Visar inlägg med etikett VÅR. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett VÅR. Visa alla inlägg

FÖRSTA JUNI OCH EU-VAL


Nu är det en dryg månad sedan vi flyttade permanent (undan renoveringen) till
stugan. Och vilken fin månad det varit! Jag som kanske då det ännu snöade kring
Valborg tänkte att det blir utmanande att bo på stugan kan bara tacka för sommar-
värmen och ta emot. Det känns som om det varit sommar ett bra tag - fast
egentligen är hela sommaren framför en. 

På bilden till vänster är förresten mitt distanskontorsfönster. Inte illa alls! 
Och tack vare att man kan öppna både dörr och fönster mot havet så har det varit svalt.
Ända tills igår. Då hade också brisen blivit ljummen och svalkade inte speciellt mycket. 

Nästa vecka skall det bli svalare, vilket nog är helt skönt. Regn kunde det komma också, 
men det ser inte ut som om det skulle ramla sådant över oss. 
Det har inte regnat sedan snön för en månad sedan. 



Vi var precis en sväng till byn och passade på att förhandslästa i EU-valet. 
Vanligtvis brukar jag rösta i de flesta val, men just EU-valen har inte inspirerat
mig så ofta till valurnorna under årens lopp. Men i år kändes det relevant.
Det är så mycket som känns svajigt i världen just nu, så att ge sin röst åt någon 
som man tycker verkar klok och delar samma värderingar känns viktigare än förr. 



Idag är det ännu tryckande hett. Gräsmattan vid torget var redan alldeles gulbrun av torka.
Så som den brukar se ut i slutet av sommaren...en märklig maj minsann! 

En som däremot gillar värmen verkar vara min klockranka. Här på bilden som är 
tagen för fem dagar sedan har den vuxit halvvägs upp på ställningen. 
I skrivande stund har den vuxit över ställningen redan. Fortsätter det så här så 
kommer den att klättra upp på taket innan frosten i höst tar den. 
Framför, i den mindre krukan, har jag Australisk pelargon som är
en vild och oförädlad pelargon-art. Den såg rent ut sagt för j*vlig ut i vintras,
bara ett trassel av torra grenar - trodde redan att det var tack och adjö för den - 
men icke! Där står den nu och lapar sol och värme och växer för varje dag, även den. 

Värmen har också gjort att det exploderat i rabatterna. Mitt växtval är
ganska sparsmakat för att passa ihop med den omgivande skogen och ett par av 
mina favoriter finns här. På översta bilden krollilja (i knopp) och så 
på den nedersta bilden jätterams. Där i mitten en sirlig allium vars fina
vita blommor vajar på långa smala stjälkar. Har nog glömt vilken allium det var
som jag petat ner...sådant händer, heh! 

Krolliljan verkar däremot trivas alldeles ypperligt i skogsträdgården, den har 
nämligen självsått sig på ett par ställen där jag vet med säkerhet att jag inte 
satt lökar. Det är det bästa med den lite vildare delen av trädgården, där skall de
växter som trivs få sprida sig som de vill. 

Däremot har den vintergröna, fina spetsbräken inte klarat vintern.
Någon enstaka ensam bräken orkar ta sig upp, men de flesta är bara bruna, torkade. 
De får ändå stå kvar där i rabatten, trots att de är döda så håller de emot ogräs.
Och nu när det är så galet varmt så vill jag ändå inte plantera något nytt. 
Väntar på att det blir svalare. Och kanske jag planterar först i höst? 

Men idag är det kalender-sommarens första dag och den skall 
vi njuta av. Skall gå och skära upp en mango. 
Sommarsmak!



 

ETT HALVÅR I EN KOMOCKAS LIV

 


Det fanns en tid i mitt liv då "flyttlasset" till stugan bestod av hundar och katter, ungar 
(något år kajor och någon svala som behövde växa till sig). 
I år har jag packat med mig ganska mycket mer för tiden här skall ju
bli längre än vanligt. Känns nästan lite hisnande att jag skall vara här nu
mer eller mindre nonstop tills det blir höst på allvar. 
I bästa fall nästan ett halvår! 

På tal om halvår så kommer jag att tänka på min "komocka", 
höstcyklamen-knölen som jag lade på ett fat senaste oktober.
Vattnade lite och i november började den blomma! 
Tänkte att om den orkar blomma till jul så är det bra. 
Men...där blommar den än. Ett halvår senare. 

Klart jag tog den med mig. En "komocka" som klarat vintern och 
konstant skjutit ut nya blommor genom alla mörka vintermånader 
skall behandlas som en prinsessa! 

Nu ser jag att det också börjar växa ut små blad.
En magisk växt! 


En annan magisk växt är scillan. Bland de första lökarna jag petade ner i 
skogsträdgården var just scillor. Till min glädje har de redan på bara ett par år
spridit sig. Likaså har de blå scillorna som jag tog med mig från min senaste trädgård. 
Växter bär på minnen. Som bara man själv vet. Som en slags gemensam hemlighet. 
Den vita scillan och jag har ett gemensam förflutet, den blå scillan och jag har också 
något gemensamt - fast inte samma som den vita. Vid valet av växter vi väljer
till våra trädgårdar planterar vi också ibland in minnen. Gäller inte för alla växter, 
många växter blir bara som flyktiga bekanta, men för en del blir det som ett 
slagt känsloband som finns där och upprätthåller ett minne. 

Tror att jag sent kommer att glömma min "komocka" - den som tog mig 
genom vintern 2023-2024, vintern som kändes oändligt lång. 

I övrigt kan jag nämna - så där ur naturiakttagarens synvinkel att jag har
glädjande mycket bin som vaknat ur sin vintersömn i år. Och humlor likaså. 
Har lyckats identifiera flera olika humlearter vilket är riktigt skoj. 
Stugan är ju ganska kargt beläget - där mellan skog och hav - båda två rätt
utmanande biotoper så varje tecken på naturens egna mångfald gör mig glad. 

Varje övervintrande bi jag hjälper ut från stugan under våren gör mig
glad i själen. Varje liten humla likaså. 

Vi bestämde ju oss för att låta skogen häromkring vara, bli en 
vildskog - och med tiden en gammelskog. Det tar dock tid. 
Det har varit ett viktigt beslut för oss. Naturens mångfald är så
mycket mer värd för oss än de slantar vi kunde få ut ur skogen. 

Någonstans i närheten häckar ett hackspett-par. Dagligen ser jag 
dem båda, eller den ena, i närområdet. Vi delar också något. Vi delar
en liten skog som är vår lilla värld. Lite längre bort hör jag spillkråkan. 
Och mindre hackspetten som kommer och lite försynt hackar på tallgrenarna. 
Där hackspettarna trivs, där kommer det också att finnas boplatser för de
allt mer fåtaliga mesar som inte riktigt förstår sig på holkar utan vill ha just gamla
hackspettbon till sina små. Utan gamla, murknande träd, inga hackspettar, utan 
hackspettar inga tofsmesar och svartmesar. 

Till näst skall jag ta er med på en liten promenad i vår gammelskog. 

*

Nu skall jag dock gå och lägga mig - tidig uppstigning i morgon! 




ENDAST BRASAN SPRAKAR


Det har blivit måndagskväll och jag är tillbaka till stugan. Var en sväng till 
huvudstan för att fira gubbens kusin som fylde år. God mat, mysig båtrestaurang 
(en gammal skonert) och en chans att träffa människor man inte så ofta råkar på. 
Gubben stannade kvar i stan för han har ännu en klassträff att bocka av innan
han blir sommarskärgibo han med. 

Vi flyr som sagt fasadrenoveringen av husbolagets hus och stannar här så länge vi 
kan. Vi är som flyttfåglar. Kommer när snön smält och far hem tillbaka vid första 
frosten. Sådan är tanken i alla fall.


Ljudvärden där hemma, men alla maskiner som bänder loss tegel från fasaden, 
som sandblästrar och andra maskiner som gräver och liftar som höjs och sänks
i en evig rörelse, skiljer sig något från det jag hör här och nu. 
Kvällen har tystnat djuren, det är endast brasan som sprakar och så ljudet av 
mina tangenter. I övrigt är det total tystnad. Till och med
havet är tyst efter några dagars brus. 



Havskuften gör mig alltid så otroligt sömnig, innan jag vänjer mig med den. 
Klockan är inte speciellt mycket än, men jag kunde gå och lägga mig, ögonlocken
är tunga som blöta disktrasor. Dagen har varit solig och nästan sommarvarm och 
solen har satt sig i min hud. Den känns varm och frisk på samma gång. 
Som en sådan där utehud skall kännas. 

Brasan sprakar. Har inte orkat stiga upp för att tända några lampor. Vårkvällen är ljus och
himlen utanför är fortfarande varm gulorange, havet himmelsblått. 
En ensam tärna flyger förbi. Gubben ringde och önskade godnatt. 

Elden i spisen har falnat, dags också för mig att stiga upp från soffhörnet och gå och
lägga mig. Arbetsveckan sparkar igång i morgon bitti. 

Go natt!




 

NAKET I ESC - ÄR DET ÄGGLIGT?


Igår kväll gick första semifinalen i ESC av stapeln. Jag satt på stugan, gubben 
hemma i lägenheten och våra pojkar på var håll i sina hem. 
Men vi strävar efter att varje år gemensamt se på ESC - om så via WhatsApp eller
på annat sätt. Det är något med ESC som är alldeles underbart, lite galet, seriöst på ett
ändå lite oseriöst sätt. Underbar show. Musik - som man tycker - eller inte
tycker om. En liten bubbla av bubbel att krypa in i några timmar om året. 

Årets finska bidrag är en låt som egentligen är enligt mig riktigt bra! 
Showen är också genialisk. Humoristisk och lite galen. 
En (nästan) nakupelle-karl som vaknar i ett ägg av jeanstyg och yrar omkring på scen 
och letar efter sina jeansshorts som han till slut får och som det sprutar pyroteknik ur.
Ja...det låter som en av de där märkliga drömmarna som man kan ha ibland. 

Nå, hur som helst. Det är inte så att det är med enad förtjusning man i Finland ser på
årets bidrag. Man skäms lite. Vilket jag tycker är helt fel! 
Låten är bra. Många säger att det inte längre är en SÅNGtävling. Till dem rekommenderar jag
att lyssna på bidragen utan att se showen. Många bidrag är faktiskt riktigt bra - utan show. 
Endel är urusla - utan show. ESC innehåller båda. 

ESC kan inte heller vara sådan som den var förr, eller förr-förr. 
Om inte ESC skulle utvecklas och på det sättet leva och hitta nya fans 
så skulle den dö ut. Och det vore ju synd. 


Sedan kan jag tycka att det är aningen dubbelmoraliskt av det finska folket i 
synnerhet att himla sig över lite nakenhet på scenen. Windows 95-man är väl
ändå som vilken vanlig karl som helst? Sådana som de flesta finnar otaliga
gånger stött på i bastun. Vi finnar är inte speciellt ovana med naket. 
Att katoliker kan hicka till är en sak - men finnar??


Och man kan ju inte påstå att Finlands bidrag skulle vara speciellt naket. 
Det finns mängder av bidrag där övertrimmade och nästan anorektiska
kvinnor uppträtt mycket lättklädda och utmanande på scen - och det är okej? 
Eller där män ständigt tar sig på sitt kön medan de uppträder. Är det okej? 

Skall det nu nödvändigtvis vara naken hud på scen så tycker jag att det är ganska
härligt befriande med en karl som ser ut som karlar ser ut mest. Med lurviga 
ben och en lite mysig putmage. Det är inget utmanande översexigt i det. 
Det är bara så människor är. Och lite kroppspositivitet skadar inte. 

No rules - jag är som jag är. 
Heja Finland! 

Blir nog ingen seger, det tror jag inte på, men hoppas
att domarna också lyssnar på låten och inte bara sitter och kikar
efter hur mycket av hans rumpa (eller annat) som skymtar. 

Oberoende så den här familjen några timmar om året i en 
flummig, bubblig, showrumba. 


 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN


Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 
Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör
sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 
Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 
som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 
100 meter inom vilken man skall hålla sig. 
Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 
denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 
men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 
utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp
som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 
Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 
lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 
Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 
men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 
Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på
att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det
språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss
fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken
fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde
vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte
av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte
tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 


Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel
som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 
upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid
att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 
man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 
gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 
Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över
konserten i våra marker. 
Och det är alldeles ljuvligt. Våren är! 


 

MÖSS OCH ROSA BLOMMOR


Vinden har vänt, det har börjat blåsa från norr vilket antagligen betyder
att de där småljuva varma vårdagarna strax är ett minne blott. 
Den lilla doftpelargonen har fått flytta in tills det blir varmt
sådär på riktigt därute. Än är vi inte riktigt där. 
Hur mysig stugan än är vanligtvis, så blir den nog snäppet 
mer hemtrevlig när man har en växt på bordet. Växter är liv. 

"Ett liv på vår planet" av David Attenborough är boken
jag skall läsa till näst. Om det är ens lite varmt i morgon
skall jag sätta mig i solen och njuta. 
Både av sol och bok. 

Även om jag misstänker att boken kan ge mig endel
att fundera på. 


Men från globala tankar till små tankar om trädgården. 
Jag hade haft lite planer i huvudet om att årets 
sommarblomsfärg skulle vara blå, men så står jag där
i plantskolan och märker att det är rosa som jag lastar
i min kärra. Jag är inte speciellt romantisktfladdrig så
där som person, men det är något med rosa blommor som
tilltalar mig. Rosa och rost och vinrött och grönt. 
Det är mina favoriter. År efter år. 


Gillar ju kontraster också - när det ruffa "fulsnygga" får möta 
det ljusa fladdriga. Vilt mot formklippt. 
Hårda material mot mjuka former. 
Motvikt som skapar harmoni. 


Strävar ju också att den här trädgården skall ha en slags 
kontaktyta till omgivningen. Växtvalet i krukorna skall inte vara för
"vräkiga" mot den omkringliggande naturen. Även om 
de växterna är långt ifrån naturliga i miljön i sig, så skall de kännas
att de har samma lite återhållsamma känsla som den omkringliggande
skogen och de karga klipporna mot havet har. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg så lade jag ut lite kvarglömda nötter
till fåglarna som hade det ganska tufft i vintern som återkom innan Valborg. 
Lite nötter hade fallit ner på marken och vips kom en liten skogsmus och bar
hem nöt efter nöt till sitt lilla skafferi där under en björkstubbe. 

Nog är det ändå fint med vår! 
Och med en trädgård att väcka. 

Ha en skön söndag alla! 



 

STUGAN KORKAD, NY SÄSONG


Landade här på stugan på torsdagen, och nu är det söndagkväll. 
Fredagen distansjobbade jag hela dagen och på lördagen åkte
jag iväg på en lunchträff med en kompis och passade samtidigt på att, 
trots den kalla våren, snusa runt lite i plantbutiker och köpa något
smått i sommarblomsväg. 

Idag söndag har jag mest skurat, putsat, fejat. I vinter har vi, som jag kanske
nämnt, haft extra mycket möss inne pga kvarglömd mat - och det märks!

Är nog van med att det finns att skura och städa efter en vinter, så det är inte det, 
men i år var det rejält mer än vanligt. 

En annan sak som hör till mina vårrutiner är att kolla att brandsläckaren är så att
säga på grönt. Och det var den ju. Har äntligen hittat en så snygg brandsläckare så
den får gärna stå framme vid öppna spisen. De röda jag tidigare haft har jag alltid gömt
bakom en gardin...heh! 


När jag anlände hit så var det fortfarande rätt bistra vindar. Hittade lite nötter
i ett skåp och lade ut det till fåglarna. I synnerhet en hackspett (hona) var ivrig med att
hämta nötter och gömma dem under barken i de närliggande tallarna. Det här är ett "höstbeteende" 
hos hackspettar så antar att det här är en ung hona som inte riktigt har koll på årstiden? 

Dessvärre märkte ekorren snabbt vad som var på gång och i samma takt som hackspetten 
gömde nötterna i tallen, var ekorren där och nappade dem åt sig själv. 
Tog inte väldigt länge innan en hungrig bofinkshane märkte att hackspetten hade små
utmaningar i att försöka klämma in nötterna i en alldeles för ung tall (tallen är inte
så djupt fårad) så smulor av nötterna som hackspetten hackat på föll till marken. 
Och vips hade bofinken också fått lite smulor att ta till. 


Idag har det äntligen varit lite känning av en vårvärme. 
Det lilla olivträdet fick komma ut på sin sommarplats och jag satt till och med
en stund i korgstolen och bara njöt av solen! 

I morgon kommer gubben och äldre grabben för att fira Valborg. 
Min svägerska och svåger är också här i grannstugan så det blir lite 
släktkalas av det hela. Det gillar vi! 

Ringde precis till gubben och sade att han nog skall hämta mina frösådder med sig
när han kommer. Just nu känner jag att jag vill stanna lite längre här än bara
över Valborg. Våren i skärgården är underbar. Lite kallare, lite senare, lite 
långsammare, men ack så vacker. Och när man väl är här så vill man inte bort. 


 

SNÖKAOS


 Som om det inte var nog med den snö som kom till helgen. 
Natten mellan måndag och tisdag vräkte snön ner. 
Hela tisdagen vräkte snön ner. 
Trafiken var i kaos. Att ge sig ut på vägarna med sommardäck
var bara att glömma. På eftermiddagen mätte jag dryga 20 cm snö
på mitt biltak! Och efter det snöade ännu mer...

Den närmaste officiella mätstationen meddelade ett snödjup på 27 cm.
Från att ha varit barmark förra veckan.  Och vi lever sista veckan i april! 

Meteorologerna myser över att sådana här väderfenomen sker bara någon
enstaka gång under ett sekel. Kunde vara ännu mer sällan om man frågar mig...

Valborg och vitsippor om en vecka - jo pyttsan! 

*

I skrivande stund är det onsdagkväll och snön smälter sakta, sakta
bort. Men det finns ju ett bra lager att ta av liksom, 
så helt i ett nafs går det inte! 

I morgon bär det av till stugan för en vecka i alla fall. Har suttit här 
i mitt soffhörn och skrivit lite listor på vad allt skall med. 
Trots alla dessa år(tionden) med stuga så är jag ändå alltid lite ringrostig med
att faktiskt få med allt så här i början av säsongen. Därav listor! 
Alla tvättade sängkläder, gardiner, 
borddukar, handdukar. Tvättmedel, schampoo. 
Datorer och sladdar, böcker, kryddor. 

Hemma blir ännu alla plantor och andra växter som skall
få flytta ut på sommarbete. Bara det nu blir sommar, heh! 

REGN - SNÖ - SNÖ - HAGEL - REGN - SNÖ


I början av april slogs något 50 år gammalt köldrekord för den
dagen i Finland. Det finns rekord som jag kunde tänka mig leva utan. 
Det är ett sådant. 

I år var jag sen med att så mina luktärter för det var bara en massa annat och
fröpåsarna föll lite i glömska. När jag sedan sådde dem så grodde de snabbt och 
jag förde ut dem på balkongen var det var svalt så de inte skulle ränna iväg
och bli rangliga. Den risken finns inte då de häromdagen fick till och med
lite snö i nacken på sig. Och ja, nu vet jag, de sköra små plantorna klarar rejält med 
minusgrader. Tuffa jäklar är de. 
Snudd på tuffare än vad jag känner mig när jag går ut. 

I höstas köpte jag mig en ny jacka av ett för mig okänt märke "Seasalt Cornwall". 
(inget betalt samarbete här inte, som vanligt, hojtar till när jag hittar nåt bra bara). 

Britter är ju bra på kläder som tål lite alla överraskningar som kan komma ner-
vräkande från himlen, och den här jackan är just en sådan. 
Varm, vindtät, regnhållande. Huva med skönaste fuskpälsen ever! 
Snygg är den också! 
Med andra ord - perfekt för en finsk höst - och vår...
...måste erkänna att jag köpte deras tunnaste jacka också, även den RAIN-tålig. 
Så där till sommaren - OM det skulle regna? 


Men även om jag verkligen gillar min jacka så är det onekligen så 
att jag börjar längta efter lite linnefladder i ljumma vindar. 

Och min vildpelargon (Pelargonium australis) visar verkligen tydligt hur
gärna den vill att det skall bli vår. Vår på riktigt. 
Sol och varmt. Kanske sommar rentav? 



Har inte i år försått så mycket alls. Luktärterna och så 
någon chili och lite paprika. 
Allt jag i vanliga fall har på balkongen skall ju i år transporteras till
stugan i och med den stundande fasadrenoveringen så försöker
hålla min våriver lite i styr så det inte blir sååå mycket att 
transportera. Lillungen med pickupen tackar ;). 

Om man nu skall leta efter något positivt i det iskalla vädret 
så är det att vårlökarnas blomning minsann inte är över i 
snabbaste rasket. Den här påskliljan har sett likdan ut i veckor nu. 
Ibland med snö, ibland utan...oftast med känns det som.


ÅRETS ISLOSSNING

 


I år tog det fem dygn för isen att släppa taget över sjön. 
Det är ett rätt långsamt skådespel, men alldeles underbart att följa. 
Och så man har längtat! 

Efter vågor. 

Det började den nionde april med att pimpelfiskarnas borrhål började få
strålar, sprickor ut från hålen. Det är många som pimpelfiskar här under vintern 
så just den dagen såg sjön lite ut som om man strösslat ut små konstverk på isen. 

Följande dag hade isen helt bytt skepnad och var som en abstrakt målning med
mängder, mängde av grå och vita toner. 
Många sjöfåglar anländer. Vi har sångsvanar, måsar, knipor, änder, storskrakar och skäggdoppingparet
som jag i år har sett checka in stränderna. 



Den elfte april var en solig dag, om än ganska kall. Det hände inte så mycket 
med isen. Den var ganska lika som dagen förut, men den var blåare vilket i och
för sig hade den enkla orsaken att det var den blå himlen som speglade sig i isen. 
Vackert på sitt sätt. 


Den tolfte april började det blåsa vilket ledde till att vattnet tydligen på något sätt 
kom åt att röra på sig och äta isen underifrån för isen ändrade igen helt utseende
och blev nu som en prickig matta av små iskristaller. Fortfarande ett helt täcke av is över sjön, 
men man kunde liksom höra hur ispartiklarna blev mindre och mindre. 

Sedan i går hände det. Jag hade varit på dagen på ett fotouppdrag och när jag kom hem
så var halva sjön isfri. På sina ställen såg man ännu issörja som låg och guppade precis under
ytan i det nu befriade vattnet. Och på bilden uppe till höger ser man två fåglar om man tittar noga. 


