DET DOFTAR INTE ROSOR

Tillbaka till vardagen efter Midsommaren och jag skulle ju gärna säga

att det doftar rosor och akleja, men så är det dessvärre inte.

Gubben har ett par minkfällor för att försöka få minken som rövar

sjöfågelholkarna fångad. Innan helgen hade han fått en del fiskrens från

en lokal fiskare som skulle locka minken i fällan. 

Han ville ju inte rigga fällan då han inte själv var på stugan så fiskrenset

glömdes så där lämpligt i en plastpåse över några dygn.

Det doftade inte rosor över nejden när vi kom hem om man säger så! 

Minken måste ha fel i huvudet för att få för sig att äta något så asluktande. 

Tur var att lillungens gäster hade hunnit åka hem till sitt...

Vi hade nämligen i år igen valt att överlåta stugorna till lillungens gäng. 

Det är dryga dussinet ungdomar som samlas, hälften vänner från barndomen, och den 

andra hälften smått överraskande nätspelskompisar från Norge. De har valt att åka hit

till Finland några år redan. Bila genom Sverige, ta färjan från Umeå till Vasa och köra ner till 

finska sydkusten. Inte en helt kort tripp för lite midsommarfirande, men härligt att en

nätvänskap som börjat med att bygga fantasivärldar i Minecraft för mer än tio år sedan 

kan växa sig så stark. Sex glada norrmän och norskor firade i år igen finlandsvensk midsommar. 

Tänker ibland på att man skall inte underskatta den vänskap och gemenskap som byggs upp via nätspel. 

Vad gör jag och gubben då? Vi hängde faktiskt torsdagskvällen tillsammans med gänget, men på

själva midsommarhelgen valde vi att överlämna herreväldet åt ungdomarna och dra till annan ort. 

Under årens lopp har det blivit lite av en "tradition" att hitta på nåt annat än stugliv under midsommar-

helgen. Så länge min svärmor var vid liv (hon dog 98 år gammal förra året) och så länge min sjuka

bror levde (han dog för två år sedan) så blev det ofta så att vi ordnade vårt midsommarfirande  

på det sättet att de två också kunde delta och få sig en midsommarfest som inte tröttade ut

dem för mycket. Nu efteråt känns det som en fin gåva på något sett. Både till

ungdomarna som fick överta skärgårdsstugorna för en fest som passade dem. 

Och en slags "stadsmidsommar" för oss, vilket möjliggjorde att också andra släktingar 

kunde fira midsommar på sina sommarstugor. 

Det kändes faktiskt aldrig som någon uppoffring, tvärtom var jag alltid glad att kunna

erbjuda midsommar åt dem som inte längre kunde fira midsommar i skärin så som förr.  

Midsommardagen åkte vi, gubben å jag, ändå ofta iväg och "turistade" i någon närbelägen stad. 

Och nu när vi inte längre ordnar dessa "stadsmidsomrar" för släktens äldre och sjuka så har 

vi påbörjat en ny "tradition". Vi åker iväg på ett par dagars stadssemester, bara vi två. 

Äter gott - som någon annan tillrett. 

Vandrar hand-i-hand (faktiskt ;)) och kollar in midsommarfirandet på just den orten. 

Kryper ner i nybäddade hotellsängar, och vaknar lagom sent till en framdukad frukost. 

Kan bara säga att det är ett vinnande koncept. För oss. Just nu.

Kanske vårt midsommarfirande ändrar sig, men just nu är det bäst så här. 

 Äldre grabben valde i år att jobba midsommarhelgen och kamma in extra till sin kassa. 

Och hans förlovade är ju från Sydkorea så midsommarfirandet är liksom inte så 

starkt förankrat i deras gemensamma livsrytm. 

I år valde vi med gubben att fira midsommarafton i Åbo och midsommardagen

i Raumo. Båda fina gamla städer. Bra val, fast jag själv säger! 

 Åbo är ju en av mina absoluta favoritstäder och under vår vistelse där lekte vi med tanken

att flytta dit. Det var bara en tankelek, men samtidigt är vi ganska lätta i våra rötter båda två. 

Så aldrig säg aldrig. 

Midsommardagen blev det att kurva till Raumo med sin fantastiska gamla stadsdel. 

Den är förresten bland Nordens största enhetligt bevarade trähus-stadsdelar och från

1991 upptagen på UNESCOS lista över världsarv och alltid värt ett besök. 

Under andra veckoslut under sommarmånaderna är det garanterat inte lika folktomt

på de gamla kullerstensgatorna. I Finland lever fortfarande den kulturen kvar att 

"allt" stängs till midsommar. Både i Åbo och i Raumo märktes det att butiker men också

många restauranger hade valt att ha stängt just detta veckoslut. 

Lite synd, för alla är ju ändå inte intresserade av stugmidsomrar på landet. 

Men det kanske ändras? 

För mig som släpar kameran med på de flesta ställen var det att det var folktomt

bara en fördel. Kunde fotografera fritt i den fina trädstaden utan att flanerare behövde känna

sig besvärade av att hamna på bild. Och visst fanns där någon restaurang som hade öppet så

vi kunde vila våra trötta tassar på en terrass och äta en smarrig middag i kvällssolen. 

Det är länge sedan jag besökt Raumo senast, närmare 30 år säkert. Då var staden lite "schabbig" och 

endel av de fantastiskt vackra gamla trähusen som kunde inhysa en ölpub hade då fått tillåtelse

att ha strykfula neonskyltar som gjorde reklam för något ölmärke längs husfasaderna. Jag som 

älskar gamla hus, grät nästan...Men allt sådant är borta nu. Gamla stadsdelen är verkligen som

en karamell med alla sina fina snickerier, välskötta hus och husfärger som är färggranna men 

lagom dämpade och jordnära. 

Skulle jag vilja bo här? Nja...även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för skönheten i gamla

hus så är jag osäker på att det skulle vara så härligt alla gånger att bo i en turistattraktion. 

Efter en långfrukost på hotellets terrass i midsommardagens mjuka solsken började

vi ratta hemåt - eller mot stugan. Det är ju det som vi nu får kalla hem då stadshemmet är 

inplastat pga av pågående fasadrenovering. 

Tillbaka till stugan märker vi vår frånvaro. Inte bara på grund av odören

av det kvarglömda fiskrenset utan också att det knoppas och har sig i rabatterna. 

Trädgården är ju bara ett par år gammal, men med en viss tillfredsställelse märker jag hur 

fint endel växter passar ihop med varandra. Den mörkbladiga nävan passar så snyggt ihop med

funkian som har lite gråblå blad. Och så till de en krollilja med vinröda blommor. 

Även om jag gillar rosa blommor som sommarblommor så väljer jag ofta djupa, 

lite mer dramatiska, färger i rabatterna så att det inte blir för "gulligull-fluffigt". 

Snart börjar dock min doftande ros blomma. Och då skall det dofta ros minsann. 

Och inte ruttnande fiskrens. Om en får uttrycka en stillsam önskan. 

 

KOLTRASTENS SÅNG

Har satt mig ute på balkongen, det har blivit eftermiddag och solen når snart min korgstol. 

Det är fortfarande kyligt, men så fort man nås av solstrålar så kommer värmen. 

Ändå saknar jag regnet.  Ja, ja...aldrig är man nöjd. 

Förra veckan kom det en liten liten regnskur och oj, oj, den doften!

Men det är nu inte bara doften som jag saknar, utan också 

naturen skulle må bra av lite regn. Det är faktiskt väldigt länge sedan det regnade. 

Senast det gjorde det var det i form av snö. 

Det varnas för gräsbränder i markerna, och känsliga ögon som mina

blir torra och sträva av allt gatudamm som än finns kvar. 

Skall jobba en vecka ännu, sedan har jag några dagar ledigt och skall 

åka ut till stugan för att öppna upp där. Längtar. 

Även om djurlivet här hemma "i stan" minsann bjuder på upplevelser så är det 

ändå ut till den "riktiga naturen" jag längtar. 

Häromdagen när jag satt och läste på balkongen (i kvällssolen) så 

hörde jag hur det krafsades i rabatten nedanför vår balkong. Smög mig upp för att 

kolla - trodde nog att det var koltrastar som krafsade, men minsann - stod där inte ett 

råddjur och käkade på nåt fräscht grönt. 

I går kväll såg jag hur en mårdhund hade lagt sig för att dåsa i kvällssolen. 

Också det alldeles intill vår balkong. Den lät sig snällt fotograferas. 

 

I morse hade en del av den redan isfria sjön fått en ny tunn isskorpa. 

Längs de smala stråk öppet vatten utkämpades tuffa strider mellan 

ett par svanhanar. Våren är inte enbart ljuv musik och parbildning. 

Det var hårda tag som gällde för att jaga iväg rivalen. 

Så pass häftigt gick det till att det skrämde iväg några harar som legat 

och tryckt intill stranden att ta till flykt över isen. 

Nu i kvällningen sjunger koltrasten för allt vad den kan och

hackspetten klättrar koncentrerad uppåt längs björkstammen i jakt på 

något ätbart. Själv har jag gjort mig en smörgås och tänkte avnjuta den

sittande i kvällssolen. Blunda och låta solvärmen sätta sig i pannan, på

kinderna. Dra ner den tjocka tröjans ärmar över de något kalla

händerna som börjat frysa medan jag skrivit detta inlägg. 

I morgon skall jag byta till sommardäck - också det ett vårtecken!

VINDSTILLA, PLUS NOLL GRADER

Sitter i bilen, solen värmer och jag har plockat fram mina

nya solglasögon, de med styrka. Smältvattnet rinner längs vägarna. 

Klockan är kvart i tolv och radiorösten malar på med den långa väderrapporten, 

som tar en kvart.

- Vindstilla, plus noll grader...

Ler för mig själv. Tänk att en sådan liten mening kan kännas så vårig. 

Det blåser inte iskallt, och det är inte minusgrader. Inte riktigt plusgrader heller, 

men plus noll. Det utlovas ännu ett par kalla nätter, sedan ser det ut som om temperaturen

skulle hållas på plus dygnet runt. Det är vår! 

Kurvar via en plantbutik på vägen hem och kan inte låta bli att plocka

med mig en Helleborus. Det är en av min absoluta favoritblommor. 

Kan bara inte motstå dessa ljuvliga klockor! 

De julrosor som säljs till jul och är helvita heter på latin Helleborus niger, 

och de här som man hittar i handeln så här sen vinter/tidig vår är av sorten Helleborus orientalis, 

eller hybridjulros. De är ofta större och liksom robustare i sitt växtsätt 

och kan ha blommor i olika färger, med mer eller mindre rosa, vinröda, vita inslag. 

Dubbla och enkla. 

 

Det är lätt att bli förälskad i en Helleborus, men det är

en dam som inte trivs så himla bra inne i våra varma lägenheter. 

Sitt förnäma utseende till trots så trivs den här ute bara det 

nu inte blir riktigt, riktigt kallt. 

Eftersom det utlovats några minusnätter ännu så kommer jag att ta in 

"henne" till natten, men ut åker hon direkt på morgonen igen och 

blir det så som utlovats någon plusgrad dygnet runt, så får "hon" stanna ute. 

I vanliga fall skulle den nog klara någon minusgrad också, men 

i och med att jag köpt den idag och kommer från en skyddad 

miljö i ett växthus - om än svalt - så kan en riktigt kall natt bli

lite väl tufft. Bäst att "hon" mjukt får vänja sig vid friluftslivet, 

hur tuff "hon" än är. 

I sinom tid får "hon" flytta ut till landet och bli nedgrävd i rabatten. 

Tyvärr är inte jordmånen där riktigt lämplig för en Helleborus, 

De gillar kalk i marken, och min skogsträdgård är av naturliga skäl

rätt så sur, har ett lågt ph-värde. Men så otroligt fina

är dessa att jag tycker de är värda lite extra omsorg, så skall försöka

ge den en bra växtplats. En plats i lä, i kalkrik jord - inget som

sådär direkt finns att erbjuda i en skogsträdgård vid havet, 

men skam den som ger sig. 

Tills dess får hon vara primadonnan på min balkong. 

En riktig diva bland de mer anspråkslösa pärlhyacinterna. 

*

(Den här sorten heter förresten Helleborus orientalis 'Cinderella' och går

under det ljuvliga "produktnamnet" : Winter Angels - for garden & terrace). 

CITYRÄVEN

 Det var häromdagen då jag satt ute på balkongen och läste en bok som jag hörde

hur otroligt kraxiga kråkparet, som har bo i en närliggande tall, lät. 

För det mesta är de ganska tystlåtna så detta enerverade kraxande fick

mig att lägga boken åt sidan och stiga upp från korgstolens sköna famn

för att kolla vad det var som gjorde dem så upprörda. 

Orsaken fann jag precis nedanför vår balkong. 

En räv stod där i branten ner till sjön och kalasade på en sork. 

En snygg cityräv. 

Dessvärre haltade den på vänster framtass (vilken den också på bilden håller högt)

då den kilade vidare över vår gräsmatta mot följande skogsdunge. 

Här i omgivningen finns nog områden av skog för en och annan cityräv att

ha sina revir. Och räven hör ju till de djur som det finns betydligt mer av i 

städer än man tror - det är bara inte så ofta de visar sig så här dagstid. 

Kanske var det den stukade tassen som tvingat den att jaga även dagtid?

Hoppas dess tass läker och att skadan inte ger bestående men. 

Har själv också klinkat och klankat mig fram den senaste tiden. Fick en 

bula på fotryggen som plötsligt bara en dag var där och var rejält sjuk en 

vecka ungefär. Sedan lättade smärtan och foten blev nästan som vanligt igen. 

Men oj vad sådana där små krämpor blir till påminnelser om att man inte 

skall ta något för givet. Det må vara en liten skavank i hälsan, 

men det är ändå en påminnelse om att saker och ting inte behöver

vara som det alltid ha varit. Man kan få sina törnar som överraskande 

nog med åldern inte läker ut fullt lika snabbt och bra som - ja, då tidigare. 

Jag har fått vara frisk i hela mitt liv. Och det är jag tacksam för. 

Känner mig lite som "min" cityräv här. 

I god hälsa, 

hyfsat fin i pälsen, 

gott om hull 

(mer hos mig än räven, men ja...)

Med god aptit på mat och livet

och blicken fortfarande riktad framåt. 

Lite halt på tassen. 

Men det hoppas vi är övergående. 

För oss båda. 

ÄNTLIGEN REGN

 

Vill bara skutta in här helt snabbt och skriva några rader. 

Att bo så här med sjön ett stenkast ifrån (bilden tagen från balkongen) så måste jag bara meddela att idag så försvann isen från sjön. Ännu på morgonen flöt några tunna isflak omkring men nu efter kvällens regnskur så är även de borta och sjön är fri från sin ismantel. 

Det har varit en mycket torr vår, med väldigt lite regn, så eftermiddagens och kvällens regn var mer än välkommet. Nog för att det finns fukt i marken efter all snö som smält ner, men gator och trottoarer är så dammiga att även jag som inte i vanliga fall reagerar på gatudamm så är både rödögd och täppt i näsan av det. Efter den besvärliga is-vintern finns det mängder av sand som städer och kommuner uppenbarligen  inte hinner sopa upp i samma takt som vi varit vana. 

Men ett vår-regn fräschar upp och lindrar lite gatudammet att virvla hejdlöst runtrunt. 

Nu i kvällningen ligger sjön spegelblank och rodnar sakta i den än lite bleka solnedgången. 

 

VINTERSÅDD

 Visst har jag under tidigare år hört om vintersådd, men har inte själv testat på det innan. 

Och för att vara ärlig så har jag till och med varit lite småskeptisk till det hela. 

Vet inte varför, men det har känts "fel" med att utsätta små frön för frost och kyla,

men det här funkar ju alldeles utmärkt. Mer än utmärkt! 

Mitt "experiment" innehåller egentligen två olika sorters vintersådd. 

Men vi tar dem i ordning. 

Det första jag sådde i år var kronärtskockan, utan större förhoppning att det skulle bli bra utan

tilläggsbelysning och att ha plantorna i ett fönster där endast kvällssolen kommer åt att lysa

kunde vara lite utmanande så där i slutet av februari.

Men kronärtskockan behöver få ta tid på sig. Och tid är ju i och för sig gratis. 

Sådde bara två frön och de grodde fint, växte också helt glatt, men var fasligt rangliga och veka. 

Då kom jag att tänka på ett tips som jag hört om gällande luktärter och tänkte testa samma

på kronärtskockan. 

Sådde också mina luktärter i god tid, eftersom de frön jag sådde för ett par år sedan

tog all världens tid på att gro, men de här, som jag faktiskt fått av en polsk samarbetspartner, 

grodde i ett nafs. Suck - det är just så här med växter, de gör lite som de vill...

Och det var då jag mindes knepet med plastpåsen! 

När luktärterna grott och kommit upp en bit (som pekfingret ungefär) så ställer

man dem i en plastpåse med öppningen öppen och för ut dem. Då var det

någon plusgrad på dagen, men frost på natten. Och de klarar sig hur bra som helst. 

Ränner inte iväg och blir rangliga utan stannar lite upp i växten, men blir stadigare. 

Tänkte att mina rangliga kronärtskocksplantor kanske skulle behöva samma 

härdning? Sagt och gjort - ut med dem också i en öppen plastpåse och samma 

fenomen, plantorna stannade upp i växten men blir tuffare och grövre hela tiden. 

Dessutom avhärdas de både mot vind och sol. 

Dessa har alltså grott inne och fått växa till sig inne, men så gjorde jag också en 

regelrätt vintersådd. Eller vårvintersådd. 

Sparade några tomat/vindruve/blåbärs-askar som hade hål i botten och sådde i dem. 

Köpte faktiskt en sådan där plastback med lock som skulle få agera "växthus". 

Det skulle ju vara logiskt att borra lufthål i locket, men fick tipset att göra det på backens

sidor istället så eventuellt regn eller snö inte skulle rinna in i backen och förorsaka en 

ödesdiger översvämning - det vill vi ju inte. 

Finns det snö, kan man lägga snö på sådden (inne i lådan) som får smälta i sinom tid, och på

det sättet naturligt bevattna sådden. 

Hade nog snö kvar på gården då jag sådde, men tänkte 

a) testa med att bara fukta ytan och se hur det funkar och 

b) det hade känts lite knasigt att gå ut på gården och bära IN snö för att ha den på balkongen. 

De flesta människor gör liksom tvärtom...hahahaaa. 

Inte för att jag bryr mig ett skvatt vad andra tänker, men det blev nu bara bekvämare såhär. 

Men ja, det jag sådde var palmkål och grönkål. Drivsallad och persilja. 

Så inget fancy speciellt. Ville bara liksom testa om det verkligen fungerar.

Och ja, nu har båda kålarterna grott och salladen ät rejält på gång. 

Endast persiljan, som nu är lite trög i starten har inte grott. 

Men det var att vänta. Och jag är glatt överraskad hur bra det gick! 

Nu slipper jag ha dessa sådder inne på det redan något fulla fönsterbrädet, och när

vintersåddens plantor vuxit sig stora nog för att skolas om, så är det säkert redan mer 

vår därute, så de kanske inte alls behöver komma in en sväng. 

Perfekt! 

Man lär sig nytt så länge man lever. 

LJUVA MORGONSTUND

I morse när jag steg upp för att faktiskt inleda min sista arbetsdag innan lite h ö s t s e m e s t e r så såg det ut såhär utanför mitt hemmakontor. Det var en regnfront på kommande in över sjön och solen hade precis klättrat över trädtopparna bakom och lyste upp stranden mittemot. Blev så mycket färg på en gång att jag nästan satte kaffet i halsen. Hur fin kan en morgonkaffestund bli? 

Och i allt detta blir det att vara ledig i en dryg vecka! Så välkommet. 

Har en hel del att ta itu med här hemma. Även om vi har det mesta på plats så att det fungerar som ett hem, så är det ändå en hel del som söker sin plats - eller sitt existensberättigande. Som jag kanske nämnt så är lägenheten i helt annan stil och tidsepok än något annat jag bott i sedan barn faktiskt, så det blir att tänka till och uppväga vad skall stanna och vad skall ges ett nytt hem någon annanstans. 

Har ju lite snusat på det här med att ha mindre grejer, någon slags minimalistiska tankar har ju bosatt sig i min hjärna, och jag märker att jag pyntar till av bara farten. Och jag vet inte om jag är den personen längre? Inte med det sortens pynt jag hade innan. Den här lägenheten har en egen stil. En stil som jag inte riktigt än är du med. Inte alls på det sättet att jag inte skulle tycka om lägenheten. Jag älskar den! 

Och jag älskar att bo i lägenhet! I alla fall i det här bolaget. Som att bo i en liten by, fast i stan! Bara jag har tid skall jag ta er på en tur utomhus. Men inomhus känner jag att mycket av de möbler jag haft innan inte riktigt passar. Jag har ju bott i gamla hus, eller wannabegamla hus och då har mina gamla kantstötta möbler passat in så bra - med någon modern möbel som en twist eller krydda. 

Men nu känns det tvärtom, som om lägenheten ropade efter mer moderna grejer och de där gamla kantstötta bara skulle få bli kvar som en twist eller krydda. Och så är det det här med gardiner...

Men det tar vi en annan gång. Gardiner är svårt! 

To be or not to be. 

 

LJUVA SVALKA

 Man får lov att vara snabb när man skall skriva något om svalka, bäst som det är är sommarhettan tillbaka igen. Men nu njuter jag av svala vindar och mänskliga grader. Sitter på balkongen "i stan" och småryser nästan. Skönt! 

En vecka med humana grader på dryga tjugo är att vänta. Det ser jag verkligen fram emot! Även om vi flyttat in så finns en hel del ännu att göra, lite rejälare städning av balkongen till exempel. Här har det minsann inte hänt annat än att man smugit sig ut på morgonkaffe då balkongen ligger i skugga och sedan smugit sig ut när solen nästan gått och lagt sig. 

Skaffade ett litet utekök, med elgrill, men det har liksom inte lockat att grilla i hettan. Inte laga mat överhuvudtaget skulle jag nästan vilja påstå. 

Det sista jag tog med mig från Bokulla var de halvfärdiga vitlökarna som jag satte förra hösten, omedveten om alla förändringar som skett i år. Medan jag varit på stugan har lökarna nu fått torka på balkongen och i morgon skall jag ta in dem och lagra dem. 

I sommar blir det nog inte att fixa nåt i växtväg på balkongen alls. Om en vecka blir jag på semester och kommer att vara på stugan och eventuellt göra en liten roadtrip på en vecka eller så. Vi får se. Men till hösten skall jag piffa upp balkongen. Eftersom jag aldrig inrett en balkong förr så får jag ta och tänka till lite. Balkongen är rätt stor, men man behöver ändå ja...tänka till så det inte blir för mycket av det goda på en begränsad yta. Balkongen är största delen av dagen i skugga (vilket i dessa gradantal varit urskönt) men sätter vissa begränsningar på växtval. Till exempel står min australiska pelargon och är hur fin som helst, men helt utan blommor. Den saknar solen. 

Kanske jag tar den till stugan när jag åker dit i slutet av veckan. Ge den lite sol helt enkelt. 

Det är inte i allmänhet större problem med mitt sovande, men oj vad jag skall njuta av ett svalt sovrum! Gick redan in efter en tröja - det är ett tag sedan man gjort det! Ljuva svalka! 

MERA STUGHÄNG

En stark bidragande orsak till att vi valde att landa i en höghuslägenhet är möjligheten att på ett helt annat sätt vara på stugan, och eftersom vi båda är naturintresserade så ser vi verkligen fram emot att vara mera där, framför allt längre tider i ett streck. 

Vi har så fått nog av det där med att klippa gräsmatta och ansvara för att karaktärshuset och ett antal ekonomibyggnader hålls i skick. Never say never - men never again! 

Vi har byggt, renoverat, lappat och fixat i hela vårt gemensamma liv. Under en tid då vi bodde separat så renoverade vi, lappade vi och fixade vi på vart vårt håll. Jag kommer såååå att njuta av min balkong och med glädje lyssna när någon annan klipper gräs - eller plogar snö. Jag kommer såååå att njuta av att inte behöva stressa hem från stugan för att något någon annanstans är ogjort. 

Sedan vet jag ju inget om att bo i höghus. Jag måste få en manual hur man gör och är. Bodde ett tag under studietiden men då var det mest plugga och festa ute på stan och så lite senare en kort stund bodde jag ihop med en kille i hans lägenhet, men då var jag mest bara så förälskad så hade han bott i ett tält hade jag inte märkt nån skillnad. Typ. 

Heh....rolig tid det också. Minns inget om vare sig hans kök eller badrum, men nog var sängen stod. Det var på den tiden det! 

Men ja...höghusboende var det vi talade om. Det roliga med att leva i en språklig minoritet i ett land är att väldigt ofta när man känner nya människor så visar det sig att man känner någon som vet nån som känner de man pratar om - minst. Eller så är man släkt på nåt vis. Det har kanske lett till att man aktar sig för att tala illa om någon och kanske på så sätt bidra till att vi finlandssvenskar uppfattas som lite Muminfolk som är så där mysiga mest hela tiden. Vilket nu kanske inte alltid stämmer, men vi har lärt oss att vara lite artigt försiktiga. Oftast. 

Nämen nu, åkte tankarna iväg. 

Idag har ett ungt par kommit till Bokulla för att skruva ner pergolan som jag byggde upp för några år sedan. Jag visste ju redan då jag lät bygga upp den att den inte kommer att bli så himla långlivad. Men att Bokulla skulle hitta en köpare fullt så här fort, det kom kanske lite som en överraskning. En bra sådan, dock. Så här är det att bo och leva i en minoritet. Killen i parförhållandet är finlandssvensk. När vi stod och pratade om att flytta till lägenhet, att vi är rätt trötta på att ständigt reparera, renovera. Så nämnde han om en bekant som han brukade uppträda med körsång med också gjort det valet och flyttade in i en lägenhet i en stadsdel i Vanda just för att kunna vara mer på stugan i Ingå. 

Min hjärna kopplade direkt: Körsång, stadsdelen de flyttade från, till stadsdelen de flyttade till och stuga i Ingå och *snapp* kunde jag säga att "du menar säkert Xxxxx och Xxxx. 

Och då är jag ju en rätt osocial person, men trots det så prickade jag rätt - och då talar vi ändå om Finlands fjärde största stad med 237 000 invånare. Men minoriteten känner sina pappenheimare. 

Och killen jag talade med kommer från min kommande stad som är med sina 272 000 invånare Finlands andra största stad efter Helsingfors. 

Så ja....man har lärt sig att inte uttala sig alltför negativt på direkten om någon. Förutom de gånger jag...men DET är en annan historia! 

Många har helt klart lyft på ögonbrynen över vårt val. Men till min glädje hittade jag en gammal vän på de sociala medier som är i rätt lika livsskede. Trädgårdskunnig och estet som hon är så har hon fått nog att försöka hålla två ställen i tiptop-skick och blir också med lägenhet. Chattade med henne och vi båda uttryckte att finns någon befriande i att bara kunna stänga dörren och vara fri att sticka vart man vill. Bara se till att bolagsvederlaget blir betalt. Drar man sedan till stugan, eller - när coronahelvetet någongång är slut - till södern under den mörkaste vintern, eller till Norge för att fota och skriva i en månad. 

Jag har ju ingen aning om hur det kommer att bli på riktigt, men jag längtar så till detta "nya" liv. 

Beställde just en elektriskt grill att ha på balkongen. Om jag klurat ut det rätt så har vi kvällssol och från balkongen har vi sjöutsikt. Ser fram emot en grillkväll med familjen där. Men det är en liiiiiten bit till innan vi är där, men vi är på väg! 

Små steg, små steg...

VÄRSTA VÄRMEBÖLJAN

Vill ju inte verka otacksam över sommaren och så, men någonstans vid 23 grader går min

måttstock för vad som är skönt. Då kan man ännu vara i solen och kanske

göra något, men kliver kvicksilvret högre upp orkar jag inte riktigt fungera. 

Därför var det med en stor njutning jag i morse såg dessa fjädermoln på himlen som 

skvallrar om att att väderombyte är på kommande. Nu hade jag förstås

sett det på väderlekskartorna och väderleksapparna, men det känns alltid extra

skoj att också kunna läsa av det i naturen. 

På eftermiddagen kom de första vindilarna. 

Lillungen som är i stan textade:

"Det blåser nästan. Som om någon hostade i Sibirien".

Inte mycket till svalka. Vindarna var ännu varma och förde inte mycket

nedkylning med sig, men bara kvällen led så blev svalare och svalare. 

Klockan är nu halv tolv på natten och jag sitter ute på terrassen och skriver, 

det är svalt och skönt. Huden känns torr och sval. 

Här skulle säkert vara än svalare men den kalla luftströmmen som 

hämtar med sig en vind som blåser från ett håll som blir bakom en udde,

så det är fortsatt lä i viken, men vinden får ändå gardinerna att fladdra och 

myggljusets låga att flämta. 

Ute på fjärden samlas gässen till ruggning och mer och mer 

moln drar ihop sig över himlen. 

I morgon åker jag hem. 

TRÄDGÅRDSUTMANINGAR

När jag för något år sedan fick för mig att "trädgårda till" miljön runt stugan 

kände jag ju genast att en enkel lösning är det där med pallkragar...

Man kan inte gräva någonstans runt stugan för där är bara berg. Urberg. 

Och så skogsbotten med ett sådant gytter av blåbärsris att ingen med lite vett i skallen 

tar sig an ett sådant projekt. Om man nu inte råkar vara gift  med en traktorchaufför eller så, 

vilket jag alltså inte är...

Alltså är pallkragar min lösning och min räddning. 

Först skulle det här bli mitt "köksland" med lite grejs som klarar sig även om jag inte är där och vattnar och rensar hela tiden. Att hitta en bra plats för pallkragarna var en liten utmaning i sig. 

Jag ville ju ändå att de skulle stå rakt och snyggt och prydligt och liksom ge lite struktur

åt allt det vilda - skogen. 

Första året insåg jag att jag gjort den grövsta planeringsmiss. Stället jag valt för odlingslådorna 

var det enda där jag kunde få dem rakt utan att skaffa en traktor(chaufför) visade sig vara den skuggigaste på hela jorden. Utan överdrift. 

Nåh, jag gillade platsen jag lagt dem på i alla fall så jag tänkte att istället för att ha grönsaks-

odling där, som ju kräver någon strimma sol, så kunde jag anlägga en "skuggrabatt" där. 

Fyllde på med fin kompostjord och finaste surmarksjord och planterade lite växter som 

skall trivas i både skugga och sur jord. Resultatet syns ovan...

Det som hjortarna INTE ätit upp är en ynka planta av hosta (funkia). Eller så dog de andra av torka.

För det jag inte HELLER kom att tänka på att de här arma plantlådorna står i en riktig 

vindtunnel mellan huset och skogen och en tunnel med öppningen mot nordanvinden. 

När jag grävde i lådan visade sig att granen intill tacksamt tagit emot komposten och myllan

jag lagt ut för ett par år sedan. Lådan är full av småsmå granrötter...

Inte undra på att murrevan som i teorin borde klara sig här och som i vanliga fall sprider

sig en m2 på femton minuter ser extremt små ut. De är alltså 

de där pluttarna i övre kant, vid kl 10 och 13. Den stora i mitten är ett lingon

och den mindre intill är en storbladiga funkia...

Ja, men ni förstår? Här talar vi trädgårds-utmaningarnas hard core. 

Bara som en liten jämförelse. Detta är också en murreva. Samma växt. 

De här är planterade hemma i trädgården i år, bara för tre, fyra veckor sedan.

(Och ja, det är lökblast som växer bland de nyplanterade funkiorna i bakgrunden - 

också de sådär femtio gånger större än den i lådan i skärin.) 

Åker i morgon ut till stugan. Skall ta en allvarlig funderade - vad göra? 

Ge upp, eller ta en fight mot....allt?!

LUXIG TRETTONDAG

Varje vinter, så här i trettondagstider så bjuder Helsingfors stad möjligheten för konstnärer att 

göra konstverk av olika sorters ljus. Vi hoppade också i bilen, åkte in till centrum och gick

denna några kilometer långa rutten längs vilken LUX-konstverken var utspridda. 

Hmmm...säger jag. 

Det var massor, mängder och ännu mer människor i farten. Som ett 

lämmeltåg gick alla fram. Till endel av konstverken blev det kö, alltså

en kö som stod still. Men även i övrigt kändes det som att gå hela turen i en långsamt

ringlande kö. Man kunde inte ta ett normalt steg, för då steg man garanterad någon

på hälen. Och det är som känt inte skönt för någon, så det 

gällde att undvika det. 

Konstverken då? Njaaaah....nu låter jag tråkig, men det var

absolut inget som föll mig i smaken. Med undantag av ugglan 

som det finns en bild på här ovan, den var ju fin! 

Men det övriga? I Kaisaniemiparken hade man hängt mängder med

ihoptotade ljuslyktor som i ärlighetens namn såg ut som om 

jag hade städat i skrubbar och garage - överlämnad rubbet

till en dagisgrupp som sedan pysslade på.

Ledsen men konst...njah...?

Fann mig istället rikta min kamera mot stadens "vanliga" ljus

i vinternatten. Det var finare - i mitt tycke. 

"Ljusshowen" i form av strålkastare mot himlen var lugnt sagt

sparsmakade - knappt så man såg eller reagerade på dem. 

Ja, ja....var det jag som skulle inleda det nya året med att vara 

mer positiv och berömma mer? 

Men vädret var fint. Och ugglan! 

Edit:

Nu måste jag ju erkänna att jag skriver mot bättre vetande

och när jag (i efterskott) läser på lite så blir jag informerad

om att konstverket med de olika lyktorna faktiskt är gjorda av barn.

(Och förmodligen av material som samlats ihop från föräldrars 

skrubbar och garage...*fniss*). 

Så egentligen

visade jag här bara min egen okunskap 

om saker jag skriver om.

Men det kanske var roligt att tillverka lyktorna? 

Vad vet jag? 

SOMMARSTAD

- 1 AUGUSTI 2019 -

Allas 'Allas'

 

Undrar om inte det här är den finaste plats i stan man kan 

distansjobba ifrån? 

Den är nog galet hög den där benji-hopp-kranen.
 Blir fortfarande yr av tanken att min grabb hoppade därifrån.

Större delen av mitt vuxna liv har jag, så fort jag haft någon dag ledig, 

siktat och riktat mig mot naturen, ut till skog, till skärgård. 

Ett större projekt där skogen spelar en stor roll börjar så småningom vara

på den bättre sidan. Mer redan gjort än kvar att göra. Och även om det varit ett 

synnerligen intressant och givande projekt så känns det ändå skönt att slutet hägrar.

Om ändå på lite håll, men ja...hägrar. Om jag kisar. Heh.

Men som motvikt till skogen känns det härligt att ta kameran med till stan.

Skall nog göra det lite oftare i framtiden. På bilder försvinner stadens nojs och oljud.

För mig är fotografernade en meditativ syssla och därför känner jag att det är enklare 

att få till den känslan ute i naturen. Att vistas i naturen är ju meditativt i sig.

Så lite överraskande att jag kunde uppleva nästan samma känsla då jag 

gick längs gator och torg i stan med kameran i högsta hugg. 

Kanske skogen får vila ett tag?

STRÖMMINGSMARKNAD....

Tänker att det är rysligt många människor ändå som har någon form av

minne och förankring till strömmingsmarknaden på Salutorget i Helsingfors.

Jag menar, den har ju pågått sedan 1743 och med det det äldsta traditionsevenmanget

i Helsingfors. Nu har ju jag, och väldans få andra, minnen från samtliga marknader, 

men under mina årtionden på jorden så har det ju blivit en och annan marknad.

Jag minns varma sköna, soliga höstdagar men också gånger då

det varit så kallt att jag och min förstfödda som ännu då satt i sittvagn var

så nedisade så vi aldrig trodde vi skulle tina upp igen.

 

Även om jag, som o-turist, kan bli lite störd på all turisttjafs som säljs så 

tycker jag renskinn på sitt sätt passar här - även om fiskinlägg från skärgården och renskinn från Lappland inte direkt korrelerar så där geografiskt så har de ändå lite samma känsla.

Och numera är ju strömmingsmarknaden ändå mest känsla.

För de flesta.

I tiderna hade Strömmingsmarknaden en speciell betydelse främst för prissättningen av fisk.

Ännu in på 1800-talet bestämdes priset på salt fisk i hela landet just här på

marknaden vid torget i Helsingfors. 

Då, i begynnelsen, på 1700-talet började man bygga Sveaborgs fästning,

 som ligger helt intill och staden Helsingfors växte, både i folkmängd och betydelse. 

Fisk och andra skärgårdsvaror var efterfrågade då - och kanhända nu också.

Det är ju i år inte bara så att Finland fyller runda hundra utan också 150 år

sedan vårt lands värsta nödår. 

Naturen luggade detta folk riktigt rejält då med extremt sen vår och tidig frost på 

hösten som fick skörden att misslyckas totalt.

Även i år har naturen inte varit helt samarbetsvillig, på många ställen ser man ännu

åkrar som är oskördade trots att det brukar vara vid skolstarten i augusti som

man ser skördetröskorna skurra runt på åkrarna. 

Kall vår, mycket regn, kall sommar, mera regn...

Ingen framgångsaga för odlare, nej.

Nu behöver vi kappast uppleva en vinter i nöd.

Tack och lov för det! Det hade inte varit riktigt bekvämt.

Det som jag först nu läst om är det faktum att man 

kanhända hade kunnat varit bättre på att samla in svamp och bär.

Så där i teorin låter det ju vettigt, men man skall ändå komma ihåg att på

många områden bestod 2/3 av näringsintaget av det man fick in på

odling, dvs säd - bröd, gröt...och svamp inte var 

riktigt "in" som föda. 

Samlarsamhället hade blivit odlarsamhället.

Och i och för sig, ett samlarsamhälle skulle aldrig ha kunnat förse lika 

många människor med mat som motsvarande odlarsamhälle kunde.

De år det gick som i Strömsö. Men som man vet nu.

Det går inte alltid som i Strömsö! 

Skogarna var tomjagade på bland annat älg och hur märkligt 

det än kan låta så var vinterfiske inget man riktigt behärskade i inlandet.

Just det att man i kustregionerna hade en större tyngdvikt på fiske, och behärskade det bättre, 

än på odling gjorde att "vi" här längs kusten klarade nödåren snäppet bättre än inlands.

Det tänkte jag på idag när jag gick på Strömmingsmarknaden i Helsingfors.

Hur enkelt vi idag räcker över en tia för en liter svamp och en ask med bär.

Med tanke på vad vi vet om vår historia, vad vi lärt oss, vad vi insett

är det fantastiskt att vi går här 274 år senare - i (nästan) samma ärenden.

Hade varit intressant att kunna transforma sig till de första strömmingsmarknaderna.

Same, same but different...

Numera dock i ett så stort överflöd - av allt - som ingen av de före oss 

ens kunnat föreställa sig. 

På sitt sätt ger det perspektiv för en liten människa.

En sådan som jag.