SOMMARLJUS


 Det finns några sommarblommor som jag gillar så himla mycket, och en av de är sommarljus.

De finns som rosa också, där blomman varierar från olika stark rosa nyans. Den rosa varianten är lite mer upprättväxande och stadigare, medan den här vita är...ja underbar! Den är gänglig, svajig, graciös och alldeles bedårande. Den är som ett gäng små vita fjärilar som landat på ett grässtrå och bara vajar där i vinden. 

Jag har haft den förr i mina sommarkrukor, men känner att den platsar så bra här i skogsträdgården. 

På engelska heter den "beeblossom" och då är det ju klart att det finns en orsak till att välja den. Bin älskar växten. Och jag har en hel del solitärbin här vid stugan. I England är växten en perenn och även hos oss kan de övervintra, men då skall alla nordliga blomgudar vara på gott humör och i rätt position till månen - och allt annat. Så tänk på den som en sommarblomma. Bäst så. 

Däremot blommar den långt in på hösten. Och kräver inte att man är där och plockar bort torkade blommor hela tiden, vilket många andra sommarblommor kräver för att blomma vidare. 

Men - går man förbi och plockar bort en och annan utblommad blomma så får man nog en fortsatt ivrigare blomning. Blommor överlag funkar nu så. Har man chans att gå i frö så kan man strunta i att blomma, tänker blommorna. 

På finska heter den Kesäkynttilä (sommarljus, men mer som ljus som "stearinljus") och den är verkligen smått lysande i sommarnatten. Får den välja så står den gärna i sol eller halvskugga, tål lite torka (och vind!) 

Är en gammeldagsväxt och man ser den ibland på gamla foton från herrgårdar från början av förra seklet. Vilket förklarar dess andra finska namn. Den kallas nämligen också "Herrasväen kaura" (Herrgårdsfolkets havre). Och nu tror jag inte detta namn spelar på att den ser speciellt mycket ut som havre utan syftar på dess latinska namn 'Gaura' (Gaura lindheimeri). Ser framför mig hur någon torpare i slutet av 1800-talet fick syn på denna växt vid någon herrgård (då den var en vanlig herrgårds-sommarblomma) och frågade vad det var för något och fick till svar att det var en Gaura. 

Nå, i den finska folkmunnen kunde Gaura snabbt bli till kaura (havre) och så fick blomman namnet Herrasväen kaura. Att så såg havret ut hos herrgårdsfolket. 

Mycket intressant det här med blommors historik. Återkommer till det i samband med andra sommarblommor. Lite cliffhanger där.....heh! 

UTGÅNGSLÄGET


 Igår kväll, eller kanske det redan var natt, så tog jag en skogspromenad. Lyssnade till kattugglan som pratade med sina ungar som ännu var kvar i holken. Gick så tyst jag kunde och skrämde upp något stort som rusade iväg genom en ung granskog så grenarna knäcktes. Förmodligen en älg? Hann aldrig se. 

Sedan när jag vandrar tillbaka till stugan så ser jag att det här kanske mest av allt säger hur det ser ut här på stugan. Kan ibland inte riktigt ens själv precisera om det är en skärgårdsstuga vid havet eller en stuga intill skogen, för det är både och. På ena sidan finns den öppna fjärden och på den andra gammelskogen. Öppenhet och slutenhet. Två helt skilda världar. Vackra och vilda men generösa på var sitt sätt. Och så stugan där i allt, med en del i skogen en ut mot havet. 

Sedan kan man ju fråga sig varför det alls skall bli någon trädgård? Är det inte bra som det är? Som det varit i åratal. 

Jo, kanske så. Men eftersom jag nu valt att bosätta mig i en lägenhet och hoppas kunna vara här så mycket mer och på samma sätt som man hänger upp fågelholkar för att känna glädjen av att återkommande fåglar, kanske staren, återigen i år bosätter sig i av mig uppsatt holk. Så känner jag också en glädje av att på våren kunna gå och kika efter vilka perenner kommer upp, och vilka buskar som klarat sig. Att till hösten uppleva en höstblomning som inte de vilda växterna ger. Men också att ha något att ge den kompost som vi här på stugan faktiskt gör. Att något har nytta av vårt avfall. 

Det känns vettigt, men mest av allt älskar jag skapandet.

Man brukar säga om fotograferande att det är att måla med ljus. Att skapa en trädgård är också att måla, men med en mycket stor och mycket, mycket långsam pensel - som dessutom ibland gör helt som den själv vill. 

Min lilla trädgård här i gränslandet mellan skog och hav hoppas jag blir en subtil nyans mellan det odlade och det vilda. Som att strö en "smakhöjande nypa salt" över en redan i sig vacker miljö, inget mer, men så avgörande ändå. 


EN KARG PLATS PÅ JORDEN


 Har igen landat på stugan - med bilen full av växter. Och lite barnsligt nöjd över att jag hittat några perenner som kommer att passa som ett smäck i den kommande skärgårds-/skogsträdgården. 

Även om det nu inte alls finns någon rabatt eller något överhuvudtaget att plantera något alls i så går jag och petar på den ena och andra perennen i lådorna i plantbutikerna - om det skulle komma emot någon växt som kunde vara intressant. Och det har det ju gjort! Men mer om det senare. 

Att det här är en karg plats på jorden har jag nämt. Och min alldeles egna till-lagda agenda är att försöka behålla den stämningen även om de nya växtbäddarna naturligtvis blir mer bördiga och näringsrika än omgivningen och på så sätt skulle kunna svälja mer krävande växter, men nja...jag vill behålla skogens och klippornas subtila känsla och kargheten. 

Eftersom vi då det gäller skogen omkring gjort det beslutet att den skall få återgå till att vara en naturlig skog, med tiden en gammelskog, känns det än mer konstigt att tillföra väldigt raffinerande växter. Ändå vill jag att man får lite "trädgårdskänsla". Låter lite motstridigt, och det är det som är det utmanande. 

Vi byggde stugan för i runda tal trettio år sedan (jisses så åren går!!!) och hade den uthyrd under många år då vi själva var fast med - ja livet - och upplevde att vi inte alls hann vara här så mycket alls. Så länge jag haft trädgårdar att ta hand om på andra håll har jag inte heller velat skapa något här som kräver att man måste "ta hand om något". Men nu har det som sagt ändrat! 

Flyttlasset går förresten om tio dagar så det lär sedan bli ett weekend bland flyttlådor innan jag kan återkomma hit igen. *Pust*!

Men ja, det blir säkert en del skogsträdgårds-snack här framöver. 


SIN FARS DOTTER


Det måste nog vara redan tredje, eller fjärde, året i rad som vi har ett häckande kattugglepar i våra holkar i skogen bakom stugan. Alltid lika underbart att höra kattugglans hoande i tidiga vårvinternatten. Och så en dag, idag, är det dags för ringmärkning av parets ungar. 

Om jag räknar rätt så har paret fått sammanlagt åtta ungar under åren i våra holkar. Två ungar första året, tre ungar året därpå. Och nu tre ungar igen. Ungarna var lugna och coola, precis som åren innan. Kanske de helt enkelt är som sin mor, som också är en cool morsa. Hon "pratar" med sina ungar på håll då de ringmärks men kommer inte och anfaller, vilket ugglor kan få för sig att göra. Slagugglan i synnerhet kan vara riktigt aggressiv. Som ett minne av det har gubben min en bit av sitt öra borta...Ugglor är inte att leka med! 
Men det här paret är av den sävligare sorten. Ungarna klapprar med näbben för att uppmärksamma föräldrarna om att något utöver det vanliga pågår. Vi hörde både honan och hanen svara så båda fanns i grannskapet. Första gången jag hörde att också hanen svarade, så kanske uggleungen på bild var "sin fars dotter" och behövde lite extra heja-rop av sin pappa? Ingen som vet. Eller ens om det är så de kommunicerar. 

Själv kommunicerade jag ju aldrig speciellt bra med min pappa, snarare tvärtom, men som det ju är så kommer det ofta "med åldern" en viss förståelse för saker man innan upplevt som svartvita, men numera konstaterat att de trots allt är mer grå. Man får en viss förståelse och tiden gör sitt. Och så kanske man märker hos sig själv (o ve och fasa) drag som man kanske inte helt accepterat hos sina föräldrar. 

Min pappa var en pedant av rang. Och då menar jag en Pedant av Rang. Och börjar smått märka samma tendens hos mig! Och jag tycker att det är bara skönt. Att vara lite pedant.
De egenskaper jag bara tyckte var jobbiga hos honom finner jag helt plötsligt hos mig själv! 


Ändå var det gubbens kommentar som fick mig att inse att jag kanske trots allt är min (pedanta) fars dotter. 

Jag skulle bygga en liten mur av sten och även om det inte spelar så stor roll om det nu blir spikrakt eller inte så gick jag efter mitt - ja, vad nu sen det heter - den där som man kan få till raka linjer med för att kolla att den lilla muren verkligen blir rak. 
Gubben min skrattade och sade:
- Ja-a, du är då din fars dotter. 


Och jag har väl aldrig tänkt att det kanske är så. Att man faktiskt ärver egenskaper som man inte ens tänker på att man ärvt. Och att egenskaperna inte ens kommer fram före långt upp i ålder. Även om jag alltid upplevt mig mer som "mammas flicka" så märker jag alltmer att jag gör saker "som min pappa skulle ha gjort". 
Och det är lite intressant tänker jag. Just med bakgrunden att vi inte hade det bästa av förhållande, att han var ganska avlägsen i min uppväxt. Vilket får mig att tänka på att hur mycket av det vi är verkligen är  "aktivt inlärt från föräldrarna" och vad är helt genetiskt betingat. 

Jag kan ärligt säga att vissa, om inte alla, av mina pedantiska drag definitivt är genetiska. I tiderna var jag verkligen inte mottaglig för någon som helst uppfostran i pedanteri. 

Vilket ger mig ett svagt hopp i att mina söner någongång blir "sin mors söner" och upptäcker skönheten i att vara lite smått pedant. Än visar de inte mycket tendens åt det hållet....

....å andra sidan är de inte 50+ än...Heh! 

Ibland tar utveckling lite tid. 



 

VID ETT GAMMALT BORD


 Har landat vid stugan, denna ruggigt kalla, blåsiga och regniga fredag. Sitter vid det gamla bordet och planerar. Skriver, skissar, funderar. 

Det är lugnt och skönt. Lugnet sätter sig i kroppen. Lite långsammare är själen innan den också inser att det är helg nu. Någon småklassisk spellista spelar i bakgrunden. Jag har tänt ljus och brasa. Plockat in en bukett tulpaner innan hjortarna äter upp dem. 

På bilden ser man hur skogen grönskar - blåbärsriset är så där underbart limegrönt som får hela skogen att bli fräsch och ny. Sitter och läser en bok om skogsträdgårdar och tankar och funderingar galopperar iväg. Ute vid parkeringen, eller "parkeringen" står korgar, kassar, byttor, hinkar med uppgrävda plantor från Bokulla, därifrån vi nu skall flytta, och väntar på att få en tillfällig rotslagning här i det som skall bli en skogsträdgård. 

Sitter med en lista av växter "som inte hjortar gillar". Och prickar in växter som också finns på listan "som gillar karg mark", "som gillar sur jordmån", "som gillar salta havsvindar", "som gillar att man inte hinner pyssla om dem ständigt och hela tiden" och sist men inte minst "som gärna sprider sig, men inte för mycket". Och som passar in i skogsmiljö. Det är inte helt lätt att hitta någon som landar i alla listor. 

Man, eller jag, vill ju inte plöja ner en mängd pengar på växter som vare sig trivs eller passar in. Inser att det är så mycket enklare att planera en trädgård i en urban miljö där det på sitt sätt finns så mycket mindre att ta i beaktande. Ändå tar jag detta som en härlig utmaning! Kanske det mest knepiga läge jag planerat en trädgård i. Tur att det är bara åt mig själv - så ingen större press, hahahaaa...

Och så finns det ett viktigt kriterie till. Det skall vara lättskött. När jag sitter här vid det här gamla bordet och tittar ut skall jag inte se enbart ett arbetsfält, utan en slags mild övergång från trädgård till skog som inte kräver så mycket av vare sig mig eller någon annan. 

Så är planen...


LITE MERA SOPPA ÅT FOLKET

 


Det är fånigt vad gott det kan bli av något så "fult" och lättlagat. 

Det här är kanske den enklaste soppan i världen. Och en bland de godaste. Inte bland de minst kaloririka, det måste medges, men jisses så det är som att lapa sammet och guld på en och samma gång när man äter det här! 

Soppor känns ju lite höst-mat, men när nu vädret har svängt och blivit lite småruggigt därute så passar ju en mild men värmande soppa hur bra som helst. Och dessutom behövde jag bli av med jordärtskockorna som legat i grönsakslådan redan ett bra tag. 

Men som sagt, enklare kan det inte bli: 

För 4 personer, eller för 6 om man bjuder soppan som förrätt. 

