EN INSIKT AV NÅGOT SLAG


Det tar alltid några dagar innan jag, då jag kommer ut till stugan, landar i "stugtempot". Det är svårt att beskriva vad det är, men det finns. Men det tar som sagt några dagar att uppnå det, vilket betyder att jag inte alltid uppnår det då jag bara landar här över en helg. 

Att komma hit över en helg är lite som att bara vara "på besök" medan då jag varit här några dagar mer än bara en weekend så blir stugtillvaron liksom "vardag" och känslan att vara här en helt annan. Det är knepigt att förklara, men det är en skillnad. 

Då liksom stugan inte längre är något man besöker över veckoslutet utan det blir just den nuvarande tillvarons huvudkvarter och det är utgående från det som aktiviteter planeras. Men det har också med stugrutiner att göra. Man diskar för hand och istället för att det blir något man alltid gör innan man lämnar stugan så blir det en vardagssyssla (jo, vi diskar nog dagligen även på weekenden, men det är ändå annorlunda). Idag hade jag också en byk-dag. Vi har naturligtvis, eller inte vet jag om det är naturligtvis, för stugornas utrustning är ju olika. Men vi har ingen tvättmaskin (eller diskmaskin) här på stugan och även om tvätten jag tvättar för hand här består av någon t-skjorta, en kökshandduk och ett gäng trosor, så är tvätten en fysisk konkret handling. Inget som sköter sig själv medan man gör annat. När jag står och sköljer min nattskjorta som blivit lite småsvettig under de senaste tropiska nätterna blir det en aktiv handling. När jag hänger upp den på bykstrecket och hoppas på att vinden är kraftig nog för att torka den till kvällen. Och när jag på eftermiddagen plockar in den och den doftar rent och friskt av havsvindar då blir den lilla handlingen - att byka - en helhetsupplevelse som jag tar med mig i sängen då jag går och lägger mig. På det sättet förankras det långsamma livet till vardagen. Och vardagssysslorna blir en annan upplevelse, inte något man gör vid sidan om annat utan de blir en egen upplevelse. Sysslan i sig blir liksom synlig och verklig. 

Många talar om att det där med att det i att värma en vedeldad bastu ligger lika mycket rit som i själva bastande. Och det är lite samma. När vardagssysslor plötsligt tar tid och plats och ÄR - då infinner sig ett märkligt lugn i själen. Att knäppa på en el-bastu ger inga lugn-i-själen poäng precis. Inte heller att knäppa på tvättmaskinen. 

Vi har ju valt att inte ha någon TV på stugan. Och visst - jag kan se på någon serie eller film på min dator, men det är oftast på vårarna eller på höstarna då kvällarna är mörka. Sällan gör jag det på sommaren. Men jag lyssnar gärna på radio. Vilket jag sällan gör hemma - annat än i bilen. 

Idag lyssnade jag på ett radioprogram där man talade bland annat om det här med hur "snuttigt" allt har blivit. Där man förr kunde ha "långsamma" TV- och radioprogram är mycket nu snuttifierat och det mesta skall man få sagt på 30 sekunder. 

Det är lite som det här med att blogga. Alltfler överger sina bloggar och gör inlägg på Facebook eller Instagram - eller ännu snabbare förbi-ilande "stories". Bara några sekunder och så är det borta. Medan bloggande ofta har gett personen som skrivit inlägget en stund av långsam närvaro i sin text, och för de som läser ett tag att närvara i bloggarens vardag, som att lyssna på en berättelse. Lite som att stanna upp och mötas. Lite mer än att bara säga "hej!" så där i förbifarten. Tummen upp. Eller Hjärta! 

Inget illa i det heller, men jag tror många har svårt att minnas vad man gillat på de sociala medierna under dagen som gått. Men jag tror man kommer ihåg inlägg man läst på någon blogg. Kanske har jag fel, men jag gör det. 

Nu skall jag gå en sväng ut till ute-toan, innan jag går och lägger mig.  Också här finns en viss annan sorts närvaro. Jag går förbi mina rabatter på vägen, böjer mig och doftar på en blomma. Känner gräset mot mina bara vader. Gruset som knastrar under mina steg. Hör en sen fågel kvittra i skogen intill. Blir biten av en mygga. 

 Det tar sin stund att landa i lugnet. Men när man väl är där är det alldeles underbart! 

MIDSOMMAR ANNO 2021


Under de senaste fem, eller sex, åren har jag firat midsommar i stan. Det har blivit så av den orsaken att våra söner velat fira ute i skärgården och det har liksom passat in att vi bjudit på en midsommarmiddag i trädgården i stan för alla dem som av olika orsaker inte kunnat ta sig ut till skärgården - dit ju "alla" alltid åker. 

I år blev det ändå annorlunda. Dels för att pergolan i trädgården som midsommaren innan firats i är både nedmonterad och såld, huset så gott som tömt och för att jag börjar min första korta semester och tänkte att nu, efter all flyttrumba, är det vår tur att slöhänga på stugan. 
Ville ju ändå hålla fast vid traditionerna och bjöd i veckan på en pre-midsommarlunch till alla de som i vanliga fall brukade bli inbjudna till midsommarfirande i stan. 


Men jag skulle ljuga om jag skulle säga att en midsommarhelg ute i skärgården, och på den en veckas semester inte skulle vara mest efterlängtad! Vädret har varit fantastiskt - och det verkar fortsätta så hela veckan! Läge att ladda batterierna! 
Vi kommer ju att göra små tilläggsbyggen här under sommaren, så helt på plats att dra efter andan innan det är dags för de nya "utmaningarna". 


Redan på måndagen blir det att dra fram målarpenseln och börja pyssla på. Den lillalilla sovstugan skall få sig ett lite upplyft innan gästerna nästa veckoslut. Alltid bra med lite deadlines....

 

ÅSKFRONT


 När jag i morse tittade på min väderapp - bara så där för att kolla om det skulle bli 28, 29 eller 31 grader varmt idag, så hickade jag nästan till när jag såg att temperaturen på eftermiddagen skulle sjunka till humana 22 grader, alltså nästan tio grader svalare än det varit de senaste dagarna. Skulle också blåsa upp till 26 m/sekunden i vindbyarna. 

Det är ju bara en åskfront som får till sådana variationer. Och mycket riktigt, söderifrån kom en front som gav rejäla vindar, svalt väder, en liten regnskur. Skönt! 

Så mycket blixtar var det inte eftersom de flesta blixtar var sk molnblixtar som inte slog ner, men ett ständigt muller var det i alla fall. Ett par gånger brakade det till ordentligt och det blev tydligt att blixten slog ner någonstans i närheten. Det är dels väldigt sällsynt att det är så här hård (svår?) värmebölja i början på juni och dessutom att det varit såpass mycket och på sina ställen hård åska redan denna sommar. 

Få se hur resten av sommaren blir? 

Vattnet i vår sjö är redan en bra bit över 25 grader. Temperaturen i havet har jag inte mätt, skall göra det bara jag kommer ut till stugan i morgonkväll. 

För se, gott folk, en arbetsdag till och jag har semester! En hel vecka ledigt sommarhäng på stugan! Resten av semestern tar jag ut sedan mot sensommaren. Jobbar man i en liten organisation så är det en hel del pusslande med att få allas semestrar att gå ihop. Alla kan ju inte vara lediga i juli.

Själv är jag helt nöjd med att ta semester mot sensommaren, men en vecka nu efter all flyttrumba känns välkommet för att inte säga behövligt. I går for ett flyttlass med grejer som funnits på gården till Sverige till min svägerska som bor där, och ett annat flyttlass går nästa vecka till min andra svägerska i Kyrkslätt. 

Stallvinden är så gott som tom, några av de gamla möblerna från mitt barndomshem, som jag aldrig riktigt fått att passa i något av mina hem, har hittat nya hem åt sig. Det känns bra! 

Men ännu om väder. Himmel vad skönt det är när det är lite svalare. Känns som om tankarna åker runt lite snabbare och blicken känns lite skarpare. Fast värmen skall ju återkomma.



DENNA HETTA


 Det mesta har hittat sin plats här i nya hemmet, och jag smet till stugan över helgen. Dels för att komma undan hettan lite, men också för att jag har en hel del plantor som står i diverse kärl på stugan i väntan på sina nya växtbäddar. 

Äldre grabben var i grannstugan med sin japanska flickvän (ja, han var länge sambo med en koreansk tjej - uppenbarligen känner han för det asiatiska. Både när det gäller kvinnoskönhet och mat och kultur, skulle inte bli överraskad om han landade där borta i öster något tag för en längre tid). 

Men nu var de här, och han har hittat en tjej som badar bastu som en infödd finne! Även om temperaturen utomhus är tropiska + 30 °C, vilket inte är helt vanligt i Finland så här på försommaren...Det var trevligt att träffa henne, de har ju haft ett sk. distansförhållande sedan coronapandemin började. 

I morgon blir det ett litet pre-midsommar-kalas, eller en midsommarlunch, här hemma hos oss. Släktingar som pga sjukdom eller ålder inte kan fira midsommar på mer traditionellt vis får, samtidigt som de får se hur vi bor nu, en liten sill och nubbe - så där i förskott. 

Sitter nu på balkongen och skriver. Stojet och stimmet från den närliggande simstranden har tystnat och svalorna flyger över sjön. Solen har precis gått ner i en molnbank och jag hör hur grannarna börjar öppna sina balkongdörrar för att släppa in den ändå något svala nattluften. En gubbe ror sakta förbi ute på sjön. Han månar om att inte plaska med årorna. 

Det är väldigt stilla i natten. En sval bris kommer från sjön. 

Näktergalen har börjat sin nattkonsert. 



DET NYA SOFFHÖRNET


 Det var, som sagt, inte helt självklart att vi skulle landa i en lägenhet. Inte ens i en radhuslägenhet. Men längs vägen blev det alternativet allt starkare. Och när vi steg in i lägenheten där vi nu bor så var det bara en känsla som satt rätt. För oss båda. 

Vi tilltalades av mycket i lägenheten. Den är ju egentligen inget "speciellt-spektakulärt" men har en skön funktionalism och en rymd som känns behaglig. Och så utsikten. 

Det är 30 m ner till sjön och gubben som älskar att simma är helt salig! Och jag älskar utsikten och kvällssolen. Glittret från sjön! 

Mitt barndomshem var ju ett funkishus med stora fönster och bara det gör att jag känner mig hemma. När liksom det där ute blir en tavla i sig. En tavla som byter motiv och stämning efter årstid. 

Och ja, här ser ni ju lite av det nya soffhörnet. 

Ett nytt skede i livet. 

Sitter på balkongen och skriver, det doftar jättegott från strandbastun som hör till bolaget och som någon värmer nästan varje dag. Näktergalen sjunger och göken kuck-uar. Vinden susar i björkarna. Det är lite som att vara på landet fast man är i stan. Här kombineras det bästa av två världar på nåt vis. En lämplig kompromiss. 

Och så växer det några av mina absoluta favorit-träd alldeles utanför vår balkong. Den ena är björken som är så sommar där den får spegla sig mot en sjö i bakgrunden, så en hästkastanj som är så himla fin, och så sist men absolut inte minst aspar! Inget är så fint som ljudet av asplöv. 

(Lite som kuriosa - där på andra sidan sjön lär självaste "Sale" (Finlands president Sauli Niinistö med familj) ha sin privata bostad, och i vår strandbastu - den som jag skrev doftar så gott - lär självaste Kekkonen (en rätt känd finsk president, han med) badat bastu. Ryktet säger att han hade lite prassel med en dam som bodde i bolaget på den tiden). 

Alltid skoj att få höra lite anekdoter om stället man nu slagit ner sina bopålar på. 


SAMBOR PÅ RIKTIGT


 Vi har delat kylskåp och säng. Vi har gemensamma barn. Vi har levt med varandra större delen av våra liv, även om vi hade samlevnaden på paus några år, men ändå. Det mesta delar vi. 

Också intressen. 

Vi delar ett naturintresse och ett intresse för växter i parker och trädgårdar. Han mer åt träd-hållet och jag mer åt blom-hållet. Vi delar liksom ändå det mesta av vad vi är, och varit under årtionden. 

Men vi har aldrig delat bokhylla. Aldrig. 

Det har varit min bokhylla och hans. 

Vilket jag lite överraskande - har faktiskt aldrig tänkt på att det varit så - märkte då jag skulle plocka upp böckerna och sätta dom i bokhyllan. När jag planerade vad som skulle köpas nytt till lägenheten var en bokhylla till mitt arbetsrum på listan, men ville känna in hur många moduler jag nu verkligen behöver. Förra ägaren hade lämnat kvar en bokhylla som vi var väldigt tacksamma för - den passar perfekt där den är. Och där när jag höll på så tänkte jag den vilda tanken...tänk OM vi kunde dela bokhylla. Samla ihop våra böcker som tangerar samma ämne (jo, jag jobbade en kort tid på biblioteket, och de ränderna går inte ur...) och få ett enhetligt hembibliotek. 

O, vågade tanke! 

Hur märkligt det än kan låta men att så här efter trettio år dela bokhylla kändes som en synnerligen förtrolig handling. Så där är nu mitt lexikon om svampar tätt intill hans Lexicon forestale. Mina böcker om historia intill hans. Kan det bli mer intimt än så? Jag undrar? Även om vi som sagt delat både säng och kylskåp. 

Men böcker...

TANKAR OM TRÄDGÅRD I SKOG


Som jag skrivit om så är stugan i gränslandet mellan hav och skog. Läget är innanskärs, men vid en stor öppen fjärd så inga lugna vikar här inte. Skogen vår är en blandskog som vi valt att få "leva ifred" och med tiden bli en äkta gammelskog. Sådana biotoper finns det alldeles för lite av. Men mer om det en annan gång, nu lite trädgårdstankar. 

När vi valde färgen på stugan så ville vi ha den så "osynlig"  som möjligt och valde en mörkt granitgrå väggfärg. Till en början hade vi rödbruntorange (lite som färgen på tallarna) runt fönster och dörrar och spröjsarna var målade i en olivgrön färg (lite som mossan i skogen), men vid något skede upplevde jag att det blev lite väl murrigt och tungt, så en vår målade jag dem vita. Och det har jag inte ångrat. Men i det stora hela är tanken att bejaka naturen omkring och inte sträva efter att sticka ut. 
Vill fortsätta med den tanken också då det gäller växtval. 



Jag kommer att priorisera växter som så att säga klarar sig själv. Alla växtprimadonnor som behöver en stab av personal (mig) skall inte besvära sig. Jag är inte alltid här och då skall de klara sig. Om jag är här hjälper jag förstås till med sprutkannan och lite gödsel nu och då, men annars skall de klara av att leva här på egna ben, eller rötter då. Tuffa tag är det som gäller. 
Runt stugan växer det mest tall och gran. Och jag har valt att plantera in lite strutbräken i diverse bergsskrevor. Jag tycker det är så fint när de friskt gröna bladen sticker upp på våren och har faktiskt samma färg som granskotten. 
Jag planterade kanske fem plantor för bara några år sedan och nu är de riktigt många. 

(Edit: var just och kollade hur många plantor det fanns nu, de var 59 st!) 




Där jag i en annan miljö kanske inte är så förtjust i barrväxter så känns de just i och med tall- och granskogen bakom rätt så självklara här. Har under några år testat med att ha buxbom i kruka för även om det är en växt som inte hör hemma här så där naturligt, så tycker jag att den påminner om lingonris så en koppling där. Och så tycker jag om runda buxbomsklot. Har till och med lyckats övervintra dem på den kalla verandan, men sedan när jag försökt väcka dem från sin vinterdvala så har de så att säga tackat för sig och dött. Och det trots att jag mot min starka princip här ovan lite fjäskat för dem med skuggigt läge för vårsolens starka strålar och så. Men nu har de haft sin sista chans här. 
Istället blir de ersätta av idegransklot som är faktiskt minst lika fina! Och idegranen har den fina egenskapen att man kan formklippta den rejält. Den är den enda barrväxt som skjuter nya skott på bar gren. Och ett par gånger i sommaren skall man nog vara framme med sekatören eller häcksaxen om man vill ha en fin form på sina klot, eller vad man nu vill formklippa. 

