ÅRET I ETT NÖTSKAL



Det hör väl lite till att summera året som gått såhär när året börjar dra på sin sista vers. 
Egentligen, när jag tänker efter, så har året gått i sakta lunk. Inget speciellt har hänt, den ena 
dagen har lagts till den andra och ja...plötsligt är det nyår igen. 

Eller klart det har hänt grejer! Som att i husbolaget där vi bor har det genomförts en 
omfattande renovering. Vi har fått jordvärme, laddningsstationer för elbilar, 
nya gavlar på huset med bättre isolering, förbättrade inglasade balkonger och
till våren skall fasaderna ännu målas och trädgårdsområdet fixas upp med ny gräsmatta och
nya växter. Ny asfalt på parkeringsplatsen. Det blir nog fint! 
Så visst har det hänt grejer i närmiljön, men utöver det så har det varit ett stilla lunk. 

Så fort tillfälle gavs så smet vi till stugan och bodde där nonstop hela sommaren så 
vi slapp det mesta oljud och damm och "elände" därhemma. 


Efter den där galet kalla och snöiga (!) våren så blev det varmt
ungefär i samma veva som vi landat på stugan. Under vår vistelse där
har jag antecknat att vi åt en (!) gång inne i stugan, alla andra måltider
åt vi ute på verandan som är inglasad men har ingen dörr som 
man kan stänga. Varför jag minns den där ena gången är för att det
råkade vara den dagen då jag hade mina barndomsväninnor
på den årliga tjej-helgen. Skulle kanske inte annars lagt det på minnet heller, 
men "mina flickor" påpekade att efter alla år med dessa tjej-helger så 
var det första gången vi blev tvungna att pga vädret äta inne. 

Nå, det var nu lite sommarväder-kuriosa. 



Vad gjorde vi annat? 
Jag jobbade förstås, vi åkte på utfärder, kortare och lite längre. 
I år blev det faktiskt inte att resa någonstans alls. Vi hade vänner på
diverse middagar och ordnade bastukvällar. Barnen kom och hängde med oss på stugan. 
Min rygg strulade så jag kunde inte traska i skog och mark fullt så 
mycket som jag hade velat. Läste också mer under året än jag gjort på länge. 
Kanske just den där downshiftade livstilen på stugan gjorde att det på ett annat sätt
fanns både tid och ro till att läsa. Annars läser jag mest just innan
jag skall somna på kvällen, men i somras kunde jag parkera mig i en 
skön korgstol precis när andan föll på. 

Fanns inte så mycket att göra i den lilla trädgården heller. Den tar sig och
börjar växa till. Nästa sommarens projekt är väl att börja gallra ut lite och flytta
på vissa perenner som behöver delas. 


Fick ett infall och skrev på Facebook ett litet utrop om en kattunge och
lite efter midsommar fick jag höra att det fötts kattungar och att en var ledig. 
Så vips bara hade vi blivit med katt från hösten. Lilla Iris flyttade hem med oss
då vi lämnade stuglivet och kom hem till renoveringskaoset. 
Huset var fortsatt inplastat, men bara efter någon vecka togs den bort och
man kunde se ut igen - och framför allt - det kom dagsljus in! 

Hösten fortsatte vara mild, och övergick i en lika mild vinter. 
I skrivande stund är det grått och regnigt därute och någon plusgrad. 

Känner mig lite ambivalent till det hela. Fotografen i mig saknar nog snö-
tunga granar och gnistrande kalla dagar. Trädgårdsmänniskan i mig tackar för
varje varm dag som höjer på chanserna för de i annexet på stugan övervintrande
växterna. Det är ändå så med mig. Så fort julskinkan har smultit i magen 
och de sista pepparkakorna är uppätna börjar jag rikta mina tankar mot nästa vår
och en ny odlingsperiod. Väntar redan till att höra de första flyttfåglarna återvända. 

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där lite banala vardagliga. 
Och det är ju bra det - för mitt 2024 var just så - vardagligt, fast på ett skönt sätt. 

Hur var ditt år? 

Kram Maggi


 

JULDAGSMORGON


...eller förmiddag är det ju nog. Vi gillar att sova länge då tillfälle ges. 
Gubben kan stiga upp tidigt på morgonen och ta sig en kopp kaffe med
något smått, mata katten, läsa tidningen, men sedan kryper han
gärna ner bredvid mig och snarkar vidare en stund. Katten likaså. 
Hon har anammat familjens goda sovvanor med berömligt betyg! 

Gubben hade redan gått ut för att värma bolagets juldagsbastu nere vid
stranden då jag kravlade upp mig från sänghalmen. Kokade mig en kopp
espresso och tände samtliga ljus i min adventskalender. 
Under 24 morgnar i advent har jag druckit mitt morgonkaffe i ett litet 
ljus sken. Det har kanske varit den mysigaste adventskalender någonsin! 
En liten stund av stillhet och ro innan vardagen kör igång. 


Julmaten sjönk som en sten i magarna på oss alla, så där
som den skall. Man blev lite för mätt, så där som man skall. 
Fast på ett bra sätt, inte så där att man proppar i sig utan 
faktiskt uppskattar och njuter av varje tugga. I år hade jag
dammat av den sk "finservicen" som jag i tiderna fått av min
mamma. Under några år har den blivit lite bortglömd och inte
så ofta framplockad. Men onekligen är det lite extra festligt
men skira fat och kristaller som glimmar. 

Nu skall jag gå och göra mig en smörgås med kvarbliven rom 
på rostat bröd, och slötitta på någon film innan äldre grabben ramlar in
för att bada julbastu. Sedan blir det att äta upp resterna från gårdagens julmiddag. 
Det får gärna bli över julmat till juldagen, men sedan är jag nöjd om det
börjar bli tomt i skålarna. Älskar julmat, 
men inte i oändligt många dagar...;)

Kram Maggi

 

JULEN ÄR HÄR OCH LYSER FRID PÅ JORDEN


Man kunde ju önska att det skulle så vara. Frid på jorden.
Verkligheten är som vi alla vet en helt annan. 

Det oaktat tänker jag att det nog inte är fel att för några
dagar faktiskt stänga ute det man inget kan påverka och stiga in 
i den magiska saga som julen kan vara när den är som bäst. 

Talade idag med en person om det här med att det är barnen som
gör julen, men jag håller inte helt med! 
Det är barnasinnet som gör julen - hos både barn och vuxna. 
Visst är det en annan stämning när det finns barn som yrar och väntar
på julgubben och på att få öppna paket. Ibland kan det ändå bli för mycket av det goda. 
Förväntningar blir för högt uppskruvade och kanske förväntan byts ut i besvikelse. 

Jag kanske i tiderna tänkte så också när mina ungar var små, att barnen gör julen, 
men numera älskar jag våra vuxenjular. 
(jag kanske ändrar mig igen om det blir barnbarn något tag, förmodligen gör jag det?) 

Under åren har vi blivit färre runt julbordet, 
men det kommer nya människor in i familjen i stället. 
Det blir en ny sammansättning. Traditionella julsmaker
dukas fram från år till år. Vissa uppdaterade rätter tar för sig och knuffar undan
något som ett tag hängt kvar men inte lyckats charma de nya människorna
och får stiga åt sidan. I den vuxna julen får klapparna en mindre roll. 
De finns, men ofta mer som något lite skämtsamt eller så något verkligt
behövligt. Framräckt med ett (förhoppningsvis) fyndigt rim. 

Luften fylls av matdoft, av brinnande stearinljus och stilla julmusik
som strömmar ut någonstans i bakgrunden. Hyacinten håller på att slå ut
och blanda sin doft med alla de andra juldofterna. 
Skenet är dämpat i hela huset och det blir som att vara i en annan verklighet. 
En sådan verklighet som vi behöver - i alla fall några dagar om året. 

Låt oss ta ett kliv in i julmagin. Och stanna där ett tag. 

Fridfull jul! 

Kram Maggi

 

MILDA VINTER


Har rasslat ner i mitt soffhörn för att dåsa lite efter maten
innan jag släpar min lekamen till duschen för en välbehövlig tvagning. 
Häromdagen knåpade jag ihop, med kattens "hjälp",  några snögubbar av den
sista biten kokosfett och lard som jag hade kvar. 
De skall hängas ut till småfåglarna till jul är det tänkt, även om 
det inte är speciellt kallt än.

Det börjar sakta lugna ner sig på arbetsfronten och det gillar vi för
då känner jag att jag kan ta emot julen med hela hjärtat! 
Lite så där som det kanske var förr? Eller vad vet jag, jag kanske bara
inbillar mig att det var så. Att julen liksom blev en "kronan på verket-fest" 
när allt höstarbete var gjort på en bondgård. Lite så där
som på Emils tid. Och innan det också. 

Väntar febrilt på att en bok skall komma ut i e-boksformat. 
Det är den femte delen i en bokserie av Mikko Kamula 
(tyvärr tillsvidare bara på finska) 
som handlar om finsk senmedeltid och blandar på ett otroligt bra sätt
historik och fantasy i den form som gammal folktro beskrivs i vårt
nationalepos Kalevala. Sträckläste de första fyra böckerna! 

Det är något som får det att dallra i mina fornnordiska gener när
jag läser dessa berättelser. 

*
På tal om gamla tider. 
Vi skrattade gott med gubben häromdagen när vi kom underfund med att om vi
skulle slå ihop oss två till en person så skulle vi ha klarat oss alldeles utmärkt
förr i tiden. Gubben älskar potatis, sill och surbröd. Skulle han bara behöva äta 
det resten av sitt liv så skulle han knappt klaga. Jag skulle....och klaga högljutt! 

Och om jag skulle behöva leva resten av mitt liv med enbart levande 
ljus inomhus så skulle jag klara mig alldeles utmärkt.
Till och med trivas med det. 
Skymning. Skymningsljus. Vilka vackra ord. 
Och vilken skön belysning att vara i. 
Han skulle gå ut på svaga isar för att slippa det...

(Klarljuslampan jag i ett svagt ögonblick köpte åt honom till farsdag 
är hans käraste ägodel för tillfället...)


Lite gammeldags känner jag mig också när jag plockar fram sigillacket och 
börjar smälta det för att kludda ut det på julpaketen och trycka stämpeln med
G o d  J u l
i det smälta lacket. Och det doftar så gott! 
Jag gör nog det bara för doftens skull, och för att det är så rofyllt - det går inte att 
skynda på ett sigillack - det tar den tid det behöver. 
Så inget för sista minuten-paketen precis.

Lika lite som rimmen skall lämnas till sista minuten. Jag har gjort det så många
gånger och jag kan lova att efter veckors jobbstress, julmats-yrsel och en 
julstädning på det så är i alla fall inte min diktådra speciellt aktiverad. 
Så jag tänkte som så...jag kan städa och laga mat med en trött hjärna, 
men rimma skall jag med en utvilad dito. Så har faktiskt rimmat jul-
klappsrimmen i god tid i år. Ibland när jag skrivit rimmen i sista
minuten så har de blivit så kryptiska att inte ens jag själv
begripit hur jag tänkt när det är julafton och de läses upp...

Nu skall det bli en uppfriskande dusch! 


Kram Maggi

OM LÄNGTAN TILL NATUREN


I mitt jobb har jag bråda veckor just kring årskiftet, det blir att sitta mycket 
vid datorn och jobba på, och kvällarna är ju som känt den här tiden
på året inte speciellt ljusa så för det mesta är det mörkt när jag har läge att
ta mig ut på en promenad. Glad ändå att jag inte behövt ta veckosluten till hjälp
för att hinna med jobbet - vågar knappast tänka tanken - men det har gått
väldigt smidigt i år och då blir ju veckoslutsledighet lite som en extra belöning.
När man liksom mentalt på förhand förberett sig på att kavla ärmarna om så behövs. 

Senaste veckoslut var dock helt ledig, och långledigt dessutom då 
självständighetsdagen inföll på en fredag. 

Så på lördag åkte jag ut en sväng. Lite planlöst startade jag men fick för mig 
under rattandet av bilen att åka en sväng till stugan och kolla läget där. 
Allt väl, ville egentligen mest kolla de övervintrande krukväxterna som står i
det sk annexet där ingen värme är på. Men det är ljust där med nästan hela långväggen
av fönster. Inne i stugan är det skumt så här års i och med att taket är brant och har
långa taköverhäng som äter upp massor av det lilla dagsljus som kommer
in genom fönstren. 

Tills vidare såg växterna ut att må hur bra som helst. Å andra sidan har vi knappt
haft dagar med minusgrader, så återstår att se när vintern biter till ordentligt. 
För det lär den göra? 



Att det varit en mild höst fick jag bevis på då jag gick en sväng i träd-
gården och fick syn på smultronplantorna som hade klämt fram några blommor! 

Passade också på att hänga upp några av mina fågelmatskottar som jag fixat till
och fylla på de stora fröautomaterna som jag har i omgivningen. 
Njöt löjligt mycket av lugnet och tystnaden och av mötet med den 
orädda och ganska så nyfikna älgen som jag mötte. 
Hon och stannade upp ett tag och tittade lite nyfiket på varandra innan vi 
fortsatte åt vart vårt håll. 
(Hur jag vet att älgen var en hon? Det vita på bakbenen går på älgkon betydligt högre upp, 
typ ända till svansfästet. Det brukar man kunna se även på långt håll) 



Muehlenbeckian som jag hade i somras i ett par stora krukor verkade
också ha föredragit den milda förvintern. Under några år har jag lyckats över-
vintra muehlenbeckian i kruka, men det kräver nog en fortsatt mild vinter. 
(De här krukorna är så stora så de rymdes inte in i annexet). 


När jag på morgonen startade så visste jag ju inte riktigt vart jag skulle åka och då 
jag åker iväg med den "planen" så har jag ofta en termos med kaffe och ett par smörgåsar med. 
Finns inget värre än att bli kaffesjuk och lite småhungrig och bli tvungen att 
stanna på en bensinstation för att få i sig en kopp varmt kaffe och en smörgås. 
Gillar så mycket mer att stanna på någon naturskön plats och inta min kaffelunch där. 

Nu blev det att göra det vid stugans trädgårdsbord. Inte helt fel det heller! 
Medan jag satt där och tuggade på min smörgås så började skogens mesar nyfiket
ta sig närmare de påfyllda fröstationerna och de upphängda fett-kottarna. 
Efter jul- och nyårshelgerna skall jag nog åka hit igen och unna mig en vinterhelg i stugan. 



Väl hemma kom längtan efter julen över mig. Det doftar hyacinter
i vår hall och adventsljusen lyser i alla fönster. Adventstiden är
det bästa med julen tycker jag numera. Julafton kanske är den där
"utlösningen" som man vet skall komma, medan adventstiden är
det där underbara "förspelet" som kan vara så nyanserat. 
Ni vet vad jag menar?! 

Egentligen är det helt knasigt att jag inte äter risgrynsgröt oftare för
jag kan tycka att det är så galet gott! Kanske å andra sidan lika så bra
för i min värld skall det finnas ett rejält smöröga i gröten och inte skall man spara
på krutet då det gäller socker och kanel heller. 
Mycket av allt är bäst! 


För något år sedan fann jag utterspår vid stugan, men den här gången
var det rätt tomt med spår alls. Eller utgående från vad jag kunde se i den tunna snömängd
som hade snöat därute i skärgården. 

Här vid hemsjön har vi lite mer snö och där havet ännu svallade fritt
har sjön börjat frysa till. Och häromdagen när jag gick till sjöstranden så 
såg jag att uttern minsann under de mer mörka av dygnets timmar tassat både 
hit och dit över isen. Det är kanske det bästa med vinter och snö (kanske det enda?) 
att man får en slags facit över vilka djur som rör sig i ens egna tassemarker. 

Längtan till naturen har bitit sig fast vid mig. 
Någon vecka till och jag kan lämna kontoret lite mer. 
Längtar! 

Kram Maggi




 

FINLAND 107 ÅR


För några år sedan "ondgjorde"jag mig lite frustrerad över att
vi i Finland fortfarande firar vår självständighet så mycket 
med att minnas kriget mot Sovjet. All respekt åt de som krigade
för vår frihet, det kommer jag alltid att känna, men undrade då om man 
inte kunde släppa det här med kriget ändå och lyfta fram ett annat firande? 

Efter vad som hänt i Ukraina och i och med att vi delar 1340 km landsgräns med
Ryssland som visat sig vara nyckfull och inget att lita på så har jag lite ändrat mig. 
Vi skall nog inte glömma kriget. Även om det går en generation eller två. 
Världen är inte så stabil som jag har (velat) tro under mina knappa 60 år på jorden. 
Jag har bara haft tur som fötts just till en lugn period till ett land som sedan jag
föddes, och innan det, efter kriget, ökat i välstånd. Skall vi kunna förtsätta med det? 

Finns så många orosmoln på de politiska och ekonomiska himlarna att jag tvivlar. 
Hoppas innerligt att jag har fel och att vi igen återfår den tilltro på framtiden som är 
så viktig. På så många sätt. 

Dricker mitt morgonkaffe medan det sjätte kalenderljuset brinner. 


När jag frågade ungarna om de vill komma på middag på självständighetsdagen var 
jag lite förberedd på ett "njaaa...." i och med att vi faktiskt ätit tillsammans senaste söndag. 
Men smått överraskande sade det att det är klart det, och de frågade också att 
nog åker vi väl till gravgården också? För att tända ljus på våra familjegravar (både min pappa 
och min svärfar deltog i kriget) men också besöka hjältegravarna intill kyrkan. 

När pojkarna var små och yngre så hörde det till traditionen, men sedan de blivit 
vuxna så har de (givetvis) valt själv, men jag upplever inte att det varit någon
trängsel direkt att delta i dessa besök till kyrkogården. 

Men nu plötsligt är det en annan ljud i skällan. Jag föreslog till och med att vi kunde
ta gemensam middag på lördag eller söndag istället (av vissa ointressanta orsaker) varpå
lillungen gav mig en liten, kärleksfull men dock, uppskällning på WhatsApp. 
"Man flyttar en del middagar, men man flyttar inte på en Självständighetsdagsmiddag" 
var kontentan av hans meddelande. 

Också äldre grabben var inne på samma linje. 

Alltså dukar jag glatt fram finporslinet och kristallglasen för nu var det minsann
lite högtidliga vibbar i luften. 
Och varför inte? Det är inte så ofta jag plockar fram den servicen, så varför inte
passa på att damma av den en dag som uppenbarligen har fått en större 
betydelse för min avkomma än vad dagen tidigare betytt för dem. 

Och till att dagen fått en djupare mening för den unga generationen är helt
klart i världsläget. Det är oroligt, det är krig i Europa och mycket känns lite ostabilt. 
Både när och fjärran. 


Då är det läge att plocka fram traditioner. När barnen var små så ville jag förmedla
självständighetsdagens högtidlighet så det blev ofta en riktigt lyxig middag då. 
När champagnen (läs skumvin) hälldes upp skålade pojkarna:
Tack och lova att vi inte är en del av Ryssland. 

För tänk att det kunde vi vara. Om inte. 

Ända sedan Novgorods tider, och före det, har det varit oroligt vid vår östra gräns. 
I min naivitet - den som fick mig att önska lite annan fokus på självständighetsfirandet än
att minnas kriget  - hade jag tänkt att det skulle förbli lugnt längs gränsen nu. 
Men så kommer det inte att vara. Det är något med grannlandet i öst som är så som det alltid varit. 
Och när jag tänker efter, kanske det är så som det alltid varit med alla länder? 
Vi, mänskligheten, lär oss inte, vill inte ta till sig av vad man gjort fel tidigare. 
Kanske är det rentav så att människan vill kriga? Att evig fred inte ens kan existera? 

Tanken gör mig än mer tacksam över den fredstid vi haft, och i vilken jag 
fått leva hela mitt liv. Hoppas också mina barn skall få göra det. 
Det har varit en självklar tanke för mig, men ibland är jag inte längre 
lika övertygad som jag varit förr. 



Stannar till vid hjältegravarna. 

Tänker på alla de som kämpar i Ukraina, men också de på fiendens sida. 
Liv som bara försvinner för att någon maktgalen vill så, och andra liv för att någon 
måste försvara sitt land. De som ligger begravda här hade inga val, de måste försvara vårt land. 
Och i förlängningen mitt land, min frihet. 

Och det är jag med insikten över hur världen utvecklas mer tacksam än någonsin för! 

Det blev lite moll-betonat inlägg kanske, trots kristaller och gratinerad hummer. 


Kram Maggi


 

ISEN HAR LAGT SIG PÅ SJÖN


Igår lade sig isen på sjön. 
En alldeles tunn, tunn isskorpa som sakta växer till
och slutligen möts i ett enhetligt istäcke. 
Skört som den tunnaste glas, men ändå ett lock. 

Idag har det snöat, inte mycket men ett tunt lager som lagt sig
ovanpå den tunna isen och gett hela sjön ett vitt täcke. 

Det har blivit sen kväll, gubben har gått och lagt sig och
katten har skrynklat ihop sig på en skinnfäll här intill. 
Det enda som lyser är adventsljusstakarna i fönstren och
ett par levande ljus på bordet. Det är det ultimata lugnet. 
Har lagt på en skiva med klassisk adventsmusik. Klassiskt som Händel,
Bach, Schubert och Vivaldi inte som Wham och Carola. 

Jag tycker ju om de julsångerna med, men just i den sena kvällen
är det ofta klassiskt jag lyssnar på. Det är lite som att bli vaggad. 

Det är förresten intressant hur olika musiksmak vi alla i familjen har. 
Jag lyssnar gärna på klassiskt och jazz. Och "vanliga poplåtar" i synnerhet då jag 
kör bil - och gärna fort - och får skråla med. 

Gubben är en stor vän av dansbandsmusik och svensktoppen.
Också musicals, även om han inte är speciellt intresserad av att se
musikalerna. Mer att musiken är okej. 
Och så det där med "vanliga poplåtar". Inte stänger han radion i 
bilen fast det kommer sådant. 

Min äldre grabb är mer för rapp och lite udda musikgenren.
Som mongolisk strupsång till exempel.  Det är förresten galet tufft! 
Och så "vanlig popmusik" - förstås. 
(Nu skäms jag lite för jag har ingen aning om vilken sorts musik
min kommande svärdotter från Sydkorea lyssnar på...tror jag aldrig 
hört henne lyssna på någon speciell genre, eller att hon nämnt nåt
om sin musiksmak - måste fråga när vi ses nästa gång). 

Och lillungen lyssnar gärna på femtiotalsmusik och till och med fransk chanson, 
och musikals och så "vanlig popmusik" - förstås. 

Man kommer liksom inte undan den där "vanliga popmusiken" som 
är rätt harmlös och kommer från alla kanaler hela tiden, men när vi
själva väljer att lyssna på musik bara för oss själva så blir det
väldigt olika. Vilket jag faktiskt aldrig tänkt på förrän nu! 

Sedan är vi nog alla lika okunniga om finsk popmusik. 
Det har inte heller varit på något sätt ett medvetet val, det har bara blivit så. 

*

Nå det här blev nu ett lite märkligt svammelinlägg (igen) men jag skyller på
att min hjärna har lagt sig i det där "bli vaggad- läge" som klassisk musik
gör med mig. Isynnerhet efter en tuff arbetsvecka är det minsann skönt att 
försätta sig i den känslan. Känner mig lite som isen som lägger sig. Långsam. 
Bara vara i ljusets sken och låta Ave Maria 
strömma ut från högtalaren. Kan inte bli mer rofyllt! 

Kram Maggi

FÖRSTA ADVENT


Så tände jag då det första ljuset i min adventskalender. 
Och amaryllisen i vas slog lagom ut dagen till ära. 
Jag var till gravgården och tände ljus på familjegraven, vandrade lite
omkring på gravgården i ett meditativt duggren. 
Inte det optimala vädret för att trolla fram julstämning, men
det finns ett sådant lugn i disväder att jag gillar det bara av den orsaken. 
Pojkarna kom på middag och i det stora hela var det en 
skön helg på många sätt. 
Lite avslappnat slö och kravlös. 


När jag rotade i kistan med julpynt så hittade jag mina juldoftspåsar. 
De har jag inte haft framme på år! 
De innehåller kanel, stjärnanis och kryddnejlika och under många år
spred de en juldoft omkring sig, men nu i år fanns nog ingen doft kvar hur
jag än vände och vred och skakade på påsarna. 
Men jag sprättade upp en liten bit söm från påsarna och bytte ut
innehållet till lite färskare varor - med doften kvar. 
Och tadaaaa....nu doftar det lite svagt av julkryddor i hemmet igen. 
Även om jag inget bakat eller ens kokat glögg. 

*

Nu har jag fått en katt i famnen och skrivandet sker med ena handens fem-fingersystem
så lika bra att sluta skriva och krafsa spinnande katt bakom örat istället. 
Sådant är också viktigt!

Kram Maggi
 

ADVENTSGÅVA


Bara några dagar kvar till lillajul och advent. Och jag har fått en icke-materiell gåva i förtid! 
Bara för någon dag sedan - och tidigare än beräknat - kunde bygg-gubbarna i sina 
gula jackor börja ta bort plasten även på sjösidan av huset, och ett par dagar senare
tog de ner ställningarna. Aaah! Det vart ljus! 
Fascinerande att se hur de monterade ner ställningarna genom
balansera på de där smala "käpparna" som håller ihop hela härligheten. 
Lätt som jag har för att få yrsel när jag ser någon balansera så där så 
fick jag hålla i mig i tangentbordet när de höll på utanför mitt fönster! 
Men nu ser jag sjön igen. Så jag längtat! 

Som en extra bonus dagen till ära satte sig en sparvhök på en gren 
utanför mitt fönster!

Men i och med att det åter kommer ljus - om än bara blekt novemberljus - 
in i lägenheten så fick jag snällt ta till skurtrasan och gå över alla ytor. 
Trots att jag tyckt mig städat så hittade jag en hel del ställen där 
damm från fasadrenoveringens olika skeden kommit in och lagt sig i 
skrymslen och vrån. 


Men som sagt, strax är det första advent och eftersom det är den
tiden på året då jag jobbar nästan alla vakna timmar (lite överdriver jag ;))
så plockade jag fram julpynten redan förra veckoslutet för att gå
igenom vad som skall få komma fram denna jul. 
Gör så varje jul, att jag varierar lite, men i år får jag ju lov att 
tänka på en viss liten Iris. Hon är en fasligt snäll katt som faktiskt inte
söndrat något alls. Inte klöst eller bitit nåt heller. 
Eller jo, allra första kvällen hos oss så bet hon av sladden till mina
knapphörlurar, men kommer inte på annat som hon skulle förstört. 

Det oaktat så fick mina småsmå tomtar i något material som jag skulle tro 
kan gå i tusen bitar om de faller i golvet flytta in i tryggheten av en glaskupa. 


Och för att inte utmana ödet alltför mycket så tror jag att mina
fjädergranar i år får stanna i den gamla kistan där julpynt bor resten av året
och kanske komma fram till julen 2025. De liknar alldeles för mycket Iris´
egna leksaker för att hon skulle kunna låta bli dem. 
Undrar om en katt någonsin skulle kunna låta dessa vara ifred, om jag skall vara ärlig? 


Kram Maggi



 

BEREDSKAP I 72 TIMMAR

 


Senaste måndagen, när jag rotade efter något i tvättstugan, såg jag att jag hade en
vattenkanister stående där. Jag brukar ha det, mest för att ha vatten om det skulle bli
avbrott i distributionen av någon orsak, men lika mycket för att lätt kunna
ta vatten med om jag skulle åka till stugan på vintern eller välja att åka 
och campa någonstans. Eller bara för att det är en vana för mig att ha vatten hemma. 
Nå, nu var bäst före datumen för vattnet redan lite förbigånget så i vanliga fall
skulle jag börjat använda bort vattnet, men den här gången tänkte jag testa hur bra
min hemberedskap är att klara de där i minimi 72 timmar. 

Ett litet experiment helt enkelt. Och jag hade inte förberett mig alls. 
Men jag trodde nog att det skulle ordna sig. 

Värmen i hemmet kunde vi ju inte stänga av, och jobba måste jag så 
den biten fick jag ge avkall på.  Lite fusk då jag via jobbet var i
kontakt med yttervärlden i form av nyhetsflöde. Men grävde faktiskt fram min
gamla radio och hittade till och med batterier som passade! 


Plockade fram mina utfärdslådor som innehåller allt möjligt som kunde vara bra att ha. 
Till exempel visste jag att jag hade både gaskök - och gas! 
Har dessutom ett par Trangior och inget mindre än tre sk kvistkök (tror det också kallas vedkök,
men ved är att ta i, kvistar och kottar är det man använder). 
Så nog skulle jag få till varm mat alltid! 
Inte lika behändigt som om man hade en vedspis i köket - och få värmen på köpet - 
men nog skulle vi klara oss! 

Och så hittade jag också en knippe engångstallrikar. 
Yipiii...det sparar lite disk! 



Till disk behövs ju som känt vatten och det hade vi inte i denna spontana utmaning
i överflöd. Med andra ord var det välkommet allt som man kunde använda som inte
krävde speciellt mycket disk. Använde tex samma kaffekopp, torkade bara av den
med lite fuktigt hushållspapper. Inte den tekniskt sätt mest rena koppen efter 72 h, 
men kaffet smakade lika bra oberoende. 

Trodde att jag skulle ha haft mer engångsknivar och -gafflar, men tji fick jag. 
Den bunt av dem jag tänkte på - de finns på stugan. Nåväl, det gick bra att
bara torka av metallbesticken också. 


Eftersom jag tänder ljus varje kväll och brukar förse mig med rejäla buntar
av tändstickor, så tänkte jag inte mer på det, tills jag tog asken och skulle tända
på gasköket och märkte att jaha...här var det bara använda stickor i asken. 
Jag har den ovanan att lägga använda tillbaka. Något som gubben blir vansinnig på
när ha tar en ask för att gå tex och värma bastun, eller ut på en pipa som han gör nu och då. 
Och där ute märka att asken skramlar lovande...men! 

Hade dock ett par askar oanvända tändstickor så inga problem där! 
Sedan har både gubben och jag stormtändare till de gånger vi är ute i naturen och 
skall fixa eld när det blåser och tändstickor är totalt obrukbara. 
Och ja, vi har extra gas till dem också. Check på det! 


Och ljus, ja vet ni, DET finns det av i det här huset! När jag påbörjar den sista
lådan med 50 st kronljus så slänger jag in en beställning på nya! 



Vi planerade faktiskt att gå all in med att inte använda lampor alls, men så tänkte vi
till lite och insåg att har vi bara en massa fladdrande lågor så ringer nog någon
granne efter brandkåren (eller så tror det att vi glömt att betala elräkningen, hahahaa). 
Alternativet att ha pannlampa och ficklampa var nog inte heller så bra. 
Då skulle säkert någon granne ringa polisen för att de skulle tro att vi har inbrott. 
Så där fuskade vi lite - för hemfridens skull, inte vår men andras - och hade ett
par myspyslampor på. Så hemmet såg lite bebott ut, om än ganska nedsläckt. 

Lite kaxig var jag nog och tämligen säker på att det testet här skulle jag ro iland utan
problem. Lite snöpligt för min del blev det när jag märkte att jag bara hade en knappt ens
halvfull gasflaska. Trodde jag hade en full i reserv, men det hade jag inte. 
Så vi fick spara på gasen för att få vårt morgonkaffe. En gång kokade vi några potatisar,
men i övrigt blev det att äta kall mat (sallad) och smörgåsar. 
Kaffet fick förtur och det kokade vi också så att vi hällde det som blev över 
från morgonkaffet i termos. Vi är till all tur inga grymma kaffemonster men 
morgonkaffet vill man inte vara utan. 


Det svåra var att komma ihåg att inte använda kranen! Det går så automatiskt att
tappa upp vatten! Till slut fick vi sätta postit-lappar på kranen för att komma ihåg. 
Eftersom vi inte hade överdrivet med vatten så hällde jag upp ett stort glas vatten
som jag skulle klara tandtvätten på. Det blev av förståeliga skäl 
inte så mycket smink under de här dagarna heller! 
Ganska skönt och som distansjobbare spelar det absolut ingen roll. 

Bajsandet och kissande då? 

Vi valde att använda vattentoan helt normalt. Jag har faktiskt köpt lite starkare
plastpåsar som jag har i beredskap om det skulle behövas. Man trär den helt enkelt på 
den vanliga toastolen och klämmer sin tårta dit. 
Och tassar ut med påsen till soporna. Och att kissa skulle jag nog göra i en hink.
Eller så skulle jag få göra som gubben och gå ut och kissa. 
Men just detta momentum skippade vi - igen med tanke på grannarna. Fniss. 

MEN till min lilla fasa märkte jag att vi hade slut på både toapapper och hushållspapper. 
Hade blivit att plocka fram julservetterna lite tidigare i år om testet skulle pågått lite längre. 


När testen inleddes på måndagkväll råkade min telefon vara fulladdad (vilket den
vanligtvis sällan är kvällstid, men hade blivit tvungen att ladda den under dagen). 
Jag använder telefonen ganska mycket så lite orolig var jag om den skulle 
klara av 72 h. Men jag har ju en powerbank! Ha! 
Bara att jag inte ens mindes när jag senast laddat upp den. 
Blev nog att vara sparsam med att använda telefonen. Och till slut när 
batteriet var slut laddade jag upp allt som gick från powerbanken och hade
20 % laddning vilket jag visste skulle funka. Använder nämligen telefonen som 
väckarklocka och min arbetsgivare uppskattar att jag är på jobb sådär lite 
enligt överenskommelse i alla fall. En timme innan testet tog slut slocknade telefonen. 

Hade det inte snöat, rent ut sagt så förbannat mycket, så hade jag kunnat passa på
och laddat telefonen då jag åkte iväg någonstans. Men nu lekte jag ju att inga
butiker var öppna och ja...sade jag att det snöade? Massor! 

Internet då? Jag försökte undvika det på fritiden. Det var svårt! 
Vem vill liksom inte chatta med någon? Se en film, kolla nyheterna, läsa sin mejl...

Jag valde att redigera lite gamla bilder och så läste jag. 
Men jäklar vad långa kvällarna blir när man sitter där i skymningen
och kan egentligen inte göra sååååå mycket. Må vara hur mysigt som helst med levande ljus! 

Leka med katten? Men även hon tröttnar till slut, heh! 

Kram Maggi