SNÖKAOS

 Som om det inte var nog med den snö som kom till helgen. 

Natten mellan måndag och tisdag vräkte snön ner. 

Hela tisdagen vräkte snön ner. 

Trafiken var i kaos. Att ge sig ut på vägarna med sommardäck

var bara att glömma. På eftermiddagen mätte jag dryga 20 cm snö

på mitt biltak! Och efter det snöade ännu mer...

Den närmaste officiella mätstationen meddelade ett snödjup på 27 cm.

Från att ha varit barmark förra veckan.  Och vi lever sista veckan i april! 

Meteorologerna myser över att sådana här väderfenomen sker bara någon

enstaka gång under ett sekel. Kunde vara ännu mer sällan om man frågar mig...

Valborg och vitsippor om en vecka - jo pyttsan! 

*

I skrivande stund är det onsdagkväll och snön smälter sakta, sakta

bort. Men det finns ju ett bra lager att ta av liksom, 

så helt i ett nafs går det inte! 

I morgon bär det av till stugan för en vecka i alla fall. Har suttit här 

i mitt soffhörn och skrivit lite listor på vad allt skall med. 

Trots alla dessa år(tionden) med stuga så är jag ändå alltid lite ringrostig med

att faktiskt få med allt så här i början av säsongen. Därav listor! 

Alla tvättade sängkläder, gardiner, 

borddukar, handdukar. Tvättmedel, schampoo. 

Datorer och sladdar, böcker, kryddor. 

Hemma blir ännu alla plantor och andra växter som skall

få flytta ut på sommarbete. Bara det nu blir sommar, heh! 

REGN - SNÖ - SNÖ - HAGEL - REGN - SNÖ

I början av april slogs något 50 år gammalt köldrekord för den

dagen i Finland. Det finns rekord som jag kunde tänka mig leva utan. 

Det är ett sådant. 

I år var jag sen med att så mina luktärter för det var bara en massa annat och

fröpåsarna föll lite i glömska. När jag sedan sådde dem så grodde de snabbt och 

jag förde ut dem på balkongen var det var svalt så de inte skulle ränna iväg

och bli rangliga. Den risken finns inte då de häromdagen fick till och med

lite snö i nacken på sig. Och ja, nu vet jag, de sköra små plantorna klarar rejält med 

minusgrader. Tuffa jäklar är de. 

Snudd på tuffare än vad jag känner mig när jag går ut. 

I höstas köpte jag mig en ny jacka av ett för mig okänt märke "Seasalt Cornwall". 

(inget betalt samarbete här inte, som vanligt, hojtar till när jag hittar nåt bra bara). 

Britter är ju bra på kläder som tål lite alla överraskningar som kan komma ner-

vräkande från himlen, och den här jackan är just en sådan. 

Varm, vindtät, regnhållande. Huva med skönaste fuskpälsen ever! 

Snygg är den också! 

Med andra ord - perfekt för en finsk höst - och vår...

...måste erkänna att jag köpte deras tunnaste jacka också, även den RAIN-tålig. 

Så där till sommaren - OM det skulle regna? 

Men även om jag verkligen gillar min jacka så är det onekligen så 

att jag börjar längta efter lite linnefladder i ljumma vindar. 

Och min vildpelargon (Pelargonium australis) visar verkligen tydligt hur

gärna den vill att det skall bli vår. Vår på riktigt. 

Sol och varmt. Kanske sommar rentav? 

Har inte i år försått så mycket alls. Luktärterna och så 

någon chili och lite paprika. 

Allt jag i vanliga fall har på balkongen skall ju i år transporteras till

stugan i och med den stundande fasadrenoveringen så försöker

hålla min våriver lite i styr så det inte blir sååå mycket att 

transportera. Lillungen med pickupen tackar ;). 

Om man nu skall leta efter något positivt i det iskalla vädret 

så är det att vårlökarnas blomning minsann inte är över i 

snabbaste rasket. Den här påskliljan har sett likdan ut i veckor nu. 

Ibland med snö, ibland utan...oftast med känns det som.

ÅRETS ISLOSSNING

 

I år tog det fem dygn för isen att släppa taget över sjön. 

Det är ett rätt långsamt skådespel, men alldeles underbart att följa. 

Och så man har längtat! 

Efter vågor. 

Det började den nionde april med att pimpelfiskarnas borrhål började få

strålar, sprickor ut från hålen. Det är många som pimpelfiskar här under vintern 

så just den dagen såg sjön lite ut som om man strösslat ut små konstverk på isen. 

Följande dag hade isen helt bytt skepnad och var som en abstrakt målning med

mängder, mängde av grå och vita toner. 

Många sjöfåglar anländer. Vi har sångsvanar, måsar, knipor, änder, storskrakar och skäggdoppingparet

som jag i år har sett checka in stränderna. 

Den elfte april var en solig dag, om än ganska kall. Det hände inte så mycket 

med isen. Den var ganska lika som dagen förut, men den var blåare vilket i och

för sig hade den enkla orsaken att det var den blå himlen som speglade sig i isen. 

Vackert på sitt sätt. 

Den tolfte april började det blåsa vilket ledde till att vattnet tydligen på något sätt 

kom åt att röra på sig och äta isen underifrån för isen ändrade igen helt utseende

och blev nu som en prickig matta av små iskristaller. Fortfarande ett helt täcke av is över sjön, 

men man kunde liksom höra hur ispartiklarna blev mindre och mindre. 

Sedan i går hände det. Jag hade varit på dagen på ett fotouppdrag och när jag kom hem

så var halva sjön isfri. På sina ställen såg man ännu issörja som låg och guppade precis under

ytan i det nu befriade vattnet. Och på bilden uppe till höger ser man två fåglar om man tittar noga. 

Det är vårt skäggdoppingar. Glad att se dem här! 

De kommer med största sannolikhet att häcka på motsatta sidan av sjön. 

Där finns stränder med vass, vilket saknas på den sida av sjön som jag bor på. 

Men härligt att veta att de anlänt och att de verkar tycka att vår sjö

är en bra plats att lägga bo på. 

På tal om fåglar så har svenska YLE haft bästa slowTV i en veckas tid nu

där man kunnat följa med fågellivet i en liten myrsjö. 

Där har varit ett tranpar, ett sångsvanpar och en mängd andra sjöfåglar som anlänt. 

Tranparet till och med lade sitt första ägg. 

(inte helt säkert om länken funkar efter att sändningen tagit slut men chansar 

på att sätta den H Ä R ). 

Har själv suttit ett antal gånger i gömslen för att fota vilda djur 

och det är så rofyllt - som en retreat nästan - man kan inget annat än

vara tyst och vänta och se. Och det gör så gott för själen! 

Lite samma med att följa med en islossning. Det går inte undan där heller, men

det finns något otroligt vilsamt avstressande i att iaktta naturens små steg 

mot det vi alla längtar efter - sommaren! 

Och i väntan på den är det bara att njuta av våren, för strax är

färgerna här. Det fräscha, skira,  gröna. 

Och inte bara det grå som varit på ytan (heh) i detta inlägg 

men också varit det som dominerat de senaste månaderna. 

ÄNTLIGEN VARMA VINDAR

Äntligen ja! Vintern har varit oerhört lång i år. 

Idag när jag var ute på en liten lunchpromenad så var det 

så där på riktigt varm. Hade bara en tunn tröja och en tunn bommulsjacka

och det kändes för mycket. Kom hem och tänkte att jag skulle sätta mig på balkongen

för att jobba på ett projekt, men efter ett tag blev det nog för kallt där i skuggan så jag

fick snällt tassa in och fortsätta inomhus. 

Men ändå, där finns ett alldeles annorlunda löfte om vår nu. 

Inte som vårvinter utan vår.

Sjön är ännu istäckt, Facebook påminner mig om att för två år sedan

gav isen vika just idag. Dröjer nog ett tag innan det sker i år, 

men med dessa temperaturen upp mot + 15 °C så skall det väl gå undan. 

Under helgen hann jag fotografera en del grejer som skall med i 

kokboken. Har familjemedlemmar som inte hade något alls emot att

se till att det inte blev matsvinn...heh! 

Den stora fasadrenoveringen har börjat i vårt husbolag. Bytandet av värmesystem från

fjärrvärme till jordvärme är inne på slutrakan. Man kan lugnt säga att det händer och

sker en massa grejer runt dessa husknutar just nu. I morse fick vi nya "grannar" då

tre stora baracker radades upp intill vårt hus. Skönt att vi ändå bor i det hus som är

närmast sjön, så inga skrymmande grejer kan komma att skymma utsikten. 

Eller jo - huset kommer ju att få en huva över sig då de börjar med att förnya

taket, men för vårt hus del blir det först i sommar och lär ta ett halvår. 

Sommar och höst är inget problem för oss, vi kommer att dra till stugan

och bo där mer än vi brukar. 

Hösten fram till efter nyår kan bli lite märkligt, men det är nog bara att

bita ihop - det blir ju fint sedan! 

Det kommer nog att kännas främmande att inte kunna gå ut på balkongen 

- den skall ju också förnyas - 

redan nu känns det konstigt att inte skaffa sommarblommor dit. 

Det är liksom ingen idé för bara några veckor. 

Så pass snål är jag att satsar hellre de pengarna på nåt extra till stug-

trädgården. Har lite så där mentalt petat på ett vägg-växthus...

...nu väntar jag bara på att hinna åka ut till stugan och mäta höjden på den vägg 

som jag tycker det skulle passa så bra mot. 

SKOLSKJUTNING, SNÖYRA OCH TANKAR OM KYRKAN

 I går morse tog ett tolvårigt barn en pistol med sig till skolan och sköt mot sina klasskompisar. 

En av tre barn dog på platsen och två fördes svårt skadade till sjukhus. 

Efter det gick han ut ur skolan, fortfarande med pistolen i handen. Hotade några andra 

ungdomar på väg till en annan skola, men han sköt inte. Åt en förbipasserande hundrastare

hade han ropat något i stil med "Titta inte hitåt". 

Mindre än en timme efter att skotten avlossats blev han fastlagen av polisen. 

Det gick lugnt till och enligt polisen hade han ganska omgående erkänt dåden. 

Han är bara ett barn. Tolv år. 

Han hade blivit mobbad. 

Alla blir nog chockade över sådant här. Skolskjutningar lämnar ingen oberörd. 

Mindre uppmärksamhet i nyhetsmedia får dessvärre de barn och unga som 

på grund av mobbning, på grund av psykiskt illamående vänder sin

sorg, sin ilska och sin frustration mot sig själv i stället. 

Bara i min rätt så lilla bekantskapskrets har jag tre olika föräldrar som

förlorat sina barn genom självmord. Också där hade en del av bakomliggande

orsakerna varit mobbning och utanförskap. Också där blev det dödsoffer. 

Barn. Ungdomar. 

Det är bara så sorgligt. Jag saknar ord. 

*

I natt var det snöyra. När jag var barn så talade man om Marie-yra när det kom

en sådan här snöstorm i månadsskiftet mars/april. Trodde länge att det hade

med Marias namnsdag eller något sådant att göra, men det har tydligen en 

koppling till Marie bebådelsedag. 

Så oinsatt i de mindre kända kyrkliga dagarna är jag att jag 

måste kolla upp vad det var för en dag egentligen. 

Det var tydligen så att ärkeängel Gabriel kom och meddelade Maria att nu är det

så att du är liksom gravid. Lagom nio månader till jul är det också. 

Mitt förhållande till kyrkan är aningen ambivalent. Jag är inskriven i kyrkan för

att jag tycker det är viktigt att man förvarar det kulturarv som kyrkorna ändå är. 

Betalar alltså kyrkoskatt. Inte så att man renoverar en kyrka med just de slantarna, 

men så där som princip. Man kanske får en burk silverputs - vad vet jag? 

Tycker också om kristna traditioner. Jag menar de flesta högtider vi firar är ju

kristna traditioner. Dem vill jag ha kvar! 

Också psalmen Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar. 

För de flesta är det en vårsång bland alla andra. 

Som Idas sommarvisa, fast lite äldre. 

Men är jag kristen? 

Det är en filosofisk fråga som jag knådar på ibland. 

Och behövs kyrkan? Om där sitter fem kråkor på söndagsgudstjänsten?

Efter gårdagens skolskjutning öppnade kyrkorna sina dörrar och människor 

kom, sökte sig till något. Gemenskap? Stillhet? Trygghet? Bön?

Är det så att när det krisar så är steget till kyrkan trots allt inte så långt som man 

skulle tro? Är det ändå där man söker - och kanske finner - svar på existensiella

frågor som man annars inte hittar svar på? 

Man skriver ganska mycket om att i synnerhet unga män söker sig till kyrkan, 

funderar mer på trosfrågor. Man reflekterar kring vad det kan betyda och vad det beror på. 

Finns det ett behov att söka sig tillbaka till någon form av trygghet, något traditionellt?

Kanske till och med en längtan efter något konservativt? Kan det vara ett steg bakåt, eller

är det bara ett tecken på att man tröttnat på allt det ytliga som råder? 

Och vill ha något nytt? Och detta nya finns i tro? 

Kanske är det samhället som är i obalans? Vår ständiga strävan efter att 

bli bättre, snabbare, effektivare och det med allt mindre resurser. 

Borde man verkligen lyssna på det rop som kommer från skolorna? 

Det är för stora grupper, det finns för mycket annat som lärarnas tid

skall räcka till för än att lära och vara med barnen. Men ekar det för döva öron? 

Som så mycket annat? 

Sådant snurrar i mitt huvud denna kyliga, vintriga vårkväll. 

OM KOKBÖCKER

 G L A D   P Å S K  

till alla er därute i slott och koja! 

Har skakat av mig min melankoli och har roat mig med att välja och vraka bland

bilder som skall komma till min kokbok. 

Snubblade över en favoritfoto som jag knäppt för några år sedan av 

en av påskens favoriter - pasha. 

Knåpade då ihop lite morötter av marsipan och smulade Oreo-kex till mylla. 

Blev liksom påsk och vår i samma efterrätt. 

Har nu röjt i alla mina urrivna och printade recept. Det har blivit några genom åren kan 

jag säga. Men skönt att gå igenom dem. Slängde en hel del. Maträtter som bara

varit en engångsföreteelse i mitt kök. 

Idag skall jag gå igenom några kokböcker som jag har här hemma och plocka

fram de där favoriterna från dem. 

En av mina absoluta favoriter under åren har varit - och är fortfarande -

Anna Bergenströms kokböcker. 

"Annas mat" (1991) och "Vinterns goda ting" (1995) är nog de mest tummade

kokböcker jag har. I synnerhets "Vinterns goda ting" ger mig 

härliga nostalgivibbar. Den är också mer än bara en kokbok. 

Jag har också en del andra böcker av duon Anna och Fanny B. 

"Det goda enkla" (2014), "Under valnötsträdet" (2006) och 

"Kärlek, oliver och timjan" (2001). 

De är alldeles galet vackra böcker, men av någon orsak har de mer blivit böcker som

jag bläddrar i för de vackra bildernas skull och för att insupa inspiration. 

Kanske var det då det började bli allt vanligare att googla fram recept? 

Tänk, jag minns inte! Och ändå var det alldeles nyss - eller? 

Hur som helst så märker jag att det lite börjat utkristallisera vad jag skall ha med

i min lilla kokbok. Jag kan ju inte ha med allt - skulle bli en sådan gigant, och ett

verkligt sammelsurium av husmanskost, medelhavsmat och asiatiskt. 

Just nu - det kan ju ändra - så lutar det lite åt husmanskost. Vardagsmat. 

Med tyngdpunkt på sådant som man tillreder efter årstid och som man tillreder 

kanske en eller ett par gånger i året. 

Med andra ord just så sällan att man kanske vill checka receptet

så där i stort i alla fall. 

Lite nostalgimat. Blandat med nyare favoriter. 

Kanske? Svårt att avväga...

... får fortsätta fundera. 

För att nu skall jag ta mig till köksregionen och göra något så ovanligt, 

för att vara jag, som att baka! Inget mindre än en citronpaj med

marängtäcke. Det om något är nostalgi för mig, för den minns jag som en

påskefterrätt då jag var barn - och det är hörni väldigt länge sedan det, heh! 

OLIK KÄNSLA AV ENSAMHET

Nu hände det sig att jag packade mitt pick och pack och återvände hem

från stugan. Även om jag älskar den lilla stugan på udden så denna gång

var det i ärlighetens namn bara ganska kallt, råfuktigt - och ensamt! 

Allt annat utom det sistnämnda var jag beredd på, men inte på att jag skulle

känna mig ensam. Det var nytt! 

Jag är ju rätt så introvert av mig och har hela livet trivts alldeles utmärkt 

i mitt eget sällskap, därför kändes ensamhetskänslan lite överraskande! 

När barnen var små, och man själv var uppe i det mest hetsiga livspusslet

med stressigt jobb och en fartfylld fritid så var det där att komma ut till stugan,

till havet, till skogen, till tystnaden som en lisa för själen. 

Plötsligt kunde jag andas djupt och lugnt. 

Under en tid innan jag blev utbränd på jobbet minns jag att det var

fantastiskt att få tillbringa en hel vecka ensam på stugan och bara hitta 

mig själv och mitt inre lugn igen. Hur jag då drömde om att sedan när barnen

inte bor hemma mer, sedan när tid finns, sedan när möjlighet finns, sedan skall

jag bara vara på stugan - hela tiden - från tidig vår till sen höst! 

Nu när sedan är här märker jag att jag saknar det inte alls

på det där nästan maniska sättet som jag gjorde då. 

Och framför allt så kände jag mig ensam. 

Det var inte alls magiskt att tassa upp på morgonen och gå ut för att kissa. 

Det var bara kallt. Fuktigt och kallt. 

Det var för tidigt för att pyssla i trädgården, det mesta var ännu fruset. 

Fruset och fult. Hjortarna hade bajsat på mina trädgårdsgångar. 

På spaljen för min clematis flagnar färgen, den ser inte alls så fin ut längre. 

Det är för kallt att måla, eller kanske jag borde såga bort den helt och hållet? 

Den har blivit lite skev också. Skev och sned och ja...ful. 

Jag hittar inte sågen, så jag går in. 

Skriver artikeln som jag lovat - långt före deadline - vilket är skönt.

Det går snabbt när jag väl sätter igång. Brasan hinner inte ens falna innan jag

blir klar. Bra flow där. Vad skall jag nu göra? 

Blir rastlös och känner mig ensam. 

Sätter på radion och babblar i telefon. 

Inser att jag vill hem. Vill inte stanna kvar. Inte nu, inte än. 

Kanske är det den långa vintern som ännu håller kvar sitt melankolitäcke på

mina axlar. Kanske är det vårens långsamma framfart med väldigt få

riktigt soliga dagar som matar min nedstämdhet och får mig att känna

den sortens ensamhet som jag inte alls är van att känna? 

Kommer hem och gubben undrar; 

- Är du hemma redan? 

- Jo, jag kände mig ensam, piper jag lite nedstämd. 

- Det var lite ensamt här också utan någon som snusade intill mig, svarar gubben med ett flin. 

VÄCKA EN SOMMARSTUGA

Det är den tiden på året igen. Spindelnäten skall sopas och 

mösskiten dammsugas. Dags att väcka upp stugan från sin vintersömn. 

Låter värre än det är, eller hur det brukar vara. I vanliga fall så har jag sällan mycket möss-

skit att städa upp efter vintern för jag är noga med att inte lämna något framme som ens 

skulle kunna tolkas som ätbart för mössen. 

Nu var det dessvärre så att i höstas så var det gubben och lillungen som var de sista på

stugan och om vi nu snällt utrycker det så är det en viss skillnad på noggrannheten i

att ställa undan allt ätbart mellan mig och resten av familjemedlemmarna...

Kan bara nämna att ett paket farinsocker, ett stort knäckepaket och en del annat

gött som blivit framme förser en hel bataljon möss med energi över en vinter. 

Här har det varit mössfest under vinterns mörka månader kan jag lova! 

 

Så ja, jag har städat mer mösskit än typ någonsin...

...och skall ta ett samtal med familjen. 

Lite frostvarning i rösten liksom. 

Skogsträdgården är på väg mot sin tredje växtperiod. 

Två vintrar ligger bakom och än ser man ju inte hur växterna överlevt.

Här i skogen intill havet är det rätt utmanande växtförhållanden men en av de största 

utmaningarna är ju nog hjortarna. För en ständig kamp mot dem genom att 

försöka välja växter som de ratar och rätt bra har det gått, trots allt. 

Endast idegranarna har blivit ätna in på bara grenen. Nu är ju idegranen en

av de få barrväxterna som kan skjuta nya barr direkt från grenarna, så plantorna

överlever nog men de ser ju onekligen smått taniga ut och fyller inte helt min 

sinnebild om en välmående, tät och stilig häck som vindskydd mot

kalla vindar från havet. Nix, det är mer som en luggsliten, gles hög med

nästan skalliga pinnar som spretar ur marken. 

Måste tänka om.

Däremot är jag riktigt nöjd över hur den här skuggiga, fuktiga skogsmiljön 

får krukorna att bli så där härligt mossiga - precis som jag vill att de skall se ut

här i skogsträdgården. Trots att våren knappt nått hit till udden så 

börjar jag lite fundera på sommarblommor.

Det är fortfarande tjockt istäcke på fjärden. Svanarna flyger förbi och 

vid måsskäret hördes några förvirrande skrän av måsarna som anlänt. 

När jag gick ut i morse flög ett gäng fåglar (kanske storskrakar, 

hann inte se så noga) skrämt iväg från stugtaket där de kanske övernattat?

Kanske värmde de sig i värmen från skorstenen? Knappast så, men en 

mysig tanke är det ju? Det är nämligen riktigt råkallt. Så som det nu alltid 

är på våren härute vid havet. Isen på havet kyler otroligt mycket fastän det i

skogen är nästan snöfritt redan. Våren tar sina steg lite mer försiktigt här ute. 

Det är kallt än. Minusgrader på nätterna, så vattnet kan inte kopplas på

än. Påsken verkar enligt senaste prognosen bli varmare än vad som tidigare utlovats

men det ser nog ut som om vi ändå firar påsken i stan. 

I år blir det faktiskt sönerna som skall stå för påskmiddagen och det skall ju bli skoj. 

Jag lovade leka påskhare i år igen och gömma påskäggen - det är en tradition som man

minsann inte växer ifrån så där bara  - och så fick jag efterrätten att tillreda på min lott. 

Men innan det skall jag hänga några dagar här på stugan, har några semesterdagar att ta ut. 

Bara vara och småpyssla med dittan och datten, fixa lite nya påskägg, skriva en artikel till en 

tidning, kratta gångarna rena från nedfallna kvistar, bränna upp gamla papper som inte 

längre behöver sparas (jo, jag har en papperförstörare hemma men den är så 

liten och trög och använder den egentligen bara till jobbrelaterat), promenera i skogen, välja ut

recept till mitt lilla kokboks-projekt, läsa böcker, mysa brasa. 

Inte göra något speciellt och ändå sådant som är viktigt för själen. 

Att jorda sig till stuglivet efter en lång vinter. 

 

DET FINNS PROJEKT - OCH SÅ FINNS DET EVIGHETSPROJEKT

Det är ganska exakt femton år sedan jag knäppte bilden ovan. 

Av en något blek bröddeg på jäsning. 

Det var i mars 2009 och jag minns inte om jag lade upp bilden 

här på bloggen, eller om jag bara tyckte att det var skoj att fota mat. 

Minns inte ens vad jag planerade, men någon gång då tänkte jag att det skulle

vara skoj att laga en "kokbok" med "mammas favoriter" att ge åt min 

förstfödde som då var på väg ut ur boet. 

Nu är det ju bara att medge att just det projektet verkar vara ett sådant där

evighetsprojekt. Min förstfödde fyller i år 35 år och är i mångt och mycket en 

bra bättre kock än jag. Så lite sent att ha honom som målgrupp för mitt projekt...heh! 

Men tanken på någon slags matbok har inte släppt mig. 

Och under årens lopp har det blivit en ansenlig mängd bilder på mat. 

Fotona från "early days" fyller kanske inte de krav på bildkvalitet som jag har idag, 

men det finns några riktigt fina som jag gärna skulle se i en matbok innehållande

just vår familjs favoriter. 

Antagligen kunde man redan 2009 googla en hel del recept, och i dagens läge

är det väl ganska sällan man faktiskt plockar fram en kokbok? 

Har någon ansenlig meter kokböcker i min bokhylla för att jag älskar att bläddra i dem. 

Vackra kokböcker och vackra trädgårdsböcker kan man inte vara utan! 

Nåjo, nu har jag i alla fall bestämt att ett evighetsprojekt skall bli ett projekt. 

Under det här året skall jag sammanställa en liten mat/kokbok åt familjen. 

Eftersom jag inte lever i den villfarelsen att en "mammas kokbok" skulle bli

speciellt tummad om jag gav sådan till de redan vuxna ungarna, så tänkte jag istället

fokusera på riktigt enkel mat. Sådan som vi ätit och äter då vi är på stugan. 

Det kunde samtidigt bli en liten bok i nostalgi och nostalgimat att bläddra i där på stugan. 

Gick nämligen igenom mitt bildarkiv och kunde konstatera att jag har några hundra

matbilder, endel kan man använda andra inte. Men de är ju inte till någon glädje 

där på en dammig hårdskiva. 

Sedan är det en annan femma att vissa bilder är hur snygga som helst, men 

jag har ingen aning längre vilken soppa det är frågan om, hahaha...

Men på den senaste bilden är det ett bröd som man kan baka utan att ens

ha annat än en skål och en träslev som verktyg. 

Bästa brödet att baka på stugan! Behövs inte ens knådas. 

Sådana recept liksom. I en snygg förpackning mellan två pärmar. 

Det skall bli årets projekt - med en deadline...😉

*

Och vet ni, jag har en arbetsdag kvar och så är det semester för den här tanten.

Hon tänker minsann dra ut till stugan och känna på det där enkla livet, den 

enkla maten. Och dessutom den mycket enkla tillvaron på alla sätt då det fortsättningsvis

är så kallt så vattnet inte kan kopplas. 

DISIGA DAGAR - OCH NÄTTER

Som jag skrev i ett inlägg här tidigare så har husbolaget där vi bor startat

upp med modernisering och uppdatering av våra hus. Det är bra, och kommer

att öka på både det praktiska och det estetiska. För att vara ärlig

så är våra hus fula som stryk, det går inte att förneka. Och en renovering av

fasaden och nya balkonger kanske inte får dem att bli stora skönheter i fortsättningen 

heller, men de blir i alla fall fräschare "fulingar". 

För tillfället arbetar man med att förse oss med jordvärme istället för fjärrvärme. 

Och det är en massa grävande och berg-borrande sex dagar i veckan, från 8 på morgonen

till 18 på kvällen. Så det är onekligen skönt att sent om sider ställa sig på balkongen 

och lyssna på tystnaden över sjön. Hörde, mer än såg, råddjuren gå längs strandlinjen. 

Skaren låter när deras klövar går igenom. Krasch, krasch. 

Ser ljusen på andra sidan sjön. Husen där. 

Till sommaren är de dolda bakom trädens grönska. 

En lugn förort inbäddad i klorofyll. 

Än är isen rätt tjock på sjön. Det känns långt till vår även om det varit plusgrader 

och nederbörden som kommit har varit vatten. På nätterna är det ändå oftast minusgrader. 

Ute på isen sitter det pimpelfiskare. Dem skall man hålla sig på god fot med. 

Dels för att de har koll på det här med isens tjocklek 

och så kan man ibland få med sig en firre. 

Färskare än så här blir nog inte dagens mat. Den mindre fisken på bilden

blev gäddans sista måltid innan den själv blev fångad. 

På den lilla fisken ser man hur otroligt effektiva en gäddas tänder är. 

Nä, nu skall jag sluta babbla här och gå och tillreda en riktig

barndomskassiker - ugnsgädda med äggsås. 

Det ni! 

Ha en skön lördagskväll! 

 

OM ATT BEMÖTA OLIKA SORTERS MÄNNISKOR

Under många år var det mest min sistfödda - aka Lillungen - som i viss mån figurerade här på bloggen. 

Till stor del för att han bodde hemma ännu många är in i min bloggtid, medan min äldre redan då jag

började blogga för snart femton år sedan var på god väg in i sitt vuxenliv och hade nog inte varit

speciellt bekväm i att landa i mammas blogg. Det har varit viktigt för mig att ge egen space åt ungarna då

de skall traska in i vuxenlivet. Men finnas där om livet luggar. I övrigt ta ett steg tillbaka. 

Med facit på hand har det nog varit en bra plan. Mer om det en annan gång. 

Men nu till Storungen då. I morse ringde han och frågade om jag hade lust att komma med och 

välja nya glasögon åt honom. Smakråd, det ställer man ju upp på om man får lite mysigt lunchprat

på en och samma gång. Hans tjej sedan tio år är nästan halva tiden i Sydkorea, så också nu. 

Min Storgrabb kan ta ganska så mycket "mental space" när han kliver in på egentligen vilken 

"arena" som helst. Orsaken till att han vill ha nya glasögon var att han citat: 

" Är så jävla trött på mina att se mig själv i mina runda glasögon när jag har teamsmöten, 

vill ha några som ger mig en skarpare look, som passar mer ihop med det jag är". 

Och skarp är han. Och tar plats. 

Inte fysiskt, inte alls bullrig, han bara tar mentalt utrymme. 

Vi gick in i den första optikerbutiken. Och vips dök det upp en ung tjej som ville hjälpa. 

Grabben min sade att han var ute efter glasögon som hade en slags 

"intellektuell-aggressiv" utstrålning. 

Tjejen fattade inte alls galloppen utan försökte erbjuda honom märkesglasögon som 

kostade skjortan, vilket är inte alls vad han var ute efter. Tvärtom anser han att 

en bit plast inte på något sätt kan motiveras kosta 700 €. Eller ens 300 €. 

Det blev inte affär och jag tror tjejen var mest glad att han vänligt tackade för sig. 

Om det kan vara galaxer mellan kund och försäljare så var det här det skedde. 

Hos nästa optiker kände grabben att prisen var mer sådana han tyckte att man kan 

begära för bågar, men utbudet var ganska tråkigt och vid förfrågan om han kunde hämta 

egna 3D-printade bågar så blev det lite hicka...med ett påföljd njaaa.???

Vidare till nästa. 

Där var det en dam som direkt fattade vad som önskades. Så till den grad att han plötsligt hade 

fyra bågar som han gillade - och som passade honom perfekt. Även enligt detta eminenta smakråd

som hans mor då. Snabbt kollat så tyckte jag glasögonen i de olika optiker-butikerna var 

ganska lika, men det var i den tredje som det blev ett möte mellan kund och försäljare. 

Som iakttagare var det här fascinerande att se. Även om det i de tidigare affärerna varit 

åldersmässigt en bättre "match" så blev det här en slags möte på samma våglängd. 

Och affären blev rodd i land - det blev inte bara ett par glasögon utan efter lite 

lirkande till och ifrån - två par till nästan priset av ett. 

Sådant här är så skoj att se. Det är nästan som en dans. 

Innan vi gick ut tackade grabben min försäljaren och sade att hon var ett sant proffs. 

Och även om hon med största sannolikhet visste om det så är det ju ändå roligt att få 

höra det. Även personer som är duktiga på vad det gör behöver få uppmuntran. 

Och även om Storgrabben min kan vara kaxig och blir lätt frustrerad så 

är han minst lika givmild med beröm och uppmuntran - när någon är bekänt av det. 

Har själv jobbat med att bemöta människor från "hög till låg" under största delen 

av mitt arbetsliv. Att kunna bemöta en VD för ett stort företag kräver sitt, men att få en 

15-årig moppe-kille att känna sig bekväm kräver en annan infallsvinkel. 

Och att behärska den skalan av bemötanden är nyckeln till mycket. 

Det kräver att man är trygg och kunnig i själva jobbet och att bygga upp en slags

snabbskanning av personen man möter. Det är aldrig frågan om att spela en roll, det är mer

som att sätta på olika förkläden på sin egen personlighet så det skall kännas bekvämt

för den andra. Och för mig också. För mig har det varit viktigt att alltid få vara mig själv. 

Förutom att vara smakråd idag, fick jag följa med det spännande mötet mellan olika 

människor som bara möts för att göra en liten affär. Men det är intressant hur mycket

mer som utspelas under dessa ganska triviala möten än vad man först tänker. 

Om man bara stannar upp och analyserar lite. 

Bara för att det är skoj. 

Och för att man kan lära sig lite om att bemöta och bli bemött. 

I MORGON BÖRJAR DET

 

Det har blivit tisdagskväll och jag har varit tillsammans med lillungen 

till veterinären med hans katt. Han skulle naturligtvis klarat veterinärbesöket

själv, men jag tror att för en fattig studerande så var det mer mors plånbok som 

spelade roll. Och det bjuder man ju på. Vi har försäkring. 

Utan försäkring är det inte billigt att ha ett sjukt djur. 

Katten kommer att bli bra, men i alla fall ett återbesök kommer det att bli. 

Men vad är det som kommer att börja i morgon? 

Jo, husbolaget där vi bor kommer att inleda en radda med renoveringar och 

förbättringar. Vi skall få jordvärme och elbil-laddningsstolpar. 

För ett par veckor sedan började de borra hålen neråt i marken. Dryga 300 m ner

borrade de. Och eftersom husbolaget är rätt stort blev det många hål. 

I morgon påbörjas arbetet med att koppla dessa hål ihop horisontellt. 

Det kommer att betyda stora grävmaskiner och what not. 

Det är estimerat att ta sex veckor. 

Senare på våren kommer följande firma och klär in hus efter hus

för förnyande av tak, fasad, balkonger och en del av fönstren. 

När vi köpte lägenheten visste vi att detta var på kommande, så det har inte

kommit som en överraskning, men det blir ju mer konkret när det faktist börjar röra

sig en hel del gubbar i gula reflexvästar och med orange hjälmar på huvudet mellan husen. 

Med en viss erfarenhet av renovering och nybyggen under årens lopp är jag mer

än tacksam att bara låta andra fixa och dona. 

Hoppas bara att tidtabellen för då vårt hus är inbäddad i huva sammanfaller

med en sådan tid på året då vi kan mer eller mindre bosätta oss på stugan. 

Skall bli intressant att följa med en sådan här storrenovering på nära håll. 

Vad har nu sedan det här med bilderna att göra? 

Ingenting faktiskt. Bilderna är från söndagens utfärd med min bästa fotokompis. 

Vädret var grått och tråkigt, vilket det lätt är så här när vintern tippar

över mot vår. Soliga dagar är ju fina, men milda varma mulna dagar är 

inte det mest inspirerande fotoväder. Men vi åkte runt och kollade in 

olika forsar i vårt närområde. Det var överraskande hur mycket gamla kvarnar 

vi hittade. Det var mer som att åka runt och kolla så man vet vart man skall återkomma

när både väder och naturen visar lite mer av sin sköna sida. 

Snön smälter med fart nu, så snart, om det inte blir vinter på nytt, kan det faktiskt bli dags att 

ta sig ut till stugan en helg och se hur det ser ut där efter en erbarmligt lång vinter. 

Och fly undan grävskopor och annat bullrigt. 

DET VÅRAS

 

Mer än vanligt har jag lidit av vintertrötthet denna vinter. Känns som om den aldrig skulle ta slut. 

Och så är det ju ändå bara februari än, så helt naturligt att det skall vara vinter än hur jobbigt det

än är för mig på ett personligt plan. 

Därför blev jag så där extra glad när jag igårmorse hörde sångsvanen flyga trumpetande över sjön. 

Sjön som alltså fortfarande är alldeles istäckt. 

Sångsvanens trumpetande är ju så karakteristiskt så har man hört det en gång, 

så vet man det för resten av livet. 

Eftersom jag då legat och dåsat till - det var ändå min sovmorgon - och vaknat till trumpetandet 

så blev jag ändå osäker - kan det verkligen varit en sångsvan så här tidigt på året? 

Eller drömde jag bara ljudet? Var det bara en illusion?

Så jag gick in och kollade på en eminent websida för fågel-bongare som heter Tiira. 

Och där rasslade det in observationer gällande flyttfåglar på inkommande söderifrån. 

Man har de senaste dagarna sett lärkor, tofsvipor, sångsvanar, andra sjöfåglar. 

Det har några dagar nu varit plusgrader och vindarna sydliga och då 

börjar det hända saker i fågelvärlden. Tidigt är det dock! 

Alltid fascinerats av det här med hur flyttfåglarna vet. 

Klart att det varje vårvinter kommer någon opportunist-fågel som vill vara

först till kvarn med livet som insats. Men enligt de rapporter som kommit in

både igår och i dag till Tiira, så är det mängder av fåglar på gång. 

Det ger mig hopp och lyfter lite på mina vintertyngda axlar. 

Det våras så stilla. 

ÅRSTIDER OCH MAT-TRADITIONER

Skall försöka undvika att i detta blogginlägg beskriva hur in i själen trött jag är på vintern. 

