ATT LÅTA SIG HÄPNAS


Denna vår, denna coronavår, har på något sätt närmat mig 
det lilla vackra i vardagen och framför allt i trädgården. 

Som aldrig förr har jag haft tid och möjlighet att faktiskt vara närvarande nästan
24/7 vid mina odlingar, vis mina frösådder. Vid mina planteringar. 
Och det har varit nästan lite magiskt att så på nära håll, 
och från dag till dag uppleva hur allt i naturen kommer igång. 

Stundvis har jag känt mig som ett barn som upplever, ser och förstår, 
saker för allra första gång. Hur vissa frön är långsamma och tröga, 
hur andra har en nästan explosiv växtkraft som nästa spränger krukan! 

Denna vår har jag räddat tiotals och åter tiotals småsmå babybin som av någon 
obegriplig orsak förvillat sig inomhus och i skär desperation yrat runt mina 
fönster - på insidan. På YLE har man just nu en kampanj om att rädda 
dessa så galet viktiga pollinerare. Hur vi alla kan ge dem rätta växter till
föda, bygga insekthotell och på annat sätt också se till att det finns platser
i våra trädgårdar där dessa pollinerare trivs och vill leva. 

*

Bildens katt var den som uppmärksammade mig på den något trötta humla
som kravlade runt på vårt pergola-golv. 
Vi gav den lite honungsvatten på ett fat och efter en kort stund hade den 
laddat nog med energi och flög iväg till vidare äventyr. 

*

När man, frivilligt eller av tvång, stannar upp och upplever och ser
det som händer precis framför ens ögon, låter sig häpnas över allt
det fantastiska som naturen just nu bjuder på, då blir det lite
som om man blev rikare fast saldot på kontot inte på något sätt ökat. 
Man bara känner sig rikare. På det lilla, fina, vackra som man bara
kan få genom att vara närvarande därute i naturen där allt det viktiga sker. 

Och att ständigt låta sig häpnas över det - det är lycka. 



VÅR ÖVERGÅR TILL SOMMAR


Precis så känns det ikväll. 
Klockan har hunnit bli kvart över sju på kvällen och än känns kvällen ljummen
även om en viss vårkyla kan anas och gör luften frisk och fräsch. 
Det är varmt utan att vara kvalmigt. Kunde leva hela sommaren i dessa temperaturer. 

Så där lagom! 

Så där lagom stort är också min "kökslands-hörna". 
Kanske växer den till sig lite. Åt något håll. Men absolut inte i år. 

Allmänt hemmahäng och distansjobb har som jag tidigare nämnt lett 
till att jag i allt större grad haft tid med odling. 
Så till den grad att jag gärna aktiverat alla i min närhet 
med att säga 'Hej!' till alla nya växter som grott upp i krukor och pottar. 

I går kväll ropade jag på gubben som hade vägarna förbi då jag stod och 
påtade i mitt köks"land". 

- Kom och säg hej åt Elmer, hojtade jag. 

- Elmer, svarade han undrande. Vem är det?



- Ja, men Elmer är den första potatisplantan som stuckit upp 
genom myllan. Kom och se! 

Han tittade en stund på mig, log lite smått överseende och sade:

- Du lever ihop med en son till en potatisbonde. Du tänker att alla potatisplantor har namn? 

- Jodå, ler jag. Elmer! Han var först. Hans avkommor skall vi käka på midsommar. 
Se så fin han är! 



Det går ingen större nöd på mig i denna corona-isolering, men om jag fortsättningsvis efter midsommar namnger alla salladsblad, böngroddar och morotsblast som sticker upp så
kan ni ju ta ett allvarligt samtal med mig. 
Jag kan behöva det då...*fniss*

Nu har det ändå blivit mer vårkyla än sommarvärme när kvällen lider.
och det är dags för mig att lämna växterna åt sitt nattliga öde och gå in. 

Häggen doftar bakom min rygg och det är svårt att slita sig. 

DET LILLA ENKLA


Äntligen på stugan! Och äntligen lite varmare så man har kunnat både grilla och äta ute. 
Inleda sommarsäsongen så där på riktigt. 

Jag är ju en vän av det lilla enkla, men jag tror att många andra också i sommar kommer
att upptäcka att det finns något oerhört skönt och avslappnat i det enkla. 
Coronavåren ser ut att bli en coronasommar. Många blir påtvingade en hemester 
och blir tvungna att dra ner på mängden tilltänkta upplevelser. 

Men människan är en varelse som klarar sig. Skulle vi inte gjort det hade vi gått under för hundratusentals år sedan. Kanske till och med tidigare. Människan är seg. 
En coronavår och en eventuell coronasommar är ändå som att snubbla på 
ett barr om man ser på det i ett lite längre perspektiv. 

Nåväl, ingen vet ju hur detta kommer att sluta. Men att många behöver plocka
fram det lilla enkla i sina sommar planer, det är helt klart. 

Jag hade redan i fjol tanken på att byta ut min cykel till en med fotbroms istället för
enbart handbroms. Liksom en lite tantmodell - ja tack! 
Nå, ifjol hann jag inte få det fixat och nu när jag tänkte att jag skulle få det gjort
så visade dis att det var synnerligen glest med cyklar i lager (som inte kostade tusen-
tals euro, vill säga) för "alla" vill nu cykla. Både jobbresor för att
undvika att åka kollektivt pga coronan, men också för att både
friluftsliv i stort men även cykling specifikt har fått ett riktigt uppsving! 

Det finns alltid vinnare, också i lägen då många kanske känner att 
det bara talas om förlorare. Inget är någonsin svartvitt. 

Bra att minnas då så mycket är annorlunda denna vår och sommar. 
Bra också att minnas allt det enkla som är så fint och 
som förtjänar att komma i finrummet då så mycket exklusivt kanske
får lov att backa ett tag. 

Det lilla enkla är det nya fina! 







DETTA REGN, DETTA RUSK




Skulle det bara vara för regnet, så skulle jag (kanske) inte klaga. 
Eller jo, jag skulle klaga, men inte så mycket.

Men när det kommer snö och frost och hagel och storm och åska och 
liksom allt utom värme så blir jag lite tjat-tant. Jag vet. Förlåt! 

Inser att jag kanhända är lite som den där klassiska bilden av bönderna
och deras syn på väder - det är sällan riktigt bra, och riktigt optimalt. 
Sorry bönder, I feel you, men ni vet hur ni kan låta....

Och precis så låter jag nu också. 

Jag är glad över regnet så jag slipper vattna för det har jag 
inte just nu riktigt tid med om man skall vara ärlig. 
Jag är inte glad över snön, för det får mig att hyperventilera över mina
nyplanterade växters vara eller inte vara. 
Fast jag vet att de borde klara det. Men man vet aldrig. 

Jag är glad över det svala vädret som gör att mina nyplanterade
plantor förmodligen får en längre tid på sig att etablera sig på sin
nya växtplats när det inte är vare sig hett eller torrt. 
Mindre stress helt enkelt. 

Men jag är så otålig över att allt stampar på ställe för jag vill så gärna
se hur allt växer, utvecklas, spirar, sprider - ja, lever! 

Men salladen har grott, och överlevt både snö och hagel. 

Och funkians blad är kanske vackrast just efter regn. 
Det gäller bara att finna det vackra i rusket...





VILDPELARGON



Alla pelargoners moder har vi här.
I teorin alltså. Eller också lite i praktiken. 
Det här är en av dessa urmödrar. Vildpelargonen från Australien.
Pelargonium australe. 




Jag är som känt inte speciellt förtjust i fläskiga blommor, vilket många framodlade sommarblommor
kan vara. Det blir liksom för mycket av det goda. 
Tycke och smak skall förstås inte diskuteras, men jag gillar mer det sparsmakade. 

Och fast dessa vildpelargoner inte kan tävla i blomprakt med de mer förädlade släktingarna så finns det en sak som vildpelargonerna har helt i egen klass.
Och det är hur snabbväxande de är! 


Jag ångrar verkligen att jag inte tog en bild av den stickling jag fick för en månad sedan.
Då var det bara en liten pinne med några fjuttiga blad. Inte mycket för världen. 

Först fick den en liten pytteliten kruka att bo i, men i ett nafs hade den
vuxit ur den och fick flytta in i följande storlek. 

Vildpelargoner har ett spännande växtsätt. Man liksom formligen ser hur nya blad
skjuter ut ur stammen i takt med att den växer på höjden. 
Och idag sprack de första blommorna ut! 
Från stickling till blomning på en månad. Då vet man att det 
finns växtkraft så det förslår! Vildpelargonerna ser som sagt
inte mycket ut för världen när de är små sticklingar bara, men 
kan utveckla sig till ena riktiga bamsingar! 

Vad är då en vildpelargon? 

Jo, det är en pelargon som påträffats ute i naturen, som växer vild där. 
Inte hos oss - förstås, men i Sydafrika, endel i Australien, en art
växer bara på on St. Helena som vi alla känner till från spelet
Afrikas stjärna. Den nordligaste arten av vildväxande pelargoner
har påträffats i de Turkiska bergstrakterna. 

När man föreställer sig hur vildpelargonen (och andra växter också förstås) växer i det vilda 
kan man lättare försöka efterlikna de växtförhållanden de har där. Då får man krukväxterna att
trivas, så "enkelt" är det....

Vad är då en ren vild art? 
Blomman skall vara fröäkta, dvs ett frö som tas från en planta
skall då man sått det ge en likadan planta, och det skall ske
naturligt. Plantan skall kunna fröså sig själv. 

Pelargoner växer i det vilda ofta på klippkanter, eller längs skogskanter 
där marken är sandig eller till och med stenig. Det regnar sällan, men 
när det regnar så regnar det rejält. Det skall man försöka efterlikna. 

Än står min lilla vilde i alldeles vanlig såjord, men när jag så
småningom planterar om henne i en större kruka innan hon 
får flytta ut så blandar jag i antingen rejält med sand eller vermikulit 
för att försöka efterlikna dess naturliga växtplats en aning. 

Återkommer med hur hon utvecklats senare i sommar!

Min fina, lilla Vilda. 

MORSDAG




Sedan jag blev mor för första gången har jag nog 
nästan alla morsdagar helst av allt firat den genom att
få skrota omkring i trädgården. 

Den här tiden på året är ju bara så fin! 

Man har en hel sommar framför sig och innan ogräsens invasion
tar fart känns det som om alla möjligheter till vad som helst 
finns att förverkliga i trädgården. Det är underbart att jobba på
därute. Det är ljust till långt på kvällen, ingen mygg, inga knott.
Det är svalt och fräscht och har man bara flyttat blicken en stund bort från 
något växande tycker man sig se hur det vuxit då man ingen fäster blicken vid det. 

Det är magiskt så här års! 

Hemskt oromantiskt, men min familj vet redan att jag helst
skaffar min morsdagsblomma själv. Jo, jag är lite småpetig, jag vet.
Men i ärlighetens namn tror jag mina grabbar och gubbe i hemlighet
är tacksam över vårt arrangemang! De behöver inte våndas över
vad jag måntro skulle vilja ha som morsdagsblomma.
Och jag kan med gott samvete botanisera bland allt härligt i
plantskolorna just nu. 

Mitt tema för uteplatsen och sommarblommorna varierar 
ju ofta från år till år, och jag har den största förståelse på
att karlarna mina inte fullt ut hänger med...

...så ja, jag väljer min morsdagsblomma själv. 

Den här gången vet jag bara inte om jag valde blomman för 
blommans skull eller för den galet vackra mossiga krukan...? 

Hoppas ni alla hade en skön söndag. 
Hur ni än firade den! 

*

Ps. I morgon skall det bli bara ett par grader varmt (kallt) 
och till och med en liten risk för snöslask! 



ÄNTLIGEN FREDAG



Jag har inte längre full koll på hur länge jag enbart jobbat hemifrån, men några veckor
har det ju blivit redan. Och som det nu ser ut kommer det att fortsätta sommaren ut. 

Inte mig emot - jag gillar att jobba för mig själv. Får faktiskt mer gjort. 
Eller så känns det bara så. Inte vet jag. 

På onsdag flyttade jag kontoret ut. Dels var det första dagen som var så varm att 
det faktiskt kändes ok att sitta ute (stilla) och jobba. Dels kände jag att det
blev lite för stökigt inne då gubben fick för sig att tvätta fönstren. Och jag 
kan ju inte klaga att han gör det jobb jag avskyr så jag  drog mig tyst undan och lät honom 
hållas. När min arbetsdag var slut kunde jag komma in och wow:a över de kristallklara 
fönsterrutor som blivit av med vinterdammet. Underbart! 




"Kontorshunden". 

Fördelen med att jobba hemifrån är ju också att varken hunden eller
min för var dag växande skara sådder blir utan min uppmärksamhet. 
Man blir lätt ivrig med att peta ner frön i jorden.


Sen plötsligt har man en uppsjö av små plantor som skall skötas om som små bebisar. 

Tänkte för mig själv idag - stackars sate som hamnar och ta hand om 
detta om jag vill hänga på stugan en vecka eller två i sommar...

Nåh, vi tar det problemet sedan. 

I morgon blir det att lägga de sista stenarna och så börjar rabatten runt pergolan vara klar.

Alla plantor är ju ännu så små och alla buskar kala, men för min själs ögon
ser jag hur frodigt och fint allt kommer att bli om....typ 3 år.

Trädgård är inte för håsapettrar. Men man skulle ju ändå
vilja att det skulle gå fortare. Lite fortare. 

Nu skall jag gå och glo in i mina såkrukor. 
Om där skulle finnas ett litet grönt liv i någon av dem.
Alltså kommit ett tecken på liv sedan jag för två timmar sedan kollade. 

*

Den här corona-våren har fått endel människor att baka, andra att renovera om 
hemma, och i mig har den återuppväckt en slumrande trädgårdsmästare. 



SAKURA-TID









Precis när Valborg och första maj "festligheterna" är förbi så kunde man ställa till med ett
Hanami i trädgården. Hanami är ju den högtid som man firar i Japan, och numera 
också på många andra håll, då körsbärsträden blommar. 

Vi har på gården ett jättestort träd av japanskt körsbär. 
Sakura.

Jag brukar skämtsamt säga att elva månader, tre veckor och två dagar står
den där och är ganska så oansenligt och nästan lite osynligt. 

Men så kommer de där några dagarna i april-maj då hela trädet blir till en
enda stor gräddbakelse. 

Det går så fort! 
Ena dagen är det bara djupröda knoppar och så nästa gång man 
blickar mot trädet är det bara rosa fluff alltsammans. 
Kommer det sedan en blåsig dag är allt över. 

Hanami betyder "att beskåda blommor" och när körsbärsträden står i blom
går det inte att undgå. Att betrakta det vackra i blomman hör till den japanska 
estetiken, men den vill också få en att tänka på livets väsen och dess
förgänglighet. De olika skeden i blomningen skall påminna oss om
det. På japanska finns ett utryck för det, mono no aware. 

Den mest korrekta översättningen är "tingens patos" men man tolkar det 
också som "empati gentemot tingen" eller
"känslighet för det kortlivade". 

Där finns ett visst vemod och melankoli i det hela. 
Vetskapen om att alla goda ting inte varar för evigt, 
men att man skall njuta av de stunder som är. 

Då de är. 

För en vindpust och det vackra kan vara över.
Men tills det. Bara att njuta. 

I VÄNTAN PÅ REGNET...


Enligt den mycket exakta väderleksappen YR.no skall det börja regna rejält om...15 minuter. 
Jag brukar ibland ställa klockan efter väderleksappen. 

Regnet är välkommet, och för en gång skull är jag helt i tidtabell med det vad jag 
ville hinna få gjort innan regnet.

Det som kan sås nu är sått och potatisen satt. 
Bara lite regn och värme så blir det hur bra som helst! 



I år odlar jag två sorters potatis. Först in i jorden (och förhoppningsvis upp därifrån också) är sorten 'Jussi'. Under många år har jag odlat den kanske vanligaste nypotatisen 'Timo' men kände att nu 
skulle det vara skoj med en anna sort. 'Jussi' är, precis som 'Timo', en sort som man kan sätta i rätt så kall jord. Den här skall vara aningen mjöligare och man kallar den också för den tidigaste mos-potatisen. En ny bekantskap för mig. 

Lök, det skall man väl alltid odla om man så bara har en lite plätt med jord? 

Jag har ju inget direkt trädgårdsland - och vill nog inte ha det heller - men lök kan man peta ner
lite varsomhelst. Har en del av min nya rabatt som kommer att bli fylld med funkior, här sorten 
Hosta sieboldiana 'Blue Angel'. De tar enkelt en växtsäsong, eller två, för att växa ihop sig, så i iallafall i år kommer jag att odla lök mellan Hosta-plantorna. 

Tänker att det till och med kan bli riktigt snyggt med lökens blast som sticker upp bland 
funkians lugna stora gröna blad. Och när lökblasten på sensommaren börjar gulna kan jag bara
gömma den under funkians stora blad. 

Så är det tänkt. I teorin åtminstone.  



Om det är något jag lärt mig under år av mer eller mindre ivrigt
trädgårdsarbete så är det att det rätt sällan blir precis som man tänkt sig.
Vårar, somrar och höstar för att inte tala om vintrar beter sig inte alltid som man 
önskar att de gjorde. Växter för skugga visar sig trivas riktigt bra i sol bara
läget i övrigt är rätt. Och vise versa. Det oaktat är det klart att sannolikheten att 
en växt skall trivas är större om man följer rekommendationerna. 

Och växter kan man ju alltid flytta på! Det är en del av charmen med trädgård. 
Man flyttar och funderar och gräver och gräver om igen. 
Så håller man på tills man själv - och plantorna - är nöjda. 
För det är så mycket i varje trädgårds mikroklimat som spelar så stor roll.
Vindförhållande, markförhållande, jordens struktur och kvalitet. 

Har själv mycket sol på våren, men i och med att här finns så mycket
stora lövträd så blir vårens soliga platser mer platser av vandrande skugga under
sommaren. Därför är det så viktigt då man blivit med ny trädgård att låta ett år gå
innan man ger sig i kast med jättestora förändringar. Att ge tid att känna in alla
årstider och skriva upp (!) var vårens första solstrålar når. Där planterar man vårlökar
och kanske en liten sittplats att dricka sitt kaffe på i mars och vända näsan 
mot solen. På sommaren skall man kolla var det känns skönast att ha sin uteplats, 
eller matplats på. Med ett klimat som förmodligen ger oss hetare somrar är det
kanske inte längre trädgårdens soligaste hörn som är den platsen...
Välj hellre en med sen kvällssol. 

Det är också lätt att man tänker att det man odlar i matväg skall ha så
soligt som möjligt. Det stämmer inte heller helt. Många trivs faktist bättre i 
så kallad vandrande skugga. 

Ja, ni hör, trädgårdsmästaren i mig (jo, jag är faktiskt utbildad sådan) går igång 
så här på våren. De som inte är intresserad av trädgård kan kanske återkomma i 
höst till min blogg. I sommar blir det mycket trädgård då coronan 
förmodligen ser till att en inte reser så himla mycket någonstans alls. 

En förträfflig tidpunkt att satsa lite mer på trädgårdens nyplanteringar 
som ju kräver mer vattning och skötsel det första året. 
Nästa år sköter den sig själv. Oftast. Om man valt rätt växt för rätt plats. 

*

Oj, oj så långt det här blev. Jag blev lite ivrig, märker jag. 

Och ja, vi åt första lunchen ute i går. 
Vårrullar (vad annars, hahahah...) och skumpa. 
Våren till ära! Skål! 



DET LILLA PROJEKTET


Ja, det var väl någonstans här det hela började. Med de där första bestämda spadtagen.
Finns något skönt i den där stunden när man börjar ett nytt projekt. 
Det må vara ett trädgårdsprojekt, ett skrivprojekt, ett vad-som-helst-projekt. 

Det första spadtaget, konkret eller bildligt, är så himla viktigt. 
Man startar en resa, en vandring. Som skall leda till ett mål man lagt. 



Mina trädgårdsmål har alltid varit synnerligen "snälla". På det sättet att jag strävar efter att 
trädgården aldrig, aldrig skall kännas som en börda, som ett måste. 
Trädgård skall vara lustfyllt! 

Av den orsaken har den således de senaste åren inte utvecklats alls. Min fokus har varit på annat. 
Men i år! I år! 

Så jag längtat efter det där magiska första spadtaget! 




Här har ni förresten "Kolmonen" (sv. "Den Tredje") . Jodå, en katt 
kan heta så! Det är min äldre grabbs katt som huserar här i samma
trädgård, vi delar samma gårdstun. Hon är bedårande! 


Idag var det inte bara spaden som arbetade. Även yxans taktfasta och relativt regelbundna 
slag ljöd mellan björk och lönn som håller på att slå ut sina mössöron. 
Det är så mycket som händer på en och samma gång under några intensiva
veckor på en gård, och i en trädgård. 



Jobbar man ute blir man törstig. 
Från min barndom minns jag att vi hade mjöd, inte bara till Valborg, utan 
nästan hela sommaren - i iallafall fram till Midsommar. 
Det är för mig en "trädgårdsarbete-dryck". 

Passar bra nu när mitt projekt här hemma dragit igång!