...jag har nästan lite känt i kroppen att den är på kommande.
Varje vinter dyker den upp, och jag blir varje gång lika upprörd och uppgiven på en och samma gång.
Över att den kommer, att den kommer ihåg mig i år igen.
Nix, jag talar inte om vinterinfluensan, utan den där eländiga känslan av "ingen-känsla-alls" som naglar sig fast vid mig, vid min själ och vid min kropp varenda år just den här tiden.
Ibland dyker den upp tidigare. I år är den faktiskt just in time. Den har sällan uteblivit.
Och jag gillar den inte alls!
Den där "ingen-känsla-alls" ger sig uttryck i ett visst tungmod som inte alls passar ihop med min grundpersonlighet - egentligen.
När den drabbar mig känner jag mig nästan som om jag skulle hålla på att bli sjuk. Men det är inte det ändå. Tungsintheten sätter sig i mina axlar och gör mig stel. Den suger alla kreativa idéer ur min skalle och förvandlar mitt lust-att-göra-centrum till ett skrumpet vakum.
Den gör mig muttrig och puttrig, lättretlig och får min pessimism att svälla som en torkad svamp i vatten.
Jag får lust att skrika. Eller morra lite. Eller gnälla. Ta till lite primitiva ljud.
Fast nu är jag trots allt en rätt så balanserad person så där i stort sätt, så ni kan vara alldeles ganska lugna. Jag lovar att bete mig på ett sätt så att ni som känner mig personligen trots allt lugnt kan möta mig på gatan, utan större risk att få en snöboll i nyllet.
Vad är det som drabbar mig då?
Jo, det kallas februari.
Varje år! År efter år!
Absolut, jag håller med om att det är vacker därute med all pudersnö!
Det är friskt och fräscht och jag njuter av det!
Ljuset har kommit tillbaka lite grann!
Och ändå är det som om jag stagnerar.
Mentalt.
Jag känner till hur detta slutar.
Det slutar då solen också börjar värma, fåglarna kvittra, snön smälta.
Det kallas visst för mars?
Varje år åker jag på detta.
Samma sak. Samma fenomen.
Att jag inte lär mig hur mota detta, hur undvika det?
Tips?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar