Som introvert har jag ju inga som helst problem med att inte fysiskt ränna runt och träffa folk, så på det sättet har det här med Corona inte påverkat mig speciellt mycket.
Jag trivs också alldeles ypperligt med att jobba på distans. Och på grund av personer i riskgruppen som jag har i släkten vill jag också hålla möjligast mycket avstånd till ja....lite allt och alla.
Men jag börjar sakna att bara sätta mig i bilen och styra iväg någonstans dit näsan pekar. Bara dra.
Det har varit ett alldeles underbart höstväder och jag längtar mig sönder ut i naturen, men när man bor som jag i huvudstadsregionen så är alla de nära utflyktsmålen alldeles smockfulla av människor nu och jag vill inte ständigt ha människor omkring mig - inte i skogen. Och det har inget med coronapandemin att göra. Jag vill helst redan då jag parkerar bilen uppleva att jag är ensam på platsen. Och det är helt solklart att det händer inte alla tiders varmaste (och vackraste) septemberveckoslut i en region med 1,3 miljoner invånare. Då dessutom många under vårens och sommarens corona-tider upptäckt detta med friluftsliv och det härliga med att vara ute i naturen. Jag passar detta veckoslut. Jobbar på en text som egentligen borde varit klar förra veckan, men som kunde skjutas upp. Solen är varm. Höstlöven dansar. Gubben eldar bastu. Allt är fridfullt och skönt.
Men min själ blir orolig och rastlös. Längtar ut. Längtar bort. Bara för ett par dagar. Bortbort! På riktigt bort!
Det är precis ett år sedan jag senast åkt iväg någonstans som inte är till stugan. Eller matbutiken...typ. Och det börjar gnaga som en sten i skon. Jag har en sådan packa-bilen-och-bara-dra-iväg-klåda att det inte är sant!
Jag tror jag måste bota den på något vis. På något sätt måste jag få lindring! Jag kanske bara måste dra iväg. Bara en liten sväng...Utan att träffa nån, bara jag och naturen.
Få andras fritt. I djupa andetag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar