AUGUSTIS SISTA VERS...

…och på fredag hade det dykt upp linknippen i min lilla matbutik.
Lite förvånad står jag där och undrar vart sommaren riktigt tog vägen?

Hösten är ju min favoritårstid, så så där väldans ledsen är jag ju inte.
Och så börjar min yoga - och det ser jag verkligen fram emot! 

Isynnerhet som jag sitter här med nackspärr och känner mig smidig som
en sten-sfinx.
Inte så ivrig på att packa böcker i lådor inte.
Det är där jag börjar nämligen, flytten. Med att
donera en stor del av alla mina böcker till biblioteket. 
Känner att det är dags för det. 

Och nu känner jag att det är dags för att lägga mig.
Det blev ett väldans kort inlägg det här men nacken säger att nu
skall jag inte sitta här med datorn i famnen en enda stund till.

Åh, vad jag kommer att njuta av strukturerad yoga, bara den startar.
Bara det blir lite mer höst först.


HAN MED HATTEN...


 
…om det är något mina barn är ungefär lika urusla på som jag så är det att fota.
Eller hur urusel jag var i deras ålder.
Och nu kan jag svära fula ord över det! För det finns inte så rasande många bilder av
mina ungar, eller något annat för den delen, från tidigare år.
Det är ju först under de senaste året jag begripit mig på att det kan finnas en viss point med
att föreviga vissa saker i livet.
Numera förevigar jag ju det mesta från dammråttor till svallvågor i viken, men det har funnits en tid
då jag inte ens brydde mig om att ta kamera med på mina resor.
(lååååångt före telefonerna hade den funktionen).

Nå, mina grabbar verkar ju inte vara ett skvatt bättre. 
Den äldre, som ju snart är inne på sin tredje månad med att 
tåg(och buss) luffa runt i Asien, är kanske ännu sämre än jag varit. Någonsin.

Mycket sporadiskt skickas det bilder över WhatsApp och då också oftast för att 
jag mamma-tjatat till mig lite bilder om var han snurrar runt.

Så nu tänker jag bjuda er på en mycket sparsmakad version av grabbens resa, so far.

*

Han startade alltså i början av juli med att pricka in en träff med sin älskade tjej från Sydkorea, 
Heyin, på flygfältet i Singapore. 
Med en knapp timmes mellanrum landar deras plan och de unga tu 
möts igen efter ett särboförhållande på tusentals km och ett halvår i tid.
Vem har sagt att ung kärlek är enkel?

De startar med att vara i Singapore en tid, jobbar och studerar online och hyr en lägenhet med
tillgång till kontorsuppladdning en bit utanför Singapore. 
Bilden ovan är från deras lägenhets fönster. 

När de jobbat klart och levererat det som krävs av dessa unga tu, som totalt lever
sin arbets- och studievärld totalt online, drar de vidare.

Från Singapore tar de tåget till Kuala Lumpur där de stannar en tid och hyr ett rum i China Town.
Monsunregnen börjar och det är snart dags att dra vidare.

De luffar genom hela Malaysien upp till de norra delarna, där de stannar några dagar 
på ett hostel vid Indiska Oceanen.



Och här har ni honom.
I en mycket sällsynt "selfie" - han roar sig inte speciellt mycket med det heller.

Iklädd hatten som hans lillebror köpte åt honom då vi var i Madeira för något år sedan.
Då lovade han att alltid bära hatten på alla sina resor - ett löfte som hittills hållit.
Börjar snart vara så att om den hatten kunde berätta.

Ett rart bro-löfte.

Och när jag ser den där bekymrade rynkan i pannan, även om den förmodligen på 
bilden är förorsakad av solen, så fylls jag av en sådan längtan efter just den här 
unga människan, mitt barn, som likt mig delar en oro för den värld vi har att 
möta i framtiden och hur viktigt det skulle vara att vara redo för en alldeles ny tid.
I en alldeles snabb takt.

Och jag kunde skriva en hel bok om det. Och han kunde skriva två.
Och hans tjej ett par böcker till.
För vi står inför enorma ändringar, det är nog bara att inse faktum.
Och att utvecklingen går i en sådan fart att vi inte ens riktigt kan ta det till oss idag.
Samtidigt blir det ju så paradoxalt alltsammans.
Där är han, mitt i centrum av framtidsteknologin och vad allt det kommer att medföra.
Vi talar 3D-printning av i princip vad som helst. Alltså…Vad Som Helst.

Hittade just idag en länk där man printat ut en "3Dvarius" - alltså en kopia av en 
äkta Stradivarius-violin som låter nästan som en äkta en…bara att kostnaden
är någon miljon billigare. Och man kan printa hur många som helst.

………

ja, tänkte låta den tanken sjunka in i ert medvetande.
För det tar en tid att förstå vart vi, på riktigt, är på väg.

Och det finns hundratal, tusental olika möjligheter.
Och det är inte ens science fiction - vi är redan där.
Att vi snart kan printa ut, i vilket material vi vill, precis vad vi vill.

Det är hisnande! 

………


Men så finns det ändå något så hisnande som till och med får
min grabb att plocka fram sin mobil och börja…..fota.

Och det är Angkor Wat i Kambodja.

(innan det har han och hans tjej tagit sig genom stridsområden i gränslandet 
mellan Malaysia och Thailand - lite nervöst för en ändå rätt så tålig och härdad
mamma då grabben meddelade sitt och tjejens passnummer så jag skulle kunna kontakta
konsulatet och meddela dem försvunna ifall jag inte hörde av dem inom 40 timmar. 
Att de var i samma område som det skett kidnappningar av västerlänningar
(också några finnar som satt som fångar någon månad) 
var ju lite…kusligt så där.

Nå, allt gick vägen. Militärjuntan var med på tåget och militär
helikoptrar flög framför och breved tåget för att försäkra säker framfart 
genom de oroliga områden.

Och de kom fram till Bangkok. 
Mycket försenade, men dock.

I Bangkok bodde de hos Ham, som är från Bangkok, jobbar i Dubai, men träffade min 
son på ett hostell i Wien där han bodde en natt innan skulle möta upp mig och lillungen i 
vintrars. De bytte "virtuella visitkort" och Ham var hos oss i somras och smakade på
finskt stugliv och bastu (perkele) och nu bodde grabben med tjej hos Hams 
föräldrar i Bangkok i en knapp vecka.

(så där mellan raderna så besökte grabben o co. templet som utsattes för
bombdåd i Bangkok bara några dagar innan det smällde där..)

Och från Bangkok hoppade de på bussen och skumpade iväg genom Thailand till Kambodja 
och där efter några stopp på vägen till Phnom Penh.


Där stannade de lite längre än de urspungligen tänkt för hostellet var fint.
Och när man reser som de gör. 
Varför inte? 

Stannar man en längre stund på en plats kan man jobba fast sig.
För båda har ett jobb som sköts över nätet.

Och det är ju bara så fantastiskt.
Jag är sååååå "avundsjuk". Jag vill också kunna sköta mitt jobb
från vilken plats i världen som helst. När som helst. Hur som helst.
Bara det blir gjort.

Och det är ju dit vi är på väg.

Och det gör hela tanken på gränser lite suddig.
Men jag skall kanske inte nu gå in på just den tankegången.

Nu kollar vi var grabben yrar runt.
Som jag sade…det kräver en hel del för att grabben skall plocka fram sin (telefon)kamera.
Så när han äntligen gör det så vet man att nu var det något som fick
hjärtat att stanna för honom…typ.

Angkor Wat

En av världens sju under.

På 1100-talet byggt tempel. 
Världens största religiösa byggnad.
(och det lär ju finnas rätt många andra byggnader som tävlar i den klassen…)

Byggt utan murbruk, med skarvar som knappt syns - så exakt ligger stenarna mot
och på varandra. Bara det, liksom! 

Området är 285 fotbollsplaner stort.
Bara att ta in det liksom.

Och här har det stått i över tusen år. 

Och nu sussar min grabb skönt i Seam Reap för att snart hoppa på bussen till Laos.
Hoppas det kommer något litet förirrat foto till en lite mamma
så hon kan sno ihop ett inlägg om det.

*

Men så åker mina tankar till en helt annan del av världen…
Palmyra i Syrien. Tusentals år gamla byggnader, ruiner som ISIS nu 
förstör….hur tänker man där?

Att straffa kulturarv och tusenårig historia som inte på riktigt har ett dyft med att 
göra med hur saker är idag. Hur tänker man?

Nå, innan jag snöar in mig på den tankebanan...


Är så glad att han får uppleva allt detta.

Min älskade unge, i sötaste crocodile-dundee- hatten som lillebror köpt.

Och jag kan bara delge en liten del….så om den hatten kunde berätta! 





NATUREN BAKOM KNUTEN….

…tänker på hur otroligt bra vi ändå har det.
Även om vårt land just nu lite knäar och vacklar av ekonomiska orsaker.
Men ändå. Vi har det så otroligt bra.

När jag går en sväng i skogen med hunden (och kameran) efter att jag skrivit av mig
gällande flyktingsituationen i Europa så dyker dessa framför mig från absolut ingenstans.
Måste vara så att jag totalt gått i mina tankar och inte alls följt med
omgivningen. Samma gällde min hund tydligen, för hon fortsatte bara snusa runt
i blåbärsriset trots att rådjuren skuttade iväg precis framför oss.
Mamma och två kid.

Ljudlöst, men i rasande fart sprang de.

Flydde.
Som så många andra i dagens Europa.

*

Idag är min mammas födelsedag.
Om hon levat så skulle hon firat sin 95:e födelsedag idag.

Jag tänker på henne, som upplevt ett krig. Två. Beroende på hur man
räknar. Hon som upplevt en evakuering då Porkala skulle tömmas på
bara några dagar.
Min fars släkt som lämnade allt i Viborg.

Det kanske sätter sina spår.
För jag känner starkt för de som flyr nu.
I Europa.

Och blir väldigt, väldigt frustrerad över de fördomar, för att inte säga rasism som
gror som ogräs i en bördig jord gödslad med okunskap och
rädsla - matad av just okunskap.

Men varför läser man inte på?
Varför tar man inte en kväll, några fjuttiga timmar av sitt liv
och läser lite historia.

Aldrig förr har jag känt starkare sanningen i ordspråket:

Om du inte kan din historia - då förstår du inte din nutid.

Och det skrämmer mig, hur människor som jag trodde hade en
allmänbildning, som jag trodde var pålästa, som jag trodde visste,
plötsligt inte alls vet. Eller förstår.

För de har inte läst.

Något alls.

*

Det är bara frågan om att man tagit emot det som varit mest lättserverat,
mest lätt-tuggat och mest lättbegripligt.

Man behöver inte tänka själv för att ha en åsikt utan man
hakar på den mest lättsmälta.
Och tyvärr, tyvärr verkar det som om det valet är det
där man inte läst sin historia speciellt mycket, om något alls.

Jag blir chockad när jag frågar några om de kan nämna
namnet på huvudstaden i Syrien. Landet vars flyktingar de just fördömt
som välfärdssuktare med avsky i rösten.
Jag frågar dem om de kan berättat vad boksäverna ISIS står för.
Ingen av dem kan.
Ingen av dem kan förklara varför människor flyr.

*

Det är ett problem, ett gigantiskt problem, att alla dessa människor flyr.
Det går inte att sticka under stol med det. Men vi kan inte blunda för det som är.

För oss är det ett problem, för dem är det en katastrof!

Bara det sätter perspektiv.
Eller borde göra det!

*

Jag sitter här i min trädgård medan månen sakta traskar genom björkens topp och vidare
bakom silverpilens krona.
Natten mörknar och bara datorns ruta lyser upp min omgivning här på terassen.

Gässen gnabbas i viken och det enda jag hör är vinden.
Jag har terassdörren på vid gavel, den andra dörren olåst.
Min bil olåst, min cykel olåst.
Jag är en ensam kvinna och räds inget.
Här finns inget hot. Inget alls. Om man inte räknar myggen.
Och de lyser också med sin frånvaro, de med.


Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att inte kunna leva så här.
Att inte kunna skriva, och publicera sina tankar fritt.
Att inte kunna sitta ute, ensam, i en mörk natt och skriva utan att vara rädd för något alls.
Att inte kunna ha sina dörrar öppna.
Att inte kunna gå tryggt på gatorna. Genom byn. När som helst.
Att inte kunna vara som man är.

Att inte kunna leva som man levt….alltid.

*

Och plötsligt får mitt möte med rådjuren i skogen en helt annan innebörd.

Det är inte bara djur som flyr människan.

Det finns en faslig massa människor som flyr människan också.

Det är sällan jag blir tårögd. Det är sällan jag blir så frustrations-arg så jag
kunde skrika. Idag blev jag det.

För att jag mötte så många som inte orkat sätta sig in i vad allt detta
egentligen handlar om.
Varför människor flyr. Som djur.


Så skrämmande många valt den lata och bekväma vägen att
hata, fördöma och ta till sig färdigt tuggade åsikter utan
att ens bry sig om att på riktigt ta reda på ens de mest grundläggande kunskaper
om vad som händer i vår lilla världsända.
Det gör mig mer mörkrädd än mörkret i sig.

På något sätt känner jag att vi är på väg in i en ny tid av vår tid här på jorden
som jag inte vet om jag är helt bekväm med.
Är det så att vi i framtidens historieböcker får läsa om
den här tiden och tänka; SÅG eller MÄRKTE inte
människorna vad som höll på att hända, vart det var på väg?

Jag vill inte vara någon überhyperolycksfågel, men något
säger mig att något bryts sönder och smulas itu därute i världen.

Tänker på Nils Ferlin, min absoluta favoritpoet högt,  högt över alla andra,
 som 1939 skrev så här:

Det står ett mörker kring vår dörr
i denna helg som aldrig förr
Blott hatet som ett kosmiskt glöd
bemålar snön och marken röd.

Kallt blåser det kring alla hus.
Var tindrar våra stjärnors ljus?
Vart driver vi på öde mo,
där blinda vilddjursögon glo?

Det tjuter ulv kring mur och grind.
Vart raglar vi i nattens vind?
Ett år skall dö - ett annat år
med skrämselblick på trappan står.

Vi åkte som i bil förut
men plötsligen tog vägen slut.
Och allt vi trodde ljust och fast
förmörkades och vek och brast.

Nu lyser bara hat och brand.
Ur vinterland och mörkerland
framfamlar vi en frusen bön:
Gud, gör din värld en smula skön.

Vi människor har föga gjort
att hållas av och kallas stort,
men Gud - för dina vackra ting,
bryt sönder mörkrets mördarring.

Låt det bli vår ännu en gång,
låt det bli sol och fågelsång.
Lyft ut din hand kring bloddränkt mull
för fåglarnas och trädens skull.


Och något kusligt rör till sig i min själ.

Och jag önskade att inte dessa tankar alls skulle krypa in i min själ.
Jag skulle hellre skriva om annat, om färger till väggar och
mönster på kuddar - för det är det jag innerst inne älskar.

Det bara inte går nu. Det är som om verkligheten verkligen pockade på
all uppmärksamhet den kan få.

Och jag är som ett rådjur som inte flyr utan som står kvar och klipper med öronen
och liksom inte riktigt förstår de intryck, de ljud, den tar in.

*
Om jag är ett djur som står kvar och tvekar, fly eller inte fly är frågan, för min erfarenhet av
livet är ändå bara trygg. Och det är jag lycklig för!
Men så har vi en massa djur som flyr för sitt liv för varje ljud är ett hot.
För deras erfarenhet är så totalt annorlunda. Allt är ett hot mot liv.
Det är en hel evighet mellan mitt hot och deras.

Och ändå…de djuren är människor.
Precis som vi.
Du och jag.
Vi bara flyr på olika tid av olika orsaker.
Men blir vi, eller våra kid(s) hotade - då flyr vi direkt.

Det är väl ändå något som varenda en kotte borde förstå!

*



SOMMARENS SISTA...

…riktigt varma veckoslut, om man skall tro alla siare och meteorologer. 
Jag har hunnit med att peta in en hel del denna varma weekend faktiskt.

På lördag släpade jag än på sviterna av ett migränanfall men mot kvällen 
blev det att käka de där gudomligt goda kronärtskockorna och bara
vara där i sensommarkvällen.
Samtidigt som jag har lite svårt att bara så där hjärnan-på-krogen njuta av allt detta.
Jag tycker att så mycket av händelserna i världen kryper närmare och 
närmare, vilket i och för sig just visar hur skyddade och privilegierade vi ändå 
har varit. Tror att de tiderna är lite förbi. 
Och jag funderar en hel del på hur vårt samhälle kommer att möta denna
ändring. Och inte bara den.
Vi har riktigt spännande tider att vänta på. På många plan.
Så tror jag.

*

Nästan så jag lite kan längta tillbaka till de där riktigt sorglösa
dagarna då nästan allt man gjorde gick bra och det var en ständig tillväxt.
Och mitt största problem var att om jag skulle hinna och ta ett kvällsdopp
eller inte. Nå, inte vet jag om min verkliga vardag ändrat så mycket.
Men mina tankar nog. Jag funderar en hel del på det här.
Utvecklingen.




Men idag åkte jag ändå till stranden för ett kvällsdopp. 
Det är ju ändå sommar bara några dagar om året - så grubbla kan man en annan dag.

Men inte var det alls så att jag vare hängde på stugan eller på stranden hela sköna
varma sommardagen. 
Nånej, nånej…jag rände ju runt i byggvaruhus och prickade för lavoarer och toabyttor,
kranar och ritade i huvudet upp de där stora linjerna för renoveringen.



Det kommer ju inte alls att bli en stor, omfattande renovering i det ny(gamla) boendet, tvärtom
så blir det så mycket light och de enklaste lösningarna som möjligt tas så det blev kanske
inte såååå stora bilder i huvudet, men en varm dag som idag kändes det helt tillräckligt.

 Att sedan på kvällen ta sig till simstranden för ett dopp i det nog i ärlighetens namn
något svala havsvatten var riktigt uppfriskande.



Men värmen…

…låt den stanna på vår hud. Och i våra hjärtan.



MAT ATT PETA PÅ...

 …ni vet. 
Det finns de där underbara smakerna som hör vissa årstider till och som man
kan längta sig sönder efter varje år.
För mig är de kräftor. Naturligtvis. 

Men nästan lika starkt känner jag för kronärtskockan.
Så när jag snubblade på dessa i butiken som behövde jag inte hemskt länge fundera på
vad vi skulle äta till middag.

 Brukar väl göra som man gör mest. 
Jag sköljer skockorna ordentligt och slänger dem sedan ner i kokande vatten
som jag saltat och klämt i en halv citron. Till två eller tre skockor.

Brukar låta dem koka en halv timme eller 40 minuter. 
Går bra att testa, när fjällen lossnar lätt så är det klart.

Bara att avnjutas…ommmnomnonommm!!!

 Att få sitta i sensommarens kvällssol och peta loss fjällen, doppa dem i smält smör och
suga loss det mjälla "köttet" från fjällen. 
Det är sååååå gott. Och det finns en viss likhet med att äta kräftor.
Pysslandet med maten, men också det där att man blir så förvånad när man
plötsligt märker att man är jättemätt - på lite plockmat.
En blomställning kronärtskocka är helt nog.

Den är ju släkt med tisteln och man skördar den precis innan den börjar blomma.
Något år har jag odlat dem själv, men inte i år.
Tvivlar dessutom på att de skulle hunnit bli klara i år - så kall sommar som vi haft.
Eller kanske sensommarhettan gjort sitt?
På morgonen fanns det bara kvar utsugna fjäll och de kvarglömda avbrutna stjälkarna.

Förutom att de här växterna är så galet goda så är de intressanta i sitt växtsätt också.
Med sina fjäll att suga på, sitt skägg som inte är ätbart (eller inte i alla fall speciellt gott)
Och så det där skock-hjärtat som är som sammet för gommen.
Jag är en riktig skockoman. 
Gillar ju jordärtskockans smak också. 

Där finns redan lite höstsmak i det.
Tänk! 

Fågellivet i viken var tyst, även om gässen har börjat samla sig.
Skäggdoppingen har en snart flygfärdig unge och svanparet visade upp sina
tre ungar. Men i övrigt var det tyst.

Skarvarna pilade fram och tillbaka över fjärden.

Det var sensommar i luften, nästan lite höst faktiskt, fast temperaturen var högre än vi 
vant oss vid under sommaren som gått.

Det var ändå något i vinden, i växterna, i djurens beteende som
var så där vackert tung och trygg. 
Som hösten.

En smak av…mogen kronätskocka.

MITT LILLA LAND...

…det är med mycket motstridiga tankar och känslor jag landar på mitt
land(e), på mitt sommarparadis, i min stuga i skogen. Vid havet.
I mitt land.

Vart livet än fört och kastat mig så har den lilla svarta stugan vid havet varit en 
fast punkt på något sätt. Hit har jag kommit för att slicka mina sår, för att mysa, för att 
läsa, vandra i skogen, ladda upp mig själv helt enkelt. För att möta vänner.
Skratta, gråta, älska…allt har dessa stockar varit med om.
 Här har mina ungar lärt sig simma, grabbarna klättrat på klippor och i träd.
På de här klipporna har vi nog alla ristat in en liten bit av vår själ.
Jag, en riktig skogsfinne, alltså! 
Eller så inte…

Den senaste tiden har det funnit så mycket som fått min trötta hjärna att 
försöka starta upp och försöka förstå. 
Begripa mig på mitt eget folk. Det blir svårare hela tiden.

Jag har väl tidigare stundvis kunnat småle lite och överseende humma åt en del
stolligheter som hittats på i detta land och på något vis inte riktigt tagit galenskaperna på
allvar och överhuvudtaget inte velat ta till mig. Inte så där "på riktigt".

Jag menar vem har inte gapskrattat åt alla historier om 
hur finnarna är typ det enda land i europa som i tiderna stannade sina långtradare för att
de var tre cm för långa för EU-standarden. Och gurkorna. Och bananerna.
Det finns hur mycket helst att skriva om. Och jag har på något naivt sätt
tänkt att det här är lite underhållande…för "på riktigt" är vi väl ändå 
realister och logiskt tänkande människor? 

I veckan har jag läst om parkerings"klockor" som inte blivit godkända av
bötskrivarna för att skivan med klockslagen går åt "fel håll".
Färgen var dock rätt, likaså texten på p-brickan, men riktningen...

Om polisen som skulle köpa två öl i en kiosk och blev ombedd att komma in i
kiosken bakvägen för att det inte var tillåtet enligt lag att ge ut ölen via 
kioskluckan. Kunden måste själv med sina egna små händer tydligen
plocka åt sig ölen från hyllan. Att kioskägaren tyckte att det kunde vara lite mer tryggt att
på småtimmarna ge ut ölen genom försäljningsluckan (som allt annat i kiosken) gör
bara den historien än mer bisarr…

Men mest beklämd har jag nog blivit över vilka vägar diskussionen om
mottagande av flyktingarna som hela Europa kämpar med har tagit här
i det jag kallar mitt land.

Flyktingproblemet är just ett…problem. Det är helt klart.
Främst för flyktingarna då.
För de flyr från något som de flesta av oss knappast förstår eller ids sätta sig in i.
Det skall nog mycket till att man lämnar allt.

Jag är övertygad om att ganska få människor på riktigt tycker att det är tjolahoppsan att 
splittra sin familj, lämna precis allt, riskera sitt och de sinas liv, 
betala gigantiska summor för en enkel biljett
till…vadå?

Ett fientligt land som…vadå…är mitt land? 
Till fördomar som hör hemma på förrförra århundradet.

Och jag skäms. 
För mitt land.

Jag skäms också för annat.

Min far och svärfar och hans jämnåriga offrade liv, hälsa - både fysisk och psykisk i kriget.
I det vi kallar vårt krig.
I verkligheten är det bara ett krig bland alla andra.
Det är bara för oss det är viktigt. Känslosamt. Verkligt. 

Jag tvivlar på att någon av dem som var med då skulle tveka att hjälpa en bror eller syster
i nöd. Alltså i riktig nöd. I krig.
Är man en uttalad fiende i krig är saken lite komplicerad, men annars. 

Å andra sidan har jag svårt att tro att någon av dem som var med då skulle orka 
förstå en stor del av de barnsliga regler som vi hakar upp oss vid.
Och blundar för de verkliga problemen.
Och lämnar en lidande…
Det tvivlar jag på att någon av de som var med i kriget någonsin skulle göra.
Blodsband förenar, men jag tror krigsband också gör det.
För då förstår man.


Mitt land är nu som en bortskämd tonåring som bara vill ha allt själv. 
Och visst, vi har kris i vårt land också men ändå? 

Det är liksom krig därborta. 
Det skiljer visst bara en bokstav, men den bokstaven betyder…allt.

KriS och KriG

Visst, även detta land är lite vingklippt och knäar men ändå.
När man läser kommentarer på diverse sidor och känner folk på pulsen, 
så är det osmakligt ofta man glömt sin egen historia.

Hur våra förfädrar åkte till Amerika för en bättre framtid. 
Hur vi skickade barnen till Sverige under kriget.
Tänker hur de som var barn då, känner och tänker nu, när
många i mitt land är så otroligt fientliga mot att hjälpa.

Tänker att mitt land just nu är, om inte vingklippt direkt, så 
flaxar det tydligt runt med fasligt slitna vingar som inte riktigt vill bära.

Inte ekonomiskt och absolut inte mentalt.
 Och jag är ledsen för att det är så.

Jag blir verkligen sorgsen över alla de naiva och banala kommentarer som människor kommer med.
Och jag skäms. Och är förvånad och till mig över varifrån detta motstånd och dessa rent ut sagt 
rasistiska och inåtvända åsikter kommer? 

Har de alltid funnits måntro? 
De har bara funnit latent där hos dessa människor - lite som en ilsken finne 
(för att förtydliga; ni vet den där man kan få på hakan, eller i pannan - det är den jag talar om nu…;))

...och vips blir det till en inflammerad böld som spyr ut vilket illaluktande var-smörja som helst.

Och det känns beklämmande i mellangärdet hos mig.
Att någon verkligen kan gå ut i tidningen och säga att han inte vet vad han skulle säga om 
en flykting vandrade in på hans gård. 

Liksom, vadå? 
Testa med; 
Hello, where are you from? Can I help you?

Om nu detta skulle hända. Att någon skulle ramla in där mitt i grillningen.
Lite osannolikt men ändå…

…man kan ju försöka komma ihåg att finnarna toppar statistiken om 
våld i hemmet i Europa så sannolikheten att en trött, utmattad asylsökande man
som rest genom hela Europa, med en egen familj kvar i ett kri(g)sdrabbat område och 
nu landat i ett kallt och argt land i norr skulle ha
prio ett på att gå ut och slå ihjäl en okänd finne och våldta hans fjortonåring.

Och när jag skriver detta så känner jag än mer hur skammens rodnad stiger på mina
kinder. Jo, det är just så här som människor säger.
Inte bara på anonyma nät(hat)sidor utan med namn och bild i
nyheterna. Och jag vet inte om jag skall känna synd om dem som 
uttalat sig för deras tydligen mycket inskränkta livssyn eller
bara bli rasande på deras lathet och dumhet att bara läsa på lite.


Flyktingströmmen i Europa är, och kommer att bli, ett riktigt stort 
problem som ramlar oss alla i famnen på sätt eller annat.
Men att inte ha kapasitet att möta detta med medmänsklighet 
(och nej, nu menar jag inte något hippiegullegullblommorihåret) 
och sund vettighet är skrämmande.

För vettiga - det är just det vi behöver vara.
I mitt lilla land och i hela Europa.

Vi kan inte fortsätta att haka upp oss som envisa åsnor på regler som varje
treåring inser är helt absurd och landa i den verklighet som faktiskt är här.
Vi behöver hjälpa varandra - för i morgon kan det vara vi som behöver en hjälpande hand.
Så där på riktigt. På VUXNAS på riktigt...

Att vi har många utmaningar så där globalt att ta tag i.
Att böka runt i den egna lilla sandlådan och kasta småsten på
dem som inte har rätt färg på hinken eller spaden.

Den tiden finns inte längre...


Innan vi hinner blinka kanske det är så att vi alla
leker med kotteleksaker igen? 

Vem vet?



STARTA EN FLYTT...

…där i korgen ligger, eller står närmare sagt, det nytvättade vita 
överkastet bland kuddar och filtar och väntar på den snart annalkande flytten.
Bakom korgen står min älskade nya sovsäck och undrar om vi inte sen heller skall
ännu ha en gemensam natt eller två i höst innan det är dags för vintervila.
Vi får se, vi får se…om det finns tid till det.

Så trevlig var dock min upplevelse från sommaren att varför inte? 
Bara tid skulle finnas…

Det är inte riktigt än läge att flytta, men så småningom börjar
det i alla fall vara dags att börja sopa ihop mina grejer.
Skönt att inte behöva göra det med någon tidspress utan 
kunna ta det i den tidtabell man vill. 
Lyxigt, eller hur?!
Och när man nu en gång har tid så blir det till att lite fastna för de där 
grejerna man har undanstuvat i än den ena lådan och än det andra skåpet.

Idag hittade jag en kanin, som jag sydde åt ungarna då jag väntade min
yngre grabb, nerklämd, bortglömd och lite dammig i en låda på vinden.
Nu fick han nog komma fram ett tag och lufta på sig på mitt fönsterbräde.
Sen får han åka ner i en flyttlåda igen. 
Lilla Kanin.

I sinom tid.

Funderar en hel del på vad annat jag skall packa ner och vad som skall få 
gå vidare till någon annan. 
En del kanske skall sparas om killarna mina vill ha, 
eller för att jag inte kan bestämma mig,
 men mycket kommer också att få ett nytt hem.
Jag gillar ju ting, men hakar mig hemskt sällan fast vid dem.
Är det dags att låta dem gå vidare, ja då är det dags.

En del saker stannar. 
Som en liten självsydd kanin då…typ sådant.

Och skåpet som hängt med sedan jag flyttade hemifrån.
Jag tror bestämt att det skall hitta en ny plats, det med.

Och så har vi det här med färger.
Jag tänker liksom alltid i färger. Känner i färger.

Älskar alla jordnära nyanser och har lite svårt för starka färger.
Eller jo, om de är brutna och milda, pudriga och fina.
Men inte så där starka som mycket pigment.
Så har det alltid varit, och så kommer det att vara.
Det är så jag är.

Bara att kika in i min garderob säger redan hur det ligger till.

Murrigt, murrigt.

Och är man en sådan som jag så finns det inget bättre än höst.
För då är liksom allt vackert murrigt.
Skönt, mjukt, vänligt, snällt och murrigt.

Som varm choklad sådär. 

*

Visst är det sommar kvar än, 
men jag älskar att höra hösten viska tyst i den tunga vinden,
vemodigt ropa i gässens första plogar.
Känna den svaga doften av hösten i skogens mossa, 
smaka den i bärens sötma, i svamparnas strävhet.

Allt det vackra finns där.
I det murriga.


Och allt det här finns framför mig. Oss.


SJU ÅR...

Som de flesta räknat ut så har skolorna börjat denna vecka.
Små sju-åringar i trafiken. Dem skall vi alla akta lite extra. Helt klart! 

Kommer bara samtidigt på att jag också har en sjuåring.
Min blogg nämligen! 
Må vara att jag missade dess "födelsedag" med en månad men ändå.
Jag har en sjuåring, jag med….;)

Och det till ära tänkte jag om-publicera och kommentera mitt första inlägg.

Så här skrev jag då, 2008.

ETT FÖRSTA INLÄGG

Jag har gjort några stapplande försök som bloggare, kämpar för tillfället med lite tekniska problem för att få min rubrik att se ut som jag vill...Hmmm. 
(hahaha…fortfarande kan jag sucka över att få rubriken som jag vill…)

Men jag skall ge denhär formen av "dagboksskrivande" en chans :) Kanske mina ungar vid nåt tillfälle kan roa sig med att kolla vad mor har för tankar och åsikter...
Fast, jag är lite rädd för att de för höra mina åsikter i allafall.
(har inte längre speciellt stora förväntningar att sönerna läser bloggar, de har tusen andra sätt att vara online på, och om de läser så är det knappast en mamma-blogg…
Liksom HUR tänkte jag här?)*hih*

Under någon månad har jag roat mig med att segla omkring på en hel del bloggar, främst sådana med inriktning på lantlig inredning - och det finns så oerhört många fina, vackra och inspirerande bloggar. Visst är det roligt att kunna kika in i någon annans "liv" för en stund. Kommer någon att ha lust att kika in hos mig i min blogg, det vet jag inte, och det är inte egentligen det jag ens är ute efter. Kanske bara ett forum att få sätta mina tankar i ord - i en lite mera strukturerad form än privat dagboksskrivande brukar bli.
(Minns faktiskt hur jag helt av misstag ramlade in på mitt livs första blogg och tänkte att wow! det här vill jag också göra! Och sakta stapplade mig fram i det tekniska att få ihop en egen blogg. Och fortfarande tycker jag ju att det är roligt att skriva denna form av "dagbok". Och att få en liten inblick i andras liv.
Det är lika skoj än. Och fortfarande gör jag det för att det är roligt för mig själv, om någon annan hittat till mig och uppskattar det, så är jag bara glad. Fortfarande är det en sann glädje att krypa upp i soffhörnet med datorn i famnen och sätta igång att skriva.)

Det blir säkert en hel del bilder, får man hoppas. Jag gillar att fota både i min trädgård och inomhus. Kanske blir det bilder från någon resa, men mest skall det nog bli bilder och tankar från min vardag. Inget stort och världsomvändande alltså.
(Ja, jisses, då hade jag precis skaffat mig en kamera. Alltså en minikamera utan några som helst möjligheter att ändra inställning. En-knäppa-bild-och-inte-något-mer-kamera. Där i början visste jag inte ens att man kunde få bort den där neonröda datumstämpeln på fotot.Men det startade där.)

Det blir nog inte heller så mycket bilder på nyförvärv till hem eller trädgård...Jag har kommit till den situationen i mitt liv, då jag har det mesta jag behöver. Nu är det ju inte så att jag inte skulle GILLA att shoppa, men jag kan numera finna en verklig glädje i att gå omkring och bara se på alla vackra ting utan större habegär, och känna att jag inte behöver köpa det. 
(Ja, suck…här har väl inte så mycket hänt. Jag blir nog inte en shoppaholik hur jag än försöker. Är främst alldeles för lat och fattig till det. Men samma behov av att ha det fint ala mig omkring mig det har jag ju. Misstänker att det nog knappast försvinner någonstans någonsin…)

Sen FINNS det ju förstås sådant som bara ropar på att få flytta hem till mig - och sådant måste man hörsamma - och försöka hitta på en bra motivation varför. Oftast lyckas det ;)
(Ja, här har jag väl knappast ändrat mig. Stundvis är jag lyhörd för det som ropar, oftast dock numera mer lomhörd….;))

För att jag inte skall låta alltför präktig så måste jag erkänna att jag faktiskt köpt en ny kamera åt mig (kan vara litelite den också som inspirerat mig till att börja blogga). Det kommer säkert en hel del bilder vars kvalite är lite si och så. Jag fotar nämligen hellre än bra. Har inte det tålamod som man borde ha för att läsa igenom hela manualen och gärna ett par "allt om fotografering"-böcker också. Nå, vi får se hur det blir. Jag tutar och kör.
(Hahahaha…minns inte ens längre den kameran. För det blev ju en och två till och uppdateringar och nya objektiv och är väl inne på min tredje systemkamera nu. Och innan det ett par halvsystem-kameror. Så ingen skall komma och säga att det är billigt att börja blogga…hehehe! Men fortfarande har jag inte betat mig igenom en enda manual och fortfarande kör jag lite samma stil, att tuta och köra och så ser man hur det blir).

Visst har jag tidigare tänkt på det här med bloggandet också. Men så länge min äldre son fanns hemma, så var datorn oftast upptagen när jag hade tid...Han är nu i armén (hjälp! när blev han så gammal???) så det finns en liten chans att jag hinner fram till datorn först.
Måste erkänna att min yngsta börjat kasta lystna blickar på den, men tills vidare får han hålla sig. Mamma först! "Fniss!"
Ibland åtminstone:)

(NU blir jag nästan lite mörkrädd! Går utvecklingen verkligen så här snabbt framåt! Jag minns inte ALLS att vi faktiskt bara hade en enda dator i familjen då. En bordsdator som dessutom var gubbens jobbredskap. PÅ RIKTIGT??? Idag känns det nästan lite som att ha en hemtelefon och ingen skulle ha mobiler. Helt galet ju! 
Jag mindes inte alls att det var så här! Att vi alla faktiskt DELADE på en dator! Nu känns den tanken helt tokig! Att alla inte skulle ha en egen bärbar eller en padda känns ju nu bara - så, så gammaldags och främmande.Nu när jag läser det här så minns jag ju nog när jag köpte min första bärbara och den där känslan att kunna sitta ute i trädgården och skriva…).

Nu börjar åskan mullra runt knutarna, så det är bäst jag slutar
(Ja, här har det knappast mullrat alls denna svala sommar, men också det här att man skulle sluta skriva för att det åskar? Nu kanske man bara kopplar loss stöpseln men fortsätter wireless. Bara det! På sju år.)
Allt gott!

(så även nu…sju år senare!)
M.

När jag skrev mitt första blogginlägg så hade jag nog precis själv börjat använda smileys.Och det märks! 
Och på tal om det; lite statistik från idag:
- idag skickar man över sju MILJARDER textmeddande med "smileys". 
Bara att tänka den tanken. Det är fantastiskt. Denna utveckling.
Och för första gången i historien är kanske inte en utveckling en inveckling när det gäller hur man använder det, för hela tiden går vi ju mot mer och mer användarvänliga program och system. Underbart!)