På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna
varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.
Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda.
Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna
kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te
då lillungen stack sig en sväng till stugan.
Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag
lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust.
Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför.
Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara
soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja.
När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre
våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig.
Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del.
Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest,
men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat.
Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd.
Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan
med kaffe och bulle.
Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar.
Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh!
Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,
så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i.
Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker
grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem.
Förr fanns det så mycket vackert i köken.
Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska.
Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag.
En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som
jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej
som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina
Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'.
Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så
levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...
Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som
bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till
Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo
hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som
beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund
och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna.
Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare?
Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i
krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där
alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp.
Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare.
Under bryggan vår går livet också vidare.
Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren
till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr
brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört
över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro.
Eller som gubben sade häromdagen:
- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så
jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna.
Det lovade jag.
