FÖRSTA FROSTEN

I söndags kom vi äntligen iväg, min väninna och jag, till Torronsuo nationalpark för att lufta våra kameror.  Vi startade tidigt för att en solig söndag brukar snabbt fylla den ganska lilla parkeringen vid Torronsuo. Torronsuo ligger en timmes körtid från Helsingfors, och är faktiskt Finlands djupaste kärr, och söndra Finlands största. 

Dessvärre var vi nog lite sent ute då vi hade hoppats på att få fota fina höstfärger. Det mesta var redan åt det mer bruna hållet. 

Natten hade varit rätt kall och även en bra stund in på förmiddagen låg frosten kvar på gamla löv och på spångarna av trä. Det gör dem synnerligen hala. Var riktigt glad över mina halkskydd som jag hade dragit över gummistövlarna. Halt var det också på vägen för jag trodde en stund att jag fått punktering eller något annat fel på bilen då den krängde till lite nu och då. Efter ett tag kopplade min morgontrötta hjärna upp såpass att jag insåg att det var halka på vägen och bilen försökte bara göra sitt jobb genom att "ta över" styrningen så jag skulle hållas på vägen. 

Läste idag en intressant artikel gällande vad som pågår uppe i stratosfären. Eftersom jag inte kan ett hum om sådant, men tycker det är spännande att läsa så kan jag inte annat än referera till att artikeln finns på Forecas hemsida (på finska). Men det som händer där uppe är att stratosfären uppvärms tidigare på hösten än den brukar. Vanligtvis sker det närmare nyår och då ofta med den följd att det blir vinter på riktigt. Dvs kallt. Förståsigpåarna är inte helt säkra på om det är lika klart att så sker också nu då uppvärmningen startat så mycket tidigare, men om...så skall vi få riktigt kallt inom bara någon vecka. 

Uppvärmningen får nämligen till stånd polarströmmar som kastar isande kalla vindar omkring sig med hälsningar från självaste Nordpolen. 

Så där mycket förenklat sagt. 

Vilket faktiskt fick mig att ta och boka tid till däckbyte här så småningom. Nu när uppmaningen att jobba hemifrån inte längre är gällande så måste en ju ta sig i alla fall nu och då till kontoret. Med långa tänder för att vara ärlig. Jag hör till dem som gärna hade distansarbetat heltid också framöver och inte blivit påtvingad närvaro på kontoret. Jag uppskattar att få jobba i lugn och ro, vilket inte helt förverkligas på kontoret med ett gäng mycket pratglada kolleger.

Inget personligt, men ibland kan det bli för mycket tjatter bara. 

Sitter vid mitt soffhörn och hör hur vinden tilltar i styrka därute. Nu åker nog de sista löven ner från träden och det blir att börja vänta in gråhösten - som också kan vara vacker på sitt dämpade vis. 

GRÅVÄDER - ATT LUFTA SJÄLEN

På finska finns det ett uttryck : Pilvisenäkin päivänä aurinko nousee! 

Ungefär som att "även en mulen dag stiger solen upp". Jag har det här på en liten lapp för att stundvis påminna mig om att det faktiskt är så. Vi ser inte solen ständigt, men den är där, och en annan dag visar den sig för oss igen. Men den ÄR där, med oss, varje dag. 

Jag gillar ju gråväder nästan lika mycket som jag gillar soliga höstdagar. Det är bara det att det inte alltid är lika lockande att ge sig ut på en utfärd när molnen ligger tunga over tillvaron. Däremot är det ofta då man får vara mer för sig själv även på de mer populära natur-utfärdsplatserna. 

Denna märkliga corona-tid har ju fyllt våra naturparker med mer människor än kanske någonsin. Och för en person, som jag, som helst vandrar ensam, kan det kännas lite "trångt" på vissa ställen här i huvudstadsregionen. När jag går ut på mina promenader och vandringar så vill jag helst gå för mig själv och låta lugnet tala till mig och ja, helt enkelt lufta min själ. 

Då gör jag ibland så att jag helt enkelt ger mig ut då vädret är sådant att det inte lockar gemene man ur slott och koja. Eller så har jag gjort så att jag jobbar på lördagen och tar måndagen ledig i stället. 

Letar upp ställen som inte är så där otroligt populära. Blir bara allt svårare att hitta dessa "egna" och "tysta" platserna då så många människor upptäckt det fina med att vistas i naturen i år. 

Och det tycker jag verkligen är alldeles härligt! Att människor, gammal som ung, upptäcker vår natur och vilken avkoppling den ger. Vilken möjlighet att lufta själen. 

I morgon skall jag igen roa mig med denna favoritsyssla. 

Att släppa tankar, funderingar, drömmar och önskningar att vandra fritt medan den ena foten läggs framför den andra i en skön, stilla, lunk. Det utlovas mer gråväder. Och det är inte alls så illa som det låter. 

Testa på gråväder något tag. Själen tackar! 

 

OLIDLIG RES-KLÅDA

 Som introvert har jag ju inga som helst problem med att inte fysiskt ränna runt och träffa folk, så på det sättet har det här med Corona inte påverkat mig speciellt mycket. 

Jag trivs också alldeles ypperligt med att jobba på distans. Och på grund av personer i riskgruppen som jag har i släkten vill jag också hålla möjligast mycket avstånd till ja....lite allt och alla. 

Men jag börjar sakna att bara sätta mig i bilen och styra iväg någonstans dit näsan pekar. Bara dra. 

Det har varit ett alldeles underbart höstväder och jag längtar mig sönder ut i naturen, men när man bor som jag i huvudstadsregionen så är alla de nära utflyktsmålen alldeles smockfulla av människor nu och jag vill inte ständigt ha människor omkring mig - inte i skogen. Och det har inget med coronapandemin att göra. Jag vill helst redan då jag parkerar bilen uppleva att jag är ensam på platsen. Och det är helt solklart att det händer inte alla tiders varmaste (och vackraste) septemberveckoslut i en region med 1,3 miljoner invånare. Då dessutom många under vårens och sommarens corona-tider upptäckt detta med friluftsliv och det härliga med att vara ute i naturen. Jag passar detta veckoslut. Jobbar på en text som egentligen borde varit klar förra veckan, men som kunde skjutas upp. Solen är varm. Höstlöven dansar. Gubben eldar bastu. Allt är fridfullt och skönt.

Men min själ blir orolig och rastlös. Längtar ut. Längtar bort. Bara för ett par dagar. Bortbort! På riktigt bort! 

Det är precis ett år sedan jag senast åkt iväg någonstans som inte är till stugan. Eller matbutiken...typ.  Och det börjar gnaga som en sten i skon. Jag har en sådan packa-bilen-och-bara-dra-iväg-klåda att det inte är sant!  

Jag tror jag måste bota den på något vis. På något sätt måste jag få lindring! Jag kanske bara måste dra iväg. Bara en liten sväng...Utan att träffa nån, bara jag och naturen. 

Få andras fritt. I djupa andetag. 

VAKNA UPP TILL RUSKAN

 - 14 SEPTEMBER 2019 - 

Så är det.

I går kväll hoppade jag (och min bil) på natt-tåget till Rovaniemi. När jag gick och lade mig i min tåghytt var det ännu sensommar och ganska varmt. Och när jag vaknade vid halv sju-snåret på morgonen nästan 1000 km senare kliver jag rakt in i hösten. 

Ruska ja...det är ju ett finskt ord som har blivit en finlandism, vi finlandsvenskar talar 

också om ruska, medan det i ett svenskt öra mest låter som en kvast - en ru-ska

När man sätter igång och blandar språk såhär så blir det lite komiskt ibland.

Alltså; det finska order RUSKA uttalas som ordet ro - ROSKA. 

Också på finlandsvenska. 

Det finska ordet ROSKA (det ordet finns också) det uttalas som ordet rå - RÅSKA.

Också på finlandsvenska fast där har vi tappat bort a-et. Rosk.

Det däremot betyder skräp...

Inte helt lätt, eller hur? 

Men ordet RUSKA betyder alltså den där fasligt vackra färg som 

uppstår i träd och ris då klorofyllet kryper tillbaka och de andra färgerna

kommer fram. Höstglöd kan man kanske kalla det? 

Har det ett eget namn på svenska? 

Hur som helst. I allt detta vackra har jag landat. 

ÄN EN GÅNG I STARTGROPARNA

- 12 SEPTEMBER 2019 - 

Vet ni vad? 

Bland det bästa jag vet är att få ta er med på en utfärd, en resa eller en liten tripp bara. 

Men att vi skall någonstans. 

I morgon bär det iväg igen. Eller igen, och igen - känns att det är ett bra tag sedan.

Dit vi skall behövs både yllesockor och varma tröjor. 

Häng med! 

EN NY STIG...

Igår körde jag lillungen (ja, jag vet, jag måste sluta kalla honom det...) till 

sin civiltjänstgörings-utbildning i Lappträsk, i Östra Nyland. 

Han hade gott kunnat ta bussen, men jag hade ju en helt egoistisk tanke bakom att erbjuda

honom skjuts och det var att samtidigt besöka en nationalpark med lite doldis-stämpel, 

nämligen Valkmusa nationalpark mitt i triangeln Kouvola, Lovisa, Kotka. 

Nationalparken består av myrar där över 30 olika kärrtyper identifierats och även 

om det inte säger så mycket åt en vanlig söndagstraskare, så är känslan på myren 

desto mer hanterbar och begriplig. 

Att ta sig ut på myren känns som om man skulle förflytta sig till Lapplands ödemarker

lite grann. Här finns verkligen en känsla av vildmark.

Det är så tyst och så stort och så oförstört.

Och allt detta finns cirka en timme från huvudstadsregionen - och än så länge

lite av en doldis - så man får faktiskt tassa runt där utan större trängsel. 

I Valkmusa finns en 2,3 km lång utmärkt spång som för en ut på myren. 

Stigen är på alla sätt i gott skick så även om man nu inte råkar ha gummistövlarna eller

vandringsskorna i bakluckan på bilen så kan man gott stanna till här om man 

råkar vara i knutarna och känner att man vill sträcka på benen lite 

och uppleva lite gottgörande och skön tystnad i orörd natur. 

För det är precis så det känns. Rätt snart efter parkeringsplatsen försvinner 

ljudet från vägen och man får traska direkt in i en slags "urtid" som står stilla. 

Längre rutter och vandringar i all ära, dem siktar man sig in på med tid, men

man skall på inget sätt förbise dessa korta stigar som ger

"mycket upplevelse på liten stäcka".

Att gå runt den här stigen tar ca en timme, och då räknar jag med att man stannar till och känner in,

beundrar, kanske fotograferar, klättrar upp i utsiktstornet, tar sig ett mellanmål 

eller bara njuter av stämningen på myren så här på hösten 

då mossorna lyser upp myren med alla fina färger. 

Skulle jag vara i den situationen att jag hade små knoddar i min tillvaro som jag skulle vilja 

lite smått introducera i det här med natur och vandring och sådant så skulle

det här vara den ultimata turen. 

Inga höga backar eller stup att oroa sig för. Lagom kort tur med lämpligt ombytlig terräng 

för att upprätthålla någon form av intresse för en liten en. 

Så här på hösten var det fullt med sländor som flög hit och dit, och på

håll hördes tranorna ropa, vilket bidrog till känslan av ödemyr. 

Det är något med dessa öppna landskap. 

Är det sedan havet, eller är det en myr. 

Öppna landskap ger en mer utrymme att andas. 

Och det här är en mycket lätt-tillgänglig plats att uppleva

tystnad och öppna landskap i om man nu råkar ha sina vägar förbi. 

Jag älskar myrlandskap kanske mest på hösten då mossorna glöder. 

Detta annars så platta landskap får ett djup i och med färgerna som dyker upp 

varefter hösten djupnar i sitt väsen. 

Efter en timmes tur i detta smått magiska myrlandskap känner jag mig redo för att dra vidare. 

Ett annat ställe ville jag stanna till vid innan jag kopplar in min favorit spellista på Spotify

till bilens högtalare och susar hemåt i kvällningen, men mer om det stället en annan gång. 

Men seriöst - rör ni er i knutarna - gå denna lilla tur.

Den är en lisa för själen! 

EN DOLD PÄRLA...

För en tid sedan så var jag på en tillställning där man frågade mig om 

jag kunde tipsa lite om vilka nationalparker det skulle löna sig att besöka. 

Nå, min åsikt är kanske mest den att alla nationalparker är fina på sitt sätt 

och värda ett besök, men jag nämnde nu några som jag tycker om.

Det var innan jag hade nöjet att besöka Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark.

Om jag då vetat, hade den här nationalparken åkt mycket högt upp på min lista! 

Nationalparken med det omöjliga namnet Kauhaneva-Pohjankangas är södra Österbottens 

största ombrogena högmosse. Ombrogen betyder att mossen, eller myren är nederbördsförsöjd,

det vill säga utan påverkan av grundvatten. En sådan här myr är mycket näringsfattig. 

Det bidrar säkert till känslan av att tiden stannat därute på myren.

Inget växer snabbt eller blir frodigt i denna näringsfattiga miljö. 

Och jag fascineras så av stämningen ute på myren.

Spovens ödsliga ski, de knotiga tallarna som förmodligen är mycket gamla trots sin 

kortväxthet. Den totala ödsligheten som bara kan upplevas på en myr.

Den som är så vacker! 

Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark har en intressant historia också.

Här igenom gick nämligen en av Finlands äldsta vägar nämligen

Kyrönkangas väg som omnämns i historieböckerna redan på 1500-talet.

På den tiden var vägen bara en stig, men blev sedan en ridväg och efter det en 

viktig postväg och en förbindelse mellan Österbotten och södra Finland. Vägen är numera

en vandringsled och då man besöker nationalparken går man ett tag på 

den uråldriga vägen. 

Om man ser till mängden besökare är det här Finlands minst besökta nationalpark, vilket 

är totalt obegripligt om man en gång besökt den här platsen! 

Här är så vackert att jag kunde gott tänka mig sätta mig en höstmorgon i bilen 

och skurra iväg i tre och en halv timme för att vandra där en gång till! 

Här finns en stig som man kan gå runt längs. Hälften av den är sådana här "pitkospuita" - vad det nu sen kan heta på svenska...spång?

Rutten som man kan gå runt är ca 5 km, vilket är precis perfekt för en liten dagsutfärd. 

Däremot märkte jag att det tog betydligt mer i tid att gå dessa 5 km här

än det skulle ha tagit på en annan plats. Här fanns bara så mycket fint att stanna och 

beundra och förundra sig över! 

På flera ställen såg jag bland annat brushanar som trippade omkring längs stränderna. 

Storspoven flög över, måsarna jagade korpen...

Och det bästa - jag hade hela nationalparken helt för mig själv! 

Man startar nämligen från den ena parkeringen och om man rundar stigen kommer man 

också till den andra parkeringen. Inte heller där fanns en enda bil. 

Med tanke på hur glest besökt denna pärla är, så är det lite 

överraskande hur välunderhållen spångarna och pausställen är.

Det är riktigt prydligt överallt. Och på väg tillbaka till parkeringen längs

den stig som går genom Pohjankangas tallmoar kunde jag se att man 

i år byggt nya, fina och breda, gångbroar över sumpmarken. 

Att vandra längs den här nationalparkens utmärkta stig är bara ren njutning! 

Älskar stämningen på myren! 

Jasså, jag har sagt det? 

Jag startade min rundtur från Nummikangas. 

Behöver jag nämna att det var rätt så torrt längs sandvägarna då jag körde dit? 

Nähe...det blev också klart?! 

*

Men en doldis är denna naturpark. Och en pärla! 

Kommer säkert tillbaka en dag. Det vet jag at jag gör! 

BLÅTT VECKOSLUT...

- Hejdå, båten!

Vi, min fotokurs och jag, blev dumpade på en ö

långt ute till havs i fredags. 

Vädergudarna verkar ha ett gott öga till oss, för vad jag minns

har vi inte varit på en enda gemensam resa där vädret skulle ha varit dåligt.

Jag menar, det kunde ha hällregnat, varit 5 grader varmt och blåst nordlig vind.

Men det var det inte - tack vädergudarna, för det! 

Gåshällan är en klippig ö långt ute i Närpes skärgård. Naturstationen, som ägs av Forststyrelsen, 

är en renoverad föregetts sjöbevakningsstation. 

På öns norra del finns en föregetts lotsstation, som numera fungerar som

en stödpunkt för båtfolk. 

På naturstationen kan upp till 20 personer övernatta bekvämt. Man hämtar med sig 

både mat och vatten och kockar själv. 

Båtfärden tog 1 1/2 timme, lite drygt kanske pga av vinden? 

Vi startade från Kalax småbåtshamn.

Men vad gör man nu sen på en sådan här ö en hel helg? 

Nå, tanken var ju att fotografera fåglar och karg skärgårdsmiljö. Det fanns det gott om,

även om fåglarna smått envisades med att vara utom räckhåll för objektivet. 

På bilden ovan susade dock en skedand förbi med hiskelig fart. 

(Och ja, det finns vattenstänk på min lins, så ni får leva med "plupparna" 

i himlen - jag orkar bara inte just nu redigera bort dem...

...note to self: Putsa linsen, first thing tomorrow!)

Vädret var som sagt alldeles underbart! 

Som fotograferande person så förhåller man sig ofta lite kinkigt till det där

hårda ljuset mitt på dagen, men visst förmedlar det en känsla av sol och sommar?

I skrivande stund sitter jag i bilen och skriver. Har jobbar bort lite sådant

som jag kan göra oberoende var jag är. Har tagit in på en camping för att 

ladda upp datorer, kamerabatterier och telefonen. Skall snart krypa

"i säng" här bak i bilen. Människor lyfter lite på ögonbrynen när

jag säger att jag tycker så om att resa - och sova - i min bil. 

I morgon skall jag ta och kolla in en nationalpark här i närheten. 

Byter hav mot kärr.