MELLOSKRÄLL OCH VÅRVIBBAR

Semesterveckan gick i ett huj bara! Kände mig lite småkrasslig hela veckan så

en del av programmen som var inprickade fick jag skjuta på. Hann med en sväng

till stugan för att kolla att allt är som det skall, och det var det ju. Inte så mycket 

sjöfåglar än, men både gäss och svanar som betade på åkrarna. Nog är det bara så

att det blir vår i år också. Trots en orolig tid så där världspolitiskt. 

På lördagskvällen satt jag - som kanske varenda finlandssvensk kotte - fastnaglad vid

TV:n för att kolla in årets Mello-final. Jag och äldre sonen är riktiga UMK/MELLO/ESC-

fans, det är vår gemensamma våryra-grej. Ibland mer ivrigt än ibland. 

Men hör till våren lika självklart som att snön smälter och fåglarna återkommer. 

I år var det ju extra spännande och vilken grej att humorgruppen KAJ vann. 

Troligtvis är det, som många nämnt, att Europa behöver just nu en snäll, 

genuin och glad trall-låt som är jordnära och inte tar ställning till något

annat än att det är skönt med bastu. 

Skämtade med släkten i Sverige att om KAJ inte skulle ha vunnit så hade jag

kanske måsta bojkotta svenska produkter och dit skulle en del möbler, 

som soffor, fåtöljer och sängar rykt (IKEA). En hel del av mina friluftsgrejer

hade också försvunnit (Fjällräven, Trangia, Primus) och värst av allt! Inte bara jag 

utan också gubben hade blivit bil-lösa (Volvo). Hahhaaa...skoj tanke, men 

sååå skönt att Sverige röstade rätt ur den synvinkeln ;). 

Sverige är ju inte bara bra på det där med musik som vi minsann märkt de senaste

decennierna, utan på så mycket mer! Jag vill ha de prylarna kvar! 

Det har varit några riktigt våriga, soliga dagar och även om det inte än är så varmt

att jag skulle trivas på balkongen någon längre tider, så gör växterna det. 

Måste bara hitta en trevlig belysning dit. Nackdelen med att bo i husbolag är att

man ju inte får välja sådant själv och lamporna som valts till våra balkonger är

något mellan operations-salsbelysning och biltrålkastare. 

Kallt, tråkigt, hårt ljus. Ingen mysfaktor där inte. Nå, blir att köpa

något mer passande för mig och min stil.

Nu skall jag ta och laga mig en kvällssmörgås och så hörs vi! 

Kram Maggi

VARFÅGEL, SNÖGUBBAR OCH VÅRTECKEN

Tog en liten tur till stugan främst för att se till de övervintrande växterna i det 

vi kallar annexet, det som sommartid är en kombinerad gäststuga och mitt distans-

kontor. Där såg allt väl ut, tack vare den milda vintern. 

På väg till stugan lyckades jag fånga en liten fluffig filur på bild. 

Inget mindre än en varfågel. Varfågeln är en nordligare art, som antagligen

tack vare den milda vintern stannat här i sydligaste Finland. Normalt skulle jag säga att

de nog flyttar längre söderut. Själv har jag aldrig lyckats se en. Och skulle knappast

gjort det nu heller om inte min ornitolog-gubbe hojtat till i framsätet något i stile med att: 

- STANNA, jag tyckte jag såg en varfågel! 

Sin lilla storlek och "gulliga utseende" till trots så är det alltså ändå en rovfågel. 

Tidvis i alla fall. När den sitter så här, rätt art-typiskt, uppe på en gren eller annat 

som sträcker sig ovan övrig vegetation och håller koll på omgivningen är den ute på 

matjakt. Så var det också här bilden togs. Runt omkring var det lite videbuskar, men i

övrigt ett gräsbevuxen gammal åker. 

Dess latinska namn är 'Lanius excubitor' där Lanius betyder slaktare, vilket syftar på att

den - sin lilla storlek och gulliga utseende till trots - inte tvekar att nappa ett byte

nästan lika stort som den själv är. Det gamla namnet på fågeln, törnskata, säger kanske

något om dess beteende. Lyckades den fånga en sork så spetsade den sitt byte på en

törnpigg eller på något annat spetsigt i väntan på att bli uppäten. 

Excubitor betyder vaktpost och det utnyttjades i tiderna till att fånga tex falkar, då

varfågeln med låg tröskel varnar för annalkande rovfåglar. 

Med andra ord en mycket intressant fågel, och inte helt vanlig att få syn på. 

I gamla tider trodde man till och med att det betydde olycka om man fick syn på

en varfågel. Tur att jag inte tror på gammalt skrock för jag är riktigt

glad över att se denna rara fågel. 

Vi fortsätter i fågeltemat...eller i fågelmat.

Tidigare under vintern så knåpade jag ihop lite vintermat åt småfåglarna. 

Jag lagade kombinerade äppel/talgbollshängen och

kletade in gamla kottar i talg och så gjorde jag dessa små snögubbar. 

De är lagade av en blandning av kokosfett och talg och hade ju varit fina att

hänga upp i vintrigt landskap...vilket inte kommit till dessa sydfinska trakter

denna viner alls. Är ju lite tudelad till det hela. Samtidigt som jag kan sakna fina, 

vackra vinterdagar då också dessa snögubbar känts mer "rätta i tiden" att hänga upp

till småfålarnas glädje och hjälp till överlevnad så gillar jag att mina övervintrande växter

som sagt verkar må bra i sin vintervila.

Knepigt att liksom villa äta kakan och ha den kvar. 

Nu hängde jag upp de sista snögubbarna. Antar att det inte i år blir mer 

vinter än så här. 

Den milda vintern har också gjort att hjortarna lämnad trädgården i

fred. De har nog hittat mat på annat håll. 

En sväng genom trädgården visade sig att några tulpanlökar

minsann redan börjat sticka upp sina knoppar och den nergrävda krukan

med pärlhyacinter också börjat visa tecken på liv. 

Och till min förvåning så har också den skruttiga tidlösa-löken krystat ut

lite nytt liv. Det hade jag inte trott! I vår skall jag nog se till att den kommer ner i jorden

och slipper sin lite udda tillvaro i en liten kruka. 

I övrigt var det underbart att besöka stugan. Vinterstormarna

hade satt sina spår med mängder av nerfallna trädgrenar. Något, ingen aning

vad, hade varit inne i vårt vedlider och tydligen fått panik för trädgårdsredskap

och krukor hade fallit ner från sina upphängningar och från hyllor. 

Kanske att liderdörren blåst upp (den saknar hake för tillfället - bör åtgärdas i vår)

och in har en katt/mink/utter lyckats smita och sedan hamnat i panik? 

Kanske en snäll granne på sin kvällspromenad sedan stängt dörren, för

den var nu stängd. Vissa saker förblir ett mysterium. 

Ingen större skada skedd. 

Havet svallade öppet så antagligen blir det ingen is på havet i år. 

Kniporna flög iväg från viken med sin kännspaka visslande flykt. 

En svan dröjde sig kvar och fortsatte lugnt simma vidare. 

Får mig att längta ut till stugan för en lite längre tid än bara en 

snabbvisit. Skall kolla kalendern lite. Borde nog finnas möjlighet till det. 

Kanske skall jag introducera sommarstugan åt Iris? 

Kram Maggi

 

SYREBEROENDE

 

Det kan hända att det här kommer att låta smått knasigt, men jag undrar om man

kan bli beroende av frisk luft, av syre? 

Jag tror det, och jag tror att jag är det! 

Redan under många år så har jag sovit med fönstret öppet nästan året runt. 

Sedan vi i april flyttade ut till stugan har vi knappt stängt ytterdörren. 

Den får stå på vid gavel, endast de senaste dagarna har vi stängt den. Inte för kylan,

för det har ju inte varit kallt, utan för fukten. Men efter ett tag med stängd dörr 

känner jag att jag bara måste gå ut, måste ha dörren öppen ett tag, släppa in syret. 

Och vi har bra ventilation i stugan så det är inte det. Men det är inte fräsch luft. 

Jag kan känna det samma när jag övernattar på hotell, hur bra luftkonditioneringen

är brummar på så vill jag öppna fönstret och få in  s y r e ! 

Det är den där känslan av "oanvänd luft" som är så fantastisk. Det ligger en 

slags mental frihet i att andas frisk luft, gärna hela tiden! 

Jag kan ju inte vara ute hela tiden, men jag vill kunna ha fönster eller dörrar öppna. 

Därför är jag lite...fundersam, är kanske det rätta ordet, inför hösten därhemma. 

Vi kommer inte att kunna öppna vare sig balkongdörrarna eller sjösidans fönster

innan balkongerna är färdiga någongång på vårvintern/våren. 

Och fönstren mot gatan måste jag kattsäkra så de kommer inte heller att 

kunna stå på vid gavel (så mycket vädringsfönster nu ens kan kallas stå på vid gavel? 

Dessutom kommer det bara in lite med byggdamm pepprat syre genom plastfilter. 

Nam! 

Låter ju som ett fånigt litet problem, men faktum är att jag ser inte alls

fram emot en instängd tillvaro - i månader ännu. 

Jag är ju knasigt glad över att vi hade möjligheten att bo på stugan under

en stor del av fasadrenoveringen, och det blir ju så fint...sedan! 

Och vi hade ett riktigt bra avtal med vädergudarna denna sommar.

Men mitt syreberoende börjar nog redan skicka ut små hjärnspöken till mig. 

Hur min sömn kommer att bli urusel när jag inte kommer att kunna knarka

syre åtta timmar om natten. Har jag förresten nämnt att då jag hade en sådan 

där mojäng på armen som kollar hur mycket djupsömn man sover så 

visade den nästan alltid att jag sov över halva tiden av natten djupsömn. 

Och somnade så gott som på direkten när jag lade huvudet på dynan. Det behöver 

jag ingen mackapär till. Jag drar ett djup andetag av syrerik sovrumsluft, drar

täcket över axlarna - och somnar. 

Sådana symptom har mitt syreberoende. 

Kram Maggi

STANNA ELLER INTE - DET ÄR FRÅGAN

Hur sjutton skall jag göra? 

Dilemmat är lite löjeväckande, jag är medveten om det. 

Och det luktar i-landsproblem om det så att man knappt kan andas i

närheten av mina tankar. Det oaktat ger det mig lite bryderi-rynkor i pannan. 

Skall jag stanna kvar på stugan ännu några veckor? Vädret är ju underbart och 

här är bara så skönt att vara. Vilken början på september liksom, värmebölja och

bara ljuvlig varm höstbörjan. Vill inte släppa stuglivet än.

Men så har jag då en liten kattunge som är alldeles fem före mogen för ett nytt liv

med oss. Kan jag ta henne hit ut till stugan för ett par veckor innan vi sedan 

flyttar till stan? Eller är det bättre att ta henne direkt till stan, så hon får vänja 

sig med bara ett nytt hem - så här i början? 

Samtidigt är det fortfarande fasadrenovering på full gång därhemma så

kan vara lite hårda ljud och så. Vilket är bättre? 

Att mellanlanda på stugan och bli bekant med oss människor.

Eller att direkt åka hem till det "riktiga hemmet" och där få börja känna

sig hemma? Med både oss och hemmet? 

Ena stunden lutar jag åt det ena alternativet för att nästa stund tycka att det andra är 

en bra mycket bättre utväg. 

Fördelarna med att stanna är det ljuvliga höstvädret som verkar fortsätta. Växterna

i mina krukor som ännu är så fina. Höstfärgerna som bara är på början. 

Hösten i skärgården med alla flyttfåglar som samlas. 

Lökar som jag beställt och som skall fås i jorden. 

Hittade på Zetas majlök som jag tror är den växt som en tidigare granne hade växande vid

sin trappa. Jag beundrade den alltid, men husägaren visste inte vad det var för en växt 

för den hade funnits där då de flyttade in. 

Kan inte veta säkert, men jag tror att det var just majlök. Och oj oj...den är så fin! 

Och bara tanken på att återvända till ett inplastat hus får mig att känna mig instängd. 

Jag, eller vi, som levt utomhusliv i nästan fem månader. Sovit ute, men under tak. 

Ätit ute, men under tak, jobbat med fönster på vid gavel. Och plötsligt vara så utan 

kontakt med allt som är ute. Ingen balkong, inga fönster som går att öppna. 

Ingen vy över sjön. Inga naturljud som förirrar sig in. Inget syre - känns det som! 

Nej, jag skall inte klaga! Har haft möjligheten att vara större delen av tiden då

fasadrenoveringens bullrigaste arbeten utförts här på landet. Och jag skall nog 

klara av ett par, tre månader i plastbunkern. Mest funderar jag på vilket alternativ

skulle vara bäst för vår lilla kissekatt. 

Snart är stunden här då jag måste bestämma mig...

...stanna eller inte - det är frågan! 

Kram Maggi

 

SOMMAR SOM INTE TAR SLUT

Man kan inte alls fatta att det redan är en bit in i september, sommaren bara fortsätter 

och fortsätter! Kvällarna är fortsatt varma, dagarna nästan heta. Det är endast

tidiga morgnar då dimman stannar kvar efter natten som man kan ana hösten. 

Och björklöven som börjat dala. Det passar inte alls ihop med värmeböljan som vi har. 

Eller indiansommar heter det kanske? 

Sitter igen på den lokala Strandbistron och väntar på att en tvättmaskin

skall bli klar. De skall stänga för säsongen efter den här inkommande helgen. 

Det packas ner utemöbler och partytält rivs. Utanför dörren har det redan samlats

en liten hög torra löv som vinden samlat ihop. 

Hösten är kransarnas tid, tänkte inte knyta någon större krans, 

men fick för mig att klippa lite kråkris och fästa runt den där ståltrådskransen

i vilken man kan fästa ett äpple, eller en talgboll, för fåglarna. 

Inbillar mig att fåglarna kanske har det trevligare att greppa 

ringen om den inte är så hal. Kanske de inte bryr sig? 

Men jag kan känna att jag brytt mig. Heh! 

Till helgen skall vi få gäster till stugan. Det skall bli 

god mat med dels släktingar som kommit över från Sverige och så

ett par som vi känt i evigheter. Skall bli så mysigt när man ännu kan

sitta ute och njuta av solnedgången. 

Vilken sommar det varit! Vilken början på september! 

Kram Maggi

 

SOMMAR, SOMMAR, SOMMAR...

Vi har mängder av fågelholkar i vår skog. Det blir så om man delar

kylskåp med en ivrig ornitolog. Själv ringmärker han inte, men deltar ofta främst 

i ringmärkning av störa rovfåglar. Han är den som assisterar genom att klättra upp till

bla örnbona och hissar ner ungarna till ringmärkaren. 

Här kan du läsa om den gången för tio år sedan när jag var med till Lappland: 

KUNGSÖRN (kliketiklick)

I år har ändå en ringmärkerska (trevligt med en kvinna i dessa kretsar, det är mest grånande 

gubbar som verkar syssla med fågelskåderi och ringmärkning) tagit sig an våra holkar.

Sist ut var en liten andrakull av blåmes. Så här små är de. Vägde 8 gram! 

Ett par dagar efter det här flög de ut ur holken. Ur i livet. Ut i det vilda. 

Så var det också dags för den årliga tjejmiddagen här på stugan. Mina barndoms-

skolkompisar sedan ett halvsekel! Alltid lika härligt att ha dem här. Det är ändå något alldeles 

speciellt avslappnat med barndomsvänner, även om senare i livet komna vänner

är minst lika kära. Men de här var med då under hela den tiden då man blev den 

människa man rätt långt är idag. Nattligt snack i ljusets sken. 

Sådant som gör världen lite bättre. 

I övrigt rullar semestervardagen på. Hade äldre grabben med flickvän här ett par dagar. 

Mera god mat. Inte så mycket nattsnackk med dem faktiskt denna gång. De har båda

jobbat, som man säger, häcken av sig, så de tog tillfället i akt och passade på att

sova ut och bli lite ompysslade av mig. Det bjuder man så gärna på. 

Så har det blivit lite mattvätt. Numera mycket ekologiskt och ergonomiskt uppe

på torra land och med en effektiv trycktvätt. Hur romantiskt det än är

att tvätta mattor nere vid havet så är det här på många sätt en bättre variant. 

Lika gott doftar de rena mattorna ändå! 

Och ännu, ett litet ord om väder. Förstås! 

Även om jag tycker att jag nog så småningom bockat av alla 

klimakterie-heta-vallningarna så är jag inte alls lika ivrig över 

de där riktigt heta sommardagarna som jag var förr. Skulle inte falla mig in

att nu hoppa på ett flyg till Grekland till exempel. Även här i Finland sätter jag

mig hellre i skuggan och tycker oftast att si så där + 23 grader är precis lagom. 

Måste jag göra något fysiskt får det gärna vara någon grad svalare. Heh! 

Så har jag också börjat gilla sommarregn alldeles förfärligt mycket. 

Att lägga sig på verandan med en bok och lyssna till regnet. 

Hur njutbart är inte det? 

Nåjo, det ligger kanske lite tantvarning i det och det är just så det är. 

Det finns en underbar frihet i tant-livet! 

Och dessutom - efter regnet blir kvällarna så fina. Med en sol som försöker hitta 

sin glugg att skina igenom bland molnen som håller på och skingrar sig. 

Över havet ligger diset kvar och skapar en skön mystik. 

Men idag skall det bli varmt - riktigt varmt. 

Man märker det på de ettriga bromsarna som redan några gånger lyckats

hugga sina lysna käftar i utsatta delar av min kropp. 

Det är otrevligt!

Men i övrigt är det härlig sommar, sommar, sommar!

 Kram  Maggi

TROPISKA NÄTTER I MAJ?

På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna

varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.

Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda. 

Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna

kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te

då lillungen stack sig en sväng till stugan. 

Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag

lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust. 

Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför. 

Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara

soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja. 

När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre

våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig. 

Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del. 

Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest, 

men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat. 

Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd. 

Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan

med kaffe och bulle. 

Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar. 

Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh! 

Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,

så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i. 

Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker

grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem. 

Förr fanns det så mycket vackert i köken. 

Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska. 

Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag. 

En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som 

jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej

som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina

Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'. 

Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så 

levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...

Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som 

bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till

Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo

hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som 

beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund 

och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna. 

Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare? 

Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i

krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där

alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp. 

Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare. 

Under bryggan vår går livet också vidare. 

Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren

till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr

brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört

över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro. 

Eller som gubben sade häromdagen: 

- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så

jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna. 

Det lovade jag. 

 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN

Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 

Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör

sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 

Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 

som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 

100 meter inom vilken man skall hålla sig. 

Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 

denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 

men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 

utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp

som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 

Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 

lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 

Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 

men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 

Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på

att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det

språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss

fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken

fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde

vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte

av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte

tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 

Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel

som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 

upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid

att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 

man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 

gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 

Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över

konserten i våra marker. 

Och det är alldeles ljuvligt. Våren är! 

 

STUGAN KORKAD, NY SÄSONG

Landade här på stugan på torsdagen, och nu är det söndagkväll. 

Fredagen distansjobbade jag hela dagen och på lördagen åkte

jag iväg på en lunchträff med en kompis och passade samtidigt på att, 

trots den kalla våren, snusa runt lite i plantbutiker och köpa något

smått i sommarblomsväg. 

Idag söndag har jag mest skurat, putsat, fejat. I vinter har vi, som jag kanske

nämnt, haft extra mycket möss inne pga kvarglömd mat - och det märks!

Är nog van med att det finns att skura och städa efter en vinter, så det är inte det, 

men i år var det rejält mer än vanligt. 

En annan sak som hör till mina vårrutiner är att kolla att brandsläckaren är så att

säga på grönt. Och det var den ju. Har äntligen hittat en så snygg brandsläckare så

den får gärna stå framme vid öppna spisen. De röda jag tidigare haft har jag alltid gömt

bakom en gardin...heh! 

När jag anlände hit så var det fortfarande rätt bistra vindar. Hittade lite nötter

i ett skåp och lade ut det till fåglarna. I synnerhet en hackspett (hona) var ivrig med att

hämta nötter och gömma dem under barken i de närliggande tallarna. Det här är ett "höstbeteende" 

hos hackspettar så antar att det här är en ung hona som inte riktigt har koll på årstiden? 

Dessvärre märkte ekorren snabbt vad som var på gång och i samma takt som hackspetten 

gömde nötterna i tallen, var ekorren där och nappade dem åt sig själv. 

Tog inte väldigt länge innan en hungrig bofinkshane märkte att hackspetten hade små

utmaningar i att försöka klämma in nötterna i en alldeles för ung tall (tallen är inte

så djupt fårad) så smulor av nötterna som hackspetten hackat på föll till marken. 

Och vips hade bofinken också fått lite smulor att ta till. 

Idag har det äntligen varit lite känning av en vårvärme. 

Det lilla olivträdet fick komma ut på sin sommarplats och jag satt till och med

en stund i korgstolen och bara njöt av solen! 

I morgon kommer gubben och äldre grabben för att fira Valborg. 

Min svägerska och svåger är också här i grannstugan så det blir lite 

släktkalas av det hela. Det gillar vi! 

Ringde precis till gubben och sade att han nog skall hämta mina frösådder med sig

när han kommer. Just nu känner jag att jag vill stanna lite längre här än bara

över Valborg. Våren i skärgården är underbar. Lite kallare, lite senare, lite 

långsammare, men ack så vacker. Och när man väl är här så vill man inte bort. 

 

ÅRETS ISLOSSNING

 

I år tog det fem dygn för isen att släppa taget över sjön. 

Det är ett rätt långsamt skådespel, men alldeles underbart att följa. 

Och så man har längtat! 

Efter vågor. 

Det började den nionde april med att pimpelfiskarnas borrhål började få

strålar, sprickor ut från hålen. Det är många som pimpelfiskar här under vintern 

så just den dagen såg sjön lite ut som om man strösslat ut små konstverk på isen. 

Följande dag hade isen helt bytt skepnad och var som en abstrakt målning med

mängder, mängde av grå och vita toner. 

Många sjöfåglar anländer. Vi har sångsvanar, måsar, knipor, änder, storskrakar och skäggdoppingparet

som jag i år har sett checka in stränderna. 

Den elfte april var en solig dag, om än ganska kall. Det hände inte så mycket 

med isen. Den var ganska lika som dagen förut, men den var blåare vilket i och

för sig hade den enkla orsaken att det var den blå himlen som speglade sig i isen. 

Vackert på sitt sätt. 

Den tolfte april började det blåsa vilket ledde till att vattnet tydligen på något sätt 

kom åt att röra på sig och äta isen underifrån för isen ändrade igen helt utseende

och blev nu som en prickig matta av små iskristaller. Fortfarande ett helt täcke av is över sjön, 

men man kunde liksom höra hur ispartiklarna blev mindre och mindre. 

Sedan i går hände det. Jag hade varit på dagen på ett fotouppdrag och när jag kom hem

så var halva sjön isfri. På sina ställen såg man ännu issörja som låg och guppade precis under

ytan i det nu befriade vattnet. Och på bilden uppe till höger ser man två fåglar om man tittar noga. 

Det är vårt skäggdoppingar. Glad att se dem här! 

De kommer med största sannolikhet att häcka på motsatta sidan av sjön. 

Där finns stränder med vass, vilket saknas på den sida av sjön som jag bor på. 

Men härligt att veta att de anlänt och att de verkar tycka att vår sjö

är en bra plats att lägga bo på. 

På tal om fåglar så har svenska YLE haft bästa slowTV i en veckas tid nu

där man kunnat följa med fågellivet i en liten myrsjö. 

Där har varit ett tranpar, ett sångsvanpar och en mängd andra sjöfåglar som anlänt. 

Tranparet till och med lade sitt första ägg. 

(inte helt säkert om länken funkar efter att sändningen tagit slut men chansar 

på att sätta den H Ä R ). 

Har själv suttit ett antal gånger i gömslen för att fota vilda djur 

och det är så rofyllt - som en retreat nästan - man kan inget annat än

vara tyst och vänta och se. Och det gör så gott för själen! 

Lite samma med att följa med en islossning. Det går inte undan där heller, men

det finns något otroligt vilsamt avstressande i att iaktta naturens små steg 

mot det vi alla längtar efter - sommaren! 

Och i väntan på den är det bara att njuta av våren, för strax är

färgerna här. Det fräscha, skira,  gröna. 

Och inte bara det grå som varit på ytan (heh) i detta inlägg 

men också varit det som dominerat de senaste månaderna. 

DET VÅRAS

 

Mer än vanligt har jag lidit av vintertrötthet denna vinter. Känns som om den aldrig skulle ta slut. 

Och så är det ju ändå bara februari än, så helt naturligt att det skall vara vinter än hur jobbigt det

än är för mig på ett personligt plan. 

Därför blev jag så där extra glad när jag igårmorse hörde sångsvanen flyga trumpetande över sjön. 

Sjön som alltså fortfarande är alldeles istäckt. 

Sångsvanens trumpetande är ju så karakteristiskt så har man hört det en gång, 

så vet man det för resten av livet. 

Eftersom jag då legat och dåsat till - det var ändå min sovmorgon - och vaknat till trumpetandet 

så blev jag ändå osäker - kan det verkligen varit en sångsvan så här tidigt på året? 

Eller drömde jag bara ljudet? Var det bara en illusion?

Så jag gick in och kollade på en eminent websida för fågel-bongare som heter Tiira. 

Och där rasslade det in observationer gällande flyttfåglar på inkommande söderifrån. 

Man har de senaste dagarna sett lärkor, tofsvipor, sångsvanar, andra sjöfåglar. 

Det har några dagar nu varit plusgrader och vindarna sydliga och då 

börjar det hända saker i fågelvärlden. Tidigt är det dock! 

Alltid fascinerats av det här med hur flyttfåglarna vet. 

Klart att det varje vårvinter kommer någon opportunist-fågel som vill vara

först till kvarn med livet som insats. Men enligt de rapporter som kommit in

både igår och i dag till Tiira, så är det mängder av fåglar på gång. 

Det ger mig hopp och lyfter lite på mina vintertyngda axlar. 

Det våras så stilla.