i somras en fantastisk vacker klänning i silke

från 1960-talet. Visserligen på en antikmarknad men secondhand det också. 

Fantastisk kvalitet! 

Men vi behöver lära oss att bli bra på att skilja skräp från om nu inte superkvalitet

så semikvalitet. Sedan kan man ju fundera ett tag på alla de där billighetsgrejerna som till-

verkats, skickats runt jorden, aldrig använts, körs till en återvinningscentral som inte kan 

sälja den vidare utan tvingas betala för att föra den till avstjälpningsplatsen. 

(vilket i förlängningen betyder att de sätter den kostnaden på de secondhand-

grejer som säljs i deras butiker. Inte idkar de heller välgörenhet...)

Men ja, nu hörni! Skön första advent. Inte så juligt tema, 

men ack så viktigt ändå. 

Kram från Maggi

OM ATT KONSUMERA - BRA ELLER DÅLIGT

 

En av de absolut största fördelarna som jag haft på min

arbetsplats är att jag sedan dag ett på pandemin har kunnat jobba

på distans, och har haft förmånen att få fortsätta med det. 

Har haft, skrev jag, för att företaget som jag jobbat på har blivit 

uppköpt av ett bolag vars strategi är att köpa upp mindre bolag

inom den bransch jag jobbat i. Och ja...det fanns inte plats för

det jobb jag gjort i det nya bolaget så nu är jag utan arbete. 

Det är ingen större katastrof så där personligen, och osäker om jag 

ens hade velat fortsätta i det nya bolaget med helt andra premisser. 

På sikt hade både möjligheten att arbeta deltid och på distans tagits bort?

Många är de företag som nu vill locka sina arbetstagare alltmer tillbaka 

till kontoret, också de vars arbete oftast ändå är "ensamarbete" i form av

analys och annat som ofta kräver att man får koncentrera sig. 

Men jag blir onekligen lite provocerad då en av orsakerna för att man

vill ha arbetstagarna tillbaka till kontoren är - förutom att man kan kontrollera 

och visa sin makt - att man vill att arbetstagarna skall konsumera mer. 

Köpa snyggare kläder, äta mer ute på lunchrestaurangerna, spontan-shoppa 

när man stressad hastar hem från jobbet. 

Kanske är det så? Att vi måste konsumera mer för att hålla ett samhälle i

rullning? Men ibland tänker jag att är det nu sedan så sunt? 

Jo, jag vet...vi är alldeles för många människor för att vi skulle kunna gå 

tillbaka i utvecklingen, alla behöver ju en arbetsplats och visst ger 

konsumtion arbetsplatser men ändå känns det lite knasigt. 

I bl.a. Japan har man vaknat till att människorna där konsumerar allt mindre och

man vet inte riktigt varför. För att de har tröttnat på den eviga hetsen kring allt nytt

och allt man "måste" ha. 

Att ständigt hålla på att konsumera gör oss inte speciellt lyckliga. För stunden kanske

men det är nog bara ett övergående rus för de flesta av oss. Men då har vi

ändå gjort av med pengar. Liten slant eller stor sedel, spelar ingen roll. 

Vi har ofta ändå konsumerat på något som inte egentligen var oss viktigt. 

Läste en artikel där man kommit fram till att våra hjärnor egentligen

mår bäst när vi är lite snåla. Så där som människan alltid behövt vara för att 

överleva. Under större delen av mänskligheten har det inte funnit ett överflöd. 

Möjligen för någon enstaka person, men under många generationer bakåt i tiden

har man haft fördel av att vara lite gnidisk med pengarna. Eller vad man nu hade

för ägodelar. Och vår "stenåldershjärna" gillar det. Sparsamhet ger oss, enligt forskningen, 

en längre tids tillfredsställande än vad snabba köp gör. Jag tycker det är en otroligt

spännande tanke. Att vi skulle må bättre om vi konsumerade mindre. 

Nu kan man ju tycka att lätt har jag att säga som har en hyfsat stabil ekonomi, 

ett hem som jag under årens lopp fyllt med möbler och ting som jag gillar

och som det skall mycket till för att någon skall ta ifrån mig. 

Och säkert har åldern min också en bidragande orsak till att jag kan

luta mig bakåt och tycka att det är så bra så som det är. 

Men om man nu frånser från min situation och tänker lite bredare. 

Tänk om man skulle bejaka den där uråldershjärnan som vill att man skall 

vara sparsam och strunta i fanskapet på axeln som ständigt viskar åt en att

man skall skaffa mer - för att man skall skaffa mer. Man skall shoppa. För att. 

Har en hel del tankar om just konsumtion som snurrar i huvudet på mig, 

men jag skall avsluta här för idag. Får nog återkomma till mer tankar i ämnet 

om ett tag, en annan dag. Nu skall jag gå och kolla att inte min katt

äter upp all mat som är avsedd för för fina kattgäst, Bertha. 

