SMÅTT AVDOMNAD


 Många som jag fattade nog inte för ett år sedan vad vi stod inför med hela den här korona-grejen. Man samlade på sig mat för ett par veckor - och de där så berömda toalettpappren - för en lite längre tid. Vi skulle försöka stå ut för att få en normal sommar. 

Många som jag gick lite bananas i trädgården och jag minns så väl när jag knappt fick rum på arbetsbordet för alla frösådder som också skulle trängas där vid fönstret. Och det gav någon slags hopp och en viss framtidstro. Till sommaren är det här över. Då återgår vi till det normala. 

I år är ivern att ha växt-dagis på arbetsbordet inte lika ivrigt. Kan förstås smått ha med den annalkande flytten att göra, men jag vet inte om det bara är det? Jag är kanske bara avdomnad och vill att den här korona-parentesen skall ta slut. Helt klart inverkar som sagt flytten till att det känns så där lagom inspirerande att dra igång vilket som helst projekt utöver det. Det har varit en hel del jobb med att tömma alla utrymmen som har funnits att fylla med diverse grejer. Hitta köpare och mottagare till allt möjligt man  samlat på sig under årtionden som gått - när man haft utrymme. Det har varit skoj, och gett en viss tillfredsställelse när vävstolen som jag ärvde av mamma fick ett nytt hem i Estland. En riktigt gammal pulpet som min äldre son hade i sitt rum när han var liten landar hos min väninnas dotter. Den yngre sonens vagga landar inom släkten. Pergolan är såld, den gamla utebastun kommer killen som i tiderna började jobba hos min man som 20-åring att komma nu under påsken att ta ner och bygga upp vid sin sommarstuga. Han är alltså i dagens läge en man i sina bästa år. Lite som jag 50+ - hahahaaa. Men bara så guld att den får ett nytt liv någon annanstans. 

Ungarnas Brio-tågbana (har en miljon delar!!!) landar till låns hos min kollegas tvillingpojkar. Allt i handarbetsväg har hittat nya hem hos personer som sysslar med sådant där och min pappas gamla verktyg har hittat en ny beundrare/brukare i lillungen som utbildar sig till smed. 

Och även om jag känner mig lite korona-avdomnad och inte har samma "go" på att hitta på saker att göra som piggar upp i detta korona läge så känner jag en stor glädje och ja, tillfredställelse att få rensa upp. Städa med stora penseln, så att säga. Och även om det är ett par månader innan vi kan flytta in i vårt nya hem, så känns det otroligt bra att få organisera och rensa nästan in till minsta synål. 

Men det är en märklig vår, ett till märkligt år...


SKRIVA DAGBOK


 Länge, länge hörde jag till dem som höll fast vid en kalender av papper, men här för något år sedan så övergick jag till att enbart använda en elektronisk kalender. Innan det hade jag de senaste 10 åren, kanske mer, kört med Filofax-system så det blev ändå så att jag slängde fjolårets anteckningar när jag köpte mig "ett nytt år". 

Dagbok har jag alltid varit lite slarvig med att skriva. Kunde ivra till det i någon månad, eller vecka, och så blev det en paus på något litet halvår eller år igen. Det här kan ju kännas lite motsägelsefullt med tanken på att jag snart får pris som den mest uthålliga bloggaren, men att snörvla här på bloggen är en annan slags skriveri, även om bloggen ofta hjälpt mig att komma ihåg andra saker som är länkade till det jag skrivit. Lite som en slags tankekarta. 

För minnen, även banala sådana just då de händer och sker, är viktiga och värdefulla. Inte minst nu när jag rensar inför flytt så inser jag hur skoj det är att försjunka i gamla foton (man behöver dock inte spara precis alla...;)), i ungarnas teckningar (man behöver dock inte spara precis alla.....;)) och hänge sig åt lite nostalgi-trippar. 

Innan jag började blogga hade jag på stugan en "stugbok" som jag skrev i. Blev mycket anteckningar om natur och väder. Jo, jag hör till de där udda personerna som är så lättunderhållna att jag finner ett visst nöje i att tala om väder. Men så kom Facebook, bloggandet och Instagram och skrivandet i stugboken, det blev liksom inte längre av. Inte heller dagbok, om än sporadisk och verkligen inte anteckningar om väder.

Men nu råkade jag hitta en sådan här liten fin bok med linnepärmar. Inte många rader att skriva per dag, men det fina med den här boken är att alla fem års anteckningar kommer liksom på samma uppslag. Helt perfekt för att följa med vårtecken, väder, första snön. Och skriva ner bara små anteckningar som stöd för minnet. Och så är den så liten att den här slinker lätt ner i ryggsäcken när man skall åka någonstans. 

Och tar inte många minuter att rafsa ner något smått om dagen som gått. Tror det blir en kär bok det här! 

KVIDELITT...KVITT


 Sover ju med fönstret öppet nästan året runt. Bara om temperaturen hotar sjunka närmare -10°C så stänger vi fönstret. Till all lycka är vi båda likadana - och till och med hunden, Aida, gillar att sova när det är svalt. Dock brukar jag veta hur nära/högt upp mot ryggen hon krupit hur kallt det varit. För det mesta sover hon i min fotända - med halva hon under täcket. 

Jag vet inte riktigt när jag lade till med denna "ovana". Kanske började det hela på stugan där jag kan öppna fönstret mot havet som kluckar eller brusar, beroende på väderlek, bara några tiotals meter från fönstret. Och jag älskar det ljudet! 

Kanske var det från de varma sommarnätterna då jag valt att sova ute jag blev taggad? 

Den senaste vintern har ju varit lite kallare, så sovrumsfönstret har varit stängt kanske 10 nätter? Vintern innan, som var så mycket mildare, då räknade jag att vi sov med fönstret stängt i 4 nätter - på ett år. Och det inte ens alltid pga kyla utan för att det regnade och blåste från ett sådant håll att det helt enkelt regnade in.

Jag har inte tänkt så mycket på om det är bra eller inte. Jag bara älskar att knarka syre längs natten. Visst är det svalt på morgonen, utanför täcket vill säga, under täcket är det varmt och skönt. Och det är ju en förutsättning att man kan sova gott. Att man inte fryser. 

Jag har ju hittills bara känt att det känns bra att sova med fönstret öppet, men för en tid sedan så skaffade jag mig en sådan där smart klocka som mäter det mesta man kan mäta på en människa och jag måste riktigt skratta till när jag läste min "sömnrapport". 

Jag somnar i snitt inom tre minuter. Så har jag alltid gjort så det är inget nytt...

Alla de underbara männen i mitt liv  k a n  möjligen vid något skede eventuellt ha kommenterat något i stil med: "Aj...det sägs att det alltid är MÄNNEN som svänger ryggen till (efter sex) och somnar på två sekunder??? De som säger så har inte levt med dig."

Jag  k a n  möjligen ha den förmågan, ja. Den har kanske inte alltid uppskattats av alla inblandade. 


Men att sova är underbart! Jag älskar det! Finns inget få saker som är bättre! 

Men till min "klocka". Smart och - ärlig.

- Ja, ja....jag får ihop alldeles för få steg i dygnet - men det skyller jag på min trilskande rygg (och marsvädret...)

- Ja, ja...jag har inte kanske det bästa av blodtryck/vilopuls även om där absolut inte är nåt alarmerande. Men det kunde vara bättre. För det har det varit. Inget att urskulda sig med men säger bara: Ålder....å så säger jag inget mer.  (Skall ta tag i det här...nästa vecka)! Det - och vikten! 

- Ja, ja....sömn. Nämen - holy shit - så bra jag sover! Jag somnar som sagt inom bara någon minut. Nu som alltid. Över halva den tid jag sover så sussar jag gott i en djup sömn. Och under de senaste fem nätterna har jag, enligt min nya smartklocka, varit vaken  i *trumvirvel* hela tre minuter! 

Och det är precis så det känns. Jag sätter huvudet på kudden - somnar - och vaknar av väckarklockan åtta timmar senare. Utvilad och syre-knarkad! Inser att det antagligen är ett privilegium att ha denna gåva. Att sova gott. 


