Visar inlägg med etikett KONSUMTION. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett KONSUMTION. Visa alla inlägg

EN STILLA KVÄLL


Det har blivit kväll och från stugans soffhörn ser jag hur ett gäng
gäss sakta seglar in i viken. (på bilden dock en svan ;)).
Har märkt att de gärna övernattar på den låga
stenstranden femtio meter från stugan. Det är så där rofyllt att se
dem komma simmande. Sitter som sagt inne i stugan, uppkrupen i mitt soffhörn. 
Efter den nästan exceptionellt varma maj månad känns de här ganska
normala juni-temperaturerna riktigt kyliga! 
Har tänt en brasa och klängt på ylletofflorna. 


Läste förresten ett par artiklar som fick mig att fundera på det här med hur mycket
grejer vi ändå har. Den ena artikeln handlade om mängden skåp eller andra 
förvaringsutrymmen i våra hem som på sitt sätt bjuder till att ha en massa grejer. 
En kvinna, som jobbar som proffsordnare, sade att vi skulle förmodligen kunna
hålla ordning i våra hem enklare om vi hade färre förvaringsutrymmen. Nu blir det som
om man måste fylla alla hyllor och lådor som man har att tillgå. 

Den andra artikeln gällde hur otroligt mycket grejer, främst kläder, men annat också 
som det blir kvar i skolorna när eleverna galopperat ut på sommarbete. 
Och så är det säkert. Ungar är slarviga och yra.
Så var det också när mina ungar var små. 
Vid våravslutningen fanns det en hel del högar att gå igenom. 
Fast inte tillnärmelsevis i den utsträckning som i skolan i artikeln. 
Den nämnda skolan hade ordnat en "hämta-dina-ungars-grejer" under
ett veckoslut nu i början av juni . Skolan i fråga var inte alldeles liten, flera hundra elever och
mängden kvarglömt var stor. En, alltså ett stycke (!), förälder dök upp för att hämta sina barns grejer. 

Nu är det ju förståeligt om det skulle vara en vante eller en socka som skulle vara borttappad, men
en person från skolan sade att det var frågan om mängder av fina jackor - i en av jackorna hade man hittat
prislappen i fickan - den hade kostat 140 €. Och en massa annat rätt värdefullt. 

Må vara att föräldrarna har råd att köpa en ny jacka till gullgossen i höst men det känns bara så
motbjudande att inte föräldrarna vill lära ut, själva ta ansvar och vara ett gott exempel då 
det gäller både att ta hand om sina ägodelar och att minska på svinnet. 

Och jag tänker att om man inte hade tre eller fem eller ännu fler vinterjackor så 
hade man märkt att en jacka saknas? 

Och hade man inte så många skåp att stuva sina kläder in i så hade man kanske också 
märkt den saknade jackan? 
Människan har ju en tendens att vilja fylla alla tomrum - det sade ordningsproffset också. 
Och den tanken köper jag. 


Här på stugan har vi jätte lite förvaringsutrymme. Eller egentligen finns det
uppe på loftet utrymme, men det är så besvärligt att föra och hämta grejer dit 
så vi använder inte det alls. 
Med tanken, det som ingen för dit, behöver man inte konka ner heller. 

När vi flyttade ut hit till stugan för en dryg månad sedan, och med tanken
att stanna här till höst, så fick jag tänka igenom 
vilka kläder jag skulle ta med mig. Vad skulle jag behöva, vad klara mig utan?

Har har lillungens gamla barnrumsgarderob (den är litenliten) och så några krokar på 
väggen som är mitt klädförvar. Underkläder, strumpor, toppar finns alla i små
upphängda påsar som tar väldigt lite utrymme. Det gäller att tänka som om man skulle
ut och vandra eller på en interrailtur. Det har varit skoj att märka hur lite man verkligen behöver. 
Nu har jag ju förstås turen att jobba på distans så behöver inte tänka på att vara 
uppklädd till jobbet varje dag, så jag har en vit fin-skjortblus o ett par svarta klassiska byxor
att ta till när jag behöver "klä upp mig". Det får räcka för business. 

Kanske borde jag ta och skriva ner vilka kläder jag har och som jag tänker klara mig
med i 5-6 månader? Det har jag inte gjort innan, kollat vad jag har i något som kunde
kallas en slags kapselgarderob. Jag är ju ändå smått road av sådant som är vackert, 
som kläder till exempel, så helt asketisk är jag inte gällande kläder.

Kanske jag faktiskt tar och kollar vad jag egentligen släpat med. Om inte annat så för
att kolla i höst vad jag kan lämna hemma nästa år! 

Ha en skön vecka!

Maggi


 

EN KLAPP PÅ AXELN


Jäklar vad man kan få känna sig som den präktigaste husmodern ibland. 
Och då måste man ju få klappa sig själv på axeln lite och hälla upp ett glas vin åt sig. 
Det tycker jag! 

Har under några dagar nu haft ett alldeles fasligt städ-behov. Så där som förr, då 
innan klimakteriet, när hormonerna satt igång och ens reptilhjärna sade åt en att 
börja boa och ha sig - denna månad igen. 

Nu händer det här ju inte så regelbundet och per automatik numera så 
när den där städivern och ordningsglöden kickar in är det bara att 
utnyttja det - gudarna vet när det händer nästa gång. 

Det började redan i veckan på jobbet då jag rensade upp bland all mappar 
på min dator och fixade till ett rent arkiv inför det nya arbetsåret. 
Det är rentav barnsligt skönt att få det rensat på hårdskivan. 

Hemma då? 
Nu är det ju inte några större stordåd som jag åstadkommit, det måste medges, 
men jäklar vad skönt det är att få kyl och frys, skafferi och alla matlager 
rensade och checkade så det inte ligger en massa överårigt och dräller i skåpen. 

Vi lever i oroliga tider, och myndigheterna uppmanar att man skall ha
ett "nödförråd" så man klarar sig i 72 timmar om nåt skulle hända. Man får ju hoppas
att det aldrig börjar regna bomber i nacken på en - bara tanken känns absurd! 
Men det finns onekligen en del annat som talar för att ha lite extra i skafferiet. 
Det kan vara snöyra - som nu - eller så kan det vara sträng kyla - som det varit
här och tex frös mina bildörrar fast. Och även om jag nu bara har någon 
kilometer till matbutiken så är en sådan promenad i -20 °C inget jag direkt 
ser fram emot. Eller så kan man bli sjuk. Bara en rejäl influensa eller magsjuka
och tanken på att behöva lämna hemmet är inte direkt lockande. 

Okej, vid det sistnämnda är kanske inte mat heller det första man tänker på. 

Till min glädje fanns det inte mycket som direkt måste slängas. Lite torkade
örter som jag inte ens kunde dofta mig till vad det var, än mindre att de skulle till-
föra något till maträtten om jag skulle använda dem. 
Lite linser vars bäst före datum var - krhmmm - länge sedan. 
Även om jag inte är nitisk med det där bäst före-datumet så har även jag mina gränser. 
Har en del mjöl som bör användas upp asap. Jag är en sådan där som blir ivrig
brödbakare en tid. Sedan svalnar intresset, och jag har kanske hunnit bunkra upp lite
väl mycket mjöl. Så ja, det blir att baka här snarast. Inser jag. 

Uppenbarligen verkar jag vara glad i att köpa hem olivoljor. I fina flaskor. 
Men sååå mycket olivolja går det inte åt hos oss. Tyvärr blev det att kassera ett
par halva flaskor av dyrgripen. De doftade inte speciellt dyrt längre, om man säger så. 

Men summasummarum så blev det inte så mycket som hamnade i soporna. 
Vilket ju är bra, för vem vill egentligen slänga mat? Ingen. 
Men nu är matförråden uppdaterade och städade och det känns så 
himla präktigt och skönt! 

Skål! 





 

SLOW FOOD FESTIVAL

 



Efter en ovanligt seg efterdyning av magsjukan kände vi äntligen att det här med att tänka
på mat var en riktigt angenäm sak och styrde kosan till Fiskars bruk där det 
detta veckoslut är en slowfoodfestival. 

Vad är då en slowfoodfestival? 
Nå, kanske någon slags kombo av höstmarknad, närmatsmarknad, 
skördemarknad, viltmatmarknad...lite av att få fem för tre. 
Riktigt trevligt faktiskt. Inte för stort men ändå större än en lokal liten höstmarknad i närbyn. 
Och Fiskars är ju alltid fint att besöka. Gamla bruksmiljöer är ju det. 

Jag hade faktiskt kameran med men så lämnade jag den ändå i bilen. 
Gillar ju nog att fota situationsbilder men i och med att jag fått med hela familjen 
så ville jag hellre umgås än jaga fina bildvinklar. 

I det stora hela var marknaden absolut värt sitt besök, inget tal om annat, men
en liten reflektion som skorrade hittade jag nog. Heh.

Det var nämligen så att då jag frågade min äldre grabb om han vill hänga med 
- det är han som är kanske mest matintresserad av mina familjemedlemmar - 
så tyckte han genast att det skulle bli skoj, och i samma andetag så sade
han att man säkert kunde äta där på något asiatiskt snabbkök.

Jag hmmm:ade lite och sade att det här är en närmatsmarknad och att asiatisk
mat kanske inte känns så där "nära" rent geografiskt, men också mentalt på
det vad jag i alla fall associerar med närodlat. 
För mig är det inhemska grönsaker, fisk fiskat i närvattnen, kött 
- både vilt och från köttgårdar -
i närområdet. Oftast eko dessutom. 

- Jag tror inte du skall förvänta dig det, svarade jag honom. 
- Vi får väl se, fick jag till svar. 

Och mycket riktigt fanns där en bil som sålde thai-mat med en
stressad thailändska som langade matportioner i hiskeligt tempo
ut från den lilla luckan. Och kön var lång för att få sina vårrullar och
friterade hönsbitar - med ris. 

Nu har jag generellt absolut inget emot thaimat, tvärtom! 
Men tycker nog att de hör lika lite hemma på en närmatsmarknad som
lakritssnören och dammsugspåsar hör hemma på "gammeldags" julmarknader. 

Kanske är jag bara en hopplös nostalgisk romantiker.

*

Nu skall jag ändå gå och få till lite höstmat i det egna köket. 
Det blir en bolognese, en sådan där som får puttra i timmar på spisen. 
Det är så stor skillnad i smak! 
Så slow food när det är som bäst. 

ATT SAMLA PÅ NÅGOT...


...och hur det hela kan starta. 

Det måste ha varit i oktober 1990 som det hela startade. 
Vi besökte med min då dryga ettåriga son strömmingsmarknaden i Helsingfors. 
Det var kallt som f*n, det minns jag. Och så minns jag att jag köpte en liten
frottégroda till grabben som han skulle kunna ha som badleksak. 
Den blev överraskande kär. Både för sonen - och för mig. 
När grabben inte längre brydde sig om badleksaker så hamnade den lilla
gröna frottégrodan av någon orsak som maskot i mina bilar.
Under många, många år och i en mängd olika bilar har den suttit
på backspegeln och följ med oss land och rike runt. 

När min yngre son föddes klädde jag honom i en grön sparkdräkt och då tyckte 
hans storebror att han precis liknade "den där badgrodan". 
Så lillebror fick smeknamnet "Lilla Grodan", vilket jag fortfarande till hans
omåttliga förtjusning ibland kan kalla honom när han ringer. 

Den där andra grodan då? 
 
Jo, den fick jag av min äldre grabb på en av hans första praktikplatser där
han under en lunchrast fick för sig att printa ut en groda åt mig. 
Det var då 3D-printningen var ny och märkvärdig. 
Tänk, känns samtidigt som alldeles nyss och ändå så länge sedan. 

Numera ligger dessa två "urgrodorna" nerbäddade i en låda tillsammans med en 
del andra prylar som jag vill spara, men inte ha framme. 


Men de övriga grodorna då? 

Den här filuren jobbar som en tyngd för diverse papper
som man helst vill skall hållas på hallbordet och inte flaxa iväg av 
någon vinddrag. Egentligen är det numera allt mer sällan som papper eller
räkningar eller nåt blir drällande där - det mesta är ju digitalt. 
Men han har blivit kvar där. 



Den här är nog bara införskaffad för att den är en groda. 
Har absolut ingen funktion alls, sitter där på byrån i mitt arbetsrum
och är inte till någon nytta alls. 
Eller kanske jag faktiskt ibland klämmer in något kvitto under
henne så de inte heller skall tappas bort innan jag får dem skannade. 
Fråga inte mig varför jag tycker att grodan i hallen är en han, och det här är en hon. 
Är så bara. 



Senaste tillskottet i grodsamlingen flyttade hem för någon vecka sedan. 
Hittade den - jo, det är en den - i en trädgårdsbutik och kände att det liksom
inte fanns på kartan att jag inte skulle ha köpt den. 
Den är bedårande - i mina ögon. 
Mycket, mycket liten, kunde sitta på min tumnagel och få plats, så
någon tung post (heh) lär den inte få i mitt hem. 
Den får sitta där på de gamla böckerna och förgylla tillvaron. 

Kom på att jag nog har något smycke föreställande grodor också, men
eftersom jag är rätt lat på att byta smycken så har de nog också fått leva ett
liv i dvala där i smyckes-skrinet ett bra tag. 

Att så kan någon slags samlande starta, med en liten frottégroda för 
trettio år sedan och nu sist med en gyllene minigroda.

Som samlare är jag väl ändå synnerligen blygsam med mina 
fem grodor på trettio år, så något större utrymmeskrävande problem är inte 
mitt samlande om man säger så, men ändå ett samlande. 

Och så tänker jag också som så att det som gör detta "samlande" 
skoj är att jag aldrig letar efter grodor, de skall liksom på något sätt
"ropa till mig" - om än från en butikshylla ibland. 
De skall tilltala mig på ett speciellt sätt. 
Alla grodor är inte välkomna. Lite på samma sätt som att
alla grodor inte är prinsar heller. Typ. 


 

LITE ÖVERRASKANDE SKALL VI TALA OM SMINK


Nu är jag alltså riktigt rejält utanför min kunskaps- och bekvämlighetszon. 
Har aldrig varit så där speciellt intresserad av smink generellt, men har
nog sminkat mig smått under alla mina vuxna år då jag vill se vårdad ut på jobbet. 
(och ibland också på fritiden, heh). 

Mitt problem är att jag har en extremt torr hy som jag aldrig riktigt hittat en bra 
foundation som skulle vara naturlig, men ändå lugna ner färgerna i huden. 
Och med åren har de ju kommit små veck i huden - skrynklor kallas de visst - som
gör det än svårare att hitta rätt i make up-djungeln. 
I synnerhet de där finfina spåren av tilltagande ålder runt och under ögonen ser ju inte kloka
ut om man tar i för mycket med någon foundation. 
Dessutom är jag en otålig sminkare. Hänger säkert ihop med ett visst ointresse så 
fort och behändigt skall det gå. Inga krångligheter. 
Följaktligen är jag inte heller den som man ser hängande på kosmetik-avdelningarna
så vad allt det finns på marknaden är rätt oklart för mig. 

Men eftersom jag har lite pippi på att hitta små förpackningar av sådant
jag behöver ta med mig på resor eller också bara till stugan råkade jag hitta
både maskara och ögonbrynsgel 
(jo, med åldern har jag fått ta till detta för att hålla mina bångstyriga strån ens lite i schack) 
i miniförpackning av ett märke som jag inte hört om tidigare. 
Det fanns också en "testkit" med små förpackningar av fuktighetskräm och 
något serum av örter. Lät lite som överkurs i mina öron, men tänkte att 
jag testar. Och wow alltså. Vilken fin produkt. 

Blev ju förstås nyfiken på detta märke, bareMinerals och läste på. 
Det är alltså en slags natursmink, baserat på naturliga mineraler. 
Tänkte att jag kanske borde ge detta en chans, så jag köpte deras
grundprodukt Original Loose Mineral Foundation. 
För de som är lika obevandrade i denna värld
som jag så är det ett slags puder som när man med en borste lätt
snurrar/gnuggar den på huden bli som en vanlig foundation. 
Ju mer man "gnuggar" desto mer täckande blir den. 
Tar ett tag innan man fattar galoppen. 

Men nu är jag helt såld! 

Återgår nog aldrig till diverse kletiga, smetiga smörjor.
Har aldrig varit speciellt märkestrogen, men nu känner jag att det
här är min grej. Under vintern har jag fyllt på med lite andra produkter
ur deras sortiment, och inte en gång har jag blivit besviken. 
(Och nej, det betalar inte för detta - om nu någon trodde det, heh). 

Ville helt enkelt bara dela med mig hur nöjd jag är att hittat deras produkter. 
Och ett extra plus för de produkter som man får i rese-storlek. 
Så ja, om det finns likasinnade som jag; med torr hy, inte så stort sminkintresse men
som ändå vill få till en make up då det känns så, då kan jag bara varmt rekommendera 
bareMinerals produkter. 

Ett lite udda inlägg kanske. 
Men idag blev det så. 



 

LENT, SVALT, VÄRMANDE OCH HELT UNDERBART LINNE



Minns inte längre när jag köpte hem mitt första linnelakan-set. 
Men det är länge sedan, ett bra tag innan det blev "mode". 
Har bara alltid gillat känslan av linne mot huden. 

Undrar om det inte var på min bröllopsresa för...en massa år sedan...
till Jordanien som jag verkligen insåg vilket underbart tyg linne är. 
Vi var ju till Jordanien i februari då det var varmt om dagen, men rejält kallt
om nätterna. Och där är ju linnets väsen! Varmt när det är kallt och svalt när
det är varmt. Nåh, nu slirar jag ut i mina tankar. 

 

Minns inte heller längre riktigt när jag började sova med öppet fönster 
året runt. Men det är länge sedan, även det. 
Gillar känslan av frisk luft och syre i sovrummet. 
Det är helt makalöst! Kan säga att enligt min något skrangliga 
empiriska forskning så har min sömn aldrig varit så bra som nu. 
Enligt min klocka, som mäter bla djupsömn, så sover jag oftast 
djup sömn runt hälften av den tid jag sover. 
Vet inte nu hur mycket man kan lita på en sådan där klocka, 
men jag vaknar alltid med en utvilad känsla - även om jag kunde tänka mig
sova längre, men det är mest bara för att jag tycker om att sova, heh! 

Vår "gräns" går någonstans vid -8°C, men även om det är kallare än så, 
så har vi ofta fönstret öppet en stund på kvällen. 
(helt klart har vi värmen avstängd i sovrummet hela tiden, och dörren 
stängd till resten av hemmet, om någon undrar ;)). 

Men det är här linnelakanen kommer in. 
Jo, jag vet - smått lång åsnebrygga - jag vet! 
Men skulle vi använda oss av bomullslakan så skulle det 
säkert kännas betydligt kallare, linne blir så där skönt varmt av kroppen och 
även om man rör på sig så blir det aldrig riktigt kallt mot kroppen. 

Linnelakan är inte speciellt billiga - även om de enligt mig är värd
varje slant - så finns det ändå de som känns lite bättre än andra. 

De skönaste har jag köpt från HM, de har jag använt sönder. 
Har köpt andra lite härifrån och därifrån, men ibland är de 
för styva och hårda, ibland för sladdriga. 

Men HÄR (kliketiklick) har jag hittat riktigt fina lakan som är 
precis lagom mjuka men har en viss stadga kvar (och fina disiga färgnyanser). 
Har ju inget som helst samarbete med någon som helst så det jag rekommenderar 
här har genomgått min nitiskt kritiska, men ytterst personliga, kvalitetskontroll. 

*

Och på tal om kyla. 

Det har ju varit rejält kalla nätter den senaste tiden. 
Jag är lite tuff mot mina blommor, och har haft min
julros ute sedan jag köpte den, trots natt-temperaturer närmare -10 °C. 
Den har varit totalt djupfryst och alla blad och blommor varit helt stela, 
men det klarar den galant. De där fantastiska 'Helleborus orientalis' som 
nu finns ute i handeln är en riktigt tuff brud (i lyxförpackning). 
Ha inte den inomhus - det klarar hon inte. 
För ut henne även om det känns ruskigt. Det gillar hon mer. 
Lite som jag. Fast jag kryper i och för sig in under sköna, 
varma linnelakan, tar min padda och läser en stund innan det 
blir dags att dra vidare till fjäderholmarna och knarka syre
en hel natt. Och sova gött. 

Den lilla kvisten julros som jag har i vasen knipsade jag in
för att det dessvärre inte är riktigt balkongväder än, och 
jag vill ju liksom lite äta kakan och ha den kvar. 
Vem vill nu inte egentligen det? Om vi skall vara ärliga, heh. 





KONVALESCENTEN OCH PRYLAR


Jag åkte efter mina nya glasögon och wow så det kändes vågigt därute. 
Solen skiner, smältvatten rinner och är man i lä känns det riktigt varmt! 
Kunde inte motstå frestelsen att kurva in via en plantbutik och snusa vad där finns. 
Så här i början på mars, så är det ännu lite glest, mest inomhusväxter och det är jag
rätt så ointresserad av. Köper dem mest i inredningssyfte, och glömmer lätt
bort att de behöver lite vård också, och när (inte om) de dör så sörjer jag dem föga. 
Finns några favoriter, men de är få. 

Så ja, det hände sig att jag kom hem med en liten vårblomma som kan planteras 
ut sedan - ljuvliga fritillaria, kungsängsliljan. 

Hemma har jag en konvalescent. Min äldre grabb blev opererad i går och eftersom
hans käresta är på andra sidan jorden så mottog han tacksamt erbjudandet att komma
och sova hos oss ett par nätter. 
Inget värre, men man är väl lite skakig efter en operation ändå och jag
har honom mer än gärna här ett tag. 
Han har nämligen precis flyttat - dagen innan operationen - och har inte fått 
sina prylar på plats än. Han flyttar in i min brors lägenhet. 

Min bror var ingen samlare precis, som jag kanske skrivit innan.
Men det är mycket grejer som blir efter en när man tassar vidare oberoende. 
Eftersom det redan tidigare blev klart att grabben skall flytta så har jag, eller vi, inte
haft speciellt bråttom med att rensa ut det sista. 
Mest småprylar som kärl, lampor, krukor, rakapparater - sådant. 
En del möbler får stanna kvar, andra har redan hittat nya hem. 

I samma byggnad, dit grabben min nu skall flytta, finns ett loppis. 
Och jag har tänkt att vad behändigt - då kan man hyra en hylla där och 
få det sålt på det sättet. Men men...döm om min förvåning när vi
kollade om det skulle finnas lediga hyllor/bord att hyra. 
Jodå, svarade en trevlig tjej - i juni finns det första lediga platsen. 

Det var i februari! Alltså om fyra månader? 
Beklagar, sade tjejen. Det är så många som säljer nu. 
Vi körde grejerna till en återanvändningscentral, och även där
var det lite suck och stön när vi kom med grejerna. 
Det finns så mycket saker redan...

Det överraskade mig lite. För något år sedan då jag hade min egen
stora utrensning, så kunde jag boka bord till loppis oftast till veckan därpå. 
Kanske är det de skenande priserna, de höga elpriserna som 
driver människor att sälja sina överlopps prylar nu mer än tidigare? 
Vet inte om det är så, bara en tanke som slog mig. 

Eller har människor bara tröttnat på att ha så mycket grejs? 

På tal om att spara på prylar, så har jag fortfarande kvar julkransarna. 
Den på väggen i mossa har börjat lite, lite bli brun på sina ställen, 
men på håll är den fin. Och jag har inte ännu kommit på vad jag skulle vilja
ha där på väggen ovan byrån. 

Och så har jag också kvar julkransen av  idegran och nåt som liknar lummer,
fast jag tror att det är något annat, kommer bara inte på det just nu. 
Kransen har torkat helt, men jag tycker om den där på byrån - den blir
lite som en grönväxt, som jag annars, som sagt var, har så lite av - så får den vara kvar. 

Lite som vår möter vinter nu när kungsängsliljan står där och väntar på att få slå ut
i sin krans av grönt.  

*

Nu börjar konvalescenten visa små livstecken där i gästrummet, skall gå och kolla
om han vill ha nåt. Ta en kaffe till exempel. 




VÄNDAG OCH SNÖKLOCKOR


 Visst är det fint med en bukett tulpaner på bordet, och det har vi nästan alltid. 
Här vi bor nu ser man genom hallen direkt in i rummet där vi har vårt matbord,
och det känns självklart och välkomnande att ha en bukett där som 
hälsar en när man kommer hem. 

Han jag bor med, gubben, är minst lika ivrig att köpa hem buketter och 
då blir de oftast rejält färgsprakande och väl tilltagna. 
Han är alltså den mer yviga av oss två, och så som vi diskuterade när
han kom hem med en gigantisk bukett med alla färgers gerberor som man
kan tänka sig till vår bröllopsdag att det är klart att det är okej. 
Det är ju han som köpt buketten, och han njuter av denna färgprakt, den gör
honom glad - och då får sparsmakade jag hitta på något mer subtilt
till följande vecka. 

Nå, nu har jag sannerligen dragit det subtila och sparsmakade till sin spets. 
Köpte en kruka med snöklockor och delade dessutom på de bleka skotten
och lade dem lite här och lite där i diverse skålar och fat. 

Det är något med att liksom följa naturens klocka även inomhus. 
Våren startar upp med de där första späda, små lökväxterna. Det är
fantastiskt att följa med hur de för var dag växer och får mer klorofyll i bladen. 
Snart syns väl den första knoppen?

Nu när jag tänker så går jag ofta i mina tulpanbuketter också från
vita, ljusrosa bleka färger där efter nyår mot allt mer färgmättat fram till påsk. 
Har inte tänkt på det, men gör nog så. Följer naturens "färgmättnad". 
Skoj att lite så där "analysera" sig själv också, hehe! 

Men så är det ju vändag, eller alla hjärtans dag idag också. 
Jag är inte så fasligt extra förtjust i den dagen. Missförstå mig rätt, jag tycker det är
fint att lite extra komma ihåg sina vänner, men mest störs jag av den där
kommersiella delen. Stack mig in i en större butik häromdagen och där fanns
e n o r m a  m ä n g d e r  av färdigt bundna blombuketter med en massa
krimskramshjärtan instuckna än här och än där. På något sätt en typisk produkt som
(kanske isynnerhet män?) plockar med sig hem. Buketterna är bundna för länge sedan och 
står varmt i ett varuhus med någon som kanske - kanske inte - kommer ihåg
att kolla att de har vatten. Och så kommer man hem och buketten vissnar
i ett nafs, alla blir besvikna på snittblommor och kvar är bara ett rosa 
hjärta tillverkat någonstans i Kina som ingen vill ha...egentligen. 

Som fd. florist blir jag så sorgsen över de här broilerbuketterna. 
De är en nidbild över vad snittblommor kan vara. 

Nåja, blev lite gnäll och marr, det var ju inte meningen, men ibland när jag sätter
mig ner för att skriva ett blogginlägg så vet jag inte vart tankarna kommer att ta mig. 
Lite som ett babbel över en kopp kaffe under en fikarast. 

Men ja, ha en skön vändag alla ni därute. 
Och köp blommor - åt någon - eller åt dig själv. 
Men välj klokt, hållbart och fräscht! 
<3 

SÅ JULERÖTT DET KAN BLI



Urp, så var julmaten (nästan) uppäten, bara de sista skivorna 
gravad röding ligger i kylskåpet och väntar på att landa på en frukost-smörgås. 
Och lite, lite skinka finns kvar som kanske blir en saltig nattbit när jag
framåt småtimmarna blir sugen på nåt efter att fastnat vid någon streaming-serie
eller läst någon bok så det börjar svida i ögonen. 
Det är ju kanske det som är det bästa med julen ändå? 
I det livsskede som jag och de mina just nu befinner mig. 
Denna dåsiga, lugna, tråksköna jul. Älskar det! 

Det där med julklappar har ju hos oss blivit lite comsi comsa de senaste åren. 
Jag köper ofta lite "smålyxigt, men praktiskt" åt pojkarna för det är sådan jag är. 
Inte så mycket för onödigt tjafs, men får gärna ge lite skimmer över vardagen. 
Som riktigt snygga chopsticks eller handskar i lammskinn. 
Gubben får av mig ofta en bok, eller sockor som han behöver, eller...
....sade jag redan att jag har Så Svårt att shoppa något "onödigt" åt någon bara för att det är jul???!!! 

Min äldre son är, som jag kanske nämnde i ett tidigare inlägg, en sann secondhand-person, 
vilket leder till att det oftast ligger väldigt personliga, och ibland överraskande udda, 
julklappar i hans tomtesäck. På ett bra sätt udda, alltså. Eftertänkta men sällan önskade. 
Förstås kan det ju bli lite spontanköp för hans del också där i second-hand butikerna. 
Som dessa jultröjor som blev pojkarnas julklädsel i år. 
Lillungen till vänster och storungen till höger. 
Obs, magen är tröjtomtens - inte hans. Heh!
Skrattande konstaterade vi att de var totalt som nya även där i 
second-hand - med andra ord
hade någon fått dessa tröjor i julklapp i fjol och reaktionen var:
- Vad i helsike skall vi med dessa till - och så hamnade de i 
en secondhandshop. 

(Vilket säkert blir dess öde även hos oss. De är ju underhållande en jul - inte alla jular framöver).
 

Lillungens julshoppandet är rätt långt baserat på hans något 
skrala ung-fattig-studerande-plånbok. Men även om man frånser från
det så har han nog samma ganska pragmatiska läggning gällande 
presenter som jag har. På det sättet kan man liksom lita på att av honom
får man något vettigt - och oftast något man önskat sig också. 
I synnerhet om önskningen ligger i linje med hans budjet. 

Och så har vi gubben då. Vår familjs absolut ivrigaste shoppare
av grejer man inte visste att man behövde. 
Om man frågar vem som helst annan utom honom själv, alltså!
Enligt egen utsago avskyr han att shoppa och ändå "råkade" det komma 
hem med posten ett kvadratmeter stort paket med grejer från hans Ecuador- och Galapagos-
resa. Nu vill jag inte låta tråkig, men tyvärr så shoppar han gärna loss på
typiska turistshoppar utan större eftertanke. Och det kan möjligen resultera i
att samtliga familjemedlemmar får tex ett förkläde i en glad Ecuadorisk-
turist-stuff-stil som bara är (förlåt) fult. Och framför allt onödigt eftersom ingen 
i familjen använder sig av förkläden. Aldrig gjort det. 
Ja, ni fattar den lilla problematiken här? 

Vi har haft våra diskussioner förr om åren också gällande detta:
- Ha en fin resa, älskling, men du behöver inte sedan tömma hotellets turist-shop.
- Nejnej, jag avskyr också sådant skräp.
- Bra, men du brukar ju shoppa ganska glatt i sådana...du är lite sådan.
- Jag nej? Det är jag visst inte! 
- Jo, det är du. Vi klarar oss utan det mesta som finns där. 
- Men något vill man ju hämta hem till familjen. 
- Okej, något smått är ok, men inte typ allt! 

Och så kom det sig att vi alla nu trots allt har rejäl arsenal av
ecuadorianska grejer som vi verkligen inte visste att vi ville ha...

Fast givandets glädje gick det inte att ta miste på...inte denna gång heller. 
Heh!

EN DAG KVAR


Tänk så det kan ändra under åren det här med julförberedelser. 
Tänker på alla som är mitt uppe i de där mest hektiska åren med barn och 
julfester på skolor och dagis, föräldrar och svärföräldrar och övrig
släkt som man skall försöka synkronisera julfirandet med utan att någon
känner sig åsidosatt eller sårad över att just deras sätt att fira jul kanske 
inte uppskattas fullt upp. Om jag skall vara ärlig så 
saknar inte alls den tiden speciellt mycket. 

Och idag hade jag min lediga dag. 
Sov länge och vaknade av att posten meddelade att den nu 
levererat ett paket utanför min dörr. Det är min julklapp till mig själv. 
(Jo, man får göra så!) 

(och ja, jag skall blåsa bort dammet från ljusstaken innan vi sätter oss till bords...heh!)

Idag har jag pysslat med lite småkockande i köket. Har en enkel sill
som jag bara måste ha varje år. Behöver inte ens ha den på julbordet, men 
den skall finnas där i kylskåpet när jag blir sugen på en sillsmörgås. 
I år blir det julskinka på bordet, efter många år av annat.
En ekologisk, inhemsk skinka. Kostade som skjortan, men 
må så vara om grisen haft ett bra liv innan slakt. 
Fast jag blir nog ändå alltid lite fundersam när jag plockar fram köttgaffeln
som vi använder till julskinkan, men när tre fjärdedelar av de runt julbordet önskar 
skinka och det varit länge sedan sist så ja...en ekologisk då. 



I år har vi skippat efterrätten. Ingen av oss är sådär fasligt
för det där söta. Lite kaffe efter alla sillar och skinkor blir perfekt. 
Och till det en liten söt munsbit bara. Från gottebordet, det får räcka. 
Lite onödigt att stuva i sig en efterrätt som ingen 
egentligen vill ha. Men visst har det varit så hos oss innan. 
För att det måhända är lite svårt att släppa de där traditionerna. 
Visst har jag också gjort saker som ingen egentligen uppskattat speciellt
mycket, bara för att det "hör till". 

 

Sedan skall ju julen vara en matfest, och på sitt sätt en dag av överflöd 
och en dag med avsaknad av vardagens bekymmer och utmaningar. 
Bara en fest. 

Och även om jag rensat i mina julmatstraditioner, så blir det kanske inte
speciellt avskalat på matbordet ändå. Mina grabbar hämtar nya influenser och
nya smaker lanseras på julbordet. Och det är precis så det skall vara. 
Traditioner i all ära, men även de skall få leva och utvecklas. 

Och så kan det vara helt okej också att ta tillbaka en traditionell maträtt, 
som julskinkan, även om den kanske inte är den mest "rätta" att ha på julbordet. 
Men om den dyker upp där var sjätte år så får den kanske tillbaka
något av den feststatus den i tiderna hade? Förr när man slaktade sin gris på hösten,
saltade in skinkan och sparade den till julen som en slags "kronan på verket" hade
den garanterat en högre status än dagens broilergrisar vars liv innan slaktbilen
inte kan ha varit speciellt skoj. 
Och förr togs resten av grisen tillvara på alla tänkbara sätt. Där på gården. 
Men idag har vi ingen aning om vad det blev av resten av grisen. 
För rymt, med Miss Piggy, det har den inte. Det vet vi med säkerhet. 

Jag tror faktiskt jag skall utmana min familj, som gärna äter kött, med att 
i år be dem tillreda och äta mat av djurets alla slaktdelar. 





ANDRA ADVENT


Det är förmiddag, andra adventssöndagen, och jag tassar ännu omkring i min pyjamas. 
Ingen bråttom någonstans. 
Ute faller det små snöflingor. 
Hyacinterna har slagit ut och fyller hela hemmet med en
svag doft av jul. Jag tänder mina adventsljus och sätter på lite julmusik,
den där samma som jag kört med hela veckan nu. 
Stilla pianoklinkande i bakgrunden. 
Inga ord, inget tjo och tjim - de sångerna kommer väl sedan närmare
självaste julen. Antar jag? 

I morgon skall jag åka efter den sista julklappen från ett av postens
utlämningsställen. Det är en bok om sjöfåglar till gubben. 
Även de övriga julklapparna har jag i år skaffat via nätet för att jag
för varje år avskyr mer och mer julkommersen i butikerna. Stora köp-
center har jag undvikit redan i många, många år. 
De ger mig helt enkelt ångest. 

Att julen närmar sig märks på att paketen man beställt landar i 
postutlämningställen lite här och där. Allt längre bort. 
Och ett av mina paket skulle jag hämta ut på en post i samband med en
återanvändningscentral - Finlands största faktiskt. Läser på deras sida att 
den är totalt 7000 m2, av vilka 3000 m2 är själva butiksytan. 
Vilket betyder att där finns 4000 m2 lagerutrymme där grejer är lagrade på varandra,
tätt, tätt. Ganska så tätt, tätt är det också i butiken. 

Missförstå mig rätt, jag tycker det är fantastiskt att man återanvänder och att 
någons "skrot" är någon annans "skatt", men den mängden grejer, som någon
vill bli av med är hisnande! Och det ger mig nog ångest det med. 

Nu är ju säkert hälften av mina möbler här hemma gamla och grabbarna mina
har minsann under sina studie-budjet-år frekvent besökt återvinningscentraler. 
Isynnerhet min äldre som bodde i en studentby - granne till en annan 
stor återvinningscentral - hade nog alla möbler utom sängen från den platsen. 

Så återanvändning är bra! 

Ändå blev jag överraskad över min starka reaktion över mängden
grejer. Allt kan ju inte hitta ett nytt hem, en människa som vill ha just
det där härliga semesterminnet från Mallorca 1976? 
Hittar en artikel om dessa återanvändningscentraler, och det besannar mina
tankar. Av allt det som hämtas till dessa centraler är det bara dryga hälften som 
är "helt och rent" nog att ens komma till försäljning. Hur mycket som 
förblir osålt och på det sättet ändå till slut hamnar på soptippen hittar jag inga uppgifter om. 

Men specifikt denna central besöks av i snitt tusen (!!!) personer per dag. 
Både sådana som hämtar grejer dit och sådana som köper grejer därifrån. 
Så behovet av en sådan central är ju obestridbar. 

Ändå blir jag beklämd över denna mängd grejer! 
Och allt detta har redan en gång stått i en butik och pockat på att bli
uppköpt. Läser vidare; varje år säljs det i dessa butiker (i huvudstadsregionen finns
det sju butiker) 2,7 miljoner grejer. Utöver det doneras det 1,4 miljoner prylar. 
Varje år. 

Tänk!

BOKTIPS


 Numera är det sällan jag köper böcker. Jag laddar ner dem. Har vant mig vid att inte sakna strukturen av papper, eller ljudet av att vända ett blad. Det har minskat mängden böcker i hemmet. Inte bara köpta böcker utan också bibbaböcker som ju också tar sin plats. Och eftersom jag gärna läser fler romaner på en gång så finns de alla nu i min padda på nattduksbordet och tar samma fysiska plats om jag så hade fem eller femton (nå, det har jag ju inte...) på gångs på en gång. 

Men så finns de böcker som måste finnas fysiskt. Som natur-, foto-, och trädgårdsböcker. De man återkommer om och om igen. De där visuella. 

Förr hörde inredningsböcker också till denna grupp, men hela den kategorin har försvunnit. Lite av sig själv faktiskt. Kanske för att jag har de prylar jag behöver och allt mer inser att jag snarare behöver mindre än mer. 

Och där kommer vi in på mitt boktips - som faktiskt blev en fysisk bok - men boken kändes så intressant så jag valde att skaffa den nu, och inte vänta på e-boken (om den ens kommer, vilket skulle vara mycket lämpligt, med tanken på temat). 

Men ja, jag var otålig. 

Det är boken 'Tingen' av Ulrika Nielsen. 

Så här står det på bakpärmen: "Vi omger oss av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med dessa ting och vad gör de med oss? Bouppteckningen efter en död faster innehåller armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, spadar, spinnrockar och en askoppmed rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang. Ulrika Nielsens diktessä är ett försök att hitta fram till föremålens väsen. I den materialistiska världen är tinget guld. Vad är då människan?"

En mycket läsvärd bok om man ens det minsta är intresserad hur alla ting, all material kanske på verkar oss, på ett sätt som man inte ens tänker på. Jag har, som jag kanske nämnt rensat ut och rensar ut - för det är en process, det har jag insett. Men det blir lättare varje gång och färre saker kommer till. Jag är, och kommer säkert aldrig att bli en renlärig minimalist, men i dagens läge har jag väldigt få saker som inte skulle motivera sitt varande hos mig. Antigen praktiskt eller rent estetisk. Och det tycker jag inte heller man skall glömma. Ett hem skall vara just så man trivs där, men om man sätter tid, eller att man upplever att man sätter för mycket tid till att ordna upp (innan man städar tex). Att det finns saker som inte har en egen plats utan bara flyter - då har man för mycket omkring sig. 

Jag minns faktiskt väldigt tydligt när jag allra första gången tänkte att så här kan jag inte leva. Skam att erkänna att det inte ens gällde mina egna prylar utan mina barns...(Mammapoäng där, liksom!)

Mina pojkar har aldrig varit så mycket för gosedjur, mjukisar. Men det var ju det som var så enkelt att ge som gåva till ett barn. Ett litet - eller stort - gosedjur. Det kom gosedjur från mina kompisar, från kusiner, och grannar till födelsedagar och jul. Min egen mamma kanske i spetsen. Minns att jag en kväll packade en hel svart sopsäck full med gosedjur och förde den till källaren för att upplevares där en tid ifall något barn skulle sakna någon nalle, delfin eller tusenfoting. Det hände inte. 

Någon gång då min äldre redan gick i högstadiet så minns jag att en flicka på hans klass (hon kanske var lite förtjust i honom) kom med en GIGANTISK mjukisnalle till julklapp och jag minns att jag inombords skrek: 

-Neeeeeejjjj!!!! Jag som just har rensat ut mängder av lurvfigurer. 

Tack och lov tog grabben giga-nallen med sig när jag flyttade till studentlyan efter ett tag. 

Det var nog min första insikt att allt inte behövs sparas. Och för de som oroar sig över hur mina barn tog det, så kan jag säga att de aldrig frågade efter mjukisarna i soppåsen, med undantag för en delfin, som fick komma tillbaka till rummet. Visst fanns det mjukisar som pojkarna hade. Bland annat en gris som man kunde knåda till de mest underhållande utryck och som faktiskt hör till de saker som finns i pojkarnas memory-låda. Blir lika fnissig av tanken på alla skratt vi haft med den grisen.

Så allt skall ju inte rensas ut, men mycket nog. Bland annat sådant som man tror att bär på ett minne, fast det egentligen kanske mer är frågan om att man kanske har lite dåligt samvete för att man ger det vidare, eller bara slänger bort det. 

Tycker det är otroligt intressant det här med vad tingen gör med oss. 

Nallen på bilden förresten, den är min. 

Köpt i mogen ålder (avskyr det uttrycket, men det är ändå så talande) och införskaffad just i de tiderna då ungarna började bli vuxna och nallen kom att bli som en slags "symbol" att inga småbarn längre är i knutarna och på något sätt en "vuxenversion" över diverse mjukisdjurs minne - istället för att hundra som funnits. Så kan man också göra. Dessutom gillar jag skinnknutte-nallen skarpt. Och då, fast han inte tillför något praktiskt alls så får han stanna. 

Men ja, boktips var det. Om man vill snusa på att kanske ha lite mindre grejer i sitt liv.