VILLA-AVSLUTS-AFTON

Det regnar, ett stilla stril, skönt att lyssna på, men bidrar till att 

allt känns fuktigt och kallt. Och jag fryser. Klär på mig en

dunväst över den långa fultröjan och huttrar till. Fötterna 

känns iskalla. Borde hämta ett par sockor, men orkar inte stiga upp för

att gå in och leta efter ett par. Stuvar mina bara fötter i ett par sneakers 

och hoppas att de skall hjälpa till att få fötterna varmare. 

Sitter på verandan och skriver. Visst kunde jag gå in, men då försvinner

ljudet av regnet, och det vill jag inte. Kanske regnet skulle ge lite nya svampar

i skogen? Den senaste tiden har det varit rätt torrt just här hos mig. 

I och för sig, så hinner de knappast växa upp innan det är dags att packa ihop

oss och resa hemåt. Till staden, till golvvärme, innetoalett och hämtmat! 

Och fultröjan skall få en sväng i tvättmaskinen - som så mycket annat. 

Skall bli intressant att se hur Iris-katten kommer att ta det med stadsliv igen? 

Att bli innekatt efter ett par månader som frigående katt. 

Jag har njutit av att se henne tassa omkring, hämta en näbbmus nu och då och hitta

en solig och varm plats för sin eftermiddagslur. 

Hemma i stan skulle jag aldrig vilja släppa henne fri, till det finns det för mycket trafik,

men främst är jag rädd för en massa illasinnade människor, faktiskt. 

Bilar kan man lära sig att akta, men att läsa människors avsikter är inte lätt. 

Inte för en katt som bara mött snälla människor och har total tilltro till människornas

välvilja. Bara att läsa till exempel på Facebooks kattforum för att inse att 

katter inte populära hos alla. 

Katter äter miljoner fåglar varje sommar, sägs det. Jag har otroligt svårt att 

tro det. Mina katter har under alla trettio år med katt tagit väldigt få fåglar. 

I somras, som några sommar innan, har vi ett svalpar som byggt bo under vår brygga.

Och på bryggan har sädesärlan sitt bo. Första gångerna Iris gick ner på bryggan

anföll svalorna henne, men hon visade noll intresse för dem. 

Likaså fick sädesärlan vara ifred. Också då hela familjen trippade omkring på

bergen och jagade småkryp fick de vara ifred för Iris. Och svalorna, de slutade helt

bry sig om henne då hon gick ner till bryggan. 

Annat läte var det när minken kom. Då blev svalorna lite stressade nog. 

Vi råkade se när den kom och gick själva också ner till bryggan för att jaga 

bort minken, men den hann smita någonstans i gömman innan vi hann ner. 

Ett par timmar senare såg jag hur Iris verkade väldigt nyfiken på någon 

under trappan ner till stranden. Och vips hoppade minken fram, och Iris efter. 

Minken sprang igen ner till bryggan, men Iris, som inte är mycket större än minken,

rusade efter och jagade iväg minken! 

I skrivande stund, då ovannämnda skedde för en vecka sedan, har svalboet fått

vara ifred. Det är alltså svalornas andra kull som nu snart skall bli flygfärdiga. 

Nu är det ju kanske inte heller helt riskfritt att ha en frigående katt här i

skärgården heller, men riskerna är ändå färre. 

Vi har lo här, och så havsörnen förstås. 

Av de två tror jag lon är en större fara. Det verkar ändå som om Iris inte går så

långa turer utan håller till ganska nära stugan ändå. Och så får man hoppas att

lon inte känner för att ta vägarna förbi just här. 

Nähe, nu skall jag ta och börja värma bastun, det skall bli

villa-avsluts-aftons-bastu ikväll och en middag bestående av

lite ditt och datt från ett allt sinande skafferi. I morgon blir det

middag med vänner som faktiskt aldrig tidigare besökt vår stuga! 

Skall servera en fisksoppa med lite hetta - passar bra när hösten står

och stampar i farstun. 

Ha en skön helg alla! 

Kram från Maggi

 

SEMESTER OCH TRÄDGÅRDSSKÖNHET

 

Egentligen borde jag både rensa och ansa i blomrabatterna, men när

termometern dallrar närmare +30°C så känns det inte riktgt lockande. 

Trädgårdsskötsel för min del får räknas i att jag vattnar nu och då. 

I år har jag inget ätbart i mina odlingslådor utan satsade på lite snittblommor

istället. Luktärter förstås och så sådde jag den här galet vackra kornvallmon!

'Amazing Grey' heter sorten och den är just så fin som det utlovades!

Det här är den första blomman som slog ut. Så fin med sina

flortunnna kronblad. Tänk att man kan bli så glad över en liten blomma bara?!

Inte för att jag i övrigt heller har något att klaga på! 

Har inlett min semester som firades med lite rökta räkor från torget. 

Sitter på verandan och skriver och på håll mullrar åskan. Vinden

har tagit i, och just nu blåser det så där uppfriskande svalt. 

Linnegardinerna dansar i det öppna fönstret. 

Håller ett halvt öga på fågelholken utanför. Där har blåmesen

häckat i år. I ögonvrån tyckte jag att jag såg en unge flyga ut. Nu är ena

föräldern vid holken och försöker locka fram följande unge,

som nog kikar i hålet redan, men kryper tillbaka i holken igen. 

Har kameran inom räckhåll, men de är så snabba när de väl

bestämmer sig för att flyga ur boet. Borde egentligen, om jag skulle

vilja få riktigt bra bilder, rigga stativ och använda fjärrstyrd

serietagning, men så långt sträcker sig inte min energi idag. 

Kanske flyger den ut idag, kanske inte. 

Åskan har dragit förbi och jag tror jag skall gå och 

plocka lite jordgubbar. Det blir bra! 

Kram från Magg

 

SVALOR, ROSOR OCH ANTIKA FYND

                                         

Efter Sydkoreas fuktiga hetta kändes det faktiskt riktigt skönt att landa

ute i den svala (läs kyliga) skärgården där luften känns fräsch och frisk. 

Men nog skulle det ju vara välkommet med lite sommarvärme ändå. Så där lagom, 

om man får be. Här på stugan har jag varje kväll tänt en brasa för att

jaga bort kylan och fukten. Och förvisso hör jag till de som tänker att man

kan alltid klä mer på sig, men är det för varmt så måste man bara utstå...

...men liiiiite sommarvärme skulle inte skada. 

Svalorna, som har bo under bryggan, har tre ungar som ringmärktes häromdagen. 

Iris-katten som ibland tar sig en promenad ner till bryggan har lärt sig

att det inte lönar sig. Där får man kring öronen av upprörda sval-föräldrar. 

Förirrar hon sig dit så får hon snabbt ta skydd under vårt terrassbord vid bryggan. 

Terrassbordet som ser nästan övergivet ut. Så kallt som det varit har vi inte haft en 

tanke på att tassa ner till bryggan för frukost eller middag. 

Fördelen, eller vad man nu kan säga, med det svala och tidvis regniga vädret är

att man ids på ett annat sätt åka iväg på diverse små utfärder. Skulle det vara tokhett 

så vill man ju bara stanna vid havet och svalka sig. 

I helgen var det antikmarknad i Fiskars och jag fick min mans systerdotter med-

lurad på en sväng dit. Hon jobbar som scenograf i praktiken över hela världen och 

till och med hon tyckte antikmarknaden var både kvalitativ och skönt befriad från en

massa "strunt". Och det tyckte jag med. Det är några år sedan jag senast besökt 

Fiskars antikmarknad, så det var en glad överraskning för mig också att det inte

smugit in en massa kvasi-antik-handlare utan att det faktiskt hållit standarden. 

Har egentligen inget större behov av att hitta något, men gillar att kolla in

vad som finns ändå. Och visst hittade jag ett par saker som jag inte riktigt

kunde motstå. Det ena var en champagnekylare i tenn man nu verkligen inte

"behöver i sitt liv" men som jag bara gillade så skarpt. 

Det är något med den där dragningen till 1700-tals formgivning som jag faller för. 

Och för tenn. Märker att jag alltmer börjat gilla tenn. 

Den där lite märkliga kannan med sina vete(?)kärvar, blåklintar (?) och en märklig svan 

på locket - av tenn - är just en sådan pryl som jag tycker om att fynda. 

