TULPANMISSLYCKANDE OCH ANNAT PÅ BALKONGEN MIN

Man kan inte alltid lyckas, jag vet ju det, men efter att jag hade fått balkongen

inglasad förra året så hade jag tänkt att nu kan jag för sjutton inte

misslyckas med att sätta tulpanlökar i kruka. Men man kan. 

Tulpanerna borde haft så optimala förhållanden som en tulpanlök bara kunde

önska sig i sin vildaste fantasi...men men. 

Av ett rejält gäng lökar så har det kommit upp en - och en halv.

Bättre har jag förhoppningsvis lyckats med krukodling på stugan, 

men vi återkommer till det. 

Nu blir det lite balkongsnack här. 

Husbolagets samtliga balkonger blev inglasade och förnyade i samband med den 

stora renovering som påbörjades för ett par år sedan och blev klart förra året. 

Nu förstår jag ju att min inredningssmak där det mesta gärna

får vara både skavt och skevt inte är majoritetens önskemål när

det kommer till balkongprojektet. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen 

att balkongen är inglasad men har liiiiite svårt för den ganska plastiga

upplevelse som jag kan få av balkongen så där i övrigt. 

Det blir kanske lite krock med de moderna, stela, raka och nästan sterila

materialval och min egen då. 

Nå, man kan ju undra varför jag väljer att bo här då? 

För att det i övrigt är så attans bra. Bekvämt och fint med sjön

precis intill. Bara att rycka på axlarna och inse att man inte kan få allt. 

Och jag kommer nog att hitta på nåt för att få bort den där sterila känslan

som det nybyggda ger. Skall klura ut nåt. 

Men i övrigt gillar jag ju balkongen skarpt. Den är stor så 

där ryms både vår sittplats och så en låååååång smalare

del som är perfekt för frösådder och annat som man vill pyssla med. 

Och man kommer ut på balkongen både från sovrummet och vardagsrummet. 

Och nu i och med att den är inglasad så förlängs ju tiden att vistas där

betydligt. Och minst lika viktigt för mig är att jag kan övervintra en

hel del växter där. Den uppstammade myrten trivs tex inte inne i 

lägenhetsvärmen så den får stå ute för det mesta. Bara under de där riktigt

kalla veckorna tar jag in den. Den har klarat sig bra och har ju nåt år på 

nacken redan. Likaså dess kompisar, lagerbladsbusken och lavendeln. 

Balkongen är ju mot öster (tror jag) vi har alltså sommartid eftermiddags-

och kvällssol. Det är helt okej, jag skulle inte riktigt klara av en söderbalkong med 

gassande sol. I synnerhet inte nu efter inglasningen. Och visst man får glasen

åt sidan, men då blir det att passa på Iris-katten så hon inte får för

sig att störtdyka ut i naturen. Så ja...nåt lite hinder för henne måste jag också

klura ut. Men även då man kan ha balkongglasen öppna så blir här 

otrevligt hett på eftermiddagen. Så jag har inhandlat ett parasoll som 

jag kan gömma mig och mina växter under den hetaste tiden.

Hade helst velat välja ett parasoll som man skulle ha kunnat fästa i 

balkongräcket och på det sättet spara golvutrymme, men nu med den

nya balkongräckedesignen så funkar det inte. 

Inredningsstilen som jag har är ju, som sagt, oslipad

och småsliten så där, och så gillar jag i viss mån spets-

romantiskt men det får inte bli för vispgräddigt, om du förstår? 

Så jag blev glatt överraskad när jag hittade ett små-

romantisk parasoll, men som ändå hade lite karaktär eftersom

det var svart. Och min balkonginredning är ju så där

gammeldags med korgstolar och 1700-taligt halvmånebord 

och sådant och jag tycker det här parasollet var helt som 

pricken på i, faktiskt. 

(Hittade det på Rusta för en liten peng. Ingen reklam men om nån 

gillar och vill slippa googla) 

Iris-katten verkar också säga:

- Nämen Matte, wooooow sååååå fiiiiiint! 

(eller nåt ditåt, heh). 

*

I morgon bär det av till stugan för att fira Valborg och 

för att så lite ätbart i odlingslådorna och kanske måla

lite - både akvarell men förmodligen mer konkreta 

grejs denna gång - och så där allmänt pyssla på. 

Och för att se om jag möts av en en liknande

tulpan"katastrof" där som här hemma på balkongen. 

Återstår att se. Återkommer, men nu: 

Kram från mig

 

VÅRPROMENADER

En tid har jag haft lite, som man skulle kunna uttrycka det,  utmaningar med

min rygg. Fortfarande är inte den som det skall vara när det är som bäst, 

men har med hjälp av både mediciner (som äntligen funkar) och fysioterapi och 

yoga börjat klara av att ta mig ut i naturen. 

Konditionen är så eländig som den aldrig ha varit, 

men den skall väl gå att bygga upp. 

Hoppas jag. 

Än är mina vandringar synnerligen korta så lite babysteps om man säger så. 

Och när det är så här och en längtar ut i naturen så kan man bara vara otroligt glad

och tacksam för alla möjliga steamingtjänster som sänder natur och det live.

Som älgvandringen. Och trandansen som jag nämt om. 

Nu finns det ytterligare en livestream som man kan följa och det är bland annat 

en lappugglas häckning och en fiskgjuses. 

De hittar man 

H Ä R

(klicketiklick)

För en naturintresserad filur med lite utmaningar att för tillfället i alla fall 

ta sig ut till skog och mark på några som helst längre turer så är de här guld. 

Naturupplevelser som känns äkta från soffhörnet liksom. 

Och nu tänker jag inte på de där otroligt dyra produktionerna som man kan 

se på TV i bästa sändningstid utan de som är gjorda med lite mindre budjet och 

som känns äkta. Förmodligen är också de där till topp slipade naturdokumenten också

äkta, menar inte det, men när det blir så otroligt slipat och snyggt så tappar det lite av

någon slags vardagsäkthet. Det blir liksom för perfekt. Och då lite ointressant. 

Samma kan jag känna för youtubare som filmar från sina turer i naturen, men 

som blir så där "amerikakäcka" och känns främmande för mig. Det är inte så

jag upplever naturen, och inte ens så jag vill se den via en skärm. 

Jag vill se den så som om jag själv vore där. 

Och en som lyckades med det är Ali Leiniö. Under kanske dryga tio års tid har

han på sin YouTube-kanal tagit oss ut i den finska ödemarken och 

på vandringar i våra nationalparker. Jag upptäckte honom under coronapandemin

när jag sökte efter ställen att besöka. Och fastnade, som miljoner andra, i hans

avskalade men sympatiska sätt att beskriva sina vandringar. 

Han var en man som nog inte haft det helt färdigt dukat alltid i sitt liv, men 

som hittade sin ro och sin själs plats ute i naturen och delade med sig av det

på ett otroligt fint sätt. Som om man var med honom på hans vandringar. 

Var, skrev jag, för igår läste jag nyheten om att han dött under en av sina

skidvandringar i ödemarksområden i den Lapska armen. Förmodligen hade

han fått en sjukdomsattack och inte hunnit eller kunnat sända ett bud om hjälp. 

Och även om han hade lyckats med det så är det vildmark "på riktigt" så hjälp

är inte lätt att få. Och inte snabbt heller. 

Kände ju inte honom annat än genom hans video-vandringar, men jag blev 

berörd och sorgsen över hans öde. Å andra sidan, han kanske fick dö på en 

plats som var honom kärast. Ute i vildmarken. 

Lägger länken till hans YouTube-kanal

H Ä R

(klicketiklick)

om någon vill se hans videor och känna på hur det är att vandra i ödemarkerna, 

tillsammans med en lugn, sympatisk och förmodligen lite introvert finne. 

(finns ofta textning på engelska) 

Det är minst lika avstressande som att se på älgvandringen eller 

själv gå en sväng ut i naturen. 

Nu skall jag se på den sista av hans videor. 

Frid över hans minne! 

Kram från mig

EN SISTA KURSDAG

Fnissade lite för mig själv när jag packade bilen för en vecka

sedan för att åka ut till stugan. Man skulle ju tro att det i takt med

att barnen blev vuxna så skulle mängden grejer att packa 

i bilen också minska. Men näe, snarare tvärtom. 

Minns faktiskt så väl en av de första solo-gångerna jag 

åkte till stugan. Hade en liten ryggsäck med kläder, en

plastpåse mat och en hund. Och inget mer. 

Sedan kom det här med fotandet in i mitt liv och med

åren ökade mängden fotogrejer. Det finns ju plats i bilen, 

så lika bra att ta med allt för tänk OM man skulle behöva just det

objektivet, eller stativet eller laddaren som man lämnade hemma! 

Med min nya hobby akvarellmålning är det lite samma sak.

Hade vårens sista distanskurs igår och ville ju inte missa den, så 

jag packade ner hela akvarellmålningsarsenalen också. 

De väger ju inte så mycket som kamerautrustningen (gu ske lov!) men

nog tar det lite plats det också och framför allt att komma ihåg att ta allt med! 

Ganska snart efter att jag började med målandet övergick jag från 

fasta akvarellfärger till tubfärger. De är lite dyrare i inköp men

jag upplever att de är drygare och helt subjektivt upplever jag att de är

helt enkelt trevligare att måla med. 

Blev kanske lite ivrig vid något skede med att köpa olika nyanser så det 

blir ett litet gäng tuber även om de är små, de flesta lillfingerstora. 

Ironiskt nog har jag under vintern och våren gått mot en än mer begränsad

palett och målar med bara några få (och återkommande) nyanser. 

Som sista tema för kursen hade vi "fritt val" och hade faktiskt först

ingen aning om vad jag skulle måla, men råkade se på Facebook när jag

drack mitt morgonkaffet ett inlägg om den sk Zorn-paletten. 

Anders Zorn (1860-1920) lär ha målat sina verk med rätt så få

färger. Minns då jag besökte museet i Mora för 

något år sedan så fanns där en liten tavla med de färgprover han 

oftast använt. Som striktast innehöll paletten bara fyra färger: 

Svart, vitt, ockragul och cadmium/vermillion-röd. 

I akvarellmålning så har man ju inte vitt utan det får pappret stå för, 

vilket jag tyckte (tycker delvis fortfarande) är svårt att få till. 

Så vårens sista självvalda tema för mig blev att måla

av krukbilden från igår med den sk Zorn-paletten. 

Skall nog fortsätta måla med begränsad palett även i sommar, även om

jag tror att jag ändå kommer att släpa hela min påse med färgtuber med

mig - för man vet ju aldrig vilka tuber man kan behöva! Heh. 

Så är det med hobbyn som man kan ta med sig...finns nu en (tung) 

kamerakass, en lätt akvarellkass och så allt det övriga inklusive

en katt som inte tycker bilåkande är det mest roliga hon varit med om i sitt liv. 

Kram från mig

 

ALLTSÅ VILKA DAGAR!

Smet iväg till stugan för några dagars egentid. 

Inte för att jag har emot sällskap heller, men som en introvert

av rang känner jag ändå att det är viktigt för mig att få ha den där

alldeles, alldeles egna tiden. Att liksom få grotta ner mig själv 

i någon form av oegoistisk själviskhet - låter ju inte klokt det där -

men det är just så jag känner det. Rätt ofta i vardagen är jag den som 

fixar, reder ut, tar reda på, hjälper och styr och stöder. Jag bara är så.

Har alltid varit, så absolut ingen offermantel här, kan minsann säga nej! numera

om nåt blir för mycket, men gillar det här med att kunna stiga åt sidan för

en stund från allt och allting och få ladda batterierna. 

I år har mina egentids-dagar verkligen levererat. 

Det är faktiskt bara medlet av april, och här i skärgården brukar våren 

vara ganska så skarp och finare på bild än vad verkligheten brukar bjuda på. 

Ofta är det både bistert och kallt och blåsigt och sade jag redan kallt? 

Ett par dagar nu har jag fått hålla igen för att som trädgårdsmänniska med någon slags 

erfarenhet vet en att hålla igen lite även om jag idag yrade omkring i trädgården 

iklädd enbart uppkavlade  tights och BH. Och hade alldeles för varmt! 

Nätterna är fortsatt kalla. Till kvällen drar jag upp elementen på fullt och 

tänder brasa. Mot bättre förnuft har jag ändå sått lite grejs. 

Dök ner i mitt fröpåseförråd och hittade den där avrivna fröpåsen med

ca hälften av fröna kvar - men av vad?

Mycket olämpligt hade jag rivit av påsen så att jag inte har en

susning om vad det är för frön jag sparat från i fjol. 

KRAV-märkta och högavkastande, men ja...så mycket mer

vet jag inte om dem. 

Lite mer koll har jag ändå på dahliaknölarna som fått stå i en 

sval stuga nu en dryg vecka innan jag igen kom hit och visst finns

där redan tecken på liv. 

Blev så nyfiken på de där fröna som jag inte har en aning om vad de är

så jag sådde några i en kruka och den här gången markerade jag tydligt vad det är jag sått.

Heh. 

I övrigt har jag lyssnat ikapp poden Röda Vita rosen med Victoria Skoglund och

Jenny Strömstedt. Helt knasigt vad tiden går. Tycker precis det var alldeles nyss jag 

lyssnade på de första avsnitten då jag tog mina promenader i mina nya hoods. 

Året var 2021 - och der VAR ju alldeles nyss! 

Och ändå samtidigt fem år sedan! 

Lyssna HÄR

Lyssnade som sagt ikapp och kände lite igen mig i det som de

också sade där. Hur länge skall man podda (eller blogga)? 

Känns som om man ständigt återkommer till samma grejer år efter

år. Fast å andra sidan kanske det är så det är när man är natur- och 

trädgårdsintresserad? Det är ju samma saker som återkommer år efter år. 

Och det ger en slags jordad känsla till att allt på något plan är som

det alltid varit fast världen ibland känns allt annat än stabil, 

pålitlig och trygg. Naturen struntar i maktgalna gubbar i världen

Och så länge det ändå är hyfsat lugnt i de egna knutarna så kan man

idka lite verklighetsflykt till just det stora lilla som naturen kan ge en. 

Hör ju till de som älskar slowTV. Den årliga älgvandringen har under

några år hört till mina favoriter. Haft den på till och ifrån på en av mina

skärmar vid mitt arbetsbord. Samma med vår finlandssvenska variant från en liten

sjö där svan och tranor häckar. 

Det kan man följa HÄR

Mycket sympatiskt och intressant och slow när det är som bäst. 

Har själv vistas som fotograf i gömslen ett antal gånger så jag vet hur det är. 

Det är inte alls så slött som man skulle tro. Efter ett tag kommer man in i en mode

där små händelser blir stora för alternativet är att det inte händer något alls. 

Det är lite magiskt det där. Man tror att det är urslött att vänta i timmar (!) på att

en örn ids flyga ner från sin utkiksplats så man kan få en fin bild. Att vänta på att 

en björn eller varg kommer förbi. Men undrar om det alls finns något mer

avslappnande och på ett skönt sätt fokuskrävande som just det. 

Kanske kan fiske och vandring och jakt ha något samma? 

Att liksom stiga tillbaka till en tid då detta var det som gällde för överlevnad. 

Har vi allt detta kvar i vårt dna - det som man gör för att överleva är viktigt.

Resten är egentligen bara oväsentligt? Tidsuppfattningen blir en annan just då och där.

Och i viss mån har odling det samma. Det är inte heller något man kan skynda på. 

Det tar den tid det tar. Lite olika från år till år, men ändå lika. 

I år är våren tidig. 

Det har märkts på alla humlor som vaknat och yrvaket

och mycket hungrigt ger sig ut på jakt efter föda. 

Jag märker att jag satt alldeles för lite krokus i min trädgård. 

Humlorna fullkomligt flockar sig, står på kö, till blommorna. 

Helt klart att jag i höst skall sätta mängder av krokus så det finns

något tills nästa vår. Funderar också på att plantera någon vide i utkanten av 

trädgården så att det skulle finnas föda tidigt för pollinerarna. 

Kram från mig

 

KYLSLAGEN PÅSK OCH STUGÖPPNING

Det blev nu ändå så att vi åkte till stugan, vattnet kopplades på av en 

bybo som kan det här si så där tusen gånger bättre än vad vi gör. 

Det är krångligt med alla pumpar och kranar och vippstakar som skall 

vara i rätt läge för att vattnet skall forsa till. 

Vi är två stugor som delar på samma brunn så det är en hel del trixande, 

så vi har valt att låta proffsen sköta det här vår och höst. 

Samtidigt satte han på lite värme i stugan så det inte var helt iskallt då 

man kom. Men det tar ändå ett par dagar innan vinterkylan och fukten 

försvinner från stugan. Tredje dagen här nu, och nu börjar det kännas varmt och

mysigt inomhus. Tänder en brasa nu och då för att få bort vintern som satt sig

i väggarna. Men tar det försiktigt med eldandet - pipan är ännu kall och fuktig. 

Och så städar man...å städar. 

Försöker varje höst vara så noga med att inte lämna minsta lilla smula

ätbart i stugan, men i höstas blev uppenbarligen en skål med

Marianne-godis framme på en hylla (trodde väl den var tom, skålen) och

ja mössen har haft kalas i vinter. Små, små rödvit-randiga flisor av godis papper

fanns överallt!  Och dessa små pripelbajskorvarna. 

Hade också glömt ett par t-skjortor i hörnet av ett skåp, och minsann hade

inte mössen haft det som sitt vinteride, bara att slänga dem. Urk! 

Gick igenom allt annat, korgen med sockor och mössor och vantar, 

men de verkar ha blivit lämnade ifred. 

Mössen är söta - ute i naturen - men är inte överförtjust i dem så här

på vårkanten...

Och inte är jag så här på vårkanten överförtjust i hjortar och rådjur heller. 

De har, som jag kanske nämnt, ätit upp alla mina idegransbuskar och lämnat

bevismaterial efter sig dessutom, så ingen oklarhet i vem som är den skyldiga. 

Har precis beställt den taggigaste av alla taggiga rosor som jag skall ha i

stället för de uppätna idegranarna. Ha! Tugga på där om ni kan, hjortskrällen! 

Tog hemifrån lite nötter och pumpafrön som hade blivit oanvända hos oss och 

bjöd på lite godis åt fåglarna. Visst hittar de redan annat ätbart i naturen, men

istället för att slänga bort, tänker jag. 

Nej, det är inte det mest strålande fina påskväder precis, men 

ett otroligt skönt, nästan meditativt väder - även om det är kylslaget - 

Bara ett par grader varmt. Men fjärden ligger lugn och på håll hör man

knipornas flygt över vattenytan. Ett sådant underbart vår-ljud! 

Några av vikens övriga invånare har också anlänt. Knölsvanen och storskraken, 

men inga ejdrar hörs och ingen skäggdopping syns till, men de kanske kommer? 

En annan som kanske kommer är mina mängder av snödroppar som jag i höstas

planterade i ett tråg. Än har bara några få tittat fram ur myllan, så kanske de 

övriga också sticker upp om ett tag? 

Så här startade våran påskhelg. Efter att kojan och annexet blev putsade och sängarna 

bäddade med rena lakan var det dags för bastu. Nu är allt rent - till och med vi själva.

Och en ny stugsäsong kan inledas! 

Ikväll blir det påskmiddag med lamm, rödvinssås och vitlökspotatis och sparris. 

Och pasha. Och äggletning och sådant. 

Vår familj är inte speciellt religiösa av oss så har nog inte alls kolla på 

vad som skall ätas när under påskhelgen. Beroende på vilken dag vi hinner

sammanstråla - då blir det Stora Påskmiddagen. 

Så på tal om det: 

Glad påsk  från mig till er alla! 

 

VARFÖR INTRESSERAR VÄDRET OSS - ELLER GÖR DET?

Det var i veckan här som sjön jag bor vid öppna upp.

Isen gick.

Strax började plinga till i bolagets WA-grupp och det var många som kommenterade

att nu är minsann sjön isfri. En dag senare än i fjol, visste någon berätta. 

På något plan gillar jag det här, att man har koll på sådana saker. 

Är ingen fågelbongare precis, men gillar att följa med BirdLife Finlands sida

som heter Tiira där bongare rapporterar om fåglar de sett. 

Och just så här på våren, när flyttfåglarna kommer, är det ju som mest

intressant. Bland det första jag gör när jag kokat mitt morgonte och satt mig vid datorn

för att kolla in vad som hänt under natten ute i världen är ändå att kolla vädret. 

Är det bara en vana, eller är jag genuint intresserad?

Visst är det skoj att följa med årstiderna och dess växlingar. 

Gick igår en sväng för att se om jag kunde hitta tussilagon, men 

den lilla tur jag gick var så pass skogig och saknade södersluttningar 

så jag fick nöja mig med lite tickor och fjolårs rallarros. 

Nu är jag ändå inte en sådan som skriver upp varje dag grader och

så - men för att vara ärlig så är det inte långt ifrån. Jag gillar tanken.

Varför? Har ingen aning faktiskt. 

Kanske en kvarleva från min förfäder som var bönder,

som nu så många andra i Finland, och i Norden överlag. 

För dem var det viktigt att kunna sia i väder och 

jag fascineras fortfarande av bondepraktikan. Och älskar att 

försöka läsa i moln, att försöka reda ut om det är lågtryck, 

eller högtryck som är på kommande när det blåser. 

Ibland kan det hända att det är för att jag sett på väderleksrapporten

dagen innan som jag tycker mig kunna tolka rätt...heh. 

Påsken och väder har alltid varit nåt som hört ihop i vår familj. 

Vi har alltid strävat efter att fira påsken på stugan och öppna upp

säsongen därute vid havet. Några år har vi backat i sista stund och

stannat hemma, men i år skall vi nog fira påsken där. 

Allt hänger och står med att vi får vattnet kopplat så man får vintern

(läs möss-skit och damm) bortstädat.

Och om vi får vattnet kopplat beror på temperaturen. Påsken är tidig i år, 

men så är också våren. Ändå kan det vara lite si och så för de har 

trots allt lovat nattfrost. Men det skall väl gå bra ändå. 

Sååå kallt skall det inte ändå bli. Gäller att hålla koll på väderleken ;). 

Men ännu om väder. Ibland är det också väldigt skönt att ha något

så trivialt som väder att tänka på - åtminstone en liten stund av dagen. 

Det finns alldeles för mycket annat i välden just nu som känns 

för ostabilt och gungigt och rentav helknasigt. 

Så väder, det är stabilt - om än omväxlande. 

Läste precis för ett tag sedan att många gillar att lyssna på 

den långa väderrapporten för sjöfarare på radio, den där man läser 

upp vattenståndet, vinden och sikten på de olika mätstationerna. 

Det är nästan meditativt! 

Nä, nu har jag pratat om väder och vind här alldeles tillräckligt

och skall gå och fixa till lite ostsmörgåsar åt oss. 

Vi hörs! 

Kram från mig

 

TIDIG VÅR I ÅR

Alla säger att våren är tidig i år, och det tackar vi ju för. Vi som inte 

faller i trans av snö och kyla. 

Nästa vecka är det påsk, och vi skall släpa oss till stugan för att öppna upp

där. Iris får igen komma ut på "sommarbete" och känna havsvindar i sina

morrhår. Och vi människor får städa och feja, putsa och skura. 

Vi velar lite mellan att stanna där sedan en längre tid, men det har 

samlats en del grejer som vi gärna skulle vara med på "i stan", så 

antagligen blir det bra ett besök över påsken. 

Vi får se.

Efter coronaåren, så jag började jobba heltid på distans så har vi haft 

möjligheten att stanna längre tider på stugan, och det var en 

välsignelse då vi hade den stora fasadrenoveringen i husbolaget. 

Men det är inte små lass med grejer som skall släpas fram och tillbaka

varje vår och höst. Ser ut som ett flyttlass nämligen...

Kläder, sängkläder, torrskaffning, tvättmedel, krukväxter (jo...jag vet...)

frösådder och mylla till utekrukorna. 

I år slipper jag kuska på myllan i alla fall då lillungen

som har en pickup i ett svagt ögonblick lovade köra mullsäckarna till stugan. 

När jag hörde det så vips var jag och beställde lite extra säckar

och lite extra hästskit. Gratis hemleverans, det är inte illa det, hehe.

Nå, lovade ändå bjuda på lammstek med så mycket vitlök att 

vilddjuren flyr från skogen. 

Sitter för tillfället och väntar på att min trognare till bil skall bli klar. 

Den har rullat sina modiga kilometrar, men skall väl nog orka en

bra bit till med god omvårdnad. 

Min kompis, hennes dotter och jag planerar en lite roadtrip till 

norra Sverige och Norge i slutet av sommaren. Eftersom min bil

är den största så åker vi antagligen med den. 

När tre kvinnor åker iväg, med vandringsutrustning och kamerautrustning

är det nämligen inte riktigt lätt packning som gäller. 

Man får snåla med kläderna istället. Och hoppas en varm augusti. 

Kram från mig

 

EN LITEN UTFÄRD TILL HAVET

Förra fredag åkte jag och min kompis på en lite utfärd till Hangö, 

Finlands absolut sydligaste spets, i hopp om att se lite flyttfåglar komma

inflygande då sydliga vindar utlovades. 

Dessvärre blev det mer storm, vilket kanske inte syns på bilderna, 

men det luggade rejält kan jag lova. Luvan hölls knappast på då jag var på den

sydligare sidan av Hangö udd. Även om det var sydlig vind så var den

knappast varm då den ändå tog med sig en isig andedräkt från ett isigt hav. 

På norra sidan av udden var havet ännu istäckt, men här på den södra sidan

kunde man ändå skönja öppet hav, kanske en kilometer ut, om alls mina

ögonmått håller streck. 

På den sydligare sidan var det mer lä och där låg isen ännu tryggt förankad i 

sin vinterskrud, men det skall väl inte dröja länge innan den får ge sig. 

Våren kommer med rejäla kliv, lite tidigt så Gubben Frost kan ännu ge igen, 

men ändå känns våren nära nu. 

På hemvägen såg jag på flera ställen rådjur som hade tagit sig ut på åkrarna

för att förse sig med det späda, späda gröna som börjat växa där. 

Lärkorna och tofsviporna flög på åkrarna de med. 

Vårtecken de med, om något! 

 

Jag besöker den här stranden och naturstigen nu och då, nu var det

något år sedan senast, men kvar är den sista biten av vraket som en gång

var ett skepp. Fartyget Palawan som lastad med vedlast 1932 började

brinna utanför stranden, gick på grund och slutligen drev delar av 

skeppet upp på stranden, och där är de än nästan hundra år senare. 

Där har det legat år ut och år in. Om en vrakdel nu kan uppleva något, 

vilket är föga troligt, men om så tänk vad det kunde berätta! 

Denna gång kunde jag tyvärr inte promenera så långt vilket en envis

ryggskada satte stopp för, men man får njuta av det man kan. 

Man kanske inte kan bestiga Mount Everest, men man kan upptäcka det fina

och allt det vackra man kan nå. Eller som Ernst säger:

"I det lilla bor det vackra".

*

På tal om ryggbesvär. 

Kommer aldrig att glömma den gamla damen som giktbruten 

kom in i den blombutik som jag jobbade i för snart 30 år sedan. 

Hon gick nästan i 90 graders vinkel. 

I mitt stilla sinne undrade jag om hon alls kunde se sina

blommor där på bordet i sitt hem, så krum som hon var. 

Hem till sig köpte hon en lite bukett vårblommor, och som om 

hon läst mina tankar så sade hon:

"Jag kanske inte hela tiden kan se min blommor där på bordet, 

men jag vet att de finns där, och jag kan känna doften! Det räcker".

När jag slog in priset för den buketten drog jag av en rejäl rabatt.

För det kändes som det enda rätta. 

Det kanske blev ett litet minus i kassan, men ett stort plus i min själ. 

Och nu 30 år senare kan jag så väl förstå det där. För vad som än 

hindrar en, vilka utmaningar - tillfälliga eller bestående - man än har

så finns det alltid något i ens tillvaro som är tillgängligt och som man kan njuta av. 

Och som man bör göra. Ta till sig, glädja sig åt. 

*

Men nu, nu skall jag ta och ha en date med John Blund. 

Gör ni det med! 

Kram från mig

 

ATT INTE ODLA TOMATER

 

Magbobba - jag säger då bara. Ju äldre jag blir desto jobbigare känns det. 

Själva akuta skedet gick över rätt fort, men gudars skymning så trött jag var efteråt, 

bara att ta sig en sväng till butiken och så hem igen tröttade ut mig. 

Huuu....men nu börjar livsandarna återkomma. 

När jag inte riktigt var i skick passade jag på att öva på temat i målarkursen jag 

deltar i. Behövligt skulle jag säga, för att måla glas är en riktig utmaning! 

Svårt, men roligt! 

Vad har det här nu med tomater och göra, kan man undra. 

Allt och inget. Jag hade redan i fjol, eller året innan till och med, bestämt

mig för att inte odla tomater. Är ju större delen av sommaren på stugan

och där härskar tuffa förhållanden, där blåser typ alltid från något håll. 

Skönt heta sommardagar för oss människor, men tomaterna är lite mer...känsliga. 

Har väl lekt med tanken om ett växthus, men nja...det känns ändå lite att ta i.

Dessutom är jag mest orolig om det kommer mycket snö på vintern och

man inte kommer fram för att få ner snö från taket. Och så 

tänker jag att det får väl ändå vara någon gräns på hur mycket hem-

odlat får kosta? Så ja, jag skulle inte odla tomater! 

Men så finner jag mig peta på lite gamla fröpåsar i min frölåda.

De är lite överåriga, men man kunde ju ändå testa? Inte förlorar man något...

...och vips har jag ett gäng krukor innehållande tomatfrön. 

Hur gick det nu så här? 

Kanske var det bara våren som drabbade mig?

För nu är det vår i luften! Solen skiner, snön smälter.

Sjön ligger ännu istäckt, men isens utseende ändrar från dag till dag och

i går morse när jag försökte få upp mina trötta ögonlock hörde jag

sångsvanarna trumpeta medan de flög ett varv eller två över sjön! 

Hann inte ut med kameran innan de redan besvikna dragit vidare, men 

satte mig vid mitt målarbord och målade vinterns sista vintermotiv. 

För nu är det vår! 

Och jag odlar tomater - som jag inte skulle! 

Kram från mig

VI SKALL FIRA VÅRA MÄN OCH ANDRA TANKAR

Visste ni förresten att det tre dagar om året firas  

"mannen-har-alltid-rätt-dagar? 

De dagarna är 29, 30 och 31 februari. 

Det tycker jag är ytterst hyggligt! 

Visst skall vi kvinnor uppmärksamma det - eller hur?

*

Heh, nåja...men det man på riktigt kan fira är att vinter-

kylan verkar ha släppt. Det är vackert ute när det är kallt, det

kan jag inte förneka och att det är fult när det blir plusgrader

och regn och slask och den vita snön förvandlas till bajsbrunt. 

Men visst välkomnar jag plusgraderna, 

och med de ett litet löfte om vår. 

De första lärkorna har bongats redan i sydvästra Finland så visst 

sjutton är det något på gång! Regnet har gjort att snön på hemma-

sjön börjat smälta och blottar isen därunder. Nu ändrar isen

från dag till dag. Hörde en rapport från stug-grannen som kunde

berätta att havsisen ännu ligger tjock över fjärdarna. 

Samtidigt petar jag bland fröpåsarna och skall faktiskt i morgon 

vinterså ett gäng frön. De får leva sitt eget liv på balkongen. 

Börjar längta till stugan, men än är där för mycket snö för att ens

min fyrhjulsdrivna bil skall klara av den sista biten oplogad väg. 

Och har inte lust lägre att konka på vatten och mat och allt annat 

i och med att de numera synnerligen vuxna ungarnas pulka sprack

itu här för något år sedan. I brist på barnbarn har det inte varit

prio ett att skaffa en ny pulka eller kälke. 

Och med de elpriser vi har för tillfället så känner jag inte stor lust

att värma upp stugan heller. Blir bara att vänta snällt på mer vår. 

Tror också att Iris-katten börjar känna sig lite otålig med att bara

tassa omkring inomhus. Visst, hon har en stor balkong som hon kan 

vara på men det är inte samma som att få känna havsvinden i 

morrhåren och käka nyfångad fisk istället för Whiskas eller

någon annan kattmatsmärke. Vi varierar lite. 

På tal om katter - passade på att kludda åt mig ett nytt bokmärke

när jag hade lite färg som blev över från ett annat arbete. 

Och NU skall jag ta mig en dusch, krypa in i de skönaste byxorna som

ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och den bylsigaste av alla bylsiga

tröjor jag har. Skall förbereda lite snacks till kvällens musik-kavalkad. 

Först UMK och sedan Mellodeltävling (hur månte har jag ingen aning om, heh)!

Storgossen och jag har en liten tävling här gällande snacks. 

Rädd för att han kommer att vinna för han har tydligen involverat sin

hustru att inhandla nåt fantastiskt från storstaden...

...rädd att jag inte når så högt med mina hemmapoppadepopcorn. 

Men jag har ändå ett hemligt kort! Spanskt salt som passar bra till fisk, 

men jäklar vad gott det är till popcorn också! 

Ha det i lördagskvällen! 

Kram från mig