Hur februari inte alls är min månad på året, och hur det 

 i g e n

snöar därute och hur lång denna viner varit.

Han jag delar kylskåp med börjar bli lite sliten på mitt klagande. 

För det mesta har han ett tålamod och ett överseende med mig som borde belönas

med någon form av pris, men nu känner jag att han inte riktigt orkar med mina 

februari-tar-vintern-aldrig-slut-klagovisor. 

Tur att det bara är en vecka kvar av denna månad då! Heh. 

Men en av de få glädjeämnen som jag lyckas hitta i min enligt egen utsago 

förfärliga februarimisär är blinier. 

Jag vill ogärna lyfta fram något ryskt i dessa tider, men tänker att det är kanske ändå

inte matens fel att det landet har en fullständigt maktgalen ledare. 

Lite som att välja bort hamburgare om USA får en pånyttvald galenpanna till ledare i nästa val. 

Inte kommer man ju att göra det heller. Maten är oskyldig. 

Och som vi i Finland brukar säga: 

Det enda goda som kommer från Ryssland är sommarvärmen. 

(för så är det meteorologiskt väldigt ofta).

Men skulle vilja tillägga - och blinier. 

De där frasiga boveteplättarna som man serverar med smetana, lökhack

och fisk- eller vege-rom av valfri sort. Lite salt och peppar. Och som är så gott! 

Min februari-tröst-mat. 

Brukar lite variera recept och i år prövade jag på ett riktigt traditionellt sådant. 

Och det var kanske det godaste receptet så sparar det här till 

egen och andras glädje. 

Av smeten blir det ca 12 bliniplättar stekta i blinipanna. 

(blinipannan är lika stor som om man sätter fingertopparna och tumtopparna

mot varann och bildar en cirkel, då är plättarna ganska tjocka och det räcker gott med 1-2/person.

Man kan också steka plättarna i vanlig plättpanna, då blir de tunnare och fler - förstås ;))

Tar inte länge att fixa till blinier, men man behöver tänka på att smeten behöver 

ett dygn på att jäsa för att bli godast. Så lite planering behövs. 

DAG 1 gör man: 

Blandar:

3 dl mjölk

200 g gräddfil

25 g jäst 

3 dl bovetemjöl. 

Man behöver inte värma upp mjölk eller så men jag värmde upp ca 1 dl mjölk

till knappt fingervarmt för att lättare få jästen upplöst. 

I övrigt rörde jag bara ihop allt i en bunke, lade på ett lock och lät smeten stå i kylskåp till följande dag. 

Vi kan kalla det här för en "smetrot". 

DAG 2

Nu behöver man: 

2 tsk salt

3 dl vetemjöl

2 dl öl

2 ägg

Man tar fram "smetroten" i rumsvärme ca en timme innan man planerar att börja 

steka blinierna. Om man har för vana att ha sin öl i kylskåpet så kan man plocka fram den 

nu också så den blir rumsvarm. 

Efter en timme blandar man i salt, vetemjöl och öl. 

Dela på ägg-gulor och äggvitor och blanda i ägg-gulorna. 

Vispa äggvitorna till hårt skum och blanda dessa försiktigt i smeten 

precis innan man börjar steka blinierna. 

Värm blinipannorna och stek plättarna i skirat smör.

Vänd flera gånger för att få en frasig yta. 

Till en rejäl bliniplätt stekt i blinipanna går det åt ca 1 soppslev smet. 

Skall man servera en större mängd så håller man de stekta blinierna varma i ugn. 

Varför skirat smör, kan man undra? 

Eftersom blinierna gärna skall stekas i relativt hög värme så rekommenderar jag att 

man änvänder skirat smör till stekning som ju tål högre värme utan att brännas. 

Och så får man inte så mycket fettstänk heller. 

Man kan köpa skirat smör, men det är faktiskt väldigt lätt att göra det själv också. 

Lägg en bit smör i en kastrull på låg värme och låt det sakta smälta ner. Det skall inte "bubbla". 

På botten bildas då en ljusare "klump" av mjölkprotein. Rör inte om alls. 

Häll sedan försiktigt den skirade, klara smörolja i ett annat kärl. 

"Klumpen" av mjölkprotein kan användas senare i en deg, i en potatismos eller 

var som helst som du vill ha lite smörsmak. 

Man måste ju inte göra den här grejen med smöret, men det blir bättre så, jag lovar! 

Eftersom vi var bara två som avnjöt blinier denna gång så fryste jag ner 

resten av de stekta blinierna. Det går alldeles utmärkt. 

Värm dem i ugn bara och häll över lite smält smör och de är nästan som nystekta. 

*

Den här sortens blinier härstammar från tiden innan Ryssland blev Sovjet, och även då 

bara i de högre samhällsklasserna där man hade personal som kunde stå i köket och 

steka dessa plättar medan herrskapet satt i salen och väntade på maten. 

För de är allra godast som alldeles nystekta, det går inte att förneka. 

Det skall frasa när man skär i plätten men innehållet skall vara mjukt. 

Av tradition åt man dessa plättar just innan fastan, lite som en "ortodox" motsvarighet 

till dagens "lutherska" fastlagsbullar. Fast en salt variant då. 

Men även här sparas det inte på fett...

...man skall ju klara fastan för sjutton! 

Jobbigt det här. Först skall man klara av vintern och framför allt februari, 

och så han man ännu en fastetid framför sig. Puh! 

Tur att man kan lite rucka på dessa "måsten" lite hur man känner för. 

Så är det i alla fall för mig.