nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ANNORLUNDA LILLA JUL...


...jag är nog väldigt lyckligt lottad. 
Hör till dem som lilla jul, och jul för den delen,
betytt att samlas, träffas, äta gott, ha det vackert omkring sig. 
Bara ha det liksom bäst.

Det blir lätt då att man inte ens reflekterar över att det kan vara annorlunda.
Eller jo, man vet ju att jul hos många inte är det gulliga, fina, stämningsfulla
som den kan vara.
Men att det skulle vara annorlunda hos en själv, det känns - främmande.

Också i år började det luta mot en traditionell lillajul.
Ljusstakar i fönstret och inhandlad lutfisk.

Satt och skissade på årets pepparkakshus-bak när telefonen plingade till att det 
kommit ett textmeddelande:

"Mamma, jag är på väg till sjukhuset för akut operation."

Lite senare plingade till i särbons telefon:

"Ladugården är utan ström, och allt kyls ner".

Han hoppar i bilen och gasar ut genom portarna. Och jag sitter orolig vid telefonen
och väntar på rapport från sjukhuset. Och kan liksom inte riktigt koncentrera mig på
pepparkakshus...eller lutfisk-kok...eller julkransar på dörren.

Det är inget allvarligt (till all tur) med grabben, men att veta att man har 
en unge (hur vuxen som helst, men ändå) på operationsbordet får all
lillajulsstämning att smälta bort som marssnö. 
Särbon kommer kanske tillbaka sen när orsaken till strömavbrottet klarnar.
När vet man inte...

Det börjar skymma utanför fönstren, och telefonen fortsätter sin tystnad.
Frosten har pudrat buskarna och gräset. 
Lillungen passar på att läsa till engelska-provet, när det nu ändå inte blir något
pepparkakshus-bak. Inte i dag.

Lutfisken ligger i sitt vatten och väntar.

Och ja, det är en annorlunda lilla jul i år.

Och radion spelar julmusik.


PYSSEL OCH STÖLDGODS...

...söndagskväll har det hunnit bli, ja.

Det har varit en hel del pysslande med dittan och dattan. Ganska skönt.
På fredag var jag, vi, på en kombinerad middag och teaterföreställning i min 
förra hemkommun. Det var himla skoj att träffa vänner som man 
inte sett på länge!

Och pjäsen, ja den var ruskigt underhållande!
Äldre grabbens goda kompis har skrivit, och uppträder i en
enmansshow: SKAMLÖST

Håll ögonen på den grabben - han är fenomenal!
På riktigt!


I övrigt då? 
Diskuterade under kvällen (den med middag och teater) om det här fenomenet
att när det väl blir veckoslut har man liksom gjort slut på alla ord.
Och fast VILJAN finns att träffa, bjuda hem huset fullt, av underbara
människor som man träffat under årens lopp, så finns liksom inte
tiden/orken/lusten...för när fredagen kommer vill man bara....vara.

Ett veckoslut utan inbokade program är ren lyx.
Hur, och när, har det blivit såhär?
Jag vet faktiskt inte, men det var intressant att höra att jag inte är ensam 
om att uppleva det så. 

För mig har insikten med att jag är en mer introvert person än extrovert då, betytt att 
jag i allt större grad förstått varför jag reagerar på vissa saker som jag gör.
Det har varit underbart befriande faktiskt.

Jag förstår nu att desto mer jag har möten, samtal, träffar under veckan, desto
mer stillhet, tystnad och ensamhet behöver jag på veckosluten för att uppnå 
balans i mig själv.

Det här veckoslutet har ändå varit ett socialt veckoslut.
Mött, träffat, umgåtts. 
Men också pysslat för mig själv.
Märkte här under veckan att mina kokosfett-jordnötter-kakor har en
strykande åtgång bland fåglarna.
Dags att göra en ny! Igen.

Funderade också på det här med julpynt.

Känns som om det skulle vara dags att lite tänka om i år, och
inte köra "så-som-alltid-innan".

Det har säkert att göra med det faktum att det liksom inte finns
några "barn" i år. Hur man än vill så kan man inte klämma
in två grabbar, 24 och 15 år i mysjul på samma sätt som när de
var mindre eller ja, små då.....;)

Samtidigt känns också det ganska befriande.
Att inte längre ha de där förväntningarna om hur en jul skall vara så låsta som
de kanske är när barn (små då) är involverade.

Även om vissa saker, när det gäller jul, hamnar nu in i en ny era, så
finns det det som bara måste finnas kvar...

...och det är väl att smyga ut i skogen och sno sig en liten lillajulsgran
från en dikesren - när ingen ser....;)

Hur har era jular ändrat? Och har de?

kram


KRISTALLEN DEN FINA...


...i ett blekt och rätt sällsynt novembersolsken tvättar jag mina kristall-lampor.
Det ligger en märklig förväntan i arbetet. 
Snart, snart tänds ljusen runt kristallerna och ett annorlunda sken tar över.

Det är ett stillsamt jobb. Att putsa kristaller.
Det droppar, sakta. Droppe efter droppe av damm från dagar
som varit ramlar ner på tidningar från igår.


Jag blir ibland andlöst betagen av skönhet så där mitt där i vardagen.
Städning är städning är städning....men mitt där finns ändå något vansinnigt vackert!
Hahaha...jo men så där kan det bli ibland! Det där herreminjeeså-tråkiga som man
bara liksom  m å s t e  ta itu med kan överraska. Och bjuda på något ändå.

Sådant gillar jag.


Eller som när jag nu på kvällen stod och rörde ihop en bolognese i köket.
När jag stod där och skivade morot och lök - och vitlök, såg jag ut över trädgården
som gått i vila, ut över havet, över molnen och solnedgången.

Och än en gång fick vardagens skönhet ett grepp om mig.

Det händer. 
Nu och då.


200 KM I TIMMEN...

...så fort lär skallen på en hackspett röra sig när den blir riktigt ivrig.
Fullt så fort går det ändå inte i mitt liv för tillfället, men nästan.
Känns lite som om jag ändå skulle lida av ett "post-traumatisk trauma" 
efter kontorsflytt och samarbetsförhandlingar och organisationsförändringar och 
nya arbetssätt som inte riktigt har hittat sin passform. 
Lite tom i rocken - och i hjärnan.

Men det går väl om? Jo, det gör det ju! Det gör det alltid.
Är bara mitt i det just nu. 

Satt häromdagen med kollegerna runt mötesbordet och hällde i oss lite wake-up-kaffe och 
konstaterade att....det bara är fem veckor till jul.

De flesta av oss såg ut som om någon berättat för oss att...ja, vad som helst som vi
aldrig trott på. På något sätt har hela kontorsflytten och invigningar och andra tillställningar
liksom stulit en hel månad av oss.
What?
Fem veckor till jul! 
P å  r i k t i g t ?

Nu hinner jag inte riktigt med!
Bäst att knappra på lite fortare.
Ta modell av hackspetten.

200 km i timmen eller så?



MIDDAG I SKYMNINGEN...



...så var det farsdag. Och middag. 
Och jag har fortfarande inte kommit ihåg att ringa elektrikern för
att koppla min lampa. Vanligtvis brukar jag klara av att koppla lampor själv, men 
eftersom jag samlat på mig både ett och annat som ändå kräver elektriker så kan han ju fixa det 
på samma gång? Isynnerhet som jag har tre meter i tak och höjder inte liksom är min grej.

Men tills jag kommer ihåg att ringa elektrikern (och bilservice för den delen) under
tillstymmelsen till arbetstid så äter vi middag i väldigt mysigt sken.
Så mysigt att jag emellanåt får upplysa mina gäster om vad det är de äter...


Gäller bara att komma ihåg att undvika att servera mat som kräver
att man till exempel skall bena en fisk.
För det lyckas inte i detta sken. Kör med filéer.
Om det serveras fisk, hos mig.

Och fisk har det blivit, och grönsaker.
Kom på att jag glömt att berätta hur min köttfria oktober gick.
Faktiskt var det riktigt intressant att "tvingas" tänka om, på nytt och helt 
annorlunda när inget kött ingick i menyerna.

Knepigast var faktiskt att äta "på stan" - i mitt fall luncherna.
Nu först inser jag hur smalt utbudet av vegetarisk kost är på de flesta 
lunchställen. Och jag hade ju ändå valt att också äta fisk under min köttfria månad. 
Men hade jag valt strikt vegetarisk föda hade jag nog stått besviken vid menyerna både 
en och två gånger. 





Efter en månad utan kött, ja.
Och nej, jag kastade mig inte över första bästa köttstycke med lysande ögon. 
Men inte tackar jag nej till en köttgryta med indiska smaker så där i
stearinljusens sken med gott rödvin till heller.

Temamånaden är över, men jag har hittat många nya vegetariska 
favoriter - dock inte på lunchställen då...



...men hemma i köket.
Och det är ju dit vintern driver oss.
När regnet dränker alla tankar på friluftsliv och mörkret tar 
över kvällarna. Då kan man ju alltid ställa sig vid grytorna och experimentera.
Det är sällan svårt att hitta frivilliga testkaniner om man 
lovar att kittla smaklökarna lite grann. 
Och tur är ju det!


För av god mat och gott vin är skymningsmiddagar gjorda.

Dem skall vi njuta av.


OKEJ...NOVEMBER...

...och stormen som inte kom. Men andra sorters stormar som kom istället. 
Och lugnet innan följande storm.

Vad talar jag om? Jo, det är så att vi har haft samarbetsförhandlingar på
jobbet. Och det är som att vara i en storm det också, på sätt och vis.
Eller som att invänta en storm. Man vet inte vad som är på kommande.
Om det ens är på kommande. Om stormen drabbar en.
Man går på spänn fast man inte vill, 
jo det kryper in i musklerna vid skulderbladen, rynkan mellan ögonbrynen
djupnar lite mer, man känner tröttheten bakom ögonlocken och ovissheten gnager
som ett par skor som aldrig passade.

Man tänker på alternativ och planerar både B och C och D.
Alla gör det, men för sig själv. Där inombords.

Man funderar på sin egen situation, naturligtvis, men lika väl oroar man sig för 
sina kolleger, sina vänner. Bakom varje siffra då ett företag sanerar finns en
människa och hens liv och öde.


Det griper om en som en alldeles för liten tröja. Det blir lite obekvämt under armarna och 
man vill liksom dra ner linningen hela tiden. Man vill inte vara i det man
hamnat i. Man vill byta tröja. Fort!

När förhandlingarna kommit till slut och vem som får stanna och vem som får
gå klarnat blir det lite som ett vakuum. För alla. Även för dem som stannar.
Den trånga-tröjan- känslan vill inte riktigt släppa.

Man läser på sociala medier kommentarer som: "När inget är nog" av någon som inte
kommer på jobb i morgon.
Och man känner hur tröjan blir än mer för liten.


Det är mer tungt än jag någonsin tänkt mig - även om jag inte berördes 
personligen (åtminstone denna omgång) så berörs jag in i själen för andras öde.

Det är bara så.

Det finns stormar av olika slag.
Och så har det hunnit bli november också, till råga på allt, liksom.....;)

Och lugnet innan följande storm då - ja då tänker jag ju på det här med julen.
Och DET är ju en ljuvlig storm det, då man har möjlighet att göra det till det man vill.

Jag gillar julen, det är bara så. Och jo den HAR lyckats krypa in i mitt medvetande.

Inte den där julen som prånglar på oss chokladkalendrar i september utan den där
som sakta och stilla kryper in i vårt sinne som en trygg och skön känsla.
Den där, där alla måsten och dumma traditioner som man egentligen
inte gillar är bortgallrade.

På något vis tänker jag att alla borde få rätten att göra just en sådan jul
de vill. Strunta i vad andra tycker och tänker.

Göra sin egen jul.

Skall vi lova det - åt oss själva - i år?

Vara lite ärliga.
Mot oss själva.
En självisk jul - får man tänka så?