SOM ELD OCH (FRUSET) VATTEN...


...det har blivit fredagskväll och 12 dagars jobb med en liten ledig dag mellan
varven gör att kvällen känns välkommen.

Nu har jag säkert tidigare nämnt att jag ju tycker om mitt jobb, på det sättet
att det är intressant, utmanande och roligt.
Att vi sedan på grund av yttre omständigheter råkat i en situation där ingen riktigt trivs,
där man tvingas jobba på ett sätt som varken passar en själv eller kunderna bara för att någon design-
nisse lyckats sälja sin idé till inget ont anande chefer som tappat kontakten med verkligheten
 - det är en helt annan historia.
Det är bara...hemskt sorgligt.
För alla parter.

Nu är det ju inte så att vi skulle vara ensamma om att hamna i denna situation.
Det verkar stundvis som om hela landet fått kucku och beslut görs som inte verkar förankrade
i något som helst sunt förnuft.

Satt här och funderade på att det verkar som om "man" tappat förmågan att se helheter.
Är det sedan frågan om smått eller stort.

*

För en tid sedan kom det ett lagförslag på om att man skulle beskatta bilkörande
genom en skatt som baserar sig på körda kilometrar istället 
för nu enligt bilens utsläpp. 
Okej, det är ju vettigt....i synnerhet i de områden där kollektivtrafiken är ett verkligt alternativ.
Lite miljötänk är aldrig fel.
Nu är ju problemet att det inte finns kollektivtrafik så det stör utanför den sk varg-gränsen.
Den som går 12 km utanför hufvudstadens kärncentrum vill säga.
I 2010-talets Finland.

Jag bor dryga 60 km från huvudstaden. Jobbar 30 km bort - eller mot huvudstaden - så bort är kanske fel ord. Bort från mig, mot huvudstaden. Typisk pendlarprofil.
Jag kan inte använda mig av kollektivtrafik (buss) för inget passar mina tider.
Alldeles vanliga kontorstider vill säga. 
Jag kanske kommer åt ena hållet, men inte hem tillbaka.

Alltså kör jag bil.
Skulle jag däremot jobba inne i huvudstaden skulle jag gärna åka tåg.
Visserligen skulle jag behöva ta bilen till tågstationen 12 km bort för alla mindre tågstationer på närmare håll är nerlagda för länge sedan...
Jag skulle köra 12 km åt "fel håll" för att åka dryga 70 km tåg. Ena vägen.

Nå, om man nu skulle vilja riktigt "klämma till" oss som kör bil och försöka styra oss
mot större användande av kollektivtrafik så skulle man ju kunna tänka sig att 
man då satsar mer på just den biten.


Men si nä...och det är här som det isiga kommer in:
Istället väljer man att  d r a  i n  tågturer. 
Sluta med dem.
Kaputt-slutt. 
Så även de som pendlat med tåg som passat deras 
arbetstider, blir tvungna att damma av bilen och sätta sig vid ratten.

Och nu talar vi alltså inte om obyggdernas obyggd där tågresenärerna består av
fem pensionärer utan om kommuner på humant pendelavstånd från huvudstaden
där lokaltågen är smockfulla både morgon och kväll.

H U R har man T Ä N K T här???

Ah...jag kom på det!

VR (statens järnvägar) drar in lokaltågen = sparar pengar.
De som kan ta bilen tar den = betalar skamlös km-skatt -för det är det verkligen, 
om det blir verklighet!
(och jag hör till dem som faktiskt gärna betalar skatt om jag också 
förväntas få något för de pengarna jag de facto placerat i firman staten. 
Det är bara det att allt det monteras ner, varför skulle jag ha ett intresse att betala?)

Det blir så fel!


Nå, lokaltågen dras in alltså. 
För de som inte kan ta till egen bil - de betalar ett saftigt pris för att ta sig med
ett Pendlinotåg till stan.
Ett sådant tåg stannar ju bara på de allra största hållplatserna, vilket gör att även de som skulle vara
villiga att betala nästan dubbelt upp för tågbiljetten, men råkar ha den dåliga smaken att bo vid en 
liten by på bara några hundratal invånare där fjärrtågen inte stannar också blir tvingade att ta till bilen.
Fjärrtåg kan ju inte stanna på varje liten hållplats - då skulle det ju förvandlas till ett lokaltåg.
Och då skulle ju ingen betala fjärrtågens biljettpriset för att komma långsamt fram.

Och märk väl. 
Vi talar om områden som ligger bara några tiotals kilometer från
huvudstan. I vilket annat land som helst skulle detta räknas till förort.

Men inte här.
Förutom hos dem som planerar bilskatten då. 
Beskattaren  skulle räkna stora delar av Finland som tätort, 
med hårdare bilbeskattning som följd.
Kollektivtrafiken  räknar stora delar av Finland som obyggd, 
inget att satsa lokaltrafik på.
Bara dyrare fjärrtrafik.

Blir vi blåsta eller blir vi blåsta här? 
Det är frågan.



Jag lutar mig tillbaka i mitt soffhörn, sträcker tårna mot brasans värme och 
suckar. Något är elementärt fel i vår tid...
...eller är jag faktiskt den enda som tänker så?

Jag vet inte...


BARA TANKAR...



...sitter och läser Susan Cains bok 
"Tyst-de introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs."
Brasan sprakar och det är bara skönt. 
Tyst

För någon månad sedan flyttade vi på jobbet in i sprillans nya utrymmen.
Snygg design, god smak, fina utrymmen, nytt koncept...

Jobbet är det samma, sättet att jobba är annorlunda.
Innan hade vi egna rum där vi jobbade på och stämde träffar med kunder i.
Kolleger stack sig in och pratade, frågade, diskuterade - då det behövdes.
En stängd dörr var ett finkänslig vink om att man behöver få koncentrera sig.
Det funkade.
Nu har vi övergått i landskapskontor och separata rum som man kan boka för möten med kunder i.
Den gyllene tanken var att i ett landskapskontor skulle man kunna bolla idéer, lära av varann och 
allt det där hablahabla som landskapskontorsförespråkare verkar tro på.

Det  f u n k a r  inte!

I ett landskapskontor kan man inte hålla kvar en enda tanke längre än två minuter innan
någons telefon ringer, någon hojtar till om något som strular, grannen talar semesterplaner med
en annan kollega och den femte rusar runt och söker efter något borttappat papper.

Det går inte att tänka - än mindre koncentrera sig på sitt jobb - som stundvis faktiskt kräver koncentration.

Nu störs mitt arbete, förutom av det ovannämnda också av att jag måste hålla koll på 
klockan så jag hinner i tid till en annan plats för att möta mina kunder.
Jag skall se till att jag har allt med mig som jag behöver för mötet.
Istället för att möta dem på ett ställe där jag färdigt hade allt jag behöver.

Hur sjutton har man tänkt?

Nu är jag ju en rätt introvert person, som gärna arbetar i en lugn miljö.
En introvert person är däremot inte (nödvändigtvis) en osocial person.
Och jag är faktiskt rätt duktig på det sociala - till och med.
Men jag behöver ro när jag jobbar för att vara som bäst när jag skall möta människor.
Det är lite yin och yang. En balans. 

Och ett landskapskontor skapar bara obalans.

Och det är det som är så bakvänt. 
Vi jobbar med sociala kontakter med människor, största delen av tiden.
Och hur motstridigt det än kan låta så är de flesta av mina kolleger mer
åt det introverta hållet än det extroverta.
Vi är sociala när det gäller att möta människor utgående från en "problemlösningssituation".

Vi, introverta, bryr oss inte om att tjafsa om så mycket annat. Vi har mycket sällan behov av att 
föra fram oss själva, få oss att lysa. Vilket gör oss till hyfsat bra lyssnare.
Någon har ett problem, vi kan hjälpa. Lyssna inte lysa.
Punkt.

Vi möter Människor; pratar, skrattar, kramas, skojar, lyssnar, ger råd, med-lever.
Men när vi sedan skall förverkliga det vi pratat om med kunderna - då vill vi jobba i lugn och ro.
Så funkar jag. Så funkar de flesta av mina kolleger.

Den möjligheten har liksom tagits ifrån oss.
Som introvert är jag rätt van att bli "överkörd" och "missförstådd" i 
en värld där allt hela tiden skall vara så på G.
På de extrovertas villkor känns det som ibland.

Men jag har också några riktigt typiska extroverta kolleger.
Och när även de klagar över att de inte får ro att koncentrera sig i ett
landskapskontor - då blir jag riktigt orolig.

Vem vinner på ett sådant koncept....där ingen trivs att jobba?
Man trivs med sitt jobb, men inte sättet (det nya) att jobba på.
Där man helt enkelt inte ens har en chans att kunna ge sitt bästa?
Oberoende om man är introvert eller extrovert, faktiskt.

Har man ett jobb, som åtminstone stundvis kräver koncentration, hur
sjutton kommer någon på att tänka erbjuda landskapskontor? 
Någonsin?

undrar,


Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.

-Gustaf Fröding-
*
...och jag bara instämmer.



SNÖ OCH (LITE) SOL...

...eller (lite) snö och (mycket) sol.

Det är nog mera så. Ändå.
Sitter bara större delen av dagen instängd inom fyra väggar och solen hinner nästan 
smita undan innan jag är hemma.

Vad har det hänt denna vecka då? 
Särbon skulle köra sonen till skolan härom morgonen.
Han fick punktering på bilen, och sonen tyckte det var skoj att det hände något oförutsett.
Vad som helst som avbryter vardagslunk verkar uppfriskande, tydligen...

På min bil är däcken hela. Men det samlas en massa snögeggamojs bekom hjulen, som fryser
till enorma (alltså riktigt enorma) is-klumpar berg. En morgon fick jag för mig att det inte är en så
bra idé att ha dem där. Sparkade till klumpen på ena sidan av bilen, den lossnade lätt.
På andra sidan satt det bättre fast. En liten fjuttig spark med tåändan hade ingen
verkan överhuvudtaget, varpå jag finner mig själv tänkande som en häst,
 och vänder mig om och sparkar bakut.
Klacken slår i isen...men inget händer. Tar lite bättre sats, och känner mig som en ardenner när
jag ger an. Bara att denna gång var det inte klacken som tog smällen, utan min häl som bara
skyddades av några mm fjuttig läderstövel. Och den skyddar inte något vidare kan jag berätta.
Följaktligen tar jag mig sakta linkande framåt resten av dagen.
Hälar förlorar 0-1 mot stenhårda isberg.
Nu vet ni det!

Köper hem ett massageryggstöd som lovar shiatsu-massage och blir lite 
förälskad. Vilken härlig uppfinning! Någon som utan att knarra knådar en över ryggen, och
det med lite extra värmestrålning. På riktigt. Det är gudomligt!
Till och med tonåringen som annars är lite blasé om det mesta smyger sig till "massagefåtöljen"
för lite knåderi. Det är skönt!

På jobbet vill de inbokade jobben i kalendern och verkligheten inte riktigt synkronisera.
Det är verkligheten som härskar och får min stressnivå att kila stadigt uppåt.
Jag får en rynka mellan ögonbrynen. Den tycker jag inte om.
Jag vill göra saker och ting bra. Gärna snabbt också, men främst bra.
Det verkar som en utopi just nu.
Mina kalendrar, den privata och den på jobbet går lite i kors.
Jag märker att jag borde vara på två platser samtidigt. Få har lyckats med det. Inte jag heller.
 Och idag var jag fullständigt övertygad om att sonen skulle till tandläkaren idag, så jag 
påminner honom om saken sisådär tolv gånger inom hans första tio vakna minuter.
Så där som bara tonårsmammor gör.

Det var fel dag. Sonen var lagom road. Tandläkaren var lagom road.
Läraren från vars timme sonen varit borta 
var också lagom road. Och jag var lagom road över att mina kalendrar inte
verkar synkronisera...alls.

Särbon vill åka på en kulturell/historisktintressant/aktiv/programfullspäckad semester
och jag vill helst bara förvandla mig till en nöjd grönsak på en varm plats för en vecka.
Längtar efter total nonstimuli och lite yoga på terassen i morgonsolen. Gå till ett närliggande
torg och fördriva tre timmar på att hitta de rätta tomaterna och kanske en melon.
Dricka tusen koppar kaffe på ett café i en mild bris från Medelhavet.
Läsa en bok och snurra en hårtest runt fingret.
Vi försöker hitta en kompromiss. 
Jag känner att jag kanske kan bli helt hysteriskt om orden
tidtabell och semester förekommer i samma mening.

Han försöker undvika att göra mig hysterisk. Det gör jag med.
Jag blir sällan hysterisk - just därför är det skrämmande för oss båda.
Vi kanske kommer överens.

Jag har en idé. Som kunde vara bra för oss alla.

Hunden har haft diarré och katten har vårfnatt.
Julrosen har dött i sin urna på grund av ingen uppmärksamhet alls och
sotaren som kom idag för att sota mina fyra eldstäder tyckte att jag
kunde vara flitigare på att stänga spjället och inte elda så mycket åt kråkorna.

Han har säkert en point...

Och ute snöar snöar det. Och temperaturen ligger och dallrar någonstans vid - 17 grader.
Det är midvinter och egentligen händer det inte så mycket.

hos,

OXVECKOR OCH KYLA...


...jag kommer aldrig att lära mig gilla någondera av dem.
Isynnerhet inte kyla. Förmodligen inte oxveckor heller.
Och isynnerhet inte när de sammanfaller, vilket de rätt ofta gör.

Det gör mig aningen nedstämd och lite uppgiven och bitter som en mandel.

Jag kan tycka att vintern är vacker - på håll, och helst bara på foton.
Jag kan kanske på något sätt tycka att det låter skönt med en skidfärd, jo.
Jag kan tycka att det låter njutbart med frost.
Men jag ogillar heligt från hela mitt hjärta sträng kyla.
Det där när näshåren börjar klirra sakta som kristaller efter 500 meter 
och man måste klä på sig lager på lager på lager på lager...

Och nej, jag jag gillar bara inte januari, och inte februari för den delen heller.
Dessa månader gör något med mig. Får mig att längta bort - vart som helst, men bort.

Så länge jag minns, så har det nog alltid varit så. Redan när jag var liten 
kunde jag bara inte gilla dessa två månader. Det har inte gått om.

Varje år i januari, så där på ett ungefär vid samma tidpunkt som de sista
nyårsraketerna slocknat, startar längtan.
Min oro, min...jag vet inte.

Jag höll mig borta från resemässan i år. Inte för att jag inte ville, utan för att jag känner att 
jag inte behövde. Jag vet redan vad jag vill se...nu snart.

Färöarna, dit vill jag åka. De baltiska länderna. Sicilien eller...kanske Sardinien?

I och för sig hade jag en resa till Vilnius redan preliminärt inbokad, men
det kommer att kollidera med ett bröllop och dop i Oslo.
Inte så svårt att gissa vilket jag väljer...eller hur?

Ibland längtar jag efter att bara sätta mig i bilen och köra dit näsan pekar.
Lite på samma sätt som jag bara älskar att gå rakt ut i skogen och se vart jag kommer.
Det oförväntade tilltalar. Kanske jag ramlar in i en tråkig skog, eller in på en vacker väg.
Man vet aldrig. Och det har sin charm, som jag har svårt att motstå.

Men riktigt hård vinterkyla, det kan jag inte med. Jag VILL motstå det, men 
det går ju inte, det kommer om det skall komma.
Och januari har ju en tendens att vara en månad då risken för hemskt många
köldgrader är överhängande.

Och...jag...har...bara...lite...svårt...med....just...det.

Kölden.



EN DATORISERAD VERKLIGHET...



...det finns väl knappast någon som inte inser att datorer och allt det för med sig
kommer att styra, och styr redan nu, en stor del av våra liv.
Det är bara så.
Vi har alla världens tekniska tingeltangel som vi behöver för att var up-to-date, men
som inte nödvändigtvis tilltalar vårt estetiska sinne.

Det är en liten utmaning för oss som helst skulle bo och leva som vid sekelskiftet (det förra) 
men ändå inte utan dagens teknik.

Jag gör mitt bästa för att gömma undan tekniska prylar.
Wlangrunkan är en sådan.
Helst skulle jag ju gömma den i källaren, om jag hade en, källare alltså vill säga, med sina
blinkande ljus i blått och lila.
Det tycker den inte om. Att bli placerad i en källare.
Nej, den här apparaten vill stå rätt nära ett fönster.

Killen som var och installerade den här i tiderna var lika bestört över min
ovilja, nej motvilja, avsky, att placera den på fönsterbrädet som jag
över tanken att jag måste ha ett blinkande plastmonster på mitt fönsterbräde.

Det må vara osagt att vi inte riktigt...var på samma våglängd om placeringen.

Jag menar, i min tankevärld, finns det någon som verkligen placerar dessa 
på...sitt...fönsterbräde? Frivilligt?

Okej, jag kan inte gömma undan den i ett skåp, i en låda eller ens på en 
osynlig plats för då tar den "på näsan" och vägrar leverera kontakt till
cyber-rymden.



Efter många, och långa förhandlingar med plastskrället har vi äntligen kommit till en kompromiss.

En korg verkar vara något som vi båda kan acceptera.

Jag står ut att se på den, genom korgens galler.
Och den står ut att ge mig den kontakt "dit ut" jag vill ha.

Lite winwin-liksom...

...för fåfängt behov av skönhet för själen och...det där andra som bara liksom behövs.

Hur fixar du det?

undrar,


OM ATT ANDAS FRITT...

...och låta det ske.

Det låter väl ändå som den mest självklara sak i världen, och skulle det inte vara det så 
ja...då skulle det inte vara så bra med oss.

Men ändå är det inte alltid vi liksom uppmärksammar att vi andas, eller hur vi andas.
Jag hör själv till de där vars stress, bekymmer och problem biter fast sig som en
ilsken terrier någonstans mellan skulderbladen och jag blir stel och öm
i hela ryggen. Det gör nästan ont att andas då och min andning blir omedvetet 
ytlig. För jag vill ju inte bli påmind om knuten mellan skulderbladen.

Det är några år sedan jag blev medveten om det här.
Jag hör till dem som rätt sällan går till en massör. Jag vet inte varför, men det är
bara så. Jag gillar kanske bara inte främmande människor så nära inpå mig. 
Kanske, jag vet faktiskt inte.
Men så tyckte jag att jag skulle unna mig lite indisk hårmassage, i en livssituation då 
liksom mycket var bara för mycket. Kände mig lite stel och "låst".

Det märkliga, eller just då upplevde jag det kanske så, var att massören inte sade många ord till mig.
Jag njöt som en mätt katt. Svag belysning, absolut inga extra ljud, och en massage som 
var mild och kraftfull på samma gång.
Jag kan inte riktigt förklara det. Det kändes bara både bekvämt och ruskigt skönt!
Massagen gällde också axlar och skuldror.
Jag höll på att somna av den milda behandlingen.
Och hela tiden var hon som masserade bara tyst. Hon visste inget om mig.

När massagestunden nästan var över började hon prata.
Hon "upplyste" mig om att jag bär på en sorg, också stress, men mest sorg.
(vilket stämde för jag hade för en tid sedan förlorat min mamma, veckan innan begravt min hund 
och på något vis kört fast i min relation.) 


Just där och då blev jag medveten om vad min kropp försöker tala om för mig.
Det var också början på min väg mot yoga och meditation.

För en tid sedan träffade jag en person som "åktiniväggen" för något år sedan.
Totalt kraschat och fallit sönder i smulor.
Han berättade om hur han kom på fötter igen:

"Jag började med att lära mig att andas"

Och jag förstår precis vad han menar.
Jag har inte tappat fäste, men jag vet vad han menar med att lära sig andas.

Jag tyckte då jag började med yoga att rörelserna, ställningarna, asanas var det viktiga,
men oj, vad jag har ändrat mig. 
Numera är det andningen, den lugna djupa, välgörande, helande som är prio ett.
Och det övriga kommer sedan. För det kommer - också. Liksom på köpet.