Faktum är att vi har användning för en sådan liten kanna. Och så har den 

just det formspråket som jag gillar och så är den lite knasig. För antikt behöver inte

alltid vara så högtidligt och allvarligt. 

*

Kanske både mina antikmarknadsfynd och rosorna från trädgården som jag 

plockade in innan sommarstormen på något sätt hör ihop?

En slags robust gammeldags romantik. 

Rosorna doftar alldeles otroligt starkt och gott. 

Och hör på något sätt ihop med det gamla slagbordet, kökssoffan 

och bordduken av linne och de där tenn-grejerna jag hämtade hem från marknaden. 

Det är något med de där genuina materialen som liksom hör ihop och som skapar

en stämning av flydda tider som jag så gillar. 

Jag fantiserar ibland på om vi alla har levt förr, i ett annat liv, och

det är den tiden vi vill återskapa på något plan? Som vi känner oss hemma i.  

Då hade jag levt mitt förra liv på 1700-talet, kanske en bit in på

1800-talet. Det är mitt estetiska århundrade. Sedan skulle jag för 

allt i världen inte velat ge upp den tid vi lever i nu med all teknik

som vi har att tillgå. Några knasiga världsledare hade man kunnat skippa och

ha en mer harmonisk tillvaro på jorden. Men ja, man får väl ta och göra det bästa

av vad man kan påverka. 

Och plocka in rosor som fyller ett helt rum med romantisk rosdoft. 

Och hälla mjölken i en lite tassig kanna som för ens egna blick är vacker. 

Skönhet finns alltid och enbart i betraktarens blick! 

Kram från Maggi

MELLOSKRÄLL OCH VÅRVIBBAR

Semesterveckan gick i ett huj bara! Kände mig lite småkrasslig hela veckan så

en del av programmen som var inprickade fick jag skjuta på. Hann med en sväng

till stugan för att kolla att allt är som det skall, och det var det ju. Inte så mycket 

sjöfåglar än, men både gäss och svanar som betade på åkrarna. Nog är det bara så

att det blir vår i år också. Trots en orolig tid så där världspolitiskt. 

På lördagskvällen satt jag - som kanske varenda finlandssvensk kotte - fastnaglad vid

TV:n för att kolla in årets Mello-final. Jag och äldre sonen är riktiga UMK/MELLO/ESC-

fans, det är vår gemensamma våryra-grej. Ibland mer ivrigt än ibland. 

Men hör till våren lika självklart som att snön smälter och fåglarna återkommer. 

I år var det ju extra spännande och vilken grej att humorgruppen KAJ vann. 

Troligtvis är det, som många nämnt, att Europa behöver just nu en snäll, 

genuin och glad trall-låt som är jordnära och inte tar ställning till något

annat än att det är skönt med bastu. 

Skämtade med släkten i Sverige att om KAJ inte skulle ha vunnit så hade jag

kanske måsta bojkotta svenska produkter och dit skulle en del möbler, 

som soffor, fåtöljer och sängar rykt (IKEA). En hel del av mina friluftsgrejer

hade också försvunnit (Fjällräven, Trangia, Primus) och värst av allt! Inte bara jag 

utan också gubben hade blivit bil-lösa (Volvo). Hahhaaa...skoj tanke, men 

sååå skönt att Sverige röstade rätt ur den synvinkeln ;). 

Sverige är ju inte bara bra på det där med musik som vi minsann märkt de senaste

decennierna, utan på så mycket mer! Jag vill ha de prylarna kvar! 

Det har varit några riktigt våriga, soliga dagar och även om det inte än är så varmt

att jag skulle trivas på balkongen någon längre tider, så gör växterna det. 

Måste bara hitta en trevlig belysning dit. Nackdelen med att bo i husbolag är att

man ju inte får välja sådant själv och lamporna som valts till våra balkonger är

något mellan operations-salsbelysning och biltrålkastare. 

Kallt, tråkigt, hårt ljus. Ingen mysfaktor där inte. Nå, blir att köpa

något mer passande för mig och min stil.

Nu skall jag ta och laga mig en kvällssmörgås och så hörs vi! 

Kram Maggi

VARFÅGEL, SNÖGUBBAR OCH VÅRTECKEN

Tog en liten tur till stugan främst för att se till de övervintrande växterna i det 

vi kallar annexet, det som sommartid är en kombinerad gäststuga och mitt distans-

kontor. Där såg allt väl ut, tack vare den milda vintern. 

På väg till stugan lyckades jag fånga en liten fluffig filur på bild. 

Inget mindre än en varfågel. Varfågeln är en nordligare art, som antagligen

tack vare den milda vintern stannat här i sydligaste Finland. Normalt skulle jag säga att

de nog flyttar längre söderut. Själv har jag aldrig lyckats se en. Och skulle knappast

gjort det nu heller om inte min ornitolog-gubbe hojtat till i framsätet något i stile med att: 

- STANNA, jag tyckte jag såg en varfågel! 

Sin lilla storlek och "gulliga utseende" till trots så är det alltså ändå en rovfågel. 

Tidvis i alla fall. När den sitter så här, rätt art-typiskt, uppe på en gren eller annat 

som sträcker sig ovan övrig vegetation och håller koll på omgivningen är den ute på 

matjakt. Så var det också här bilden togs. Runt omkring var det lite videbuskar, men i

övrigt ett gräsbevuxen gammal åker. 

Dess latinska namn är 'Lanius excubitor' där Lanius betyder slaktare, vilket syftar på att

den - sin lilla storlek och gulliga utseende till trots - inte tvekar att nappa ett byte

nästan lika stort som den själv är. Det gamla namnet på fågeln, törnskata, säger kanske

något om dess beteende. Lyckades den fånga en sork så spetsade den sitt byte på en

törnpigg eller på något annat spetsigt i väntan på att bli uppäten. 

Excubitor betyder vaktpost och det utnyttjades i tiderna till att fånga tex falkar, då

varfågeln med låg tröskel varnar för annalkande rovfåglar. 

Med andra ord en mycket intressant fågel, och inte helt vanlig att få syn på. 

I gamla tider trodde man till och med att det betydde olycka om man fick syn på

en varfågel. Tur att jag inte tror på gammalt skrock för jag är riktigt

glad över att se denna rara fågel. 

Vi fortsätter i fågeltemat...eller i fågelmat.

Tidigare under vintern så knåpade jag ihop lite vintermat åt småfåglarna. 

Jag lagade kombinerade äppel/talgbollshängen och

kletade in gamla kottar i talg och så gjorde jag dessa små snögubbar. 

De är lagade av en blandning av kokosfett och talg och hade ju varit fina att

hänga upp i vintrigt landskap...vilket inte kommit till dessa sydfinska trakter

denna viner alls. Är ju lite tudelad till det hela. Samtidigt som jag kan sakna fina, 

vackra vinterdagar då också dessa snögubbar känts mer "rätta i tiden" att hänga upp

till småfålarnas glädje och hjälp till överlevnad så gillar jag att mina övervintrande växter

som sagt verkar må bra i sin vintervila.

Knepigt att liksom villa äta kakan och ha den kvar. 

Nu hängde jag upp de sista snögubbarna. Antar att det inte i år blir mer 

vinter än så här. 

Den milda vintern har också gjort att hjortarna lämnad trädgården i

fred. De har nog hittat mat på annat håll. 

En sväng genom trädgården visade sig att några tulpanlökar

minsann redan börjat sticka upp sina knoppar och den nergrävda krukan

med pärlhyacinter också börjat visa tecken på liv. 

Och till min förvåning så har också den skruttiga tidlösa-löken krystat ut

lite nytt liv. Det hade jag inte trott! I vår skall jag nog se till att den kommer ner i jorden

och slipper sin lite udda tillvaro i en liten kruka. 

I övrigt var det underbart att besöka stugan. Vinterstormarna

hade satt sina spår med mängder av nerfallna trädgrenar. Något, ingen aning

vad, hade varit inne i vårt vedlider och tydligen fått panik för trädgårdsredskap

och krukor hade fallit ner från sina upphängningar och från hyllor. 

Kanske att liderdörren blåst upp (den saknar hake för tillfället - bör åtgärdas i vår)

och in har en katt/mink/utter lyckats smita och sedan hamnat i panik? 

Kanske en snäll granne på sin kvällspromenad sedan stängt dörren, för

den var nu stängd. Vissa saker förblir ett mysterium. 

Ingen större skada skedd. 

Havet svallade öppet så antagligen blir det ingen is på havet i år. 

Kniporna flög iväg från viken med sin kännspaka visslande flykt. 

En svan dröjde sig kvar och fortsatte lugnt simma vidare. 

Får mig att längta ut till stugan för en lite längre tid än bara en 

snabbvisit. Skall kolla kalendern lite. Borde nog finnas möjlighet till det. 

Kanske skall jag introducera sommarstugan åt Iris? 

Kram Maggi

 

SYREBEROENDE

 

Det kan hända att det här kommer att låta smått knasigt, men jag undrar om man

kan bli beroende av frisk luft, av syre? 

Jag tror det, och jag tror att jag är det! 

Redan under många år så har jag sovit med fönstret öppet nästan året runt. 

Sedan vi i april flyttade ut till stugan har vi knappt stängt ytterdörren. 

Den får stå på vid gavel, endast de senaste dagarna har vi stängt den. Inte för kylan,

för det har ju inte varit kallt, utan för fukten. Men efter ett tag med stängd dörr 

känner jag att jag bara måste gå ut, måste ha dörren öppen ett tag, släppa in syret. 

Och vi har bra ventilation i stugan så det är inte det. Men det är inte fräsch luft. 

Jag kan känna det samma när jag övernattar på hotell, hur bra luftkonditioneringen

är brummar på så vill jag öppna fönstret och få in  s y r e ! 

Det är den där känslan av "oanvänd luft" som är så fantastisk. Det ligger en 

slags mental frihet i att andas frisk luft, gärna hela tiden! 

Jag kan ju inte vara ute hela tiden, men jag vill kunna ha fönster eller dörrar öppna. 

Därför är jag lite...fundersam, är kanske det rätta ordet, inför hösten därhemma. 

Vi kommer inte att kunna öppna vare sig balkongdörrarna eller sjösidans fönster

innan balkongerna är färdiga någongång på vårvintern/våren. 

Och fönstren mot gatan måste jag kattsäkra så de kommer inte heller att 

kunna stå på vid gavel (så mycket vädringsfönster nu ens kan kallas stå på vid gavel? 

Dessutom kommer det bara in lite med byggdamm pepprat syre genom plastfilter. 

Nam! 

Låter ju som ett fånigt litet problem, men faktum är att jag ser inte alls

fram emot en instängd tillvaro - i månader ännu. 

Jag är ju knasigt glad över att vi hade möjligheten att bo på stugan under

en stor del av fasadrenoveringen, och det blir ju så fint...sedan! 

Och vi hade ett riktigt bra avtal med vädergudarna denna sommar.

Men mitt syreberoende börjar nog redan skicka ut små hjärnspöken till mig. 

Hur min sömn kommer att bli urusel när jag inte kommer att kunna knarka

syre åtta timmar om natten. Har jag förresten nämnt att då jag hade en sådan 

där mojäng på armen som kollar hur mycket djupsömn man sover så 

visade den nästan alltid att jag sov över halva tiden av natten djupsömn. 

Och somnade så gott som på direkten när jag lade huvudet på dynan. Det behöver 

jag ingen mackapär till. Jag drar ett djup andetag av syrerik sovrumsluft, drar

täcket över axlarna - och somnar. 

Sådana symptom har mitt syreberoende. 

Kram Maggi

STANNA ELLER INTE - DET ÄR FRÅGAN

Hur sjutton skall jag göra? 

Dilemmat är lite löjeväckande, jag är medveten om det. 

Och det luktar i-landsproblem om det så att man knappt kan andas i

närheten av mina tankar. Det oaktat ger det mig lite bryderi-rynkor i pannan. 

Skall jag stanna kvar på stugan ännu några veckor? Vädret är ju underbart och 

här är bara så skönt att vara. Vilken början på september liksom, värmebölja och

bara ljuvlig varm höstbörjan. Vill inte släppa stuglivet än.

Men så har jag då en liten kattunge som är alldeles fem före mogen för ett nytt liv

med oss. Kan jag ta henne hit ut till stugan för ett par veckor innan vi sedan 

flyttar till stan? Eller är det bättre att ta henne direkt till stan, så hon får vänja 

sig med bara ett nytt hem - så här i början? 

Samtidigt är det fortfarande fasadrenovering på full gång därhemma så

kan vara lite hårda ljud och så. Vilket är bättre? 

Att mellanlanda på stugan och bli bekant med oss människor.

Eller att direkt åka hem till det "riktiga hemmet" och där få börja känna

sig hemma? Med både oss och hemmet? 

Ena stunden lutar jag åt det ena alternativet för att nästa stund tycka att det andra är 

en bra mycket bättre utväg. 

Fördelarna med att stanna är det ljuvliga höstvädret som verkar fortsätta. Växterna

i mina krukor som ännu är så fina. Höstfärgerna som bara är på början. 

Hösten i skärgården med alla flyttfåglar som samlas. 

Lökar som jag beställt och som skall fås i jorden. 

Hittade på Zetas majlök som jag tror är den växt som en tidigare granne hade växande vid

sin trappa. Jag beundrade den alltid, men husägaren visste inte vad det var för en växt 

för den hade funnits där då de flyttade in. 

Kan inte veta säkert, men jag tror att det var just majlök. Och oj oj...den är så fin! 

Och bara tanken på att återvända till ett inplastat hus får mig att känna mig instängd. 

Jag, eller vi, som levt utomhusliv i nästan fem månader. Sovit ute, men under tak. 

Ätit ute, men under tak, jobbat med fönster på vid gavel. Och plötsligt vara så utan 

kontakt med allt som är ute. Ingen balkong, inga fönster som går att öppna. 

Ingen vy över sjön. Inga naturljud som förirrar sig in. Inget syre - känns det som! 

Nej, jag skall inte klaga! Har haft möjligheten att vara större delen av tiden då

fasadrenoveringens bullrigaste arbeten utförts här på landet. Och jag skall nog 

klara av ett par, tre månader i plastbunkern. Mest funderar jag på vilket alternativ

skulle vara bäst för vår lilla kissekatt. 

Snart är stunden här då jag måste bestämma mig...

...stanna eller inte - det är frågan! 

Kram Maggi

 

SOMMAR SOM INTE TAR SLUT

Man kan inte alls fatta att det redan är en bit in i september, sommaren bara fortsätter 

och fortsätter! Kvällarna är fortsatt varma, dagarna nästan heta. Det är endast

tidiga morgnar då dimman stannar kvar efter natten som man kan ana hösten. 

Och björklöven som börjat dala. Det passar inte alls ihop med värmeböljan som vi har. 

Eller indiansommar heter det kanske? 

Sitter igen på den lokala Strandbistron och väntar på att en tvättmaskin

skall bli klar. De skall stänga för säsongen efter den här inkommande helgen. 

Det packas ner utemöbler och partytält rivs. Utanför dörren har det redan samlats

en liten hög torra löv som vinden samlat ihop. 

Hösten är kransarnas tid, tänkte inte knyta någon större krans, 

men fick för mig att klippa lite kråkris och fästa runt den där ståltrådskransen

i vilken man kan fästa ett äpple, eller en talgboll, för fåglarna. 

Inbillar mig att fåglarna kanske har det trevligare att greppa 

ringen om den inte är så hal. Kanske de inte bryr sig? 

Men jag kan känna att jag brytt mig. Heh! 

Till helgen skall vi få gäster till stugan. Det skall bli 

god mat med dels släktingar som kommit över från Sverige och så

ett par som vi känt i evigheter. Skall bli så mysigt när man ännu kan

sitta ute och njuta av solnedgången. 

Vilken sommar det varit! Vilken början på september! 

Kram Maggi

 

SOMMAR, SOMMAR, SOMMAR...

Vi har mängder av fågelholkar i vår skog. Det blir så om man delar

kylskåp med en ivrig ornitolog. Själv ringmärker han inte, men deltar ofta främst 

i ringmärkning av störa rovfåglar. Han är den som assisterar genom att klättra upp till

bla örnbona och hissar ner ungarna till ringmärkaren. 

Här kan du läsa om den gången för tio år sedan när jag var med till Lappland: 

KUNGSÖRN (kliketiklick)

I år har ändå en ringmärkerska (trevligt med en kvinna i dessa kretsar, det är mest grånande 

gubbar som verkar syssla med fågelskåderi och ringmärkning) tagit sig an våra holkar.

Sist ut var en liten andrakull av blåmes. Så här små är de. Vägde 8 gram! 

Ett par dagar efter det här flög de ut ur holken. Ur i livet. Ut i det vilda. 

Så var det också dags för den årliga tjejmiddagen här på stugan. Mina barndoms-

skolkompisar sedan ett halvsekel! Alltid lika härligt att ha dem här. Det är ändå något alldeles 

speciellt avslappnat med barndomsvänner, även om senare i livet komna vänner

är minst lika kära. Men de här var med då under hela den tiden då man blev den 

människa man rätt långt är idag. Nattligt snack i ljusets sken. 

Sådant som gör världen lite bättre. 

I övrigt rullar semestervardagen på. Hade äldre grabben med flickvän här ett par dagar. 

Mera god mat. Inte så mycket nattsnackk med dem faktiskt denna gång. De har båda

jobbat, som man säger, häcken av sig, så de tog tillfället i akt och passade på att

sova ut och bli lite ompysslade av mig. Det bjuder man så gärna på. 

Så har det blivit lite mattvätt. Numera mycket ekologiskt och ergonomiskt uppe

på torra land och med en effektiv trycktvätt. Hur romantiskt det än är

att tvätta mattor nere vid havet så är det här på många sätt en bättre variant. 

Lika gott doftar de rena mattorna ändå! 

Och ännu, ett litet ord om väder. Förstås! 

Även om jag tycker att jag nog så småningom bockat av alla 

klimakterie-heta-vallningarna så är jag inte alls lika ivrig över 

de där riktigt heta sommardagarna som jag var förr. Skulle inte falla mig in

att nu hoppa på ett flyg till Grekland till exempel. Även här i Finland sätter jag

mig hellre i skuggan och tycker oftast att si så där + 23 grader är precis lagom. 

Måste jag göra något fysiskt får det gärna vara någon grad svalare. Heh! 

Så har jag också börjat gilla sommarregn alldeles förfärligt mycket. 

Att lägga sig på verandan med en bok och lyssna till regnet. 

Hur njutbart är inte det? 

Nåjo, det ligger kanske lite tantvarning i det och det är just så det är. 

Det finns en underbar frihet i tant-livet! 

Och dessutom - efter regnet blir kvällarna så fina. Med en sol som försöker hitta 

sin glugg att skina igenom bland molnen som håller på och skingrar sig. 

Över havet ligger diset kvar och skapar en skön mystik. 

Men idag skall det bli varmt - riktigt varmt. 

Man märker det på de ettriga bromsarna som redan några gånger lyckats

hugga sina lysna käftar i utsatta delar av min kropp. 

Det är otrevligt!

Men i övrigt är det härlig sommar, sommar, sommar!

 Kram  Maggi

TROPISKA NÄTTER I MAJ?

På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna

varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.

Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda. 

Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna

kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te

då lillungen stack sig en sväng till stugan. 

Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag

lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust. 

Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför. 

Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara

soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja. 

När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre

våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig. 

Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del. 

Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest, 

men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat. 

Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd. 

Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan

med kaffe och bulle. 

Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar. 

Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh! 

Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,

så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i. 

Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker

grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem. 

Förr fanns det så mycket vackert i köken. 

Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska. 

Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag. 

En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som 

jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej

som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina

Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'. 

Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så 

levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...

Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som 

bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till

Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo

hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som 

beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund 

och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna. 

Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare? 

Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i

krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där

alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp. 

Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare. 

Under bryggan vår går livet också vidare. 

Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren

till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr

brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört

över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro. 

Eller som gubben sade häromdagen: 

- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så

jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna. 

Det lovade jag. 

 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN

Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 

Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör

sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 

Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 

som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 

100 meter inom vilken man skall hålla sig. 

Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 

denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 

men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 

utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp

som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 

Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 

lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 

Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 

men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 

Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på

att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det

språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss

fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken

fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde

vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte

av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte

tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 

Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel

som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 

upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid

att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 

man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 

gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 

Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över

konserten i våra marker. 

Och det är alldeles ljuvligt. Våren är!