Jag kan vakna på morgonkvisten innan väckarklockan och lyssna in det tidiga morgonkvittret från fåglarna i trädgården. Som den här ivriga gråsparven som definitivt har vårkänslor i hela sin lilla kropp. 

Kvidelitt....kvitt.

Love is in the air....!

2,2 KVADRATMETER

 


Det kan hända att jag började smått hysteriskt (igen) att fnissa åt det faktum att vårt lagerutrymme i samband med lägenheten vi skall flytta in i är hisnande 2,2 kvadratmeter stort. 

Och jo, jag vet! Jag har redan länge talat om att göra mig av med en massa onödigt - och jag HAR jobbat på det, men sedan när man inser att man faktiskt bara har 2,2 kvadratmeter att stuva in allt det där man inte hela tiden vill glo på - då blir det verkligt! 

Så här långt upplever jag det, utmanande och lite skrämmande - ja visst, men tills vidare i alla fall rätt positivt. Det ger liksom en extra spark i att rensa bort. Mätte upp ett hörn här i nuvarande hemmet på 2,2 kvadratmeter och dit skall allt "onödigt" rymmas. Jag lovar, det blir väldigt, väldigt konkret då! 

Så - nu skall jag gå och se om jag inte kan rensa ut lite mer....Sedan kan man ju fråga sig varför jag tycker att det skulle vara så mycket enklare att rensa i gubbens grejer än i mina egna?!?

Aj, vad bilden har med inlägget att göra - nå inte sen ett skvatt! Annat än att jag idag känner mig övertygad om att vinterns rygg är bruten och vi äntligen har våren här! 


BLOGGNOSTALGI


 När man har tid att rensa och kolla vad allt man nu har stuvat in i sina lådor så kan man stöta på smått komiska och underhållande grejer man sparat på. Har inget minne av att jag printa ut ett sådant här dokument om rubriker man kan blogga om när man inte vet vad man skall blogga om. Gudarna vet från vilket år det här är...?

Måste vara från tiden då man överhuvudtaget började blogga???

Och eftersom jag skummat igenom min egen blogg (ja, höjden av egenkärlek (not) eller så bara för att mentalt förbereda mig på ytterligare en flytt....*hysteriskt fniss*) så inser jag att jag rätt ofta, eller typ alltid återkommer till de där samma teman. Det är årstider, väder, mat, lite inredning och andra fina ting, lite natur, utfärder och resor, och så stuglivet då. Mycket av det lugna livet på stugan har det blivit. Kanske för att jag älskar det? 

Kanske jag gör som man gjorde förr och kör en "blogg-idé-inlägg-lista" och hänger mig åt lite go gammeldags bloggnostalgi? 

För ni orkar nog inte se på mina packningar och läsa mina flyttfunderigar i ett par månader. Knappt jag kommer att orka med det själv! 

Av alternativen på listan ovan känner jag att jag på direkten skippar den där: "Att-göra-listan". Med risk för att inlägget kunde bli lätt sövande att läsa.....för er alltså. Och med risk att just den listan håller mig vaken om nätterna. Heheeee..

Må gott - snart är det vååååår! 


ATT (ÄN EN GÅNG) RENSA I RÖRAN


Eller röra och röra - det är nog mest ändå lite ordning i torpet, eller ja...så där lämpligt. Men det som jag allra mest uppskattar med att flytta är att få gå igenom skrymslen och vrår och göra sig av med sådant som man verkligen inte behöver. 

Jag är ju ingen handarbetsmänniska, hur gärna jag än skulle vilja vara, men har av pur nostalgi sparat på en hel del handarbetsrelaterat som jag främst ärvt av min mamma, men också sådant jag köpt de stunder jag inbillat mig att jag  k u n d e  förvandla mig till en handarbetande person. 

Redan ifjol gav jag vidare alla de gamla knappar som min mamma, och kanske min mormor sparat. Jag älskade att leka med dem när jag var barn och det var nog den känslan jag hade svårt att släppa. Däremot har jag i sanningens namn inte sytt i en enda av de knappar - och de var många - någonsin i hela mitt vuxna liv. Helt klart läge att släppa taget, isynnerhet som jag vet att de kommer till användning hos henne som fick dem. Nu var det dags att rensa i syskrinet och en regnbåge av sytråd hittade också ett nytt hem. 


Riktigt allt delar jag ändå inte ut. Vissa saker som en del verktyg fast på sy-sidan (kanske det heter någon annat än verktyg) vill jag spara bara för att ha dem som minnen helt enkelt. Total radikal är jag ändå inte. Inte vid den här flytten i alla fall...heh.

Vad de här har använts till är lite oklart för mig, sporren (?) tror jag mamma markerade på tyget var mönstret skulle klippas. Jag tror hon använde någon form av kalkerpapper till det? Någon sade sig veta att det är ett verktyg till läderarbeten. Någon som vet? 
Det ena utesluter naturligtvis inte det andra. Bra verktyg kan ha många funktioner, eller hur?

Den lilla (marmor?) grejen i mitten har också fått olika förslag till vad den kunde ha använts till, från något inom broderi till en kantutjämnare inom läderarbete. 

Också den till höger har fått några röster åt läderarbetets håll, men också till en slags virk-krok. Jag kanske minns helt fel, men tycker jag sett den i samband med vävstolen.

Men igen. 
Kan vara det ena eller det andra som bara funkar bra i annat sammanhang. 


Jag tänker att alla - precis alla - stickar nu. Det är sockor och tröjor och vantar och alla är så himla duktiga att det inte är riktigt klokt! Med hjälp av en luntlapp hur man gör hälen kan jag sticka de mest elementära sockorna. Och när barnen var små stickade jag några vantar också år dem. Och så har jag stickat disktrasor i bambugarn. De är suveräna! 
Men ja, ni hör att mitt saldo på stickat är inte speciellt imponerande. 

Så stickorna fick också ett nytt hem hos en stickande kusin till mina ungar. Ett set med helt vanliga strumpstickor behöll jag, och så de jag stickar disktrasor med. Ungefär till det räcker mitt tålamod! 


Men, som sagt, visst finns det ännu grejer jag inte vill ge vidare. Skrinet för spoltrådarna som antingen min pappa, eller min minst lika händiga bror, har gjort, det får minsann bli kvar - med alla sina spolar. Heter det så? 
Och de där fina fingerborgarna! Och så några av de där gamla, fina sytrådsrullarna i trä. Det blev till och med att spara några fler än de på bilden. Så än kan jag lappa något litet slitet plagg om det verkligen vill sig. 

Vilket jag faktiskt gjorde häromdagen. Lillungen har snott ett par pyjamasbyxor av sin storebror och han älskar dem så när de fick ett hål, eller faktiskt ett par, så frågade han om jag kunde lappa byxorna åt honom. 

Eftersom pyjamasbyxorna inte på något plan kan kallas annat än synnerligen utslitna så föreslog jag ändå att kanske inhandla ett par nya - de här har ändå gjort sitt. Och även om de lappas nu så kommer tyget att ge vika i någon annan söm. Men nej, han ville att de skulle lappas för de är Världens Skönaste! 
Och så skulle det ske i smyg, så inte storebror vars pyjamas det då egentligen är får syn på dem och kommer att kräva dem tillbaka...

Jag fnissade nog för mig själv när jag satt och lappade de där uuuuurgamla byxorna, med min mammas sytråd och min mormors fingerborg på fingret. 

 

LITE LJUVT ROSA


Hemmet har i ärlighetens namn blivit lite styvmoderligt behandlat de senaste veckorna, helt klart och av förståeliga skäl. Vet man att det skall bli att lätta ankar om ett par månader är det ju alldeles klart att man inte "pyntar och har sig" så där med full energi och närvaro. Det är liksom mer flyttlådor och sådant. 
Och utrensning! Det bästa (?) med att flytta är att verkligen ställa sig inför det faktum hur mycket (onödigt) man har i sina knutar. 

Tänker att det ibland är knepigt att veta vad man skall spara, för visst har jag också under mina flytt flera gånger kikat in i en låda och glatt utropat - Åååååh, det hääär minns jag från barndomen!!!

Men man kan ju inte spara på allt själv, och ibland är det läge att låta andra ta hand om det. Men onekligen är det alltid ett uppvägande. 

Men flytt eller inte så blev det en tulpanbukett hem från butiken idag. Jag har ju jobbat som florist för typ femton år sedan och min känsla är att tulpanerna man kan köpa (i blombutik eller marketar) är av mycket sämre kvalitet numera. Och utbudet av olika tulpaner är också mindre. 



Lite mer inredningstankar. Har sagt det förr. Är inte speciellt "rosa" av mig men när vintern börjar vippa över mot vår så får jag varje år en sådan där rosa stund då jag blir lite pastellig i själen och plockar fram lite ljuvt romantiskt ur skåpen. Tänkt att man är så? År efter år. 
Det är liksom lika, fast det ändå är annorlunda. För jag - och framför allt mina hem - har kommit att te sig annorlunda, vara olika genom åren, men vissa saker är och består oberoende. Som att årstider färgar av sig på hur hemmet ter sig. Och våren är lite ljuvt rosa - oberoende var jag bor, och oberoende av att jag inte är så där "rosa" av mig. 

Eller är jag? Jag kanske bara förnekar det? Kanske är jag en skåp-rosare??? 

Trots flytten som står framför dörren byter jag lite kuddar till mer våriga, plockar fram lättare filtar framom de där vintervarma, köper - som sagt - tulpaner och bli lite vårfladdrig i hjärtat. 
Det skall man bli - det hör till! 



 

ISROSOR OCH SNÖSTORM


Mars är ju som känt en vårmånad som gillar att retas och bråka och trilskas och vara lite så där wannabe-vintermånad i iallafall. 
Jag har insett - det kanske tog några decennier - att mars är liksom vår bara på ett plan och då handlar det om ljuset. Resten av mars är vinter. Har jag insett. Efter, nåååh....vem räknar nu årtionden...?

Mars har bjudit på snöstormar och trafikkaos, bister kyla och ett till snöoväder skall det bli innan termometern börjar tippa mot vår så där på allvar. 

Häromkvällen badade vi bastu här hemma hos oss. Det bildas alltid lite ånga på fönstren i badrummet och då temperaturen störtdök ner mot många minusgrader så hann inte ångan avdunsta innan frosten nöp tag i vattenmolekylerna och förvandlade det till de vackraste isrosor. 

Men utöver ljuset har ju nog mars ett annat äss i ärmen, och det är ju solen. Om den bara visar sig så är det två mot en i kampen mellan vinter och vår. När solens strålar på förmiddagen hittade till fönstret så fick det vara hur kallt ute som helst, men nog smälte solen isrosorna och i ett nafs var fönstret klara igen. 

Det kanske bara är naivt att fastna vid sådana här banala ting när världen ser ut som den gör? Ibland tänker jag så. Eller så är det bara bra och sunt att låta småsmå alldagliga ting ta lite mer plats i vår lilla sfär? Ibland tänker jag så. 

Med andra ord är jag lite som mars som inte kan bestämma sig utan vippar lite hit och lite dit. 
Men kanske ändå tänker att i den situation vi nu är i med allt strängare restriktioner och allt mer utdraget Corona-h*lv*te så behöver vi se, upptäcka och uppleva i allt större grad det lilla vackra. 

CORONATRÖTTHET

 


Nej, jag har inte corona. Nog lite småförkyld och hängig, men ingen corona.

Däremot börjar jag bli rejält coronatrött. Inte så att jag skulle börja slira med restriktionerna, det är mera någonting som händer i mitt huvud - liksom på känsloskalan. 

Jag hör ju till de introvertas bleka (sarkasm...;)) skala som inte hittills känt speciellt mycket problem i att leva i en coronavärld. Att distansarbeta är i min värld absolut guld! Och jag pendlar ju gärna mellan hem och stuga och tycker att det oftast är omväxling nog. I synnerhet som man däremellan kan ta sig på en och annan utfärd hit och dit. Små resor som jag inte tidigare ens tänkt på att är en slags avståndstagande till vardagslunken. Men de är. Och de är viktiga! Inser det nu. 

Att gå på café och bara träffa några vänner, delta i ett möte, gå på en kurs, hålla själv en föreläsning...
Mötas och träffas. Otvunget och spontant. Och utan andningsskydd...




Talade häromdagen med några vänner. En hade blivit mormor för snart ett år sedan, men inte kunnat resa för att se sitt barnbarn. Hon hör själv till riskgruppen, så bara att snällt stanna hemma då det skulle ha betytt en lång resa till andra sidan jorden. Talade också med en annan som sade sig tappat lusten till de hobbyer hon haft innan för att det är så svårt att utöva nu och det medför en deppighet som kan vara svår att ta tag i. Det är liksom en nedstämdhet som man vet att "bara" beror på corona-pandemin och hittills tror jag många skuffat denna insikt framåt. Allt blir som vanligt bara man blir vaccinerad, bara fallen insjuknade minskar, bara vi klarar den här "vågen", bara det blir...ja vadå? 

Tänk om det inte gör det? Inte ändrar? Inte på väldigt lång tid i alla fall. 
Jag tänker att jag ändå kommit ganska lätt undan. Delvis tack vare min introverta läggning, men också med tanke på att jag ändå haft lyckan att ha min familj, också de vuxna barnen, boende på samma kulle så det har liksom varit nästan som att ha dem hemma, och vi har kunnat umgås helt normalt. 

Jag har ju mest stressat över risken att smitta ner min mycket sjuka bror, vars egenvårdare jag är, och som jag behöver besöka flera gånger i veckan. Gå till butiken för honom, till apoteket, föra ut sopor och allt sådant. Sedan hans hälsa kollapsade ytterligare i höstas, så har han knappt varit utanför sin lägenhet. Vi har varit på ett antal läkarbesök, samt skaffat honom en elektronisk rullstol. Men han kan inte ta sig ut i friska luften med den pga att det är så halt och han är än så osäker med att röra sig med den. 

Hade redan tänkt att nu börjar det våras, men nu ser det ut som om vintern igen tar ett nytt grepp om oss. Den och strängare corona-restriktioner. Så få se när han kan åka ut på en "jungfrufärd" med den. 



Igår tog jag några timmar alldeles, alldeles egen tid och gick en långsam promenad längs stränderna i östra Helsingfors. Det var isigt och mycket halt längs stigarna, men tack vare mina dojor med rejäla nabbar kunde jag traska runt helt obehindrad. Att det låter när man går med nabbskor på is är en annan sak. Lyckades skrämma iväg några knipor som samlats för lite förvår-frieri i viken redan innan jag knappt nådde stranden.

Någonstans mellan klipporna och den närliggande skogens lugn kom jag åt att i alla fall för stunden att känna ett skönt lugn - och att allt det där med Corona- eländet för en stund var långt borta. Tror inte för en stund att alla i landets olika skrymslen och vrår känner som jag gör. Men att bo i staden där det hela tiden är mest smittade sätter sina spår även hos en som inte är speciellt "bacillskräckig" av sig. Inte i alla fall för egen del, men för de som påverkas om jag insjuknar. Vi har inte bara ett ansvar inför oss själva att hålla det där eländiga viruset på håll. Än mer större ansvar har vi mot dem som inte får smittas. På grund av vårt eventuella slarv. 

Och ja....för ett år sedan var jag nog lite väl kaxig och tänkte att corona är väl som vilken flunsa som helst för de allra flesta som blir drabbade. Jag hade uppenbarligen fel. 

Viruset var värre än vi trodde...så är det bara. Och jag tror att det tar år att verkligen fatta och förstå vad vår mänsklighet utsatts för. Och var det verkligen en sådan "överraskning och öde" att ett sådant här virus bara "pluppade upp" på ett torg i en kinesisk ort. 

Är inte speciellt mycket för konspirationsteorier, men något stämmer inte och framtiden får säkert visa vad allt det var om. Men att smittsituationen i Wuhan enligt allas vår vän google skulle se ut så här är ju lite...märkligt? 
Eller så har jag bara fel - igen? 


Men antingen har google grymt fel, eller så är det nåt jag inte förstår? Finns en risk att jag tippar på det senare, men att gå från nästan 7000 fall per dag till 20 fall per dag på En Månad för ett år sedan i Wuhan. Och hålla läget så där lågt längs hela coronaåret...Seriöst? 

Hur fixar man det? 

Vet man i Wuhan nåt vi inte vet eller är det här en bluffarnasbluff, som den där klassikern om hur man böjer ordet "lögn": 
 Lögn - förbannad lögn - statistik. 

Framtiden får utvisa - som med så mycket annat...






MED STÖVLARNA PÅ


Det har varit en hel del dödsfall i bekantskapskretsen den senaste tiden. 

Senast i dag var det en bekant, en nära granne, som efter en sjukdomsattack inte gick att återuppliva. Själv vaknade jag till ambulansens sirener, när jag steg upp märkte jag att ambulansen var hos grannen, sedan blev ambulansen bara kvar på gårdsplanen ett bra tag, sedan kom polisen och efter ett tag körde ambulansen iväg och kort efter det kom en annan bil som körde den avlidne bort. Sedan fick vi ett textmeddelande: "Han avled, gick inte att rädda". 

Det är så det går till när någon dör knall och fall hemma. Lämnar jordelivet med stövlarna på. 

Om jag nu skulle få välja så är det kanske så jag personligen skulle vilja tassa vidare till sällare marker. Upp i ottan som vanligt, och sedan bara kaaabommmm..inget mer. För de egna är det kanske det värsta sättet, inga farväl, inga förberedelser, inget - bara en chock som den värsta tänkbara käftsmäll. Men för en själv? 

Det har blivit liksom mycket död nu de senaste veckorna, känns det som. Snackade med en annan granne, hans båda hundar dog inom bara några veckor. Grabbens katt. Min bror - nej han har inte dött - men är döende. Det är den mer utdragna versionen, och just därför tänker jag att snabba farväl till evigheten är kanske ändå skonsammare? Jag vet inte? 

För ett tag sedan fick jag lite testa mina första hjälps-kunskaper när svärmor säckade ihop. Det slutade bra, men ändå. Det kryper inpå. 

Död hör livet till, det är nu bara en sanning som man vid något skede av sin egen jordavandring inser. Det blir inte mindre sorgligt och ledsamt för det - absolut inte, men rädslan för att möta det blir kanske mindre? Men det gäller inte alltid. 

Men mer om det i morgon, eller en annan dag. 

Idag gick en man vidare, om inte med stövlarna på, så med morgontofflorna. Vila i frid! 


LITE STREETKÄNSLA


 Aj, aj aj....roar mig fortsatt att läsa mina gamla blogginlägg om diverse flytt och inser att våren blir ja...eh...strösslad med lite utmaningar av diverse slag.

Samtidigt som det kommer att ta energi, vilken flytt gör nu inte det, så gissar jag också att det kommer att på sitt sätt vara energi-givande. Ett kapitel som vi vetat skulle ta slut är nu till ända. Vi har vetat att så skall ske - inte om. Men vi hade inte vetat när. 

Många bekanta lyfter på ögonbrynen då vi säger att vi blivit med lägenhet i höghus, en "stadslägenhet", men så är det bara att man ändrar sig med åren. När jag läser om mina funderingar då tio år tillbaka så redan då spökade höghusboende i mina tankar. Just för enkelheten att bara låsa dörren och dra dit man vill för hur lång tid man vill. Jag känner att jag har ändrat mig. Man vill andra saker. 

Vi kan ha fel. Vi kanske inte alls klarar av att bo och leva så, vi kanske flyttar igen om ett par år. Herregud, jag sitter här och fnissar hysteriskt åt bara den tanken!!! Men man vet inte om man inte testar, eller hur?   

Men det har ju hänt tidigare i mitt liv att jag så att säga "lättat på kopplingen" och ryckt loss mina arma små rötter för att plantera om dem i ett annat hus någon annanstans. Nu när man inte behöver fundera så mycket på barn och skolor och deras vänner och sociala kontakter, så känns det lättare att kasta loss - vartsomhelst - nästan. 

Och med ändå en och annan flytt i bagaget blir man mer okej med att släppa taget och säkrare i tanken att "min hem är där jag hänger min hatt". Jag är rätt bra på att boa in mig var jag än landar. Och alla hus, alla platser att bo på har potentiell att bli sköna hem. Och här känner jag att det skall bli riktigt spännande. Absolut annorlunda och ovant, men till all tur är vi ju båda lika ivriga inför det nya. 

******

Nu råkade sig att jag är med i en fotoutmaning och månadens tema var streetfoto. Som ni kanske vet så har min kamera varit på reparation och jag hade precis en eftermiddag på att hinna ta mina "street-foton". Fick bli lite bilder från ett bostadsområde i grannskapet. Det är inte dit vi skall flytta, men för att skoja till det hela med att vi blivit med "stadslägenhet" så käkade vi alla tiders  eh, britters streetfood - fish and chips idag. Verkligen inte fel! 


BLOGGMINNEN...


 Okej, nu kommer jag med ett alldeles fantastiskt bra tips om vad man INTE skall göra. 


Man skall för det första inte blogga. Dagboksskrivande är nästan lika illa. Om inte värre, där är man kanske ännu mer rå-ärlig. 

Och om man nu väljer att blogga, så helst undvika att vara så där småärlig med att allt i tillvaron inte ständigt är en dans på rosor, champagne i glasen och att allt inte går som om man skulle halka på det där välkända bananskalet genom livet. Framför allt skall man inte skriva ner hur det är att flytta/renovera/bo in sig på ny plats...

OM man nu mot all vett och reson ändå vill roa sig själv, och stundvis andra, med att beskriva hur saker och ting i livet ter sig så skall man åtminstone ha den smarta inställningen att INTE själv gå och läsa beskrivningar om hur tidigare flytt och renoveringar känts och upplevts och...ja, genomlevts, knappt överlevts.  Med nöd och näppe, kan tilläggas. Människans sinne är nu sådant att man glömmer lätt allt det jobbiga och minns kanske det där som ändå funkade och blev bra. Om efter ett antal om och men. 

Jag har begått denna dödssynd. Jag har läst min egen blogg och mentalt genomlevt min/bloggens första flytt på sommaren 2011. Det var inte en alldeles upplyftande (om än lite underhållande) läsning med tanke på att vi har en flytt på kommande igen. Lagom till sommaren. Hur i hela fridens dag tänkte jag när jag började läsa hur allt var då. Nu är jag dessutom 10 år äldre...

I teorin känns en flytt alltid så enkel. Man stuvar ner lite av sina prylar i några flyttlådor, så kommer det ett gäng armstarka män och bär iväg med ens pick och pack och möbler och grejer och så...*trollspö* lägger sig alla ens saker som av ett, just trollslag, på rätt och lämplig plats och alla små prylar bara rasslar ner i rätt och logisk låda. 

Sådant händer ju inte, inte i verkliga livet. Så sker inte saker. 

Inser att jag nog får lova att plocka fram, eller damma av, två egenskaper som jag haft rysligt mycket nytta av i livet i stort. Ett rejält mått av humor och ännu bättre - galghumor. Man kommer långt med det. 

Och så pepprar man det med lite envishet och finsk sisu och så hoppas man att man inte stöter på för mycket överraskningar....innan alla potatisskalare och ostskärare hittat sin låda och innan mattorna rullats ut och möblerna hittat sina platser. 

Men det första steget inför flytten är tagen. Pergolan som jag visade för ett antal inlägg sedan har jag sålt idag. Om jag uttrycker det så att grabbarna mina var rätt så, men med taktfull blygsamhet, tacksamma över att de slapp flytta stenarna och virket och fönster till stugan för framtida eventuella projekt som deras mor kanske kunde möjligen tänka sig förverkliga. På det sättet är de väluppfostrade att de dolde rätt väl sina "wohoooooo-yesssss" inför mina blickar. Heh. 

Vad blinien på bilden har med något att göra. Nå inget alls, annat än att jag skulle kunde begå ett litet brott (men bara litet och rätt oskyldigt...) för att få äta blinier med rom Just NU. Lite tröstmat efter vad jag läst om mina tidigare flyttar här på bloggen...


Gör inte som jag. Skriv inte om hur det är på riktigt. Och framför allt läs inte om det ifall en likande situation igen står framför dörren i ens livsvandring....

(Ärlig) fortsättning följer...