Numera märker jag på direkten, på min andning, om det är obalans i mig.
För att jag har ett verktyg att lyssna med. Det blir...nästan lite..magiskt.

Häromdagen blev det tal med min kollega om att "jumppa".
Hon sade att hon tycker om den här tanken med yoga, men skulle aldrig gå på en kurs.
"För ni alla kan slå knut på er" ungefär.
Neeej!!! Så är det ju inte alls! 

Sällan har jag hållit på med någonting som skulle vara så ofokuserad på resultat - i andras ögon,
för någon annan. Och det får - och bör - ta den tid det tar.
Det är det som är så annorlunda.
Resultaten känner man inom sig och det är absolut ingen tävling.
Vilket i sig är ganska befriande i den tävlingsinriktade arbetskultur som är behärskande just nu.

*

Och vad har bilden med allt det här att göra.
Jo, till min enorma glädje har min tonårs-bara-stora-fötter-grabb börjat
haka på mina yoga stunder.

Och det bara för att det...är så skönt.

Precis som min indiska hårmassage då för många år sedan.

Där allting började.
Om att lära sig....andas.




SMÅ VACKRA VARDAGLIGA TING...


...och tack och lov för snön.
Även om jag lovordat värmen så har jag förbannat mörkret.
Jo det har jag...som något ivrig fotograf har jag förbannat mörkret.
Och brus i bilderna...Nåja, det om det.

Vad jag också tidvis kan förbanna in till tristess är dataprogram och dito system
som inte fungerar. Jag kan riva hårtestar av mig över det ibland. Nästan.

I synnerhet då det gäller mitt jobb. Det kan kännas frustrerande så man kan krevera
när förväntningarna på att något INTE kommer att funka är betydligt högre än tron på 
att det skall funka.

Jag tror man känner igen sig inom många branscher. Inte bara min.
Vi kan ta rättsväsendet i Finland till exempel.
Det skulle komma ett underbart nytt dataprogram som skulle underlätta,
försnabba och förenkla saker och ting.
Vad skedde? Det motsatta.

Vem har inte upplevt det? I våra jobb. 

Det talas om att det föreklar för alla partner. För oss som jobbar med det 
och för våra kunder, klienter, patienter - you name it.

För egen del kan jag ju säga att vissa saker när det gäller jobbet har, på grund av ovanstående, inte riktigt gått...som det borde. Det kan man läsa om, lite här och var...

Rättsväsendet i Finland märkte också att det som skulle försnabba processerna gjorde
att det blivit än längre köer i rätten för...alla.

Också sjukvården gastar över krångliga och halvfärdiga program, som inte bara är
halvfärdiga utan också direkt kan äventyra patientsäkerheten.
Radiologer kan inte tolka de bilder de får datorledes.
Domare kan inte tolka förhandsinformation.
Och säg mig vem som inte stött på motsvarande - i sitt eget jobb?

Ändå. 

Ändå publicerar ETLA (Näringslivets forskningsinstitut) att var tredje arbetsplats
kommer att ersättas av just dessa (hoppeligen ändå bra mycket förbättrade) dataprogram i framtiden.
Vi talar om en tidperiod på 20 år...

Och det här - det skorrar ju lite illa med politikernas tro (hopp?) om att vi skall
vara ute i arbetslivet till allt högre ålder. Om att ungdomarna skall ut i arbetslivet allt yngre,
om att kvinnor skall stanna kortare tid hemma  med sina barn.

Hur vill man liksom ha det?

Vill man ha jobben kvar, eller vill man ha högteknologi - i allt?
För jag undrar om det faktiskt går att förverkliga.
Eller liksom VILL vi att det skall förverkligas?
För dataprogram är minsann inte gratis de heller, även om de inte lyfter lön.
Å andra sidan - för en medelinkomsttagares årslön får man ju inte mycket till dataprogram...
Och också det kräver uppdateringar, som...kostar. Varje år.

Är vi på helt rätt väg eller har vi valt fullständigt fel?

*

För en tid sedan besökte jag vårt grannland i öst och allt det ryska
har ju länge varit mål för diverse skämt om tiden som stått stilla och allt det där.
Och mycket är...annorlunda där. Mycket som känns främmande för oss i väst.
Bara tullkontrollanterna är som från en Bond-film, jag lovar!

Men kultur och historia finns där i övermått för dem som vill se.
Men det kan vi ta en annan gång.

Bodde på ett anrikt hotell mitt i stan.
Jag minns hotellfrukosten där.
Det kom en tjej och serverade kaffe till borden.
Just vid mitt bord hade mjölken tagit slut, så jag bad "kaffeflickan" hämta mjölk.
Vad gjorde hon?
Hämtade mjölk? 
Nejdå, hon gick till köket för att hämta den "mjölkansvariga" flickan som kom för att fylla på
mjölkkannan.

Det här ser helt absurt galet ut i mina ögon.
Kan liksom inte bara "kaffeflickan" sköta det här med mjölk - också?
Mjölkkannorna stod ju på ett bord som "kaffeflickan" måste passera
på väg till köket. 

Senare råkade jag på kaffeflickan och vi snackade en stund.
Jag frågade om det här, och hon tittade helt oförstående på mig och sade:

"Jag studerar historia, konsthistoria och litteratur på universitetet.
Det här morgonjobbet ger mig just så mycket inkomst att jag klarar mig.
Och hon som serverar mjölken, hon har tre barn hemma, skulle jag
försöka ta hennes jobb ifrån henne?"
Hon var i ålder med min äldre son och när jag stod där i vårkylan och pratade så
berättade hon om alla litteraturklassiker hon läst - på lågstadiet - och då 
insett att det vill hon studera, förstå, veta mera om.
Nu talar vi klassiker som min grabb knappt hört talas om - och då är han ändå rätt "på kartan" ur
vår västerländska syn på allmänbildning.
Den här tjejen läste dem när hon var tio, på nytt vid femton och nu i vuxen ålder, 
och som hon sade; de växer för varje gång.

*

Jag har kanske svårt att se att vi skulle kunna någonsin gå tillbaka till
denna "hierarki" av arbetsuppgifter som på hotellet i St Petersburg,
men stundvis kan jag tycka att vi ger över våra jobb, våra arbetsplatser, 
vårt kunnande och vår yrkesstolthet och framför allt förenklar 
vår allmänbildande utbildning till ett väldigt billigt pris - 
till förmån för kostsamma dataprogram - som fungerar ibland...

Tänker också på det här med planerna på att göra bland annat historia till ett valbart ämne i
gymnasierna. Det är det mest galna jag har hört...typ någonsin!
Om vi inte kan vår historia, då förstår vi inte vår nutid och har inte en chans i världen att 
välja rätt för vår framtid.
Det här har man vetat i sekler!
Hur kan man ens för en sekund tänka annorlunda?
Eller är det så galet att någonstans tänker man som så att ett 
"dumt folk är lätt att leda?"

Och vi sväljer det med hull och hår?

*

Nu tror jag ju inte på allvar att vi kan stoppa den utveckling som sker.
Den är förmodligen både större och betydligt mer radikal än 
industrialismen var på sin tid. 
Vi tror att vi nått det vi kallar dataåldern - jag tror att vi har bara börjat.


Är det på gott eller ont?
Om detta må historikerna skrifva.


DET KOM SNÖ...


...det var väntat. Förr eller senare skulle den ju komma. Allt annat är otänkbart på dessa
breddgrader. Förväntat. Och ändå, var det nästan magiskt när det kom.
Kylan, ljuset, den dämpande effekten som bara snön kan ha på allt.
Allt är så naket, och ändå så mjukt. På ljud.

Gick en promenad i skogen. Valde en ny skog, ny för mig.
Jag brukar göra så, när det snöat.
Vid nysnö är det omöjligt att tappa bort sig, bara att vända och gå tillbaka samma väg man kom. Mycket behändigt. Med spår. I snö.

Sådant förstår jag. Praktiska saker.
Så finns det så oerhört mycket annat jag också skulle vilja förstå.
Inte bara läsa om, utan verkligen förstå.
Förde en intressant diskussion över en laxpasta och ett par glas vin om 
den situation vi, "mänskligheten", är i idag. 
Vart vi är på väg. Varifrån vi startat.

Ord, meningar, tankar om ekonomi, om politik, om historia, 
om miljö, om...om allt det där stora.

Som hur vi än försöker g(l)ömma påverkar oss in på individnivå.
Fråga är kan vi påverka - från individnivå?

Först gäller det kanske ändå att försöka förstå...vad det är som händer.
Och det är så galet intressant - och rätt svårt att...förstå.
Undrar om någon verkligen gör det?

På riktigt?

När kvällen skymmer kryper jag upp i mitt soffhörn och tullar på sista chokladen från
julen. Ute faller några enstaka, vilsna, snöflingor.
Nästan alla har åkt och en ny vecka väntar.



MOTSTRIDIGT VÄRRE...


...kom just hem från en promenad med hunden.
(Och bilden är inte från ikväll, utan en dag då det nästan fanns ljus. Nästan).
Det är så mörkt ute att jag knappast ser jycken i andra ändan av kopplet. Det gör mina steg tunga, 
mörka på något sätt. En bil som kommer emot bländar mig med sina missriktade lyktor.
Kanske de inte alls är missriktade? Kanske jag bara är så ovan för ljus i mina ögon?
MEN samtidigt som jag muttrar för mig själv i kvällens svärta, gillar jag sen fuktiga luften.
Det är som att andas dimma - det fuktar mig inombords på ett skönt sätt. Jag fryser inte och
allt känns liksom milt på något sätt. Lite lulligt-ulligt mjukt där i mörkret.
Fräscht, men inte friskt. Snällt men inte tryggt.

Jag samtidigt längtar efter (lite) vinterkyla och fruktar den, eller fruktar är ju ett alldeles för starkt
ord, men jag liksom vill och vill inte...

Jag funderar varför jag inte planterade några tulpanlökar (till) nu på hösten.
Jo, för att jag har ingen "ledig"rabatt.
Jag velar om att anlägga nytt, eller bara låta trädgården vara som den är.
Samtidigt som jag längtar efter trädgårdspåtande, så njuter jag av att ha tid
till annat. På ett sätt som jag aldrig haft innan.
Jag vet, det låter motstridigt.

Men det är så det är idag. En dag av mycket motstridigt.
I tankar. I funderingar. I gärningar. I allt.




UPS AND DOWNS...


...när man riktigt tänker efter så är det ju så lite med allt!


Aj-jo, Gott Nytt År på er alla, förresten!


Jag började mitt år med en rejäl förkylning. Det har känts i kroppen en tid, men 
som det så ofta är så "håller man ihop" tills allt stök är över och man kan 
slappna av. 
Har hänt förr, åt mig. Och många andra känner säkert igen sig.

Däremot har jag sällan "njutit" så av att vara förkyld som nu.
Eftersom min jultomte tydligen var rätt uppdaterad på vad jag gillar att läsa, så det gick inte
någon större nöd på mig. 
Även om jag räknade att jag lyckades med konststycket att sova 16 timmar av 24 
så blev där ju trots allt 8 timmar då jag var vaken, och orkade läsa.

Och så jag har läst, och tänkt.
Orkade inte med något ljud, så både tv och radio har varit stängd i 
nästan tre dygn.
Och vet ni - DET har varit sällsynt skönt - och annorlunda.
När det är riktigt tyst och stilla möter man sina tankar så in på huden att 
det blir en upplevelse i sig.

Så på sitt sätt kan en "downs" bli en "ups" i alla fall.

Den som inte tyckte att det var speciellt roligt var hunden min.
Fyra dygn med snabba turer i trädgården börjar gå en energisk terrier på nerverna.
Hennes blick säger; det finns en måtta på hur mycket man kan ligga i soffan!

Jag kan hålla med! När febern släppt känner jag också (lite) av den där oron i kroppen.
Nu väntar jag bara på att det skall ljusna i morgon, så vi kommer ut - lite längre än till postlådan!

Mer om mina funderingar en annan dag - nu skall jag gå och...snyta mig!