Hon är på alla plan väldigt mycket försiktigare än våran Iris så hon är ännu

lite blyg av sig och håller sig på lagom avstånd. 

Inte läge ännu att klämma upp en kamera i morrhåren på henne liksom! 

Kram från Maggi

MAN BEHÖVER SÅ LITE

Häromdagen frågade en av gubbens nya bekanta, som är en inbiten

stadsbo, att hur stort sommarhus har vi riktigt när vi kan stanna där

i månader utan att komma hem (efter mer kläder) emellan. 

Han skulle bara veta! Huvudstugan, låter pompöst,  är kanske 35 m2 och består av ett

rum och ett pyttelitet - men effektivt - kök som vi brukar sjunga om att

"detta kök är inte stort nog för oss två..."

Sedan finns det en liten övervåning som egentligen bara består av lite förvaringsutrymme

under snedtaket och en gång och ett sovrum där man knappt kan stå rak som

fylls nästan helt av vår dubbelsäng som inte ens är fullbred. 

Så har vi verandan, som är till hälften öppen, som innefattar en soffa/säng

ett bord med en elgrill på och så ett utdragbart matbord för 4-8 personer. 

Sommartid intas de flesta måltider där, oavsett väder. 

Inne i stugan finns också ett matbord men faktum är att det skall vara 

riktigt ruskigt väder för att vi skall äta där. Inne finns också en skön soffa att 

sjunka ner i när det blivit mörkt ute och man tänt en brasa för att

antingen värma upp eller bara få bort fukten från...allt. 

När stugan ligger bara några tiotal meter från öppet hav så är det

ibland som att vara på en båt - allt är fuktigt mest hela tiden. 

Så finns där också en liten garderob. En som lillungen hade när han var liten,

så vi talar i barnstorlek. Lite lägre, lite smalare, lite färre hyllor och en klädstång

som är hög nog för en skjortblus, men allt som är längre än det får jag hänga 

på gardinstången bakom soffan. Funkar samtidigt som gardin...heh. 

På krokar i skrubben har jag påsar för strumpor, undisar, bh:n, toppar

Sparar massor med utrymme och efter ett tag lär jag mig att påsen med gult

band är för undisar, den minsta för strumpor etc.

I en liten stuga får man tänka som i en husvagn, eller i en båt. Man 

behöver inte så mycket. 

Vi har en liten, yttepytte, gäststuga - kallas sovstugan -som bara rymmer

två sängar och ett nattduksbord samt två hyllor ovanför sängarna. 

Och några krokar på väggarna för att hänga kläderna på. 

Ungarna och deras kompisar har huserat där. Numera är det en 

liten fristad om man vill dra sig tillbaka för en tupplur, eller för att läsa en

bok i lugn och ro. Fast nå...lugn och ro finns här överallt när medelåldern 

bland de som huserar här just nu är 56 år...kattens ålder frånräknat! 

Vi har alltså storungen på besök, så han drar ner medelåldern något.....heh! 

Handdukarna förvaras i en korg utanför bastun. Och torkas antingen på tvättlinan, den

är förresten förnyad i år till en i gammal stil, en mer autentisk än den förfärliga i

knallblå plast som hängt med i eviga tider och som jag bara inte fått utbytt. 

I år brast den, så ja...det var på tiden.  

Ja, eller så torkar vi dem i eftervärmen i bastun. 

Så har vi det sk.annexet. Låter lite tilltaget det också, men är egentligen

ett sommarkök, men utan just kök, med glasdörrar och två stora fönster, men kvadratmetrar

kanske någonstans mellan 12 och 15? Minns inte helt. Där finns en enkelsäng som kan

fås till en dubbelsäng vid behov. Mitt skrivbord för de dagar jag distansjobbar, finns där 

och ett par små garderober (också de i typ barnstorlek, fast nya) som slukar printer och annat som

jag behöver i jobbet och så lakan, extra sängkläder och gubbens kläder. 

Låter lite oromantiskt, men förr sov vi tillsammans i huvudstugans övervåning, men 

eftersom han - med åldern - stiger upp ett par gånger för att kissa och trapporna

upp är mer som en stege och han inte vill tända lampan för att inte väcka mig (snällt) 

så han ser var han skall gå utan att ramla och slå ihjäl sig, så sover han i annexet. 

Själv sover jag lite enligt väder och vind beroende på här

eller där. Sommartid när nätterna är hyfsat varma sover jag gärna på verandan

men i synnerhet när det börjar bli så där tokfuktigt så drar jag mig till övervåningen. 

Vi har två toan. En traditionell torrtoa som är den vi använder mest, men har 

också skaffat en el-toa som faktiskt används jättelite, men installerades med 

tanke på att man inte blir yngre...

Och för de där riktigt mörka och kalla höst- och vinterkvällarna. 

Så nej, det är inte ett stort hus vi lever våra sommarmånader i. Och inte har vi så mycket

grejer heller. Undisar och så handtvättar jag efter behov och när det behövs större

tvätt så bokar jag tvättstugan inne i byn och passar samtidigt på att äta en god

lunch medan tvätten sköter sig. En snyggtröja blev jag tvungen att inhandla i 

sommar. Men utöver det har jag klarat mig med det jag hade med mig. Och

det rymdes i en lite större korgkass, så inga kappsäckar här, inte. 

Det som är intressant med det här, att inte ha så mycket utrymme, men samtidigt

stanna för en längre tid, är att inse med hur lite man klarar sig. Och det alldeles

utmärkt. Vilket får mig att undra vad det är som jag fyller mina skåp därhemma

med? Okej, det må vara vinterkläder och sådant som ju tar plats. Men ändå. 

Att bo så här en längre tid får en att inse hur lite man behöver 

och ändå liksom ha allt. 

Har sett på nytt den charmerande serien Badehotellet i sommar och tänkt att hur sjutton 

klarade de sig med bara ett rum en hel sommar, men jo man klarar sig. 

Hur bra som helst. Och det är ganska befriande! 

Kram från Maggi

 

EN STILLA KVÄLL

Det har blivit kväll och från stugans soffhörn ser jag hur ett gäng

gäss sakta seglar in i viken. (på bilden dock en svan ;)).

Har märkt att de gärna övernattar på den låga

stenstranden femtio meter från stugan. Det är så där rofyllt att se

dem komma simmande. Sitter som sagt inne i stugan, uppkrupen i mitt soffhörn. 

Efter den nästan exceptionellt varma maj månad känns de här ganska

normala juni-temperaturerna riktigt kyliga! 

Har tänt en brasa och klängt på ylletofflorna. 

Läste förresten ett par artiklar som fick mig att fundera på det här med hur mycket

grejer vi ändå har. Den ena artikeln handlade om mängden skåp eller andra 

förvaringsutrymmen i våra hem som på sitt sätt bjuder till att ha en massa grejer. 

En kvinna, som jobbar som proffsordnare, sade att vi skulle förmodligen kunna

hålla ordning i våra hem enklare om vi hade färre förvaringsutrymmen. Nu blir det som

om man måste fylla alla hyllor och lådor som man har att tillgå. 

Den andra artikeln gällde hur otroligt mycket grejer, främst kläder, men annat också 

som det blir kvar i skolorna när eleverna galopperat ut på sommarbete. 

Och så är det säkert. Ungar är slarviga och yra.

Så var det också när mina ungar var små. 

Vid våravslutningen fanns det en hel del högar att gå igenom. 

Fast inte tillnärmelsevis i den utsträckning som i skolan i artikeln. 

Den nämnda skolan hade ordnat en "hämta-dina-ungars-grejer" under

ett veckoslut nu i början av juni . Skolan i fråga var inte alldeles liten, flera hundra elever och

mängden kvarglömt var stor. En, alltså ett stycke (!), förälder dök upp för att hämta sina barns grejer. 

Nu är det ju förståeligt om det skulle vara en vante eller en socka som skulle vara borttappad, men

en person från skolan sade att det var frågan om mängder av fina jackor - i en av jackorna hade man hittat

prislappen i fickan - den hade kostat 140 €. Och en massa annat rätt värdefullt. 

Må vara att föräldrarna har råd att köpa en ny jacka till gullgossen i höst men det känns bara så

motbjudande att inte föräldrarna vill lära ut, själva ta ansvar och vara ett gott exempel då 

det gäller både att ta hand om sina ägodelar och att minska på svinnet. 

Och jag tänker att om man inte hade tre eller fem eller ännu fler vinterjackor så 

hade man märkt att en jacka saknas? 

Och hade man inte så många skåp att stuva sina kläder in i så hade man kanske också 

märkt den saknade jackan? 

Människan har ju en tendens att vilja fylla alla tomrum - det sade ordningsproffset också. 

Och den tanken köper jag. 

Här på stugan har vi jätte lite förvaringsutrymme. Eller egentligen finns det

uppe på loftet utrymme, men det är så besvärligt att föra och hämta grejer dit 

så vi använder inte det alls. 

Med tanken, det som ingen för dit, behöver man inte konka ner heller. 

När vi flyttade ut hit till stugan för en dryg månad sedan, och med tanken

att stanna här till höst, så fick jag tänka igenom 

vilka kläder jag skulle ta med mig. Vad skulle jag behöva, vad klara mig utan?

Har har lillungens gamla barnrumsgarderob (den är litenliten) och så några krokar på 

väggen som är mitt klädförvar. Underkläder, strumpor, toppar finns alla i små

upphängda påsar som tar väldigt lite utrymme. Det gäller att tänka som om man skulle

ut och vandra eller på en interrailtur. Det har varit skoj att märka hur lite man verkligen behöver. 

Nu har jag ju förstås turen att jobba på distans så behöver inte tänka på att vara 

uppklädd till jobbet varje dag, så jag har en vit fin-skjortblus o ett par svarta klassiska byxor

att ta till när jag behöver "klä upp mig". Det får räcka för business. 

Kanske borde jag ta och skriva ner vilka kläder jag har och som jag tänker klara mig

med i 5-6 månader? Det har jag inte gjort innan, kollat vad jag har i något som kunde

kallas en slags kapselgarderob. Jag är ju ändå smått road av sådant som är vackert, 

som kläder till exempel, så helt asketisk är jag inte gällande kläder.

Kanske jag faktiskt tar och kollar vad jag egentligen släpat med. Om inte annat så för

att kolla i höst vad jag kan lämna hemma nästa år! 

Ha en skön vecka!

Maggi

 

EN KLAPP PÅ AXELN

Jäklar vad man kan få känna sig som den präktigaste husmodern ibland. 

Och då måste man ju få klappa sig själv på axeln lite och hälla upp ett glas vin åt sig. 

Det tycker jag! 

Har under några dagar nu haft ett alldeles fasligt städ-behov. Så där som förr, då 

innan klimakteriet, när hormonerna satt igång och ens reptilhjärna sade åt en att 

börja boa och ha sig - denna månad igen. 

Nu händer det här ju inte så regelbundet och per automatik numera så 

när den där städivern och ordningsglöden kickar in är det bara att 

utnyttja det - gudarna vet när det händer nästa gång. 

Det började redan i veckan på jobbet då jag rensade upp bland all mappar 

på min dator och fixade till ett rent arkiv inför det nya arbetsåret. 

Det är rentav barnsligt skönt att få det rensat på hårdskivan. 

Hemma då? 

Nu är det ju inte några större stordåd som jag åstadkommit, det måste medges, 

men jäklar vad skönt det är att få kyl och frys, skafferi och alla matlager 

rensade och checkade så det inte ligger en massa överårigt och dräller i skåpen. 

Vi lever i oroliga tider, och myndigheterna uppmanar att man skall ha

ett "nödförråd" så man klarar sig i 72 timmar om nåt skulle hända. Man får ju hoppas

att det aldrig börjar regna bomber i nacken på en - bara tanken känns absurd! 

Men det finns onekligen en del annat som talar för att ha lite extra i skafferiet. 

Det kan vara snöyra - som nu - eller så kan det vara sträng kyla - som det varit

här och tex frös mina bildörrar fast. Och även om jag nu bara har någon 

kilometer till matbutiken så är en sådan promenad i -20 °C inget jag direkt 

ser fram emot. Eller så kan man bli sjuk. Bara en rejäl influensa eller magsjuka

och tanken på att behöva lämna hemmet är inte direkt lockande. 

Okej, vid det sistnämnda är kanske inte mat heller det första man tänker på. 

Till min glädje fanns det inte mycket som direkt måste slängas. Lite torkade

örter som jag inte ens kunde dofta mig till vad det var, än mindre att de skulle till-

föra något till maträtten om jag skulle använda dem. 

Lite linser vars bäst före datum var - krhmmm - länge sedan. 

Även om jag inte är nitisk med det där bäst före-datumet så har även jag mina gränser. 

Har en del mjöl som bör användas upp asap. Jag är en sådan där som blir ivrig

brödbakare en tid. Sedan svalnar intresset, och jag har kanske hunnit bunkra upp lite

väl mycket mjöl. Så ja, det blir att baka här snarast. Inser jag. 

Uppenbarligen verkar jag vara glad i att köpa hem olivoljor. I fina flaskor. 

Men sååå mycket olivolja går det inte åt hos oss. Tyvärr blev det att kassera ett

par halva flaskor av dyrgripen. De doftade inte speciellt dyrt längre, om man säger så. 

Men summasummarum så blev det inte så mycket som hamnade i soporna. 

Vilket ju är bra, för vem vill egentligen slänga mat? Ingen. 

Men nu är matförråden uppdaterade och städade och det känns så 

himla präktigt och skönt! 

Skål! 

 

SLOW FOOD FESTIVAL

 

Efter en ovanligt seg efterdyning av magsjukan kände vi äntligen att det här med att tänka

på mat var en riktigt angenäm sak och styrde kosan till Fiskars bruk där det 

detta veckoslut är en slowfoodfestival. 

Vad är då en slowfoodfestival? 

Nå, kanske någon slags kombo av höstmarknad, närmatsmarknad, 

skördemarknad, viltmatmarknad...lite av att få fem för tre. 

Riktigt trevligt faktiskt. Inte för stort men ändå större än en lokal liten höstmarknad i närbyn. 

Och Fiskars är ju alltid fint att besöka. Gamla bruksmiljöer är ju det. 

Jag hade faktiskt kameran med men så lämnade jag den ändå i bilen. 

Gillar ju nog att fota situationsbilder men i och med att jag fått med hela familjen 

så ville jag hellre umgås än jaga fina bildvinklar. 

I det stora hela var marknaden absolut värt sitt besök, inget tal om annat, men

en liten reflektion som skorrade hittade jag nog. Heh.

Det var nämligen så att då jag frågade min äldre grabb om han vill hänga med 

- det är han som är kanske mest matintresserad av mina familjemedlemmar - 

så tyckte han genast att det skulle bli skoj, och i samma andetag så sade

han att man säkert kunde äta där på något asiatiskt snabbkök.

Jag hmmm:ade lite och sade att det här är en närmatsmarknad och att asiatisk

mat kanske inte känns så där "nära" rent geografiskt, men också mentalt på

det vad jag i alla fall associerar med närodlat. 

För mig är det inhemska grönsaker, fisk fiskat i närvattnen, kött 

- både vilt och från köttgårdar -

i närområdet. Oftast eko dessutom. 

- Jag tror inte du skall förvänta dig det, svarade jag honom. 

- Vi får väl se, fick jag till svar. 

Och mycket riktigt fanns där en bil som sålde thai-mat med en

stressad thailändska som langade matportioner i hiskeligt tempo

ut från den lilla luckan. Och kön var lång för att få sina vårrullar och

friterade hönsbitar - med ris. 

Nu har jag generellt absolut inget emot thaimat, tvärtom! 

Men tycker nog att de hör lika lite hemma på en närmatsmarknad som

lakritssnören och dammsugspåsar hör hemma på "gammeldags" julmarknader. 

Kanske är jag bara en hopplös nostalgisk romantiker.

*

Nu skall jag ändå gå och få till lite höstmat i det egna köket. 

Det blir en bolognese, en sådan där som får puttra i timmar på spisen. 

Det är så stor skillnad i smak! 

Så slow food när det är som bäst. 

ATT SAMLA PÅ NÅGOT...

...och hur det hela kan starta. 

Det måste ha varit i oktober 1990 som det hela startade. 

Vi besökte med min då dryga ettåriga son strömmingsmarknaden i Helsingfors. 

Det var kallt som f*n, det minns jag. Och så minns jag att jag köpte en liten

frottégroda till grabben som han skulle kunna ha som badleksak. 

Den blev överraskande kär. Både för sonen - och för mig. 

När grabben inte längre brydde sig om badleksaker så hamnade den lilla

gröna frottégrodan av någon orsak som maskot i mina bilar.

Under många, många år och i en mängd olika bilar har den suttit

på backspegeln och följ med oss land och rike runt. 

När min yngre son föddes klädde jag honom i en grön sparkdräkt och då tyckte 

hans storebror att han precis liknade "den där badgrodan". 

Så lillebror fick smeknamnet "Lilla Grodan", vilket jag fortfarande till hans

omåttliga förtjusning ibland kan kalla honom när han ringer. 

Den där andra grodan då? 

 

Jo, den fick jag av min äldre grabb på en av hans första praktikplatser där

han under en lunchrast fick för sig att printa ut en groda åt mig. 

Det var då 3D-printningen var ny och märkvärdig. 

Tänk, känns samtidigt som alldeles nyss och ändå så länge sedan. 

Numera ligger dessa två "urgrodorna" nerbäddade i en låda tillsammans med en 

del andra prylar som jag vill spara, men inte ha framme. 

Men de övriga grodorna då? 

Den här filuren jobbar som en tyngd för diverse papper

som man helst vill skall hållas på hallbordet och inte flaxa iväg av 

någon vinddrag. Egentligen är det numera allt mer sällan som papper eller

räkningar eller nåt blir drällande där - det mesta är ju digitalt. 

Men han har blivit kvar där. 

Den här är nog bara införskaffad för att den är en groda. 

Har absolut ingen funktion alls, sitter där på byrån i mitt arbetsrum

och är inte till någon nytta alls. 

Eller kanske jag faktiskt ibland klämmer in något kvitto under

henne så de inte heller skall tappas bort innan jag får dem skannade. 

Fråga inte mig varför jag tycker att grodan i hallen är en han, och det här är en hon. 

Är så bara. 

Senaste tillskottet i grodsamlingen flyttade hem för någon vecka sedan. 

Hittade den - jo, det är en den - i en trädgårdsbutik och kände att det liksom

inte fanns på kartan att jag inte skulle ha köpt den. 

Den är bedårande - i mina ögon. 

Mycket, mycket liten, kunde sitta på min tumnagel och få plats, så

någon tung post (heh) lär den inte få i mitt hem. 

Den får sitta där på de gamla böckerna och förgylla tillvaron. 

Kom på att jag nog har något smycke föreställande grodor också, men

eftersom jag är rätt lat på att byta smycken så har de nog också fått leva ett

liv i dvala där i smyckes-skrinet ett bra tag. 

Att så kan någon slags samlande starta, med en liten frottégroda för 

trettio år sedan och nu sist med en gyllene minigroda.

Som samlare är jag väl ändå synnerligen blygsam med mina 

fem grodor på trettio år, så något större utrymmeskrävande problem är inte 

mitt samlande om man säger så, men ändå ett samlande. 

Och så tänker jag också som så att det som gör detta "samlande" 

skoj är att jag aldrig letar efter grodor, de skall liksom på något sätt

"ropa till mig" - om än från en butikshylla ibland. 

De skall tilltala mig på ett speciellt sätt. 

Alla grodor är inte välkomna. Lite på samma sätt som att

alla grodor inte är prinsar heller. Typ. 

 

LITE ÖVERRASKANDE SKALL VI TALA OM SMINK

Nu är jag alltså riktigt rejält utanför min kunskaps- och bekvämlighetszon. 

Har aldrig varit så där speciellt intresserad av smink generellt, men har

nog sminkat mig smått under alla mina vuxna år då jag vill se vårdad ut på jobbet. 

(och ibland också på fritiden, heh). 

Mitt problem är att jag har en extremt torr hy som jag aldrig riktigt hittat en bra 

foundation som skulle vara naturlig, men ändå lugna ner färgerna i huden. 

Och med åren har de ju kommit små veck i huden - skrynklor kallas de visst - som

gör det än svårare att hitta rätt i make up-djungeln. 

I synnerhet de där finfina spåren av tilltagande ålder runt och under ögonen ser ju inte kloka

ut om man tar i för mycket med någon foundation. 

Dessutom är jag en otålig sminkare. Hänger säkert ihop med ett visst ointresse så 

fort och behändigt skall det gå. Inga krångligheter. 

Följaktligen är jag inte heller den som man ser hängande på kosmetik-avdelningarna

så vad allt det finns på marknaden är rätt oklart för mig. 

Men eftersom jag har lite pippi på att hitta små förpackningar av sådant

jag behöver ta med mig på resor eller också bara till stugan råkade jag hitta

både maskara och ögonbrynsgel 

(jo, med åldern har jag fått ta till detta för att hålla mina bångstyriga strån ens lite i schack) 

i miniförpackning av ett märke som jag inte hört om tidigare. 

Det fanns också en "testkit" med små förpackningar av fuktighetskräm och 

något serum av örter. Lät lite som överkurs i mina öron, men tänkte att 

jag testar. Och wow alltså. Vilken fin produkt. 

Blev ju förstås nyfiken på detta märke, bareMinerals och läste på. 

Det är alltså en slags natursmink, baserat på naturliga mineraler. 

Tänkte att jag kanske borde ge detta en chans, så jag köpte deras

grundprodukt Original Loose Mineral Foundation. 

För de som är lika obevandrade i denna värld

som jag så är det ett slags puder som när man med en borste lätt

snurrar/gnuggar den på huden bli som en vanlig foundation. 

Ju mer man "gnuggar" desto mer täckande blir den. 

Tar ett tag innan man fattar galoppen. 

Men nu är jag helt såld! 

Återgår nog aldrig till diverse kletiga, smetiga smörjor.

Har aldrig varit speciellt märkestrogen, men nu känner jag att det

här är min grej. Under vintern har jag fyllt på med lite andra produkter

ur deras sortiment, och inte en gång har jag blivit besviken. 

(Och nej, det betalar inte för detta - om nu någon trodde det, heh). 

Ville helt enkelt bara dela med mig hur nöjd jag är att hittat deras produkter. 

Och ett extra plus för de produkter som man får i rese-storlek. 

Så ja, om det finns likasinnade som jag; med torr hy, inte så stort sminkintresse men

som ändå vill få till en make up då det känns så, då kan jag bara varmt rekommendera 

bareMinerals produkter. 

Ett lite udda inlägg kanske. 

Men idag blev det så. 

 

LENT, SVALT, VÄRMANDE OCH HELT UNDERBART LINNE

Minns inte längre när jag köpte hem mitt första linnelakan-set. 

Men det är länge sedan, ett bra tag innan det blev "mode". 

Har bara alltid gillat känslan av linne mot huden. 

Undrar om det inte var på min bröllopsresa för...en massa år sedan...

till Jordanien som jag verkligen insåg vilket underbart tyg linne är. 

Vi var ju till Jordanien i februari då det var varmt om dagen, men rejält kallt

om nätterna. Och där är ju linnets väsen! Varmt när det är kallt och svalt när

det är varmt. Nåh, nu slirar jag ut i mina tankar. 

 

Minns inte heller längre riktigt när jag började sova med öppet fönster 

året runt. Men det är länge sedan, även det. 

Gillar känslan av frisk luft och syre i sovrummet. 

Det är helt makalöst! Kan säga att enligt min något skrangliga 

empiriska forskning så har min sömn aldrig varit så bra som nu. 

Enligt min klocka, som mäter bla djupsömn, så sover jag oftast 

djup sömn runt hälften av den tid jag sover. 

Vet inte nu hur mycket man kan lita på en sådan där klocka, 

men jag vaknar alltid med en utvilad känsla - även om jag kunde tänka mig

sova längre, men det är mest bara för att jag tycker om att sova, heh! 

Vår "gräns" går någonstans vid -8°C, men även om det är kallare än så, 

så har vi ofta fönstret öppet en stund på kvällen. 

(helt klart har vi värmen avstängd i sovrummet hela tiden, och dörren 

stängd till resten av hemmet, om någon undrar ;)). 

Men det är här linnelakanen kommer in. 

Jo, jag vet - smått lång åsnebrygga - jag vet! 

Men skulle vi använda oss av bomullslakan så skulle det 

säkert kännas betydligt kallare, linne blir så där skönt varmt av kroppen och 

även om man rör på sig så blir det aldrig riktigt kallt mot kroppen. 

Linnelakan är inte speciellt billiga - även om de enligt mig är värd

varje slant - så finns det ändå de som känns lite bättre än andra. 

De skönaste har jag köpt från HM, de har jag använt sönder. 

Har köpt andra lite härifrån och därifrån, men ibland är de 

för styva och hårda, ibland för sladdriga. 

Men HÄR (kliketiklick) har jag hittat riktigt fina lakan som är 

precis lagom mjuka men har en viss stadga kvar (och fina disiga färgnyanser). 

Har ju inget som helst samarbete med någon som helst så det jag rekommenderar 

här har genomgått min nitiskt kritiska, men ytterst personliga, kvalitetskontroll. 

*

Och på tal om kyla. 

Det har ju varit rejält kalla nätter den senaste tiden. 

Jag är lite tuff mot mina blommor, och har haft min

julros ute sedan jag köpte den, trots natt-temperaturer närmare -10 °C. 

Den har varit totalt djupfryst och alla blad och blommor varit helt stela, 

men det klarar den galant. De där fantastiska 'Helleborus orientalis' som 

nu finns ute i handeln är en riktigt tuff brud (i lyxförpackning). 

Ha inte den inomhus - det klarar hon inte. 

För ut henne även om det känns ruskigt. Det gillar hon mer. 

Lite som jag. Fast jag kryper i och för sig in under sköna, 

varma linnelakan, tar min padda och läser en stund innan det 

blir dags att dra vidare till fjäderholmarna och knarka syre

en hel natt. Och sova gött. 

Den lilla kvisten julros som jag har i vasen knipsade jag in

för att det dessvärre inte är riktigt balkongväder än, och 

jag vill ju liksom lite äta kakan och ha den kvar. 

Vem vill nu inte egentligen det? Om vi skall vara ärliga, heh. 

KONVALESCENTEN OCH PRYLAR

Jag åkte efter mina nya glasögon och wow så det kändes vågigt därute. 

Solen skiner, smältvatten rinner och är man i lä känns det riktigt varmt! 

Kunde inte motstå frestelsen att kurva in via en plantbutik och snusa vad där finns. 

Så här i början på mars, så är det ännu lite glest, mest inomhusväxter och det är jag

rätt så ointresserad av. Köper dem mest i inredningssyfte, och glömmer lätt

bort att de behöver lite vård också, och när (inte om) de dör så sörjer jag dem föga. 

Finns några favoriter, men de är få. 

Så ja, det hände sig att jag kom hem med en liten vårblomma som kan planteras 

ut sedan - ljuvliga fritillaria, kungsängsliljan. 

Hemma har jag en konvalescent. Min äldre grabb blev opererad i går och eftersom

hans käresta är på andra sidan jorden så mottog han tacksamt erbjudandet att komma

och sova hos oss ett par nätter. 

Inget värre, men man är väl lite skakig efter en operation ändå och jag

har honom mer än gärna här ett tag. 

Han har nämligen precis flyttat - dagen innan operationen - och har inte fått 

sina prylar på plats än. Han flyttar in i min brors lägenhet. 

Min bror var ingen samlare precis, som jag kanske skrivit innan.

Men det är mycket grejer som blir efter en när man tassar vidare oberoende. 

Eftersom det redan tidigare blev klart att grabben skall flytta så har jag, eller vi, inte

haft speciellt bråttom med att rensa ut det sista. 

Mest småprylar som kärl, lampor, krukor, rakapparater - sådant. 

En del möbler får stanna kvar, andra har redan hittat nya hem. 

I samma byggnad, dit grabben min nu skall flytta, finns ett loppis. 

Och jag har tänkt att vad behändigt - då kan man hyra en hylla där och 

få det sålt på det sättet. Men men...döm om min förvåning när vi

kollade om det skulle finnas lediga hyllor/bord att hyra. 

Jodå, svarade en trevlig tjej - i juni finns det första lediga platsen. 

Det var i februari! Alltså om fyra månader? 

Beklagar, sade tjejen. Det är så många som säljer nu. 

Vi körde grejerna till en återanvändningscentral, och även där

var det lite suck och stön när vi kom med grejerna. 

Det finns så mycket saker redan...

Det överraskade mig lite. För något år sedan då jag hade min egen

stora utrensning, så kunde jag boka bord till loppis oftast till veckan därpå. 

Kanske är det de skenande priserna, de höga elpriserna som 

driver människor att sälja sina överlopps prylar nu mer än tidigare? 

Vet inte om det är så, bara en tanke som slog mig. 

Eller har människor bara tröttnat på att ha så mycket grejs? 

På tal om att spara på prylar, så har jag fortfarande kvar julkransarna. 

Den på väggen i mossa har börjat lite, lite bli brun på sina ställen, 

men på håll är den fin. Och jag har inte ännu kommit på vad jag skulle vilja

ha där på väggen ovan byrån. 

Och så har jag också kvar julkransen av  idegran och nåt som liknar lummer,

fast jag tror att det är något annat, kommer bara inte på det just nu. 

Kransen har torkat helt, men jag tycker om den där på byrån - den blir

lite som en grönväxt, som jag annars, som sagt var, har så lite av - så får den vara kvar. 

Lite som vår möter vinter nu när kungsängsliljan står där och väntar på att få slå ut

i sin krans av grönt.  

*

Nu börjar konvalescenten visa små livstecken där i gästrummet, skall gå och kolla

om han vill ha nåt. Ta en kaffe till exempel. 

VÄNDAG OCH SNÖKLOCKOR

 Visst är det fint med en bukett tulpaner på bordet, och det har vi nästan alltid. 

Här vi bor nu ser man genom hallen direkt in i rummet där vi har vårt matbord,

och det känns självklart och välkomnande att ha en bukett där som 

hälsar en när man kommer hem. 

Han jag bor med, gubben, är minst lika ivrig att köpa hem buketter och 

då blir de oftast rejält färgsprakande och väl tilltagna. 

Han är alltså den mer yviga av oss två, och så som vi diskuterade när

han kom hem med en gigantisk bukett med alla färgers gerberor som man

kan tänka sig till vår bröllopsdag att det är klart att det är okej. 

Det är ju han som köpt buketten, och han njuter av denna färgprakt, den gör

honom glad - och då får sparsmakade jag hitta på något mer subtilt

till följande vecka. 

Nå, nu har jag sannerligen dragit det subtila och sparsmakade till sin spets. 

Köpte en kruka med snöklockor och delade dessutom på de bleka skotten

och lade dem lite här och lite där i diverse skålar och fat. 

Det är något med att liksom följa naturens klocka även inomhus. 

Våren startar upp med de där första späda, små lökväxterna. Det är

fantastiskt att följa med hur de för var dag växer och får mer klorofyll i bladen. 

Snart syns väl den första knoppen?

Nu när jag tänker så går jag ofta i mina tulpanbuketter också från

vita, ljusrosa bleka färger där efter nyår mot allt mer färgmättat fram till påsk. 

Har inte tänkt på det, men gör nog så. Följer naturens "färgmättnad". 

Skoj att lite så där "analysera" sig själv också, hehe! 

Men så är det ju vändag, eller alla hjärtans dag idag också. 

Jag är inte så fasligt extra förtjust i den dagen. Missförstå mig rätt, jag tycker det är

fint att lite extra komma ihåg sina vänner, men mest störs jag av den där

kommersiella delen. Stack mig in i en större butik häromdagen och där fanns

e n o r m a  m ä n g d e r  av färdigt bundna blombuketter med en massa

krimskramshjärtan instuckna än här och än där. På något sätt en typisk produkt som

(kanske isynnerhet män?) plockar med sig hem. Buketterna är bundna för länge sedan och 

står varmt i ett varuhus med någon som kanske - kanske inte - kommer ihåg

att kolla att de har vatten. Och så kommer man hem och buketten vissnar

i ett nafs, alla blir besvikna på snittblommor och kvar är bara ett rosa 

hjärta tillverkat någonstans i Kina som ingen vill ha...egentligen. 

Som fd. florist blir jag så sorgsen över de här broilerbuketterna. 

De är en nidbild över vad snittblommor kan vara. 

Nåja, blev lite gnäll och marr, det var ju inte meningen, men ibland när jag sätter

mig ner för att skriva ett blogginlägg så vet jag inte vart tankarna kommer att ta mig. 

Lite som ett babbel över en kopp kaffe under en fikarast. 

Men ja, ha en skön vändag alla ni därute. 

Och köp blommor - åt någon - eller åt dig själv. 

Men välj klokt, hållbart och fräscht! 

<3