SKALL JAG BLI OROLIG?

 I går morse var det nog säkert andra än jag som satte kaffet i vrångstrupen när nyheten om hur

Charly Salonius-Pasternak, ledande forskare vid Utrikespolitiska institutet uttalade sig i en intervju 

och där han kläckte följande mening: 

"Reservister borde förbinda sig vid att vara i sitt livs form, både fysiskt och psykiskt, 

från och med 2025. Hemma lönar det sig att ha mat, medicin och vatten i reserv".

(Läs om uttalandet här)

Nog för att jag känner och tycker att världsläget är lite svajigt på många plan, 

och visst finns det tecken som pekar på att tiderna kommer att bli, 

om inte mer oroliga, så mer osäkra i alla fall. Jag är inte naiv och 

efter att Ryssland anföll Ukraina så känns alla möjliga framtidsbilder mer 

möjliga än de var ännu för något år sedan. Och även om något inte ens skulle hända, 

så är det säkert klokt att utgå från en slags värsta scenarier. Ändå sätter sig ett sådant där

uttalande av en insatt som en knytnäve mot solar plexus. Under dagens lopp fick han medhåll 

av många förståsigpåare och i gårdagskvällens politiska diskussionpanel så 

sade vår försvarsminister Antti Häkkänen att Ryssland aldrig varit att lita på. 

Man hade kanske hoppats att det skulle ändrats under de senaste decennierna, men 

uppenbarligen inte. Det har de senaste åren visat. Och, vilket blir alltmer tydligt, 

kanske kommande år också. 

Har under höstens lopp läst ett par böcker som handlar om Finland från 1400-talet fram till

våra dagar och gång på gång har Ryssland visat sig vara en opålitlig partner. 

Egentligen - vad skulle ändra på det? 

Inte tror jag i dagens läge på att det skulle finnas något akut hot mot Finland just nu. 

Men kanske bra att inte vara blåögd? 

Isynnerhet som jag inte kan begripa att i en världsdel med 332 miljoner invånare

inte kan klämma fram bättre presidentkandidater än en 

fullständig galenpanna och en halvdöd herreman. 

Talar om kommande presidentvalet i USA. 

Och om det skulle vara så att galenpannan igen drar det längre strået...

...det är då det finns en risk att allt är möjligt. 

Galenpannor har fått förfärliga saker till stånd. 

Skulle inte vara första gången. Och knappast sista. 

*

På tal om galenpannor. 

Under helgen tittade jag på Netflix på en dokumentär som heter: 

Andra Världskriget - kampen vid fronten

Och ja, jag har sett otaliga dokumentärer om andra världskriget, 

jag har sett otaliga filmer om det, både sådana med Europa i fokus, sådana som 

berättat om kriget i Finland, och kriget mellan Japan och USA, men den här 

dokumentären berörde mig. Den är gjord så att gamla autentiska filmer

har restaurerats, färglagts, och lagts ihop till en mycket intressant

resa genom kriget. Med bra och tydliga förklaringar vad som ledde till vad och 

mycket tankeväckande intervjuer med personer som var med. 

Och filmerna, bilderna, de som var tagna där och då. 

De kryper under skinnet. 

Men på ett sätt som borde få alla att undra:

Hur kan man glömma och göra samma sak om igen? 

*

Det här blir nu ett lite långt inlägg, isynnerhet som jag skall försöka knyta 

ihop bilden med texten. Men det finns en koppling - tro mig. 

Mina föräldrar var ju unga då - under kriget - de träffades faktiskt 

då min pappa var på permission. Ofta har jag tänkt på hur det var att vara

en ung 20-åring under brinnande krig, vilket min mamma var. 

Pappa var lite äldre. 

När jag såg på dokumentären tänkte jag på dem. Och mindes dem. 

Skall den här generationen klara sig utan krig? 

Min mamma tyckte väl överlag om blommor och växter, men det som 

kom att bli hennes bravur när hon blev äldre var azaleor. 

De där besvärliga blomprimadonnorna som torkar i ett nafs, fäller alla sina blad, 

och tål inte för mycket, men absolut inte för lite vatten, 

och dessutom skall vattnet vara kalkfritt och det skall vara svalt men ljust 

i rummet där azalean behagar att kanske överleva

(ljust i norden under vintermånaderna - jo jag tackar) 

och tusen andra divalater som den växten

kan klämma till med. 

Men hon fick sina azaleor (i kruka alltså) att växa år för år. Och

blomma år efter år. De blev gigantiska! 

Och som med så många andra växter så blir 

en ny blomning året efter att man köpt blomman liksom mindre 

både i mängd och i storlek, men så mycket mer naturlig. 

Jag kan tycka att när man köper en azalea i full blom är det som att

bära hem en oätbar gräddtårta. Det är bara rosa eller vitt eller rött fluff, 

medan själva växten och dess naturliga växtsätt göms där under vispet. 

Jag tyckte alltid min mammas, nästan trädlika, azaleor var så mycket finare. 

Med en blomning som kändes rätt i förhållandet till växten. 

Nu har jag på gång mitt första azaleaförsök. 

För ett år sedan fick jag av grannen en azalea som tack för en liten tjänst och

den planterade jag direkt om i en större keramikkruka. 

Under vårvintern torkade dessvärre en del av plantan bort (överraskande...) 

men det som överlevde fick åka till stugan där jag grävde ner den, 

med kruka å allt, i rabatten. Fyllde på mullen i krukan med barr och kottar - 

azalean gillar ju sur jord och där fick den stå tills jag på senhösten

konkade hem den igen och har den nu i vårt svala sovrumsfönster. 

Och vet ni, där är knoppar på gång! 

Kanske jag får se min azalea blomma så där "naturligt" ännu i vår?! 

Och minnas min mamma. Henne och alla hennes jämnåriga

som hade så tuffa ungdomsår. Och hoppas att det inte upprepas. 

Inte i nära framtid och inte någonsin. 

Kanske är jag trots allt naiv om jag hoppas det? 

EN PROMENAD PÅ ASPLÖVSBÄDD OCH FILMTIPS

 Mitt arbete är sådant att om ett par veckor startar en rusch som pågår till halva januari. 

Arbetsuppgifterna har dessvärre inget att göra med julen, det bara råkar sammanfalla. 

Känner mig väldigt privilegierad som till viss mån kan rucka på mina arbetstider. 

Lite med devisen "gör när du vill, bara det blir gjort i tid". 

I de allra flesta fall jobbar jag helt vanliga 8-16 dagar, för det passar mig som gillar

rutiner, men ibland kan det hända att jag ruckar på mina tider och hur mycket jag jobbar

vilka dagar. I veckan valde jag att lite rubba på när jag jobbade.

Orsaken till det var att jag ville närvara på flera webinar 

(jo, de lever kvar efter corona-åren, tack och lov!) 

och då blev det mer jobb vissa dagar så jag valde att ha en ledig förmiddag

istället och ge mig själv en skogspromenad en alldeles vanlig vardags-dag. 

Jag vet också att det är veckor med mycket arbete på kommande så bara det 

att hinna ut en vardag i dagsljus känns härligt lyxigt! 

Nåväl. Det är skönt att gå längs i övrigt mycket populära naturstigar, 

en småmulen torsdagsförmiddag när det inte är så många andra på stigarna.

Det blir liksom mer av en naturupplevelse med mindre mängd andra, 

än vad det blir en solig och varm söndagseftermiddag när "alla" är där. 

Nu mötte jag bara en manlig konditions-pensionär. Ni vet de där som stavar sig fram

med gångstavarna med en sådan frenesi att man gärna håller rejält till höger

för att inte stavarnas piggar skall genomborra tårna på en om man kommer för nära. 

Diskbordspsykologen i mig misstänker att de personer kanske har något inom sig som måste

ut via de ilskna stegen och den nästan aggressiva framfarten. 

Å andra sidan bygger han nog upp en bättre kondis än vad jag gör med min makliga,

lite drömska promenad som jag brukar kalla "lufta kameran promenad". 

Men det såg nog inte speciellt njutningsfullt ut, hans framfart. 

Men vad vet jag? Egentligen. 

På håll hörde jag hur någon rastade sin hund i hundrastgården. 

Men såg varken hund eller ägare.

 Lade också märke till en cyklist som frenetiskt trampade fram

längs en annan stig, han såg mer ut att vara sen får ett 

möte än att han skulle cyklat i det tempot för att bygga upp sin kondis. 

Det var de jag mötte i skogen, i övrigt var jag ensam.

Oj nej, höll på att glömma det bästa! 

Jag träffade ännu på en som var ute med sina hundar. En jovialisk man som sakta 

kom vandrande med sina redan något ålderstigna cockerspanielar. 

Alla tre såg lite luggslitna ut, på ett sådant där skönt avslappat och fryntligt sätt. 

Han fick mig att tänka på en underbar film som jag såg för ett tag sedan: 

"Tryffeljägarna från Piemonte". 

Gräv fram den på någon plattform. Duka fram lite prima ost, några salta kex och 

häll upp ett glas gott vin. Eller en kopp te om du föredrar det. 

Tänd en brasa - om du har - annars duger levande ljus som substitut

alldeles utmärkt och njut av en härlig filmstund. 

Och ha ett riktigt skönt veckoslut, ni alla därute i stugorna! 

SNART HAR SOMMARN BLOMMAT UT

Jodå, jag vet det är bara första augusti och en hel sommarmånad kvar ännu.

Men jag undrar om inte den här sommaren kommer för mig att placera sig

i den högen av somrar som bara svischade förbi, snabbt som attan. 

Och det utan någon egentlig orsak. Har inte gjort något speciellt alls - 

kanske det är just det som är orsaken att det känts att det går så fort. 

Det kan låta lite motstridigt, men det är ju ofta så att om man är på

en resa, må vara hur kort som helst, så känns det som om man varit längre tid

borta än man de facto varit. Så eftersom min sommar bara varit en bara-vara-sommar

så förklarar det hur jag tycker att den gått så fort. 

Har inte haft något som brutit vardagen. 

Förstå mig rätt, jag har njutit enormt av min bara-vara-sommar. 

Framför allt för att jag återfått min förmåga att läsa, läsa, läsa. 

Var det min utmatning för något år sedan eller den ljuva övergångsåldern som

ställde till det för mig men först denna sommar känner jag att jag igen kan

njuta av läsande så som jag gjorde förr. 

Och det till ära så tänkte jag tipsa om en bok som jag gillade.

Karin Collins bok om livet i (sommarstaden)Hangö sommaren innan vinterkriget

bryter ut. Boken tar oss via olika personöden från tvivlet på att det är ett krig på 

kommande till verkligheten då kriget blev ett faktum. 

Mycket läsvärd är hennes bok.

"Snart har sommarn blommat ut" heter den. 

*

Det har också blivit betydligt mer soffhäng framför streamingtjänster än det

brukar för mig. Just nu tuggar jag mig igenom en tysk serie i fyra säsonger, Babylon Berlin. 

Också den utspelar sig under samma tidsålder, innan andra världskriget. 

I sommar kom säsong 4 ut. Har nog tidigare börjat se på serien, men just då tyckte 

jag att den var ganska våldsam - vilket den alltså fortfarande är - men ibland märker jag

att jag "klarar av" våld på film bättre än ibland. 

Serien skildrar som sagt tiden mellan världskrigen och nazismens vaknande i Tyskland, 

vilket har lett till att jag känner att jag vill veta mer om vad som ledde till vad. 

För att förstå vad som händer i vår tid. 

För något omskakande är på gångs, det är helt klart. 

Men vad som än pågår i den stora världen så är det ju så att man lever sitt

liv i det lilla utrymme man har omkring sig. 

Och i den lilla världen har det blivit betydligt mindre, både i mängd och storlek, 

dahlior och andra sommarblommor i min trädgård. Kanske det är den långvariga 

värmen som saknats. Trädgården där vid havet är av det mer utsatta slaget. 

Det mesta av alla de mångåriga växterna har vuxit till sig fint, det är de

mer känsliga sommarblommorna - och tomaterna - som tyckt att det varit lite 

väl kyliga vindar och alldeles för lite regn denna sommar. 

Den som snart har blommat ut.