Det är vårt skäggdoppingar. Glad att se dem här! 
De kommer med största sannolikhet att häcka på motsatta sidan av sjön. 
Där finns stränder med vass, vilket saknas på den sida av sjön som jag bor på. 
Men härligt att veta att de anlänt och att de verkar tycka att vår sjö
är en bra plats att lägga bo på. 

På tal om fåglar så har svenska YLE haft bästa slowTV i en veckas tid nu
där man kunnat följa med fågellivet i en liten myrsjö. 
Där har varit ett tranpar, ett sångsvanpar och en mängd andra sjöfåglar som anlänt. 
Tranparet till och med lade sitt första ägg. 

(inte helt säkert om länken funkar efter att sändningen tagit slut men chansar 
på att sätta den H Ä R ). 

Har själv suttit ett antal gånger i gömslen för att fota vilda djur 
och det är så rofyllt - som en retreat nästan - man kan inget annat än
vara tyst och vänta och se. Och det gör så gott för själen! 

Lite samma med att följa med en islossning. Det går inte undan där heller, men
det finns något otroligt vilsamt avstressande i att iaktta naturens små steg 
mot det vi alla längtar efter - sommaren! 

Och i väntan på den är det bara att njuta av våren, för strax är
färgerna här. Det fräscha, skira,  gröna. 

Och inte bara det grå som varit på ytan (heh) i detta inlägg 
men också varit det som dominerat de senaste månaderna. 

ÄNTLIGEN VARMA VINDAR


Äntligen ja! Vintern har varit oerhört lång i år. 
Idag när jag var ute på en liten lunchpromenad så var det 
så där på riktigt varm. Hade bara en tunn tröja och en tunn bommulsjacka
och det kändes för mycket. Kom hem och tänkte att jag skulle sätta mig på balkongen
för att jobba på ett projekt, men efter ett tag blev det nog för kallt där i skuggan så jag
fick snällt tassa in och fortsätta inomhus. 

Men ändå, där finns ett alldeles annorlunda löfte om vår nu. 
Inte som vårvinter utan vår.
Sjön är ännu istäckt, Facebook påminner mig om att för två år sedan
gav isen vika just idag. Dröjer nog ett tag innan det sker i år, 
men med dessa temperaturen upp mot + 15 °C så skall det väl gå undan. 


Under helgen hann jag fotografera en del grejer som skall med i 
kokboken. Har familjemedlemmar som inte hade något alls emot att
se till att det inte blev matsvinn...heh! 

Den stora fasadrenoveringen har börjat i vårt husbolag. Bytandet av värmesystem från
fjärrvärme till jordvärme är inne på slutrakan. Man kan lugnt säga att det händer och
sker en massa grejer runt dessa husknutar just nu. I morse fick vi nya "grannar" då
tre stora baracker radades upp intill vårt hus. Skönt att vi ändå bor i det hus som är
närmast sjön, så inga skrymmande grejer kan komma att skymma utsikten. 
Eller jo - huset kommer ju att få en huva över sig då de börjar med att förnya
taket, men för vårt hus del blir det först i sommar och lär ta ett halvår. 
Sommar och höst är inget problem för oss, vi kommer att dra till stugan
och bo där mer än vi brukar. 

Hösten fram till efter nyår kan bli lite märkligt, men det är nog bara att
bita ihop - det blir ju fint sedan! 

Det kommer nog att kännas främmande att inte kunna gå ut på balkongen 
- den skall ju också förnyas - 
redan nu känns det konstigt att inte skaffa sommarblommor dit. 
Det är liksom ingen idé för bara några veckor. 
Så pass snål är jag att satsar hellre de pengarna på nåt extra till stug-
trädgården. Har lite så där mentalt petat på ett vägg-växthus...

...nu väntar jag bara på att hinna åka ut till stugan och mäta höjden på den vägg 
som jag tycker det skulle passa så bra mot. 

SKOLSKJUTNING, SNÖYRA OCH TANKAR OM KYRKAN


 I går morse tog ett tolvårigt barn en pistol med sig till skolan och sköt mot sina klasskompisar. 
En av tre barn dog på platsen och två fördes svårt skadade till sjukhus. 
Efter det gick han ut ur skolan, fortfarande med pistolen i handen. Hotade några andra 
ungdomar på väg till en annan skola, men han sköt inte. Åt en förbipasserande hundrastare
hade han ropat något i stil med "Titta inte hitåt". 

Mindre än en timme efter att skotten avlossats blev han fastlagen av polisen. 
Det gick lugnt till och enligt polisen hade han ganska omgående erkänt dåden. 
Han är bara ett barn. Tolv år. 
Han hade blivit mobbad. 

Alla blir nog chockade över sådant här. Skolskjutningar lämnar ingen oberörd. 
Mindre uppmärksamhet i nyhetsmedia får dessvärre de barn och unga som 
på grund av mobbning, på grund av psykiskt illamående vänder sin
sorg, sin ilska och sin frustration mot sig själv i stället. 

Bara i min rätt så lilla bekantskapskrets har jag tre olika föräldrar som
förlorat sina barn genom självmord. Också där hade en del av bakomliggande
orsakerna varit mobbning och utanförskap. Också där blev det dödsoffer. 
Barn. Ungdomar. 

Det är bara så sorgligt. Jag saknar ord. 

*

I natt var det snöyra. När jag var barn så talade man om Marie-yra när det kom
en sådan här snöstorm i månadsskiftet mars/april. Trodde länge att det hade
med Marias namnsdag eller något sådant att göra, men det har tydligen en 
koppling till Marie bebådelsedag. 

Så oinsatt i de mindre kända kyrkliga dagarna är jag att jag 
måste kolla upp vad det var för en dag egentligen. 
Det var tydligen så att ärkeängel Gabriel kom och meddelade Maria att nu är det
så att du är liksom gravid. Lagom nio månader till jul är det också. 

Mitt förhållande till kyrkan är aningen ambivalent. Jag är inskriven i kyrkan för
att jag tycker det är viktigt att man förvarar det kulturarv som kyrkorna ändå är. 
Betalar alltså kyrkoskatt. Inte så att man renoverar en kyrka med just de slantarna, 
men så där som princip. Man kanske får en burk silverputs - vad vet jag? 
Tycker också om kristna traditioner. Jag menar de flesta högtider vi firar är ju
kristna traditioner. Dem vill jag ha kvar! 
Också psalmen Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar. 
För de flesta är det en vårsång bland alla andra. 
Som Idas sommarvisa, fast lite äldre. 

Men är jag kristen? 
Det är en filosofisk fråga som jag knådar på ibland. 
Och behövs kyrkan? Om där sitter fem kråkor på söndagsgudstjänsten?

Efter gårdagens skolskjutning öppnade kyrkorna sina dörrar och människor 
kom, sökte sig till något. Gemenskap? Stillhet? Trygghet? Bön?
Är det så att när det krisar så är steget till kyrkan trots allt inte så långt som man 
skulle tro? Är det ändå där man söker - och kanske finner - svar på existensiella
frågor som man annars inte hittar svar på? 

Man skriver ganska mycket om att i synnerhet unga män söker sig till kyrkan, 
funderar mer på trosfrågor. Man reflekterar kring vad det kan betyda och vad det beror på. 
Finns det ett behov att söka sig tillbaka till någon form av trygghet, något traditionellt?
Kanske till och med en längtan efter något konservativt? Kan det vara ett steg bakåt, eller
är det bara ett tecken på att man tröttnat på allt det ytliga som råder? 
Och vill ha något nytt? Och detta nya finns i tro? 

Kanske är det samhället som är i obalans? Vår ständiga strävan efter att 
bli bättre, snabbare, effektivare och det med allt mindre resurser. 
Borde man verkligen lyssna på det rop som kommer från skolorna? 
Det är för stora grupper, det finns för mycket annat som lärarnas tid
skall räcka till för än att lära och vara med barnen. Men ekar det för döva öron? 
Som så mycket annat? 

Sådant snurrar i mitt huvud denna kyliga, vintriga vårkväll. 

OM KOKBÖCKER


 G L A D   P Å S K  
till alla er därute i slott och koja! 

Har skakat av mig min melankoli och har roat mig med att välja och vraka bland
bilder som skall komma till min kokbok. 

Snubblade över en favoritfoto som jag knäppt för några år sedan av 
en av påskens favoriter - pasha. 
Knåpade då ihop lite morötter av marsipan och smulade Oreo-kex till mylla. 
Blev liksom påsk och vår i samma efterrätt. 

Har nu röjt i alla mina urrivna och printade recept. Det har blivit några genom åren kan 
jag säga. Men skönt att gå igenom dem. Slängde en hel del. Maträtter som bara
varit en engångsföreteelse i mitt kök. 

Idag skall jag gå igenom några kokböcker som jag har här hemma och plocka
fram de där favoriterna från dem. 

En av mina absoluta favoriter under åren har varit - och är fortfarande -
Anna Bergenströms kokböcker. 

"Annas mat" (1991) och "Vinterns goda ting" (1995) är nog de mest tummade
kokböcker jag har. I synnerhets "Vinterns goda ting" ger mig 
härliga nostalgivibbar. Den är också mer än bara en kokbok. 

Jag har också en del andra böcker av duon Anna och Fanny B. 
"Det goda enkla" (2014), "Under valnötsträdet" (2006) och 
"Kärlek, oliver och timjan" (2001). 

De är alldeles galet vackra böcker, men av någon orsak har de mer blivit böcker som
jag bläddrar i för de vackra bildernas skull och för att insupa inspiration. 
Kanske var det då det började bli allt vanligare att googla fram recept? 
Tänk, jag minns inte! Och ändå var det alldeles nyss - eller? 

Hur som helst så märker jag att det lite börjat utkristallisera vad jag skall ha med
i min lilla kokbok. Jag kan ju inte ha med allt - skulle bli en sådan gigant, och ett
verkligt sammelsurium av husmanskost, medelhavsmat och asiatiskt. 

Just nu - det kan ju ändra - så lutar det lite åt husmanskost. Vardagsmat. 
Med tyngdpunkt på sådant som man tillreder efter årstid och som man tillreder 
kanske en eller ett par gånger i året. 
Med andra ord just så sällan att man kanske vill checka receptet
så där i stort i alla fall. 
Lite nostalgimat. Blandat med nyare favoriter. 

Kanske? Svårt att avväga...
... får fortsätta fundera. 

För att nu skall jag ta mig till köksregionen och göra något så ovanligt, 
för att vara jag, som att baka! Inget mindre än en citronpaj med
marängtäcke. Det om något är nostalgi för mig, för den minns jag som en
påskefterrätt då jag var barn - och det är hörni väldigt länge sedan det, heh! 


OLIK KÄNSLA AV ENSAMHET


Nu hände det sig att jag packade mitt pick och pack och återvände hem
från stugan. Även om jag älskar den lilla stugan på udden så denna gång
var det i ärlighetens namn bara ganska kallt, råfuktigt - och ensamt! 

Allt annat utom det sistnämnda var jag beredd på, men inte på att jag skulle
känna mig ensam. Det var nytt! 

Jag är ju rätt så introvert av mig och har hela livet trivts alldeles utmärkt 
i mitt eget sällskap, därför kändes ensamhetskänslan lite överraskande! 
När barnen var små, och man själv var uppe i det mest hetsiga livspusslet
med stressigt jobb och en fartfylld fritid så var det där att komma ut till stugan,
till havet, till skogen, till tystnaden som en lisa för själen. 
Plötsligt kunde jag andas djupt och lugnt. 

Under en tid innan jag blev utbränd på jobbet minns jag att det var
fantastiskt att få tillbringa en hel vecka ensam på stugan och bara hitta 
mig själv och mitt inre lugn igen. Hur jag då drömde om att sedan när barnen
inte bor hemma mer, sedan när tid finns, sedan när möjlighet finns, sedan skall
jag bara vara på stugan - hela tiden - från tidig vår till sen höst! 

Nu när sedan är här märker jag att jag saknar det inte alls
på det där nästan maniska sättet som jag gjorde då. 
Och framför allt så kände jag mig ensam. 
Det var inte alls magiskt att tassa upp på morgonen och gå ut för att kissa. 
Det var bara kallt. Fuktigt och kallt. 

Det var för tidigt för att pyssla i trädgården, det mesta var ännu fruset. 
Fruset och fult. Hjortarna hade bajsat på mina trädgårdsgångar. 

På spaljen för min clematis flagnar färgen, den ser inte alls så fin ut längre. 
Det är för kallt att måla, eller kanske jag borde såga bort den helt och hållet? 
Den har blivit lite skev också. Skev och sned och ja...ful. 
Jag hittar inte sågen, så jag går in. 

Skriver artikeln som jag lovat - långt före deadline - vilket är skönt.
Det går snabbt när jag väl sätter igång. Brasan hinner inte ens falna innan jag
blir klar. Bra flow där. Vad skall jag nu göra? 

Blir rastlös och känner mig ensam. 
Sätter på radion och babblar i telefon. 

Inser att jag vill hem. Vill inte stanna kvar. Inte nu, inte än. 

Kanske är det den långa vintern som ännu håller kvar sitt melankolitäcke på
mina axlar. Kanske är det vårens långsamma framfart med väldigt få
riktigt soliga dagar som matar min nedstämdhet och får mig att känna
den sortens ensamhet som jag inte alls är van att känna? 

Kommer hem och gubben undrar; 
- Är du hemma redan? 

- Jo, jag kände mig ensam, piper jag lite nedstämd. 

- Det var lite ensamt här också utan någon som snusade intill mig, svarar gubben med ett flin.