När jag planterade mina idegransklot så märkte jag till min glädje att alldeles intill växer naturligt lummer som talar lite samma "formspråk", inte i form av bollform förstås, men av barrform. Och då får man en fin koppling till den omgivande naturen där. Tänker jag. 


En annan växt som hängt med mig sedan barndomshemmet är taklök. Min mamma kallade dem "gubbar" och har man haft taklök så förstår man nog efter ett tag varför...
Har dem gärna i bergsskrevor men också i urnan som krukväxt. De klarar det gassande läget på terrassen mot skogen.
Eftersom jag vill hålla färgskalan något dämpad så har jag också valt textiler som följer färgskalan i natur och trädgård. Det är terrakotta, grönt, gammelrosa, naturlinne och svart. 

Eftersom ingen av oss är några sjöbjörnar precis så känns det blåvita väldigt främmande här.




Nej, det är mer tallstammarnas (och lerkrukornas) orange, det gråsvarta från klipporna, det gröna från mossa, ris och skog, det rosa från linnean och blåbärsblom. Det lilla blå och lila jag valt att plocka in är förstås från havet. Någonstans i mina färgval vill jag att det finns en koppling till omgivningen så det inte skall bli någon skarp gräns. 
I en annan omgivning hade färgvalen blivit annorlunda. Tänker jag. 



Sedan har vi den andra utmaningen. Den som kommer till utöver det här med utmanande växtlägen. Och den utmaningen är här ovan till vänster i bild. Hjortar. (Harar och sork kan också dras in i samma utmaning). 
Det gäller att välja växter som de här typerna ogärna hugger tänderna i. Och då blir listan på potentiella växter direkt lite kortare. Ibland får man ju bara testa och se. Och inget är ju alltid "by the book". För ett par år sedan käkade rådjuren upp våra enar på Bokulla (som alltså är mitt i "stan"). Man kunde inte direkt tippa på att stickiga enar skulle vara rådjursgodis direkt! 
Men hittills har de växter jag valt till stugträdgården fått vara ifred. Med lite hjälp av medlet Trico Garden, som jag börjar tro har en verkan i alla fall. 


Men även utan spray som får växterna att smaka ullsocka (Trico Garden) så har alla sorters nävor klarat sig bra. Har till och med ett gäng som trivs hur bra som helst i en stor kruka (de till vänster). Nu tredje, eller fjärde sommaren. Gör absolut inget åt krukan till vintern annat än att jag drar den lite under takkanten så att den lite besparas från alla mängder höstregn. Men det är allt. Krukan är vald att klara Helt fantastisk perenn både i rabatt och kruka, alltså. Startar tidigt på våren med fin fräsch grön bladfärg. Rosa blommor under sommaren och härlig roströd höstfärg. Bland de bästa växter jag vet! 
Vill man plantera något under en björk så skall man välja en näva som marktäckare. Finns ett antal arter. 
Skriv upp det! De är bara guld! 

Och guld är ju också ramslöken (till höger) som jag nu försöker få etablerad i en miljö som egentligen inte alls är dess naturliga hemvist. Ramslök växter inte på samma sätt vild här i Finland som den gör i Sverige eller Estland. Men jag vill ge den en chans här. Går det inte, så går det inte. 
Det är ju mitt stränga motto. Men en rejäl chans, det skall den få! 

Ja...det var lite funderingar om färgval och växtval. 

 

FRÅN DET SLITNA SOFFHÖRNET


 Detta är vyn nu ikväll från mitt slitna soffhörn. 

Behöver jag säga mer? 


Men jo, jag skall faktiskt ta och skriva om det slitna soffhörnet lite mer. Det är en enkel soffa, men skön som bara den. En sann famn att krypa upp i. Eftersom det under årens lopp kommit och gått ett antal husdjur och barn så har det här med designsoffa inte riktigt känts meningsfullt. 

Hundar har legat uppe på ryggstödskuddarna - och ja - det syns och märks. Att numera få det riktigt bekvämt i det slitna soffhörnan kräver att man lite hjälper till de något tillplattade originaldynorna med en och annan extra kudde. Och hur kuddarna är placerade så kan jag utläsa precis vem av familjemedlemmar som senast boat in sig i soffan. Dagen efter att vi skrev på köpebrevet gav ena armstödet upp och från att ha varit i 90 graders vinkel till soffan kom den att bli i 45 graders vinkel från soffan. Man kunde ju tänka sig att ett armstöd nu inte skulle bli utsatt för så stor belastning, men si när jag älskar att sitta i soffan så att jag har armstödet som ryggstöd. Under år av påfrestning säckade den helt enkelt lite ihop. 

Kanske en och annan flytt här innan också bidragit till att den gav upp. 

De flesta av mina blogginlägg är skrivna från det soffhörnet. Jag kommer att sakna det. Soffan kommer i samband med flytten att åka på sin sista resa till tippen. 

*

Men vet ni vad? 

Jag har köpt en precis likadan soffa igen. Brist på fantasi och pur bekvämlighet. 

Så skriverierna fortsätter från soffhörnet. Även om det inte längre är fullt så slitet. Däremot känner jag att skribenten kanske är mer sliten, isynnerhet efter genomförd flytt...


ÄLSKAD ATT HATAS


 Mitt barndomshem var en 50-tals funkisvilla på en bergig tomt och i var och varannan bergsskreva växte det Bergenia. Den här blomman är liksom min barndom. Den och rhododendron, klätterhortensia och mossflox. Och taklök. Och berg. Sade jag berg? 

Inte underligt att jag fick ett gäng bergenior av min mamma då vi byggt vår stuga klart för precis framför stugan fanns en rejäl grop i berget. Sagt och gjort - bergeniorna blev planterade där och sedan dess har de stått där. I trettio år. 

Under åren har jag haft ett mycket varierande förhållande till bergeniorna. Först var jag väl mest "likgiltig" och glad att jag hade något att stoppa i bergssrevan så gäster i skymningen inte skulle snubbla, falla och försvinna ner i skrevan. 

Efter ett tag när jag blev mer trädgårdsintresserad och det här med funkisväxter blev lite "fulväxter" för mig. I och med det så levde bergenian lite farligt. Hade jag inte haft så mycket annat i livet då så hade de nog slutat på en kompost. Men så blev det nu inte, och bra var väl det, för jag undrar om någon annan växt i världen skulle klara det utmanande läget, den totala avsaknaden av omvårdnat och den något karga växtplatsen så som bergenian. 

Med handen på hjärtat kan jag säga att det är första gången på 30 år som den blivit gödslad! I år gav jag lite hästgödsel åt den och kände ett sting av dåligt samvete att jag behandlat den så styvmoderligt. 

För smaken ändrar och plötsligt kan jag tycka att den är lite fin. På sitt sätt. Den blommar när det mesta här ute i skärgården ännu gnuggar vintersömnen ur sina bladnerver. Bin och humlor surrar girigt runt bergenians blommor. Den uppskattas av pollinerarna helt klart. 

Och så är den ju grön också på vintern, och på hösten blir en del blad fint rödkantade. Plötsligt ser jag på bergenian med nya ögon. Och helt klart en av de tåligaste perenner i knepiga lägen. 

P.s Har också börjat gilla både rhododendron, klätterhortensia och taklök. Mossfloxen är ännu lite....njaaa. Kanske det är med trädgård som med allt annat, "modet" eller det ögat uppfattar som fint går i cykler. 

Men mest poäng får bergenian för sin tåliga läggning. Och förstås för att det är en liten bit av mitt barndomshem som står där i bergsskrevan och är lite...småful. Men ändå älskad. Lite.