...att ta över bloggsnacket säger matte, och pysslar vidare med sitt.
Städar och värmer bastun, krattar, sopar och håller på så där
som hon bara gör när det där hon kallar vår infaller.
Efter långt tjat och gnäll går hon med på att ta en skogspromenad med mig.
Märkligt, hon brukar gilla det, men nu sysslade hon bara med en massa annat...
...när vi ger oss iväg, påstår hon att jag har den perfekta skyddsfärgen för en vårlig skog.
- Håll dig inom hyfsat håll, så jag ser vad du har för dig, uppmanar hon mig med bestämd min.
- Jaaa, jaa...gäsp! Men det är inte speciellt intressant att gå omkring och kolla ifall någon talgoxe bestämt sig för att släpa grässtån och mossa in i de där underliga lådorna med hål i.
Här påstår hon att det är något på gång....
- So what??? säger jag!
Så går vi vidare i kvällssolen, och så plötsligt tycker jag mig känna en alldeles speciell doft i nosborrarna och något skymtar mellan stammarna.
- Där!! Matte, dääääär seeer du! En hjort! Två! Nej tre!!!
Som tysta skuggor skuttar vitsvanshjortarna över stubbar, över sten, över berget och ur synhåll.
Matte väser ett "stanna" åt mig och slänger upp kameran.
Men hon är för långsam.
På ett par sekunder är de borta. Bara de där lite förföriska dofterna, som får jakthunden i mig att vakna, stannar kvar. Matte suckar över missad fotochans och säger ett skarpt "NEJ" när jag lite börjar söka mig mot spåret.
Usch, vad tråkigt! Tänk om man ändå lite skulle få jaga dem! Bara lite?!!
Matte skramlar oroväckande med kopplet och spänner blicken i mig.
- Okej, okej...jag ska hålla mig i skinnet!
Vi går vidare längs skogsvägen.
Och då...
Skuttar en till fram där framför näsan på oss.
Och så ännu en...
- Oj, oj vad snabba de är - men jag, jag skulle nog vara snabbare...om inte matte skulle hålla på med det där "stanna", "plats", "nej" stup i kvarten!
Hon går bara lugnt vidare och utropar hur vacker ljungen är - även efter en hård vinter.
- Jo, jag tackar jag. Ljung! När man kunde jaga hjort!!! Hallå, matte!
Matte spänner än en gång ögonen i mig:
- Håller du inte dig i skinnet, så är du kopplad - förstått?
Hundar får inte härja på hur de vill i naturen under tiden 1.3-19.8 (och inte annars heller förresten, påpekar matte) men speciellt under den här tiden har många djur ungar och de skall få ha sitt familjeliv i fred. Basta!
Och när matte är på det där basta-humöret...ja, då är det väl bäst att lyda...väl?
Sen går vi ner till stranden.
Is, så långt ögat når...men den smäller, den klagar, den låter, den gnisslar.
Vid stranden har en liten råk uppstått.
Nästa morgon, efter en frostnatt, är råken frusen igen.
Jag tänker ge mig ut på isen, men matte hojtar till igen (ja, jisses så tjatig hon kan vara...jag vet!)
Hon påstår att isarna är falska, inget att lita på, inte ens för en liten hund som jag.
Så vi går vidare längs stranden, också jag, fast jag gör några små försök att ge mig ut på isen igen.
Bara en liten bit. Matte ropar på mig så fort jag går lite också längre ut.
Så hon håller på!!!
Plötsligt brister isen under mig och jag faller i tomma intet.
Matte småskrattar på stranden.
- Vad sa jag om isen? Var glad att det är lågvatten och bara luft under isen annars kunde du fått ett kallt dopp. Håll dig nu till stranden. Du har mycket att lära dig!
I det samma tjohar hon till:
- Titta, en sädesärla! Den har kommit!
Lite snopen efter mitt fall genom isen tänker jag muttrande;
- Vadå? Jag är helt säker på att jag såg den här filuren här på klipporna i fjol, och året innan det. Vad skall det nu vara så märkvärdigt?
Vad är det som hon nu blir så till sig över, min matte?
Men hon påstår att den här lilla krabaten precis flugit hit från Egypten, eller Israel, eller någonstans däromkring.
Låter som landet Långtibortistan för mig.
- Det är det också, säger matte och lägger till sädesärlan till sina vårtecken.
- Tänk, säger hon, bara idag har vi sett sädesärla, citronfjäril, nässelfjäril, humla, ringduva...
Ja, ni förstår - min matte blir lite underlig när det är vår - ni måste förstå!
Och då har jag inte berättat hur hon såg ut när både scillor och krokus slagit ut därhemma, för det, ser ni, det är en helt annan historia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar