...eller så blir man bara rätt mjuk i kroppen.
ASANAS
Det heter så, det som de flesta tänker på när man talar om yoga.
De där mer eller mindre underliga rörelser som man tar sig in och ut i genom sin egen andningsrytm.
Yoga har ju blivit så populärt. Det finns yogainriktningar för var och ens smak och behov och förutsättningar.
Men trots att det blivit så vanligt så stöter jag nu och då på de mest märkliga fördomar när det gäller yoga. Den bästa, den med stora fötter, hörde jag häromdagen. Och visst den var uttalad med fasligt mycket glimt i ögat och jag kunde inte annat än gapskratta och lova heligt och dyrt att jag faktiskt fortfarande har precis samma skonummer som jag haft sedan jag var 14.
I den yogaform som jag känner mest som min, hathayoga, är rörelserna mjuka, sträcker ut musklerna och får spänningar att släppa. De gör mig mer rörlig och ospänd.
Och det är liksom inget konstigt med det.
Många av oss sitter framför datorerna dagarna i ända, och det tror jag varenda en vet att om man har lite struligheter i sina liv så spänner man axlarna och blir spänd där någonstans mellan skulderbladen.
Det är kroppens egna sätt att reagera på stress, den spänner sina muskler mot ett inbillat anfall eftersom den något mer utvecklade hjärnan skickar ut signaler om att det är fara på färde.
Musklerna vet inte, de kan inte räkna ut, att hjärnans stressalarm rätt sällan beror på en fysisk fara, utan de förbereder sig på att ta en fight - eller att fly snabbt som attan.
Så primitiva är våra muskler.
De förstår inte att hjärnans signaler egentligen talar om mycket jobb, spända tidtabeller, gnälliga ungar, många räkningar - lite pengar, jobbiga relationer, för lite tid, frustration...allt det där som vi alla har i våra liv. Tidvis mer, tidvis mindre.
När fighten eller flykten aldrig kommer utan musklerna bara ständigt är i någon form av beredskap 24/7 är det ju inte så konstigt att de går i lås. Och vi får ont lite här och där.
Så man går till massören eller käkar värkmedicin och får lindring för stunden, men musklerna fortsätter behålla sin spänning. De får ju aldrig ändå riktigt slappna av för de får ingen chans att sträcka ut och bli befriade från spänningen.
Bland mina vänner finns hur många som helst som dras med spänningar i kroppen.
När jag föreslår att de skall testa på yoga så nickas det nog vänligt, men
- Nja, det är nog inget för mig.
- Det är nu sånt där flummigt...(läs man kan inte mäta det i puls/tid/energi - typ så)
- Skulle säkert vara bra, men man ser så fånig ut.
So what att man kan se fånig ut, man kan ju yoga instängd i sovrummet om man upplever det så?
(Dessutom tycker jag faktiskt att yoga är vackert!)
*
Själv hör jag till dem som lätt får stresskänningar i övre ryggen och i axlarna.
Numera är jag mer medveten om det, och tar och satsar ett par veckor lite extra på
ta-hand-om-axlar-asanas när det börjar kännas så.
På min arbetsplats har vi nu och då en massör som kommer och knådar om alla frivilliga.
Senast hon var där tänkte jag att jag kunde väl testa det. Till saken hör att jag brukar inte gå på massage, av den enkla orsaken att jag upplever att jag inte riktigt har något behov av det.
Men nu bokade jag en tid i alla fall, bara för att.
Och till min glädje bekräftade hon det jag ju visste själv. Mina axlar är alldeles mjuka och jag har inga låsta muskelknutor någonstans.
Och ändå vet jag att jag hör till dem som så lätt får stressen sätta sig just där.
I axlar och mellan skulderbladen - om jag tillåter det.
Efter massagen frågade hon om jag håller på med yoga.
Och det gör jag ju - numera, sedan något år.
*
Efter ett yogapass känner jag mig avslappnad och "utsträckt" i hela kroppen.
Den känns varm och mjuk och rörlig och - stark.
Och egentligen är det här med asanas, rörelserna, ställningarna, att tänja, att böja så himla naturligt.
Vilken katt, eller hund därhemma gör inte det - flera gånger per dag.
Varför skulle inte jag unna mig det?
*
Idag hade jag min sista yogalektion för vårterminen.
Det här året har gett mig massor!
Även om jag helst fortfarande yogar ensam - framför brasan eller nu de senaste veckorna ute i vårsolen på terassen, och på sommar därute i trädgården, där under pilträdet - så har
det varit givande att yoga under ledning. Lärorikt.
Vi bestämde att vi minsann skall träffas i sommar några gånger,
någonstans ute på klipporna vid havet och yoga tillsammans.
Låter det inte underbart?
Tänk att få ge sig själv en stund att andas fritt, och djupt. Din kropp en, oftast välbehövlig, chans att slappna av och sträcka ut. Din själ en stund att lugna ner, dina sinnen en möjlighet att känna.
Ge dig själv styrka på alla plan.
Yoga är det bästa som "hänt" mig på länge...
...och nej, man får inte stora fötter av att yoga!
Jag lovar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar