nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

FRÅN 0-100 PÅ...





...några veckor.
Okej, det låter inte så hisnande,men när det gäller vårens framfart så är det hisnande...

Anlägger en liten odlingsfundering vid lekstugans södervägg.
Omkring mig flaxar fjärilar, rödhaken sjunger, en trött humla surrar.
Från ingenstans dyker de upp, en efter en, samma sak varje vår.

Låter krattans metallkam reda ut tovorna i gräset. 




Och njuter...av att det äntligen är vår - så där på riktigt!




MIN TUR NU...




...att ta över bloggsnacket säger matte, och pysslar vidare med sitt. 
Städar och värmer bastun, krattar, sopar och håller på så där 
som hon bara gör när det där hon kallar vår infaller.
Efter långt tjat och gnäll går hon med på att ta en skogspromenad med mig.
Märkligt, hon brukar gilla det, men nu sysslade hon bara med en massa annat...

...när vi ger oss iväg, påstår hon att jag har den perfekta skyddsfärgen för en vårlig skog.
- Håll dig inom hyfsat håll, så jag ser vad du har för dig, uppmanar hon mig med bestämd min.


- Jaaa, jaa...gäsp! Men det är inte speciellt intressant att gå omkring och kolla ifall någon talgoxe bestämt sig för att släpa grässtån och mossa in i de där underliga lådorna med hål i. 
Här påstår hon att det är något på gång....
- So what??? säger jag!

Så går vi vidare i kvällssolen, och så plötsligt tycker jag mig känna en alldeles speciell doft i nosborrarna och något skymtar mellan stammarna.

- Där!! Matte, dääääär seeer du! En hjort! Två! Nej tre!!!



Som tysta skuggor skuttar vitsvanshjortarna över stubbar, över sten, över berget och ur synhåll.
Matte väser ett "stanna" åt mig och slänger upp kameran.
Men hon är för långsam.

På ett par sekunder är de borta. Bara de där lite förföriska dofterna, som får jakthunden i mig att vakna, stannar kvar. Matte suckar över missad fotochans och säger ett skarpt "NEJ" när jag lite börjar söka mig mot spåret.

Usch, vad tråkigt! Tänk om man ändå lite skulle få jaga dem! Bara lite?!!

Matte skramlar oroväckande med kopplet och spänner blicken i mig.
- Okej, okej...jag ska hålla mig i skinnet!

Vi går vidare längs skogsvägen.

Och då...


Skuttar en till fram där framför näsan på oss.


Och så ännu en...
- Oj, oj vad snabba de är - men jag, jag skulle nog vara snabbare...om inte matte skulle hålla på med det där "stanna", "plats", "nej" stup i kvarten! 



Hon går bara lugnt vidare och utropar hur vacker ljungen är - även efter en hård vinter.
- Jo, jag tackar jag. Ljung! När man kunde jaga hjort!!! Hallå, matte!

Matte spänner än en gång ögonen i mig:
- Håller du inte dig i skinnet, så är du kopplad - förstått?
Hundar får inte härja på hur de vill i naturen under tiden 1.3-19.8 (och inte annars heller förresten, påpekar matte) men speciellt under den här tiden har många djur ungar och de skall få ha sitt familjeliv i fred. Basta!

Och när matte är på det där basta-humöret...ja, då är det väl bäst att lyda...väl?


Sen går vi ner till stranden.
Is, så långt ögat når...men den smäller, den klagar, den låter, den gnisslar.
Vid stranden har en liten råk uppstått.




Nästa morgon, efter en frostnatt, är råken frusen igen.
Jag tänker ge mig ut på isen, men matte hojtar till igen (ja, jisses så tjatig hon kan vara...jag vet!)

Hon påstår att isarna är falska, inget att lita på, inte ens för en liten hund som jag.

Så vi går vidare längs stranden, också jag, fast jag gör några små försök att ge mig ut på isen igen.
Bara en liten bit. Matte ropar på mig så fort jag går lite också längre ut.
Så hon håller på!!!

Plötsligt brister isen under mig och jag faller i tomma intet.

Matte småskrattar på stranden.
- Vad sa jag om isen? Var glad att det är lågvatten och bara luft under isen annars kunde du fått ett kallt dopp. Håll dig nu till stranden. Du har mycket att lära dig! 

I det samma tjohar hon till:

- Titta, en sädesärla! Den har kommit! 



Lite snopen efter mitt fall genom isen tänker jag muttrande;
- Vadå? Jag är helt säker på att jag såg den här filuren här på klipporna i fjol, och året innan det. Vad skall det nu vara så märkvärdigt? 
Vad är det som hon nu blir så till sig över, min matte?

Men hon påstår att den här lilla krabaten precis flugit hit från Egypten, eller Israel, eller någonstans däromkring.
Låter som landet Långtibortistan för mig.

- Det är det också, säger matte och lägger till sädesärlan till sina vårtecken.

- Tänk, säger hon, bara idag har vi sett sädesärla, citronfjäril, nässelfjäril, humla, ringduva...


Ja, ni förstår - min matte blir lite underlig när det är vår - ni måste förstå!


Och då har jag inte berättat hur hon såg ut när både scillor och krokus slagit ut därhemma, för det, ser ni, det är en helt annan historia!

PÅ VÄG TILL JOBBET....





...och hem därifrån, åker jag förbi en åker. Eller egentligen många åkrar, väldigt många åkrar.
Ändå verkar det som om en åker är över alla andra, om man är flyttfågel vill säga.

På den här ena åkern samlas hundratals svanar, gäss, änder, tofsvipor...

Att stanna här och bara titta, se, skåda, insupa, all denna vår i komprimerad form är liksom som en julafton för alla naturfån, som jag. 



Jag vill inte gå för nära med min kamera för att inte störa dem. Tidigt på morgonen verkade svanarna ännu rätt så sömniga. Endel gick stilla omkring och petade i sig ett frö här ett frö där. Många låg ännu ihopskrynklade med huvudet under vingen. Nästan så man blev lite avis på svanarna...

Gässen, änderna och måsarna var redan alerta och hade full fräs på.

Hade gärna stannat än stund till för att följa med skådespelet.
Men klockan tickade obarmhärtigt...och jag hade en mötestid att passa...

...tyvärr.

Här hade jag kunnat stanna.
I stunden.


KÖPSTOPPET...





...snart fem månader.

Det har varit en intressant upplevelse i all sin ointressanthet.
Att plötsligt bara bestämma sig för att inte köpa något onödigt, att köpstoppa, är inte speciellt radikalt.
Eller jag upplevde inte att det var speciellt radikalt, mest rätt befriande faktiskt.

Det kanske mest intressanta är, om man talar om kläder, om smycket, är att jag inte alls, som jag först trodde, skulle "hysteriskt" försöka hitta på nya kombinationer av mina gamla kläder.
Rätt snart märkte jag att jag behöll mig till några, rätt få, favoritkombinationer och det kändes riktigt bra.

Jag har nog aldrig haft några som helt pretentioner att framhålla mig som speciellt modemedveten.
Men så där som de flesta kvinnor, jo.

Köpstoppet har gett mig en chans att riktigt känna efter vilka kläder jag verkligen trivs i, och fått mig att inse att även jag har en rätt tilltagen mängd kläder i min garderob som jag inte alls är du med.
Riktigt snygga är de vissa plagg, men njaaae...

Så genom att låta bli att shoppa något nytt åt mig överhuvudtaget på snart ett halvår, har jag insett att jag egentligen bara gillar ungefär hälften av det jag redan har.
Lite bakvänt. Att det skall till ett köpstopp för att jag egentligen skulle inse det.

Rätt inkonsekvent inte sant?


Idag måste jag ändå tag mig till ett köpcentrum, för min lillunge har bestämt sig för att växa ur de flesta av sina huppare ( det heter visst munkjacka i Sverige...) och växande tonåringar är inget man kan involvera i ett köpstopp. 
Men så där i övrigt har han hängt med på det. 

Nå, hur som helst, så blev det lite t-skjortor och annat åt grabben.
Och så hade jag lovat...
...köpa hem kinamat.

Till köpstoppet har ju också hört att inte ränna på restauranger...

Plötsligt blev det hela lite festligt!

Det skulle bli lite nya plagg, och hämtmat, minsann!

Jo, jag förstår så väl att det kan kännas barnsligt och kanske fånigt, men efter månader av köpstopp, om än totalt frivilligt, så känns det....annorlunda, viktigare, festligare.

Medan jag väntade på att kinamaten skulle bli färdig att avhämtas yrade jag in i en närbelägen butik och märkte till min förvåning att jag inte ens var speciellt road av att kolla in vårens nyheter.
När jag redan var på väg ut ur butiken råkade jag få syn på en hög med väskor som var på väg bort.
De hade haft sin realapp på sig säkert en tid, men nu skulle de ge utrymme för vårens pasteller.

Och där var den. 

Den lilla väskan som var så jag.
Sista exemplaret, till halva priset. På väg bort.

Och... vet ni jag övervägde faktiskt länge. Mycket längre än jag någonsin trodde att jag skulle kunna vara kapabel att göra.

Innan skulle jag rätt sorglöst köpt väskan, men nu uppvägde jag det en god stund.
Behöver jag verkligen en aftonväska? Jo, ibland händer det!
Har jag sett en liknande väska innan? Nej, den här kändes lite unik! (för mig).
Är den här min grej? Kommer jag att gilla den här efter något år?
Jo, det är rätt färg, rätt form, rätt känsla, rätt stämning, och rätt pris.

Så höll jag på...nå, som ni ser så köpte jag den. Trots köpstopp. Mitt första köp.

Men!

Jag kan inte minnas när jag senast blivit så glad över ett ändå rätt simpelt köp.
Det var lite som att återuppleva den där känslan då man som ung äntligen hade pengar nog ihop till den där efterlängtade LP-skivan, ni vet. 
Man går ut med sin plastkass - och i den finns en  s k a t t  som bara man själv förstår sig på.

Och det var just så jag kände det. Och det var, jag lovar er, en rätt märklig känsla. 
Men också en helt underbar känsla. 

Jag kan förstå att det här kan låta lite märkligt, men jag har en stark känsla av att den här lilla väskan, köpt på rea, kommer att "betyda" för mig mer än bara en liten väska, köpt på rea.

Och på något plan känns det viktigt också, för det säger något om att köpstoppet förändrar ens syn att se på konsumtion. 
Jag har insett, under dessa månader, hur lite vi egentligen behöver. 
Och hur avtrubbad man faktiskt blir av att tillåta sig det mesta, inom ens egna gränser 
naturligtvis, mest hela tiden. 

Idag blev det en reaväska, men köpstoppet fortsätter.

Because I'm worth it - faktiskt.

URKRAFTEN...





...så barnslig är jag, att jag slutar aldrig förundras över allt det liv som finns inklämt, inkodat, i ett litet frö.

Stryker med händerna över de späda tomatplantorna, drar in den där alldeles specifika tomatdoften, och vips blir det lite mer vår inom mig. Det behövs. Lite mer vår.

Det är söndagsmorgon i detta lilla hus. En långsam morgon, de där som jag så älskar.
I övre våningen sover lillungen och hans kompis ännu seg tonårssömn.
Han, som ibland dyker upp över veckosluten, har åkt iväg, har ett jobb som kallar.
Katten försvann ut, sitter där och spanar in de möss som hon tror, kanske vet,
gömmer sig under en stenbumling vid plommonträdet.

I dagens tidning finns massor om trädgård, där finns väninnan Annas trädgård. Ler brett, det finns inte en människa som på absolut nolltid, känns det som, kan skapa en alldeles egen stämning omkring sig. En Anna-stämning liksom.

Det är sådant jag gillar i trädgårdar, att det liksom finns att skönja en personlighet. Lite som inomhus också, att inredningen, stämningen i huset, är samma, är i balans med de som bor där.
Och att trädgården känns samma på något vis.
Att det finns en samklang, en harmoni, en balans.

Har under årens lopp besökt många sådana trädgårdar där den här samhörigheten mellan trädgård, hem och personerna som bor där bara känns rätt.
Trädgårdarna stil har minsann varierat, tycke och smak är så olika, men även då man går in i en trädgård som inte motsvarar ens egen drömbild av en trädgård, kan man ändå känna harmonin då allt stämmer.

Funderar vidare över min trädgård, den jag blivit med nu. Den är helt ny för mig. Visst jag flyttade in förra sommaren, men vi hann aldrig riktigt bekanta oss med varandra. De invånare, växterna, som jag har i trädgården är visserligen gamla, goda bekantingar, så vi behöver inte bli presenterade för varandra. Men hur är det med stämningen i trädgården?
Är den sådan jag vill att den skall vara?

Tar min kaffekopp och sätter mig på terassen en stund. Drar in benen under mig där i min fårskinnsklädda korgstol.
Vädret är grått, det har regnat, snön har krympt ihop och ser uppgiven ut. Bra, det skall den också. Ge med sig.
Ur snön kommer fram brunt gräs, och någon hundlort.
Och fågelfrön, alla de som ramlat ner från fågelbrädet under månader av snö och kyla och mörker.
De ligger där nu som en svartbrun massa.
Skulle jag lämna kvar massan av frön där, så skulle det växa upp en liten skog av solrosor av alla ouppätna frön.
Där igen den där urkraften. Ett frö ger inte upp i första hand!

Där i aprilkylan blundar jag och försöker minnas hur min trädgård kändes, såg ut, då i somras. Vilka stämningar tyckte jag om, vilka kändes främmande? Det är så jag fungerar.

Ett stycke bort skränar en mås. Det enda som skvallrar om att havet finns där bara ett stycke bort.
Än är fjärden istäckt, mycket istäckt. Vänder bort blicken och låter den svepa över trädgården.
Den ena tujan har en enorm gren som dött. Den lyser roströd. Den skall sågas av.
Bakom lidret står några lastpallar och lutar mot staketet. Vad kan man ha dem till? Göra odlingslådor?
Veden skall flyttas på. Och klabbas mindre. Mot lidrets gavel finns en massa stora vedklabbar travade, de har ett täcke av ful grå presenning. Sådant vill man ju inte se på!

Vid ateljen finns en uteplats av plattor. Där finns en inbyggd rabatt. Den har blivit invaderad av jordreva. Och så fanns där visst ett blåklocksbestånd också? Och nässlor? Visst hade det krupit in lite nässlor också där?

Pionerna. De står i en rak rad mitt i gräsmattan. Lite ologiskt.
Visserligen har där tidigare funnits en stig, men den har man vid något skede förvandlat till gräsmatta.
Och pionerna har blivit kvar.
Skall de flyttas, eller skall jag anlägga en större rabatt där och låta pionerna stå kvar?
Hmmmm?

Komposten skall tömmas. Komposten är full med gamla löv, som inte riktigt tagit fart i förmultningsprocessen.
Komposten är för torr tror jag. Om jag skulle ge den en chans till, mata den med hönsskit och vattna?
Jo, så gör jag nog. Ger den en chans till.

Schersminen borde ansas, den växer som en ranglig tonåring.
Klängväxter saknas. Man kan inte vara utan klängväxter. Tycker jag.
Mot bastuväggen klättrar ett vildvin. Den är lite mager. Borde kolla hur den står, behöver den matas med ny jord?Gödslas?

Skulle vilja ha en klippt häck någonstans. Jag gillar klippta häckar som skapar rum.
Hade redan på hösten utsett en plats var jag tycker häcken skulle passa mer än bra.
Men, nu efter en snörik vinter, inser jag att det inte är den bästa platsen.
Där jag planerat häcken visade sig vara  den enda vettiga platsen att skuffa all snö från parkeringsplatsen till.
På de här breddgraderna måste man ta det här med snö med i sin planering.
Tyvärr.

En sittgrupp, där man kan sitta i kvällssolen och äta. Den platsen måste utses.
Kvällsol, god mat och ett glas vin hör ihop.

Och en solstol, lite undanskymd, där i ett litet hemligt rum i trädgården, dit man kan smyga sig undan med en bok och en gigantisk kopp te och bara vara frånkopplad från allt.

Och morgonstolen, med det lilla bordet, precis med plats för kaffekoppen och ett smörgåsfat.
Den som tar in morgonens första strålar. Dit man tassar innan man skall på jobb, njuter av hysterisk
fågelsång i maj, i juni. Där man får vakna.

Vid regn kan jag sätta mig på terassen, där under tak. Så som i går när regnet vräkte ner en stund. Årets, vårens, första regn. Det välgörande som smulade sönder snön. Lite i alla fall.
På eftermiddagen tog jag sekatören och klippte bort de döda stänglarna av kärleksörten.
Där under snön hade nya knoppar redan bildats, lite rosagröna, och sprängfyllda av urkraft.

Jag blundar igen och föreställer mig terassen fylld av blommande Mårbackor.
Tomaterna i sina stora krukor.
Plommonträdet i blom - det har jag aldrig sett. Det blommade innan jag flyttade hit.
Så jag vet inte - kan bara föreställa mig.

Och det är kanske också det som är en stor del av charmen med trädgård, man har en plats att drömma i,
drömma om, och förverkliga en del av dem, eller alla.

Eller så drömmer man bara lugnt vidare.


MAN FÅR STORA FÖTTER AV YOGA...





...eller så blir man bara rätt mjuk i kroppen.

ASANAS

Det heter så, det som de flesta tänker på när man talar om yoga. 
De där mer eller mindre underliga rörelser som man tar sig in och ut i genom sin egen andningsrytm.

Yoga har ju blivit så populärt. Det finns yogainriktningar för var och ens smak och behov och förutsättningar.
Men trots att det blivit så vanligt så stöter jag nu och då på de mest märkliga fördomar när det gäller yoga. Den bästa, den med stora fötter, hörde jag häromdagen. Och visst den var uttalad med fasligt mycket glimt i ögat och jag kunde inte annat än gapskratta och lova heligt och dyrt att jag faktiskt fortfarande har precis samma skonummer som jag haft sedan jag var 14.

I den yogaform som jag känner mest som min, hathayoga, är rörelserna mjuka, sträcker ut musklerna och får spänningar att släppa. De gör mig mer rörlig och ospänd.
Och det är liksom inget konstigt med det.

Många av oss sitter framför datorerna dagarna i ända, och det tror jag varenda en vet att om man har lite struligheter i sina liv så spänner man axlarna och blir spänd där någonstans mellan skulderbladen.

Det är kroppens egna sätt att reagera på stress, den spänner sina muskler mot ett inbillat anfall eftersom den något mer utvecklade hjärnan skickar ut signaler om att det är fara på färde.

Musklerna vet inte, de kan inte räkna ut, att hjärnans stressalarm rätt sällan beror på en fysisk fara, utan de förbereder sig på att ta en fight - eller att fly snabbt som attan.
Så primitiva är våra muskler. 
De förstår inte att hjärnans signaler egentligen talar om mycket jobb, spända tidtabeller, gnälliga ungar, många räkningar - lite pengar, jobbiga relationer, för lite tid, frustration...allt det där som vi alla har i våra liv. Tidvis mer, tidvis mindre.

När fighten eller flykten aldrig kommer utan musklerna bara ständigt är i någon form av beredskap 24/7 är det ju inte så konstigt att de går i lås. Och vi får ont lite här och där.

Så man går till massören eller käkar värkmedicin och får lindring för stunden, men musklerna fortsätter behålla sin spänning. De får ju aldrig ändå riktigt slappna av för de får ingen chans att sträcka ut och bli befriade från spänningen. 

Bland mina vänner finns hur många som helst som dras med spänningar i kroppen.
När jag föreslår att de skall testa på yoga så nickas det nog vänligt, men 
- Nja, det är nog inget för mig.
- Det är nu sånt där flummigt...(läs man kan inte mäta det i puls/tid/energi - typ så)
- Skulle säkert vara bra, men man ser så fånig ut.


So what att man kan se fånig ut, man kan ju yoga instängd i sovrummet om man upplever det så?
(Dessutom tycker jag faktiskt att yoga är vackert!)

*

Själv hör jag till dem som lätt får stresskänningar i övre ryggen och i axlarna.
Numera är jag mer medveten om det, och tar och satsar ett par veckor lite extra på 
ta-hand-om-axlar-asanas när det börjar kännas så.

På min arbetsplats har vi nu och då en massör som kommer och knådar om alla frivilliga.
Senast hon var där tänkte jag att jag kunde väl testa det. Till saken hör att jag brukar inte gå på massage, av den enkla orsaken att jag upplever att jag inte riktigt har något behov av det.
Men nu bokade jag en tid i alla fall, bara för att.

Och till min glädje bekräftade hon det jag ju visste själv. Mina axlar är alldeles mjuka och jag har inga låsta muskelknutor någonstans.
Och ändå vet jag att jag hör till dem som så lätt får stressen sätta sig just där.
I axlar och mellan skulderbladen - om jag tillåter det.

Efter massagen frågade hon om jag håller på med yoga.
Och det gör jag ju - numera, sedan något år.

*

Efter ett yogapass känner jag mig avslappnad och "utsträckt" i hela kroppen. 
Den känns varm och mjuk och rörlig och - stark.

Och egentligen är det här med asanas, rörelserna, ställningarna, att tänja, att böja så himla naturligt.
Vilken katt, eller hund därhemma gör inte det - flera gånger per dag.
Varför skulle inte jag unna mig det?

*

Idag hade jag min sista yogalektion för vårterminen.
Det här året har gett mig massor!
Även om jag helst fortfarande yogar ensam - framför brasan eller nu de senaste veckorna ute i vårsolen på terassen, och på sommar därute i trädgården, där under pilträdet - så har
 det varit givande att yoga under ledning. Lärorikt.
Vi bestämde att vi minsann skall träffas i sommar några gånger, 
någonstans ute på klipporna vid havet och yoga tillsammans.
Låter det inte underbart?

Tänk att få ge sig själv en stund att andas fritt, och djupt. Din kropp en, oftast välbehövlig, chans att slappna av och sträcka ut. Din själ en stund att lugna ner, dina sinnen en möjlighet att känna.
Ge dig själv styrka på alla plan.

Yoga är det bästa som "hänt" mig på länge...

...och nej, man får inte stora fötter av att yoga! 
Jag lovar!



SÅ DÄR LITE KRÅKGRÅTT...



...som det ibland kan bli. 
Under hela vintern har jag haft en kråka som dykt upp nu och då vid fågelbrädet, suttit på bastutaket och med uppmärksam blick kollat omgivningen. Han, jag tror att han är en han, har en förkärlek till ost, och pickar gärna på ett hundben som glömts ute. Hunden kan ha små problem med den sortens djursolidaritet, men inte ens en vaksam terrier orkar bevaka sina intressen dygnet runt.
Så det händer att Herr Kråka i lugn och ro får sig ett skrovmål märgben.

Sedan någon vecka har Han haft sällskap. En dag satt de bara där på bastutaket båda två och gnuggade näbb eller vad nu kråkor gör när det våras under fjäderdräkten.

De har minsann äktenskapstycke, så lika är de.
Enda sättet att skilja dem åt är att Han är rätt modig. Mycket, mycket vaksam och misstänksam, men ändå mer modig. Hon är mycket ängsligare.

Just den här aprilsöndagen vräker snön ner, aprilsnö. Den som gör det hela ännu lite mer kråkgrått.

Men den skall ju komma, den kommer alla år. Vinterns sista dödsvrål.
Men det blir ju inte mindre grått för den skull.

Flyr gråheten och planerar lite sommarprojekt till stugan.
Det inkluderar målning. Både inne och ute.
Längtar mig sjuk efter att få ge mig i kast med Stora Vårstädningen därute!
Kasta ut alla mattor och sängkläder i vårsolen och skura tills hela kojan doftar såpa.

I väntan på det stora vårskuret därute ger jag mig på skafferistädning här hemma.
Kylskåpet får sig en omgång också. Slänger ut lite torra ost- och brödkanter. 
Det tar inte ens fem minuter innan kråkparet dyker upp.



Det är Han som samlar in och Hon väntar lite blygt i bakgrunden.
Eller kanske det är helt tvärtom? Att Han är Hon och Hon är Han.
Men två är de i alla fall. Tillsammans.


Ensam dyker skatan upp, långt senare, då alla godbitarna redan tagit slut.

Och jag fortsätter rensa i mina skåp, längta till våren och kokar en soppa på brysselkål.
Det doftar grönt i köket, och där ute fortsätter stora flingor att dala ner.


PÅ NATURLIGT VIS...



...och rätt så enkelt, och barnsligt roligt.

Året var 1979.
Jag hade precis blivit tonåring och spegeln i den långa hallen hade blivit till något annat än bara en skrymmande möbel.
Kom på mig själv att läsa skönhetstips i veckotidningarna.
Något hade vaknat.

På min mammas sminkbord fanns inte så mycket smink.
En burk Nivea och ett läppstift.
Och puder, som doftade underligt, lite unket.
Senare har jag kommit på att det säkert berodde på att hon inte använde det så mycket - det bara fanns där, för syns skull, eller för att det var en så fin burk.
Vem vet?

Hon, som jag tyckte var så vacker, var inte mycket för dyra cremer.
Istället, under hysteriska fniss rörde vi ihop ansiktsmasker och hårinpackningar av ägg, av te...

Favoriten var ansiktsmasken med ägg och banan. 
Man ser inte klok ut - och så efter en stund stelnar ägget och bara spricker upp när man ändå inte kan hålla sig för skratt.
Och man påminner om en flagande Rembrant i nyllet.
Men jag minns att det faktiskt kändes skönt efteråt.

Det var den värld av skönhetsprodukter jag växte upp i.
Hon gav inte så mycket för dyra cremer. Min mamma.

Och helt fel kan hon inte haft.

Vid fyllda 80 satt hon en gång på bussen då en ung kvinna kom fram till henne och frågade, lite generat vilken hudkräm min mamma använder. Den unga kvinnan presenterade sig som kosmetolog och hört min mamma berätta åt sin väninna om sin 80-årsdag, hon hade sett på min mammas hy och bara önskade höra vad hon använt för att vid den åldern ha en så slät och felfri hy.

Svaret hon fick? Min mamma hade mest blivit förvånad - och naturligtvis smickrad - och svarat ; det mest naturliga. Det som finns i skafferiet (och så Nivea, förstås)


*

Jag har väl ärvt min mammas rätt chosefria attityd till skönhetsprodukter.
Inte för den skull sagt att vi inte, varken hon eller jag, skulle vara lite svaga för skönhet.
Hon var, jag är.
Och nu när jag leker köpstopp har de där gamla recepten på ditt-och-datt från mina tidiga tonår dykt 
upp i mitt minne igen.

Jag, som så många andra nordbor har ett rätt tunt hår. Jag har ändå rätt mycket av det.
Och mycket av tunna hårstrån har en tendens att bli torra toppar, isynnerhet efter en kall vinter.

Så nu har jag några gånger kört med naturens egna inpackning - och det banne mig funkar!

I all sin enkelhet:

Mosa 1 avocado, 1/2 banan. Blanda i saften av en halv citron, ett ägg och en dryg tsk olivolja.
Mosa ordentlig eller använd en stavmixer.
Smeta in i fuktigt hår, låt verka 5 minuter och tvätta håret normalt, använd gärna ett milt schampo för att inte tvätta ur hela idén med inpackningen.


Så enkelt, så på naturligt vis liksom.

Naturligtvis.



SÅ GULT DET KAN BLI...



...och så skönt det kan bli med påskledighet!

Kände att jag verkligen behövde det!

Ni vet, god mat, gott sällskap, gott väder, gott om tid.

Sakta återgår det till vardagen, vinkade av sonen (den äldre) vid bussen som tog honom till hans studielya till huvudstan. Lillungen och hans far drog iväg till simhallen.
Påskäggen är uppletade och uppätna. 

Tvättmaskinen surrar på i sitt krypin, jag hör det knappt genom en stängd badrumsdörr.
Ett sådant där vardagligt ljud, som sprider en slags effektivitetsvibration genom luften.
Något händer, är på gångs, har startat.

Pysslar på i köket, där solen lyser in. Idag svagare, men den lyser.
Läste att det inte varit så här soligt i mars på 40 år...
...och inte lika kallt heller. De går hand i hand.
Kyla och sol, här på våra breddgrader. 
Bara att inse. Och utstå kylan. För solens skull.

Arbetsbänken i köket är invaderad av krukor. Små krukor, med små plantor.
De är små, men de är många. Slätbladig persilja, kronärtskocka, tomater, några bönor för tidig skörd.
Potatis på groddning. Vill försäkra mig om nypotatis till midsommar. 
Vintern känns oändlig! 

Mårbackapelargonen, den - hen, moderplantan växer så det knakar. Knipsar av ytterligare några skott och petar ner dem i små krukor. Frisk, god pelargondoft sprider sig i hela huset, och pelargonbarnen är nu sju stycken. Eller 21, beroende på hur man räknar. Varje kruka har tre sticklingar. Sju krukor. Ja, ni förstår? De trängs på ett och samma bord, vilket får hela bordet att se ut som ett hav av spädgröna blad.
Krukorna trängs där med lillungens skolböcker.

Skolböckerna ser trötta och tummade ut, slitna. Kanske de längtar efter en sommartillvaro bortglömda i en gammal låda, inne i en mörk skrubb? Pelargonbarnen sträcker på sig som ivriga ynglingar. 
Sist mot fönstret är en mes! skulle de ropa, om de kunde.

Nu sträcker de bara tyst sin gröna längtan mot söder, mot solen, mot ljuset - och värmen.
Men jag kan höra deras iver - om jag riktigt lyssnar.
Och jag kan höra skolböckernas trötta suckar, de stiger från hålen i bokplasten, från häftens vikta hörn, från hopskrynklade kompendier.

Tvättmaskinen har tystnat, efter sitt sista urkraftiga centrifugeringsvrål. 
Den plötsliga tystnaden i huset blir påtaglig - något måste göras.
Än kan jag, så som sticklingar och frösådder, bara tålmodigt vänta på att få hänga ut min tvätt. Den skulle frysa, precis som sticklingar och småsmå plantor.

Så vad gör man? Klär på sig kalsonger, långärmat, fleece, vindtätt nertill och upptill, mössa och handskar och ger sig ut på en löprunda i vårsolen.

Vad säger man?

Spring - för våren!