BYE BYE FEBRUARY...

...jo, jag vet att det är i sista minuten. Men jag tycker vi tar och firar med en nybakad bulle att februari 
ä n t l i g e n
är slut.

Nu kunde man ju tro att jag varit fullt sysselsatt med att fria runt när möjligheten ges, men tyvärr måste jag nog göra er lite besvikna där. Jag kom på det alldeles försent! Och att vid halv elva på kvällen ge sig ut på friarstråt iklädd luddsliten morgonrock och duschyvigt hår kanske inte skulle ge det bästa av intryck?
Tror jag....eller?

Och så har man ju liksom ingen garanti på vilket kjoltyg man får - ifall, mot förmodan då, objektet i fråga skulle svara "nej" och man skulle få en packe tyg i famnen istället.
Talar vi en packe vackert linnetyg i blekt olivgrönt, så kunde jag tänka mig ta ett "nej" som en vinst.
Men vad fan skall jag med med en packe rosa tyll? 
Eller lila satin? 

Och om man fick ett "ja" då?

O M G som lillungen brukar säga - vad skulle man göra då....;)

Så det är kanske säkrast att stanna inomhus och hugga tänderna i en bulle i stället!

Men i morgon när jag slår upp mina gröna är det äntligen mars!
Det magiska datumet då allt det underbara i årscykeln ligger framför en.
Mars till oktober (okej, halva oktober) är liksom min grej.
Tänk...hela våren, hela sommaren, hela hösten...över ett halvår med bara underbara månader.

Som väntar på mig.
Lika berusande varje år!


Och för att riktigt slå på stortrumman för att februari är överlevd så har jag bokat tid till min favofrissa. Hon som klipper och färgar som ingen annan gör.
Helt mot min vilja och jag är urnöjd varenda gång!
Och så skall jag shoppa loss på weekenden.

Jag hör till den lite udda sortens kvinnor som inte gillar att småshoppa var och varannan dag.
Men när jag sedan gör det en eller två gånger i året - jag då talar vi shoppa med stort S.

Och tro mig - det blir billigare i längden, och så kan man koncentrera sig på annat skoj däremellan.

Och shoppa lite nytt till garderoben, det blir ju lite aktuellt nu liksom...

När jag nu engång missade hela idén med skottårsdagen, och alldeles tydligt då inte får en packe tyg levererat inom den närmaste framtiden.

Så tokigt kan det gå - men inget värre än att en nygräddad bulle kan läka det.


Hur är det med er?
Gjorde ni några goda kap - på skottårsdagen?

FÅGELBRÄDET SOM FÖRSVANN...

...ner i snömassornas omättade mage.

Ja, vad säger man? Humorn är lite på upphällningen när det gäller snömängderna, och det känns som om inget annat just nu upptar tillvaron med samma intensitet.

I går landade en smärre alptopp på min bakgård. Traktorn som samlade ihop de ansenliga högar som vi samlat runt våra små hus, längs våra små gångar. Det ryms inte hur mycket snö som helst kring små hus, längs små gränser. Så traktorn kom och körde bort dem.
Och valde att parkera allas högar precis utanför min bakgård.
Jahap, jahap...visst är det lite exotiskt med nya vyer från köksfönstret, men jag vet inte om jag helhjärtat vill glo in i en snövägg de följande månaderna. För det kommer jag att göra!

Vi talar om meter på meter på meter på meter med snö. Det lär dröja innan det behövs rensas ogräs där...

Och fågelbrädet, ja det försvann i dagens snöstorm.

I övrigt händer det inte så mycket. Vinterförkylningen har tagit ett stadigt tag i mig.
Brukar inte höra till dem som springer vid första nysningen till läkaren, men igår besökte jag faktiskt en sådan för att min arbetsgivare tyckte så.

Jag kom ut med ett sjukintyg, antibiotika och den något överraskande uppmaningen om att jag skall komma ihåg att snyta mig!

-Eh??!!

Jag vill inte vara tråkig nu, men det var kanske den mest idiotiska kommentar jag hört av en läkare, någonsin!
Det är ju det enda man hinner, och orkar för den delen, göra när man är förkyld.
Jag vill helst inte tänka på hur det skulle se ut om man inte skulle snyta sig.
Nä, jag gissade det - det vill inte ni heller!

Hoppas jag snart är såpass klar i hjärnkontoret och att min tillvaro fylls av lite annat än
s n ö, så mina inlägg skulle få lite mera varierande innehåll.
Jag jobbar på det - jag lovar....;)

Näää, nu skall jag gå och snyta mig - så jag bara inte glömmer....


SÅ DAMMET YR...

...ni har sett det förr. När mina djur rumlar runt så dammet yr.

Oftast är katten Myrra så elegant och cool som bara en katt kan vara.
Hon behöver bara ge Aida Den Blicken som säger:
Don't even think about it!
En enda blick räcker för att Aida skall lämna henne ifred och med en suck lägga ner sig med huvudet på tassarna.

Men så emellanåt kastar Myrra sig helvild och ansvarslös och absolut inte speciellt ladylike.



Det är då det går undan! 
I den avslöjande marssolen yr hund och katt och hundhår och katthår och damm i en salig blandning över golven. Nästan så man börjar nysa bara av att se på bilderna, hahahaa.

I övrigt har inte weekenden varit som vilken weekend som helst. 
Eller inte riktigt ändå.

Igår blev det klart vem som skall representera Finland i årets Eurovision.
Så himla glad över att det blev Pernilla!

Känns extra skoj i och med att hon tassat i mitt hus som god kompis till äldre sonen. För ett år sedan stod hon i hans säng och sjöng till Guitar Hero-spelet när jag kom hem från jobbet.
Nu blir det lite större scener än hans obäddade säng som gäller.

(Och helt som kuriosa så råkade förra årets vinnare och Finlandsrepresentant vara killen som jobbade som assistent i lillungens klass.)

Det blir liksom lite extra skoj när det är någon man känner. 
Och det två år i rad.
Och att båda dessutom är finlandsvenskar känns superfint!

Pernillas låt som hon och hennes bror Jonas skrivit till sin mamma hittar du

Håller tummerna för den tjejen - snyggt jobbat!

*

Nu är det jag som skall göra något åt det där dammet som yrde så avslöjande i marssolen!

Ha en skön vecka alla!

Fick ett textmeddelande idag om att snödropparna blommar i södra delen av Sverige.
Då är det bara en tidsfråga (på några veckor sådär...) innan vi har det fenomenet här också!
Det ni!


NYA STIGAR...



...ja, ibland kan jag inte annat än förundras över vilka stigar vi har att välja mellan på vår vandring.
I mitt liv har det funnits perioder då jag bara traskat fram på den invanda, trygga stigen. Men sedan händer något, som gör att man hamnar in i en skog där valen av stigar blir många. Nästan så många att en vandrare som varit van att lunka fram i en stilla takt blir lite till sig.

Bara under den relativt korta tid jag bloggat har det hänt en hel del. Från en fyrapersoners familj är vi nu i mamma-barn situationen. Och ändå inte.
Den äldre sonen finns naturligtvis med, även om det är där i utkanten av vardagen där han traskar på sina alldeles egna stigar nu, och gör sina alldeles egna val vid sina korsningar.

Och gubben, den äkta hälften sedan, låt mig se, 23 år finns också med. Även om vi inte delar köksbord, så finns en djup vänskap som inte suddas ut av avstånd eller tid.
Och det är jag så innerligt, innerligt tacksam och glad för.
Vi behöver alla någon som känner en in och ut, som är ärlig i sina åsikter.
Någon som man kan ringa mitt i natten om man skulle behöva.

Under en tid kom - och gick - en man med ett stort och varmt hjärta in i mitt liv.
Han kom med storm, men med förväntningar som jag inte kunde leva upp till, tyvärr.
Även där blev det för mig att välja vilken stig jag vek in på.
Också han finns kvar i min närhet, även om vi inte traskar på samma stig. 
Jag önskar han hittar sitt smultronställe och sitt vackra skogsrå på vägen.

Detta skogsrå, eller kanske mer skogstroll (hehehee) valde att slå ner sina bopålar i småstadsmiljö. 
Förtrollad av charmen i en sommarstad som var så bekant.
Förförd av tanken på enkelt boende för omväxlingens skull.

Jag, som renoverat och byggt i hela mitt vuxna liv, längtade efter en bekväm tillvaro.
Om jag ser bakåt så minns jag inte en tillvaro då jag inte haft ett byggprojekt på gångs, på sätt eller annat.
Klart jag inte kan minnas det - för det finns ingen sådan tillvaro...

Vid 23 års ålder födde jag mitt första barn, åkte direkt från BB till banken för att underteckna ett köpebrev.
Ett år senare stod 250 m2 nybakat hus klart för inflyttning.
Lite senare byggdes huset i skärgården.
Sedan kom en liten renovering av det som skulle bli vårt tillfälliga boende för hur länge det visste vi inte då.
Dagen efter att den flytten och renoveringen blivit klar födde jag son nr. 2.

Ja, det har liksom alltid varit så att mina barn kommit till världen tillika med diverse projekt. Mina ungar är uppvuxna bland målpytsar och lister, bland slipdamm och spackel.
De har ätit sin morgongröt sittande på kakelpaket och sovit sin dagssömn bland cementblandare.

För att deras mamma älskar att hålla på.
Stackars ungar...;)

Gubben var aldrig lika ivrig. Han skyr hammaren. Och sågen. Och allt som lite också kan kopplas till verktyg. Inte för att han inte kan utan för att han inte vill.
Med en man i huset som inte faller i trans för alla fantastiska projekt jag målar upp för honom har gjort att jag gått en lång väg i att lära mig att göra själv.

Någonstans mitt i livet, mitt i småbarnsåren, mitt i karriären - ja mitt i allt, för att citera en radioröst,  förälskar jag mig i ett gammalt hus från 1938 med potential - och massor med jobb. Både ute och inne.
Elva år, och miljoner arbetstimmar senare ger jag över det till någon annan. Min tid på just den platsen  är förbi. Min rastlöshet fick mig att dra vidare. 
Det var också det huset som fick mig att börja blogga. Då vårt, mitt och husets, förhållande var inne på renovering nr 2.
Och det var det samma hus som gjorde att jag slutligen totalförälskade mig i gamla hus.
Min kärlek till det huset skulle bestå om omgivningen skulle varit en annan.

Det var då jag tänkte att det skulle vara dags för lite enklare boende, komma lite lättare undan, ja, och ha tid för annat.
Hur fel hade jag inte? Även om grannarna jag har här är alldeles underbara, och varje lägenhetsägare borde skatta sig lycklig över dem. Hjärtliga, snälla, hjälpsamma. Renoveringen av denna lägenhet har varit rena rama förskoleuppgiften om man jämför med att renovera ett gammalt hus - på rätt sätt. 
Trots att jag lovat mig själv heligt och dyrt att aldrig mer...
Trots att jag bett mina vänner föra ut mig på svaga isar ifall-om-att - så är jag igång igen.

Min längtan efter spännpapp och sågspån, efter dragiga fönster och vedspis har blivit för stor nu för att jag skall kunna ignorera den. Den längtan har tagit över.

Mitt hem är till salu.
Eller inte hem. För det har det inte hunnit bli.
Rättare sagt, min lägenhet är till salu.

Och nu är jag på jakt efter ett projekt att få sätta energi, själ och hjärta (och pengar...)på.

Wish me luck!


ENOUGH IS ENOUGH...

...kan inte tolka den kloka kattens blick ut mot snömassorna på annat sätt
än att: enough is enough. 
När det på fyra veckor snöat lika mycket som på tre månader i fjol, ja då känns det onekligen som om det inte gjort så mycket de senaste veckorna än s n ö a t.

Varenda liten detalj i naturen är snöinbäddad. Snön klänger sig fast på varenda utbuktning som den bara kan få tag på. Trädstammarna ser ut som bakelser med en helsikes massa vispgrädde på.

Lillungen grinar illa åt all snö som faller i nacken på honom ser det ut som. 
I verkligheten tycker han att det är riktigt festligt när stora duniga moln av iskall snö landar på honom då vi är ute i skogen och kravlar oss fram genom snömassorna.

Somliga andra hänger med så gott det går och de korta benen gör det möjligt.
Men, jag tror att vi alla ändå längtar efter barmark och vårljus. Även om det det onekligen finns en viss charm i det besvärliga och oframkomliga. 
Eller jag tycker det. Innerst inne. För jag vet att detta är över snart. Jag är inte så säker på att djuren vet. De verkar ganska uppgivna faktiskt!
Och fast jag morrar och morrar ännu lite till över snöhelvetet, så charmas jag också av det besvärliga i att det är vinter.
Låter motsägelsefullt, jag vet.
Kanske det är så mitt förhållande till vinter är.
Motsägelsefullt.

Men längtan efter vår och ljus och värme är starkare för varje dag!
För varje minut som ljuset återkommer lite mer!

Hur mysigt det än är med levande ljus, så börjar det - i år igen - småningom kännas lite passé.

Jag är rastlös när det gäller just den här årstiden.
Men jag känner mig så mycket mer rastlös när det gäller mitt boendet som det är nu.
Bekvämt förvisso.
Men vill jag ha det så?
Eller är längtan efter något annat starkare?

Som längtan efter våren - som tar över, förtrollar, förändrar och förför när man minst anar.

Är jag svag i min längtan, eller är jag stark då jag lyssnar på den?

Längtan
Känslan
Hoppet
och 
Tron

Är man klok eller inte om man ger taltur till dessa.
Och låter förnuftet tiga.
För en gångs skull?

Det kan väl inte vara så farligt?

Vi får väl se....vad det leder till?

I GRYTAN...

...när det skall gå undan och ändå smaka bäst!
Minimal arbetsinsats.
Sådär som det kan vara ibland.

Då brukar jag ta hönsben, bryna dem i olivolja. Salta, peppra.
Lägga dem i en ugnsform tillsammans med oliver, vitlök, salvia och några citronskivor.
På med lite vittvin och in i ugnen (200 grader) en dryg halvtimma.

Lillungen har sportlov. Solen skiner därute, det är någon minusgrad, men vädret är milt som en varm kakao med vispgrädde. Åh, ja - det är sådana dagar det skall vara när det är sportlov.
Snön kladdar under skorna. Det droppar lite försiktigt från taken.
Takdropp! Alltså hur härligt är inte det?

Märker ni?
 Det behövs så lite för att få mig på bättre humör efter att några veckor ältat mig i jag-tycker-februari-är-sååå-jobbig martyri!

Jag tror minsann jag skall kurva in via blombutiken på vägen hem.
En dag, när man är så lätt om hjärtat som jag är idag, behöver man få en liten ömtålig vårblomma att kupa sina händer runt, och viska tröstande ord till om att våren minsann är här alldeles snart!

Magiska solstrålar! Jag säger då det!


TRIVAS BÄST I ÖPPNA LANDSKAP...

...även om det är februarimurrigt och disigt. Men det är ändå vackert på ett dämpat sätt. 
Lite som en akvarell, modell större bara.
Färgerna, dessa dova nyanser glider ihop av vinterdiset till en rofylld färgpalett.
Det är dessa färger jag har hemma också, kom jag på. 
Lite tråkgrått, men rätt vilsamt faktiskt!

Sedan har jag ju de där små elementen därhemma som gör att tillvaron inte blir riktigt så sömnig som färgvalet kunde ge sken av. Ungar och hundar - och katter för den delen då de inte ligger spinnande på fårfällen - ser till att det sällan är riktigt stilla och tyst. 
Så skall det vara! Men o milda himmel vad skönt det är ibland att ge sig ut till de tysta, öppna vidderna och bara släppa in all denna ro i själen. 
Låta den totala tystnaden smeka örat.
Låta blicken vandra över oändliga snötäcken och känna sig lite liten i allt det tysta och orörda.

Smaka på hur det skulle kännas att stå där som en fura när storm efter storm viner omkring en.
Eller är det kanske just det vi är, furor? Sega, eviga, vindpinade furor som står där och tar emot den ena stormen efter den andra i vetskap om att vi klarar det?
Kanske är det just därför en del av oss trivs i öppna landskap?
För att vi vet hur det är.
När det stormar?


Tillbaka inne bland de täta stammarna känns inte vinden så hård. Inte utsattheten så uppenbar.
Men friheten känns inte heller här så stark. Tryggheten tar över.


Och så, mitt i allt det vardagligt smågrå stöter man på en färgklick som lyser upp.
De små, små bären lyser på långt håll och pockar på min uppmärksamhet. Blicken kan inget annat än dras till dessa färgklickar. Som man i vardagen ibland lockas av det där spännande, det annorlunda. 
Det som bryter. 

Jag slutar aldrig att förundras över naturen, och det lugn det skänker mig. Jag är helt enkelt banalt förälskad i naturen, oberoende av årstid, och trots att jag gnäller över vintern som bara drar ut på tiden känner jag ändå en viss tacksamhet över att kunna uppleva allt detta. 
Ta mig ut till de öppna landskapen och låta allt detta famna mig.
Detta som ger tankarna rum att rumla om. Som ger fantasin bränsle.

På tal om fantasi, visst har naturen också fantasi - och humor.
Min lilla terrier blev grundlurad av detta "får" som tittade fram bakom buskarna.
Så snopen en liten hund kan bli när det visade sig vara en illusion bara.


Det som däremot inte är en illusion, utan ren kall fakta, är att fågelbrädet som hänger hängde i trädet inte längre gör det. Eller jo, det hänger där fortfarande, men är nu inbäddat i ett tjockt täcke av snö som tagit hela matplatsen i besittning. Nu gäller det att komma på andra lösningar för att hjälpa fåglarna.
Denna gör onekligen inte så stor nytta mer denna vinter...

Och snart gör inte porten heller så stor nytta för att hålla lilla hunden på rätt sida om staketet.
Jag hade nog inte trott detta.
Att det efter en snöfattig början av vintern kunde vräka ner sådana mängder på en så kort tid!

Och mera kommer det - hela tiden. 
Detta är charmen med de fyra årstiderna.
Visst?


INTE HELT ENSAM...

...känner man sig när snurrar runt på bloggar och märker att det i både en och annan blogg ventileras vintertrötthet, snökolik, solsaknad och ljuslängtan.
Man gräver bland sina sommarblider, lägger ut dem och längtar.
Skönt att det inte är bara jag som marrar inlägg efter inlägg.

Men just nu känns det som om jag bara skulle ta mig framåt i snömodd, väldigt långsamt, och med stort besvär. Ingen skare som bär.

Har så mycket som jag borde ta itu med. Små konkreta saker att bara grabba tag i och göra.
Lite målningprojekt. Lite syprojekt.
Sedan finns det större, mer abstrakta beslut att ta som kräver lite mod - eller dumdristighet - eller båda?

Planerar för ett arbetsveckoslut. Inte brödföda-arbete, men allt det där ovannämnda. Ikväll skall lillungen och jag ändå kasta oss riktigt fredags-mysiga och klämma i oss lite fastlagsbullar och fira att det är dags för sportlov för hans del.
Själv kommer jag att jobba på ännu någon vecka innan jag kan ta ut lite semester.
Hoppas på att snön minskat tills dess, för jag hade planerat åka ut till stugan för några riktigt sköna retreat-dagar i total tystnad.
Men så som snön vräkt, vräker och kommer att vräka ner kommer inte ens min traktor till bil att kunna ta sig ända fram, utan det blir att snällt plocka fram pulkan för den sista biten av vägen och plumsa sig igenom snömassorna.

Ha en riktigt skön helg nu alla. Kryp upp brevid vedspisen och bläddra i en frökatalog.
Någon skrev att våren är precis bakom hörnet nu.
Det vill vi tro på!

BÄTTRE SENT...

...glad vändag, alltså - lite försenat - med dock!

Här händer det grejer, ser ni, men mer om det senare och ja, jag återkommer till det en annan gång!

Det händer grejer därute med. Det heter snö. Det snöar och snöar och snöar. Och gör det inte det så är det kallt som fan!  I min naivitet trodde jag ju att om det inte fallit den minsta lilla snöflinga innan nyår så finns det liksom ingen chans (risk) i världen att det kan bli en snörik vinter.
Men det kan! 
Nu har jag ju som tur är inte fem hektar att skotta rent från snö, och det lilla jag har tar jag gärna som lite vardagsmotion, så det är inte det som är problemet, utan det begränsade utrymmet som snömängderna tvingar mig till som gör mig instängd på något vis.

Jag längtar ut till skogen. På många plan.
Skogen för mig är både konkret och abstrakt.
Vilket gör att jag känner mig mer instängd än jag kanske egentligen är.

Det finns en hel del som gör att vi känner oss mer instängda än vi egentligen är. Ofta kan det vara något på jobbet. Vi kanske inte har möjligheten att styra vår dag och vårt görande så som vi önskade. Det finns någon eller något annat som styr och bestämmer. 
Jag undrar om det inte många gånger ändå skulle vara produktivare om individens egna starka sidor skulle få komma fram och blomma, för vi har alla starka sidor - oberoende vad vi gör. 
Att försöka få tiotals, för att inte tala om hundratals personer att fungera på samma sätt, med samma koncept är väl ändå dödfött? Borde det inte vara resultatet i arbetet som räknas? Inte hur man kommer dit utan att man gör det?
Läste en intressant pamflett i ämnet och kan bara hålla med!
Kanske det kommer ett helt eget inlägg om just det.
Hur mycket onödig tid sätter vi inte åt till att sitta på möten, mäta och väga hur vi gör vårt jobb. Istället för att koncentrera sig på resultatet? 
Hur svårt kan det vara?

För visst är det så, att när man känner sig fri, vet sina starka sidor och hur man själv utnyttjar dem.
Visst är man som bäst just då?

När man känner sin styrka, sin glädje, sin energi, och kan släppa allt detta fritt!
I jobbet kan vi inte alla gånger helt styra detta, men det kan vi ändå när det gäller våra liv i övrigt!

Göra val som känns rätt. Att lyssna på sin längtan.
Lyssna på det där som finns där innanför bröstet och gör att du antingen andas spänt på ytan eller med djupa, sköna andetag.

Snön kan man inte andas bort, men man kan släppa in de mest förtjusande vårblommor som finns.
De är rosa, de är fransiga som en sommarkjol, de doftar grönt som nyklippt gräs (nästan).

Även om man inte kan trolla bort snön därute, så finns det i alla fall små val som man kan välja att ta eller låta bli. Men välja det som känns bäst!

För din egen skull!

Både på det konkreta planet och annars också!

LÄNGTA UT...

...undrar om inte jag också skulle kunna sälla mig till de längtandes skara och ställa mig och glo ut genom fönstren : Blir det inte vår snart?

Det börjar med en sådan där liten oro i kroppen, promenader längs plogade trottoarer är inte nog.
Man börja snegla lite förstrött på trädgårdsböckerna i bokhyllan, är det dags snart? 
Mårbackapelargonen fick avstå sina långa, rangliga, bleka vinterskott i ett anfall av våriver. Nu väntar de på nya rötter i ett vattenglas på köksbänken.

De andas vårlängtan. Det smittar!

På radion diskuteras tomatfrön. Lindrar det vårlängtan på något sätt? Nej, verkligen inte!
Lyssnar vidare på goda råd gällande övervintrande krukväxter medan jag förbereder en mustig vintergryta och tänder ljus inför kvällens middag.
Det vankas helylle-rejäl vintermat. 
För det är fortfarande midvinter, hur mycket än hjärtat längtar efter annat. 

Bäddar in mina bara tår i ett par randiga yllesockor. 
Vårlängtan är ännu inlindad i ett värmande skal, lite som en videkisse.
När den första solvarma strålen når den, kommer den att släppa sitt skal.

Snart, snart lättar längtan.

Köket fylls av mustiga dofter av lök, av vitlök, av timjan och rosmarin.
Veden sprakar till i brasan och just precis nu kan jag känna att det känns skönt och behagligt att stanna innanför det skyddande skalet ett litet tag till.

Trots att man längtar ut lite grann. 
Ut ur vintern.

I kväll skall jag samla ihop de bästa runt mitt matbord och bjuda på den där puttrande vintergrytan som doftar och har sig i köket. 
I köket där pelargonsticklingarna krystar fram nya rötter.

Riktningen är ju rätt i alla fall!

RIKTNING...

...ja, riktning.
Hur märkligt livet än beter sig ibland, vilka konstiga val man hamnar inför, så tror jag att vi alla ändå har en inre vägskylt som visar oss vart vi är på väg. Vad vi vill mot. Vad vår strävan är.

Ibland kan den vara mer eller mindre konkret. Vi kanske siktar mot något inom arbetslivet, karriären. Vi har det där innanför pannloben och jobbar på att nå det vi vill nå. Var vi lagt vårt mål - det vet bara vi själva, inuti oss. I oss finns vetskapen om vad vi vill. Ibland uttalar vi det. Ibland behåller vi det inom oss. Det är vår alldeles egna hemliga dröm.

Ibland kan vi ha en drömillusion om något riktigt konkret.
Som att bygga drömhuset, hitta drömplatsen att bo på.
En plats att slå ner sina bopålar på. En plats att trivas i.

Vi kan drömma om någon att dela allt detta med. Det gör väl de flesta.
Åtminstone något av dessa längtar vi alla efter någon gång under livets gång.

Jag tror på att det bara är att kavla ärmarna och jobba på mot de mål man ställer upp. De drömmar man drömmer om kan, åtminstone till en del, gå i uppfyllelse. 
Det är bara att gå på. Och tro. På sina drömmar.

Utan drömmar tror jag att man egentligen är ganska tom. Har man inget att längta till, längta efter, önska sig och hoppas på.
Ja, vad gör man då? Sätter foten framför den andra? Dag efter dag, år efter år.
Utan riktning? Utan längtan? Utan mål?

*

Köpte häromdagen en skylt till min postlåda.
Ingen reklam tack

Nu har jag ingen sådan postlåda att jag kan skruva fast skylten på den.
Jag har alltså inte en sådan postlåda  j u s t   n u.
Men jag har en riktning - jag kommer att ha en sådan snart.

Med samma tanke kan jag få för mig att köpa en vedspis till köket.
Inte för att jag har ett kök, just nu som har läge för en vedspis, men det kommer att finnas ett sådant kök.
För det är en del av min riktning.

Riktningen som finns inom mig, och som styr mig.
Oftast gör den bra val i livet, ibland inte. 
Men jag slutar aldrig att lyssna på min inre röst.
Hon sjunger så vackra sånger - om vad jag längtar efter.

Reklam - det kan jag leva utan, men inte utan dessa drömmar som för en framåt.


NIXNAX...


...förvisso är det vackert som i ett sagolandskap därute, men när temperaturerna är rysligt mycket på minussidan, så trivs jag aningen hellre inomhus om jag skall vara riktigt ärlig.
När hunden trippar fram på tre ben med det fjärde turvis i luften så blir det liksom inte långpromenader direkt som man hänger sig åt.

Så vi låter hunden sova sött inbäddad i soffan.
Trädgården sover sött inbäddad i snötäcket.
Lillungen sover (snart) sött mellan nytvättade linnelakan.
Katten snusar på fönsterbrädet ovanpå det varma elementet.
Sommarstugan ligger i sin vinterdvala.


Mina tankar och funderingar ligger också inbäddade i ett bomull av obeslutsamhet.
De sover däremot inte, de är vakna. Om än lite yrvakna.

Plötsligt finns det flera alternativ att välja mellan, flera stigar att ta in på. Nya lås att öppna.

Ofta gör det gott att sova på saken, som man säger.
Desto äldre jag blir desto viktigare, och självklarare, är det för mig att få sova på saken.
Innan man gör beslut.

Själv skall jag sova sött.
Och se vart saker och ting leder.
Just nu är jag bara glad - trots att det är en rysligt massa minusgrader därute.

I morgon är en ny dag - med nya möjligheter.
Låt oss ta vara på det,  så även om mycket slumrar omkring oss alla just nu, bör man vara vaken nog att se när nya impulser, nya tankar och nya chanser dyker upp.

För de finns där - bara man tittar omkring sig lite!

LITE VARMARE...

...så ja, efter att spytt lite galla över vinter och kyla i förra inlägget kan vi köra med lite varmare tema denna gång.
Och allt värmande behövs minsann.
Ute är det minustjugoågonting!

Det knastrar igen så där otrevligt mycket under stövlarna, som att gå på styrox. 
Jag tycker inte om styrox.
Men stickat - det gillar jag.

Stora tröjor, långa halsdukar, sockor.
Har för tillfället en halsduk så lång att jag kunde snöra in en liten bys samtliga invånare i den.
Den väcker en viss munterhet på jobbet, eftersom det tar mig en god stund att i klä mig mumielooken varje gång jag måste sticka min näsa utanför ytterdörren.

Följaktligen har min lilla följeslagare också en hemstickad helyllelook när vi släpar ut oss på kvällspromenader.

Det blir lite varmare då!


DÄR SATT DEN...

...jag har nästan lite känt i kroppen att den är på kommande. 
Varje vinter dyker den upp, och jag blir varje gång lika upprörd och uppgiven på en och samma gång.
Över att den kommer, att den kommer ihåg mig i år igen.

Nix, jag talar inte om vinterinfluensan, utan den där eländiga känslan av "ingen-känsla-alls" som naglar sig fast vid mig, vid min själ och vid min kropp varenda år just den här tiden.
Ibland dyker den upp tidigare. I år är den faktiskt just in time. Den har sällan uteblivit.
 Och jag gillar den inte alls!

Den där "ingen-känsla-alls" ger sig uttryck i ett visst tungmod som inte alls passar ihop med min grundpersonlighet - egentligen. 
När den drabbar mig känner jag mig nästan som om jag skulle hålla på att bli sjuk. Men det är inte det ändå. Tungsintheten sätter sig i mina axlar och gör mig stel. Den suger alla kreativa idéer ur min skalle och förvandlar mitt lust-att-göra-centrum till ett skrumpet vakum. 
Den gör mig muttrig och puttrig, lättretlig och får min pessimism att svälla som en torkad svamp i vatten.
Jag får lust att skrika. Eller morra lite. Eller gnälla. Ta till lite primitiva ljud.

Fast nu är jag trots allt en rätt så balanserad person så där i stort sätt, så ni kan vara alldeles ganska lugna. Jag lovar att bete mig på ett sätt så att ni som känner mig personligen trots allt lugnt kan möta mig på gatan, utan större risk att få en snöboll i nyllet.

Vad är det som drabbar mig då?
Jo, det kallas februari.
Varje år! År efter år!

Absolut, jag håller med om att det är vacker därute med all pudersnö!
Det är friskt och fräscht och jag njuter av det!
Ljuset har kommit tillbaka lite grann! 

Och ändå är det som om jag stagnerar.
Mentalt.

Jag känner till hur detta slutar.
Det slutar då solen också börjar värma, fåglarna kvittra, snön smälta.
Det kallas visst för mars?

Varje år åker jag på detta.
Samma sak. Samma fenomen.
Att jag inte lär mig hur mota detta, hur undvika det?

Tips?