UTGÅNGSLÄGET

 Igår kväll, eller kanske det redan var natt, så tog jag en skogspromenad. Lyssnade till kattugglan som pratade med sina ungar som ännu var kvar i holken. Gick så tyst jag kunde och skrämde upp något stort som rusade iväg genom en ung granskog så grenarna knäcktes. Förmodligen en älg? Hann aldrig se. 

Sedan när jag vandrar tillbaka till stugan så ser jag att det här kanske mest av allt säger hur det ser ut här på stugan. Kan ibland inte riktigt ens själv precisera om det är en skärgårdsstuga vid havet eller en stuga intill skogen, för det är både och. På ena sidan finns den öppna fjärden och på den andra gammelskogen. Öppenhet och slutenhet. Två helt skilda världar. Vackra och vilda men generösa på var sitt sätt. Och så stugan där i allt, med en del i skogen en ut mot havet. 

Sedan kan man ju fråga sig varför det alls skall bli någon trädgård? Är det inte bra som det är? Som det varit i åratal. 

Jo, kanske så. Men eftersom jag nu valt att bosätta mig i en lägenhet och hoppas kunna vara här så mycket mer och på samma sätt som man hänger upp fågelholkar för att känna glädjen av att återkommande fåglar, kanske staren, återigen i år bosätter sig i av mig uppsatt holk. Så känner jag också en glädje av att på våren kunna gå och kika efter vilka perenner kommer upp, och vilka buskar som klarat sig. Att till hösten uppleva en höstblomning som inte de vilda växterna ger. Men också att ha något att ge den kompost som vi här på stugan faktiskt gör. Att något har nytta av vårt avfall. 

Det känns vettigt, men mest av allt älskar jag skapandet.

Man brukar säga om fotograferande att det är att måla med ljus. Att skapa en trädgård är också att måla, men med en mycket stor och mycket, mycket långsam pensel - som dessutom ibland gör helt som den själv vill. 

Min lilla trädgård här i gränslandet mellan skog och hav hoppas jag blir en subtil nyans mellan det odlade och det vilda. Som att strö en "smakhöjande nypa salt" över en redan i sig vacker miljö, inget mer, men så avgörande ändå.