...söndagskväll har det hunnit bli, ja.
Det har varit en hel del pysslande med dittan och dattan. Ganska skönt.
På fredag var jag, vi, på en kombinerad middag och teaterföreställning i min
förra hemkommun. Det var himla skoj att träffa vänner som man
inte sett på länge!
Och pjäsen, ja den var ruskigt underhållande!
Äldre grabbens goda kompis har skrivit, och uppträder i en
enmansshow: SKAMLÖST
Håll ögonen på den grabben - han är fenomenal!
På riktigt!
I övrigt då?
Diskuterade under kvällen (den med middag och teater) om det här fenomenet
att när det väl blir veckoslut har man liksom gjort slut på alla ord.
Och fast VILJAN finns att träffa, bjuda hem huset fullt, av underbara
människor som man träffat under årens lopp, så finns liksom inte
tiden/orken/lusten...för när fredagen kommer vill man bara....vara.
Ett veckoslut utan inbokade program är ren lyx.
Hur, och när, har det blivit såhär?
Jag vet faktiskt inte, men det var intressant att höra att jag inte är ensam
om att uppleva det så.
För mig har insikten med att jag är en mer introvert person än extrovert då, betytt att
jag i allt större grad förstått varför jag reagerar på vissa saker som jag gör.
Det har varit underbart befriande faktiskt.
Jag förstår nu att desto mer jag har möten, samtal, träffar under veckan, desto
mer stillhet, tystnad och ensamhet behöver jag på veckosluten för att uppnå
balans i mig själv.
Det här veckoslutet har ändå varit ett socialt veckoslut.
Mött, träffat, umgåtts.
Men också pysslat för mig själv.
Märkte här under veckan att mina kokosfett-jordnötter-kakor har en
strykande åtgång bland fåglarna.
Dags att göra en ny! Igen.
Funderade också på det här med julpynt.
Känns som om det skulle vara dags att lite tänka om i år, och
inte köra "så-som-alltid-innan".
Det har säkert att göra med det faktum att det liksom inte finns
några "barn" i år. Hur man än vill så kan man inte klämma
in två grabbar, 24 och 15 år i mysjul på samma sätt som när de
var mindre eller ja, små då.....;)
Samtidigt känns också det ganska befriande.
Att inte längre ha de där förväntningarna om hur en jul skall vara så låsta som
de kanske är när barn (små då) är involverade.
Även om vissa saker, när det gäller jul, hamnar nu in i en ny era, så
finns det det som bara måste finnas kvar...
...och det är väl att smyga ut i skogen och sno sig en liten lillajulsgran
från en dikesren - när ingen ser....;)
Hur har era jular ändrat? Och har de?
kram
2 kommentarer:
Där är fotot från din header, älskar det! Du har så fina foton och jag vill fråga vilken kamera du har men vet att det inte är kameran som gör allt...
Min dotter bor sedan åtta år i Australien och kommer bara hem under somrarna. Och visst har jularna blivit mer enkla och stillsamma.Jag tror också att stillhet och ro är en lyx idag. Jag arbetar på en skola, i en organisation med människor rycks man hela tiden ifrån något man ska göra. Se mig, bekräfta mig, hjälp mig osv gör att jag är väldigt nöjd med att komma hem och bara vara.
Hunden, katten och jag. Och så skypa med dottern!
Kramar
Cia
O ja - låter bekant!!! Jobbar också med mycket med människor omkring mig, och människors beteende som har ändrat, eller har man styrts till att ändra sitt beteende. Så skönt att komma hem där man, precis som du sade, bara får vara! Men om kameran. Jag har en Nikon D7000 och tre objektiv; en zoom 70-300 mm, ett fast 50 mm för den mörka tiden då den är rätt ljuskänslig, och blixt inte är riktigt min grej...;) och så ett macro som jag dammar av när insekterna vaknar därute. Med det känner jag att jag klarar mig. Visst, man kan ju ösa på hur mycket som helst, men känns bra såhär. Är ju ingen prylnissa precis men har prövat mig fram till den här mixen av objektiv och det funkar för mig :)
Kan inte hålla mer med dig - stillhet är en lyx! Kram, min vän!
Skicka en kommentar