Den är mättande - ni förstår snart varför...


- En påse (500 g) jordärtskockor 

- 2 dl vispgrädde

- 4 dl mjölk (för ännu rundare smak hade jag valt sk röd mjölk, eller ökat lite på mängden grädde) 

- salt (efter smak - börja med 1 tsk). Beror lite på hur "söta" skockorna är, för det kan variera har jag märkt. 

That's it för soppans del. Fyra ingredienser alltså! 

Skala (småjobbigt, jag vet - går bättre med kniv än skalare) skockorna och skär dem i ungefär lika stora bitar. Koka dem på svag värme i den saltade grädd/mjölk-blandningen tills de är mjuka. Det tar ett tag, vill jag påstå. Svag värme är lovordet, så mjölken inte bränner i botten. När skockorna känns mjuka mixar man soppan. Vill man nu lyxa till det ännu extra så kan man sila soppan så det inte kommer ens minsta lilla skock-klump med, för den här soppan är liksom sammet i smaken och en bit skocka kan upplevas lite "vad är det här???" Men det är smaksak hur man gör, naturligtvis. Och så lägger man till lite mjölk om soppan känns för tjock. Här får man också lite känna efter hur man vill ha det. Men hellre lägga till i det här skedet än ha en för vattnig soppa. Blir liksom enklare åt det hållet. 

Vad jag gjorde till var att slänga in några parmaskinka skivor i ugnen (beroende på fettmängd 5-15 minuter i 220 ° C) så de blir knapriga. Man får känna efter helt enkelt. Man kan ta bacon också, men de tar längre tid på att bli knapriga och känns att det kanske då blir lite väl mycket fett. Men, som sagt, smaksak.

Och så innan servering på med lite örter. Eftersom soppan är mild så passar det mesta, tror jag. Man tar igen vad man har. Jag hade persilja och timjan. Men kunde också ha haft i gräslök. Men inte för mycket. Sammets-smaken från kronärtskockorna får man inte låta gå förlorad. 

Så enkelt och så gott. Det tar bara överraskande länge att låta skockorna koka riktigt mjuka, så snabbmat är det kanske inte. Men nog en mat värd att vänta på! 


NÅGRA DAGAR VÄRMEBÖLJA



Det blev en överraskande värmebölja mitt i våren. Man blir nästan lite matt när det plötsligt är + 26 grader därute! Matta är också många pollinerare som vaknar upp ur vintern och i år har jag fått hjälpa både humlor och bin med lite honungsvatten så de får upp varvantalet i sin motor. 
Eftersom jag misstänker att värmebölja kanske inte är något som håller i hela våren och sommaren, för att inte tala om hösten, så har jag investerat i en värmelampa till stugan. 

Hade i tiderna för länge sedan en sådan där infrarödvärmegrej på en annan terrass, men huj så ful den var! 
Tänkte att då klär jag hellre på mig....typ ;). 

Men den här som man hänger i taket är faktiskt inte så tokig! När jag hämtade paketet från posten så tänkte jag:
- Hjälp! vad stor den är! 

Men faktum är att när den hänger där ovanför bordet så är det helt okej! Och värmer skönt svala kvällar. 
För svala kvällar kommer det på dessa breddgrader ändå att vara. 
Finns i olika märken - och prisklasser - det här är av märket FXA och kan justerar i tre olika "värmestyrkor". Här mysigt sken också. 

 

Mysigt sken har ju alla solnedgångar också. Man kommer inte från det att man nog aldrig tröttnar på vare sig levande eld eller solnedgångar. Där finns någon återkommande fascinerande i dem. Så vanligt och ändå så variationsrikt är ju också potatis. Denna fina knöl. 

Lyxade till det med nästan flortunna potatisskivor som jag hade lite brynt smör på och så salt, peppar och färsk timjan. In i ugnen (175 °C) i ca en timme. Övre delen av skivorna blir härligt knapriga medan nedre delen som fått gotta sig i smöret ja...det säger ju sig själv hur det smakar! 

KÄKA OGRÄS


 Jag tänker en hel del på hur annorlunda det kommer att bli att bo i lägenhet. Det är helt klart att det är så. Går en sväng i trädgården och ser perenner - och ogräs sticka upp lite här och där. 

När det gäller ogräsrensande så är det ju ännu så här på våren hänt att man inte tänker så mycket på det. Fast det är just det man bör göra! Att inte släppa dem att ta över. Allt, allt rensande innan midsommar är en liten seger. 

Men nu går jag bara och tänker, ser man på...där kommer en massa kirskål upp bland perennerna. Och ja, ja gullripset har tydligen tagit över lite mer av phloxrabatten. Och så går jag bakom ute-bastun och inser att jag exakt vet vad jag skall laga för middagsmat! 

Det är ju så det är med trädgård. Inget är svartvitt. Nässlor på rätt plats är ju bara guld så här på våren. Men in i rabatterna vill jag banne mig inte ha dem! 

Och lite längre in i hassellunden, där bakom bastun, frodas mina fem ramslöksplantor som jag fick för några år sedan. Första året kunde jag skörda kanske tio blad, nu kunde jag ta rätt rejält. Eftersom ramslöken här växer precis på sin existensgräns så har den minsann inte kommit upp till ogräs-status. Inte på något sätt. Kommer inte heller att göra det. 

Min äldre son och jag, han är den andra i familjen som gillar att kocka, smider planer vart vi kunde plantera dessa små läckra plantor. Andra i familjen kanske suckar över syrenbuskar och granar som kommer att stryka med, men vi känner starkt att ingen, INGEN skall bygga på vår ramslök. 

Men vi har en plan...Rädda Ramslöken. 

Nässlor, de är enklare att hitta. Och inte så svåra att odla är de heller. Om man nu skulle få för sig att göra det? 

MORSDAG



Morsdag är det idag. 

Och jag har kanske fått den häftigaste och tuffaste morsdagsrosen någonsin! 

Min yngre - han, lillungen, ni vet - studerar ju till smed och hade knåpat ihop till en ros som inte vissnar i det första taget! 

Och det roliga är att då min äldre grabb var i tidiga tonåren var han otroligt intresserad av glasblåseri och hade då vi varit på en uppvisning lyckats smyga iväg och köpa en handblåst glas-ros åt mig. Så nu har jag eviga rosor av vardera pojkarna. En i glas och en i metall. 

Och gubben var snäll och fixade det där mer traditionella med vitsippor till morgonkaffet. Härligt! 

Nu är det bara Eurovisionen och ishockey VM (anordnas den i år...???) och så är vårens milstolpar avklarade och det kan bli sommar! 


MERA STUGHÄNG

En stark bidragande orsak till att vi valde att landa i en höghuslägenhet är möjligheten att på ett helt annat sätt vara på stugan, och eftersom vi båda är naturintresserade så ser vi verkligen fram emot att vara mera där, framför allt längre tider i ett streck. 

Vi har så fått nog av det där med att klippa gräsmatta och ansvara för att karaktärshuset och ett antal ekonomibyggnader hålls i skick. Never say never - men never again! 

Vi har byggt, renoverat, lappat och fixat i hela vårt gemensamma liv. Under en tid då vi bodde separat så renoverade vi, lappade vi och fixade vi på vart vårt håll. Jag kommer såååå att njuta av min balkong och med glädje lyssna när någon annan klipper gräs - eller plogar snö. Jag kommer såååå att njuta av att inte behöva stressa hem från stugan för att något någon annanstans är ogjort. 



Sedan vet jag ju inget om att bo i höghus. Jag måste få en manual hur man gör och är. Bodde ett tag under studietiden men då var det mest plugga och festa ute på stan och så lite senare en kort stund bodde jag ihop med en kille i hans lägenhet, men då var jag mest bara så förälskad så hade han bott i ett tält hade jag inte märkt nån skillnad. Typ. 
Heh....rolig tid det också. Minns inget om vare sig hans kök eller badrum, men nog var sängen stod. Det var på den tiden det! 


Men ja...höghusboende var det vi talade om. Det roliga med att leva i en språklig minoritet i ett land är att väldigt ofta när man känner nya människor så visar det sig att man känner någon som vet nån som känner de man pratar om - minst. Eller så är man släkt på nåt vis. Det har kanske lett till att man aktar sig för att tala illa om någon och kanske på så sätt bidra till att vi finlandssvenskar uppfattas som lite Muminfolk som är så där mysiga mest hela tiden. Vilket nu kanske inte alltid stämmer, men vi har lärt oss att vara lite artigt försiktiga. Oftast. 

Nämen nu, åkte tankarna iväg. 

Idag har ett ungt par kommit till Bokulla för att skruva ner pergolan som jag byggde upp för några år sedan. Jag visste ju redan då jag lät bygga upp den att den inte kommer att bli så himla långlivad. Men att Bokulla skulle hitta en köpare fullt så här fort, det kom kanske lite som en överraskning. En bra sådan, dock. Så här är det att bo och leva i en minoritet. Killen i parförhållandet är finlandssvensk. När vi stod och pratade om att flytta till lägenhet, att vi är rätt trötta på att ständigt reparera, renovera. Så nämnde han om en bekant som han brukade uppträda med körsång med också gjort det valet och flyttade in i en lägenhet i en stadsdel i Vanda just för att kunna vara mer på stugan i Ingå. 

Min hjärna kopplade direkt: Körsång, stadsdelen de flyttade från, till stadsdelen de flyttade till och stuga i Ingå och *snapp* kunde jag säga att "du menar säkert Xxxxx och Xxxx. 
Och då är jag ju en rätt osocial person, men trots det så prickade jag rätt - och då talar vi ändå om Finlands fjärde största stad med 237 000 invånare. Men minoriteten känner sina pappenheimare. 
Och killen jag talade med kommer från min kommande stad som är med sina 272 000 invånare Finlands andra största stad efter Helsingfors. 

Så ja....man har lärt sig att inte uttala sig alltför negativt på direkten om någon. Förutom de gånger jag...men DET är en annan historia! 



Många har helt klart lyft på ögonbrynen över vårt val. Men till min glädje hittade jag en gammal vän på de sociala medier som är i rätt lika livsskede. Trädgårdskunnig och estet som hon är så har hon fått nog att försöka hålla två ställen i tiptop-skick och blir också med lägenhet. Chattade med henne och vi båda uttryckte att finns någon befriande i att bara kunna stänga dörren och vara fri att sticka vart man vill. Bara se till att bolagsvederlaget blir betalt. Drar man sedan till stugan, eller - när coronahelvetet någongång är slut - till södern under den mörkaste vintern, eller till Norge för att fota och skriva i en månad. 
Jag har ju ingen aning om hur det kommer att bli på riktigt, men jag längtar så till detta "nya" liv. 

Beställde just en elektriskt grill att ha på balkongen. Om jag klurat ut det rätt så har vi kvällssol och från balkongen har vi sjöutsikt. Ser fram emot en grillkväll med familjen där. Men det är en liiiiiten bit till innan vi är där, men vi är på väg! 
Små steg, små steg...

ETT SKALL HAR TYSTNAT




 Som jag redan hade hoppats. Att allt skulle vända. Bli bra. 

Och ett tag verkade det också så, men på några dagar bara svängde pendeln rejält åt ett annat håll. 

Och i går tog jag beslutet att låta Aida gå över regnbågsbron till hundhimlen. Det där svåra beslutet som skrynklar ihop ens hjärta tills man tror det skall smulas sönder, men också ett beslut som är så viktigt att ta för djurets väl - inte för att skjuta på sin egen sorg och saknad. För jag tänker att jag kan förstå min sorg, att det gör ont. Men att förlänga ett djurs lidande bara för att man inte vill möta sorgen "riktigt än" är något jag lärt mig förstå av veterinärer som sett en hel del. En sade i tiderna åt mig när jag velade över en tidigare hunds vara eller inte vara att om man ens tänker i de banorna så är det kanske dags? Då vet man att man borde släppa taget med kanske håller fast av själviska skäl? 

Djur har ändå en fördel att få eutanasi. Det har inte vi människor än. 

För ett tag sedan mötte jag en person vars barn var dödligt sjuk i cancer. Hen berättade att i slutskedet var hen färdig att själv ge en överdos "vadsomhelst" till sitt egna barn så hen skulle slippa lida. Det är starka ord - men tänkvärda. 

Aida blev på mycket kort tid "en annan hund". Nu, med facit på hand, kan jag se tillbaka och inse att jag kanske borde uppmärksammat vissa beteendeändringar tidigare, kanske för ett år sedan redan, men de var så subtila att jag inte reagerade på det. Hos hundar finns det som kallas kognitiv dysfunktion och kan möjligen jämföras med människans alzheimer -sjukdom. Hos Aida var utvecklingen till en början tydligen långsam, men sedan gick det väldigt fort. 

Första tecken var att hon inte visste vilken dörr hon skulle gå till för att komma in, eller ut. Ibland hände små misstag inne då hon inte längre tydligt visade att hon ville ut. Började med en ny rutin att ta ut henne minst var tredje timme (funkar då jag jobbar hemifrån) men det oaktat hände det misstag som hon alldeles tydligt inte relaterade till att de var "från henne". Hände inte så ofta, men den senaste veckan ökade "olyckorna". Också de stora olyckorna och det även om hon precis varit ute. Det bekom inte henne egentligen alls, vilket också är ett demens-tecken. Innan skulle hon minsann vetat att så gör man inte. Nu kom det sig att hon till och med en dag satte sig "högen" och tyckte inte det var det minsta märkligt...

Det är med sorg man ser detta hända. Och att det går så fort. Medan jag väntade på provsvaren från veterinären gällande om det skulle ha varit något med sköldkörteln så började Aida vimsa omkring här hemma. Gick hon in mellan en stol och en vägg så visste hon plötsligt inte hur man backade ur situationen. Men annars verkade hon lugn. Sov mycket förstås. Fick smärtstillande "just in case", men märkte ingen skillnad i hennes beteende fick hon smärtstillande eller inte, så ont hade hon knappast. 

Hon var bara mentalt borta. Så sorgligt att se, så hjälplös man blir. 

När människor brukar drabbas av demens så säger man ofta att det är mer de egnas sjukdom än den insjuknades. Och till en viss del kan jag förstå det även då det gäller djur, men när lusten att gå ut, lusten att mötas, lusten att vifta på svansen är borta. Då är det dags att släppa taget. Senast då. 

Har sagt att man ser på blicken när livslusten inte längre finns. Samma veterinär som jag hänvisade till här innan sade också att då djuret har fler dåliga dagar än bra dagar - då är det dags att tänka på varför förlänga det som ändå hos djuret är ett slags lidande. Det är fantastiskt att man numera kan erbjuda bla cancerbehandlingar åt djur nästan i samma utsträckning som åt människan. Bara med den skillnaden att åt människan som behöver genomgå möjligen smärtsamma behandlingar kan man säga att det här leder till något som kanske kan hjälpa dig. Men hur förmedlar du det åt ett djur? Och än mer - hur förmedlar du åt ett djur att det här kommer att vara smärtsamt och jobbigt, men sedan får vi kanske ett halvår till tillsammans? Är det verkligen värt det? Eller är det bara egoistiskt från vår sida? Vi måste ändå ta det där smärtsamma farvälet. Varför inte ta det då den värdighet som djuret kanske kan förstå finns kvar? 

Det minskar ändå inte vår smärta av avsked att dra ut på tiden, men det minskar den smärta djuret måste utstå. Det oaktat är det inte ett lätt val. Skall inte vara det heller, men ställer man sin egen kommande saknad och sorg åt sidan ett tag så vill jag tro att man vet när tid är att släppa taget. 

Oberoende kommer vi inte undan sorgen och saknaden. Nu eller om en vecka eller om ett halvår. Med djur i våra liv ställs vi ständigt inför avsked. Avsked som vi kan påverka. Det som gör sjukt ont hos mig är  troligtvis bara en lättnad hos mitt djur. 

Jag saknar Aida så hjärtat blöder, men någonstans inom mig vill jag tro att hon sprungit glad och frisk över regnbågsbron och möter där....Dana, Hector, Varelsen, Molly, Bumsan, Vilse, Tosca, Myrra, Kolmonen och Zelda. 

Till we meet again....<3



NÄRMASTE GRANNEN


 Redan tredje, eller kanske till och med fjärde, året i rad är min närmaste granne ute vid stugan en kattuggla. Det gillar vi! 

Redan tidigt på vårvintern kan man höra kattugglan hoa. Det är oftast hanens hoande man reagerar för. Honan svarar med ett rätt så gällt läte som inte alls är så där "uggligt" som man kan tänka sig. Det låter faktiskt lite som om man gällt skulle ropa "klä vitt", och förr trodde man också att kattuggla-honans skrik bådade dödsfall då hon ropade att någon skulle kläs i vitt, dvs begravas -kläs i vitt.  

Ugglans namn kattuggla har inget med att den skulle ta katter om nätterna. Även om vingbredden kan bli närmare en meter så väger ugglan bara som ett halvkilos smörpaket, och det säger sig självt att då är katten lite väl mycket till byte. Men kattugglan håller bra efter möss och andra gnagare. En bra granne på det viset. Så kattuggla-namnet har den nog fått för att den kanske lite liknar en katt i ansiktet? 

"Min" kattuggla har häckat i en annan holk tidigare, men i år valde hon att ta och bosätta sig i en ny holk. Därför blev jag lite överraskad när hon flög ut ur holken (som egentligen är en slaguggleholk). Bilden är ju inte så skarp, för hann just slänga upp kameran innan hon ljudlöst var borta längre in i skogen. 

När man några gånger upplevt ugglor nära så inser man hur totalt ljudlösa de är. Alltså helt totalt tysta! Inget swash-flosh i vingslagen inte. Förra sensommaren då jag var på väg ut på ja...sen-kvälls-kiss, så höll jag på att formligen krocka med en kattuggla. Den kom totalt ljudlöst flygande från höger och blev antagligen lika skärrad som jag som precis i samma sekund steg ut på trappan. Jag hörde absolut inget, men kände vinddraget av vingarna! Helt klart en av de mest häftiga naturupplevelserna jag varit med om. Att krocka med en uggla! 

Den här tiden är det nog fortfarande så att hon ruvar på äggen, och då gäller det att lämna henne ifred så hon inte överger boet. Nu när jag vet att hon häckar, och var hon häckar, så skall jag välja andra stigar. Senare då ungarna kläcks kan hon försvara sitt bo riktigt aggressivt, och en arg uggla med rejäla klor är inte att leka med! Så då är det också läge att ta långa lovar runt om man inte vill få en arg uggla ihop med sig. 

Riggade upp en viltkamera ett stycke ifrån, så få se om det kommer några bilder därifrån. Helt nytt för mig det här med viltkamera, så kan hända att jag mest får bilder av en gren som guppar i vinden...heh! 

Men en fin granne har jag - i år igen! 


MITT RYSKA (MAT) ARV


Vi är ju nog alla en mix av influenser och traditioner från olika håll i världen. Och i modern tid har det ju blivit allt mer enkelt att ta till sig (mat)kulturer genom att det varit så enkelt att resa -  innan Coronan vill säja - lite vartsomhelst i världen. Få se om vi någonsin återgår till ett resande till den grad vi gjorde förr? 

Eftersom min äldre grabb är en riktigt bra kock så kom det sig att vi talade om att det skulle vara skoj att ha "mat-teman" när vi bjussar varandra på middag. Han är intresserad av Asien och följaktligen både äter och tillreder en del asiatisk mat. Själv har jag väl mest tillrätt helt vanlig nordisk husmanskost, men älskar medelhavsmaten. 

Men så kom jag på att tänka på min barndom och ja, då var det väl mest vanlig husmanskost men eftersom min pappas släkt kommer från Ryssland, från Viborg, så fanns det nog vissa ryska nyanser i våra maträtter.  Bodde man så långt österut så blev det helt klart att matkulturen påverkades av ryska impulser. 

Minns att han gillade en kött- och svamppirog som görs i en stekpanna. Ordet pir är förresten fornryska och lär betyda fest eller festlighet. Och visst är det lite festligt med pirog ibland? Väldigt sällan det blir för mig att laga det, dock. Är inte så förtjust i pajer, men i den här pirogen finns det inget botten som blir så där "geggigt" utan har bara ett lock av smördeg som gräddas krispigt och gott. 

Till fyllning kan man ta vad man har och röra ihop en tjock sås. Jag hade i köttfärs (quorn för den vegetariska delen) och lök, mycket vitlök, torkad svamp. Allt steks upp och så häller man på lite grädde och låter det koka ihop till en tjock sås. Kryddar ganska enkelt med salt, peppar, torkad timjan och lite chili. Kavlar ut en rund degplatta av smördeg, lite större än stekpannan av gjutjärn (inga plastdetaljer då det skall in i ugn...) Det som "blir över" av degen flätas till en fläta som läggs på skarven mellan stekpannan och deglocket. Hacka några varv med gaffel i locket. Pensla med vispat ägg och så in i ugnen på 15-20 minuter i 225 °C. 

Och så ryska saltgurkor till, inga fåniga kryddgurkor inte. Det är nog en del av mitt mat-arv. Jag älskar ryska saltgurkor. Kryddgurkorna kan gå och gömma sig! 

Skall ta och damma av de gamla ryska rätterna och ha en temavecka. Vad fanns det annat vi åt när jag var barn...? Jo, stroganoff och borsjtj-soppa förstås. Och blinier...och pelmener...och allt gott av kål...seljanka...och så kaviar och champagne - helt klart! 

Kanske det blir någon temavecka av det här ändå!