En tid har jag haft lite, som man skulle kunna uttrycka det, utmaningar med
min rygg. Fortfarande är inte den som det skall vara när det är som bäst,
men har med hjälp av både mediciner (som äntligen funkar) och fysioterapi och
yoga börjat klara av att ta mig ut i naturen.
Konditionen är så eländig som den aldrig ha varit,
men den skall väl gå att bygga upp.
Hoppas jag.
Än är mina vandringar synnerligen korta så lite babysteps om man säger så.
Och när det är så här och en längtar ut i naturen så kan man bara vara otroligt glad
och tacksam för alla möjliga steamingtjänster som sänder natur och det live.
Som älgvandringen. Och trandansen som jag nämt om.
Nu finns det ytterligare en livestream som man kan följa och det är bland annat
en lappugglas häckning och en fiskgjuses.
De hittar man
(klicketiklick)
För en naturintresserad filur med lite utmaningar att för tillfället i alla fall
ta sig ut till skog och mark på några som helst längre turer så är de här guld.
Naturupplevelser som känns äkta från soffhörnet liksom.
Och nu tänker jag inte på de där otroligt dyra produktionerna som man kan
se på TV i bästa sändningstid utan de som är gjorda med lite mindre budjet och
som känns äkta. Förmodligen är också de där till topp slipade naturdokumenten också
äkta, menar inte det, men när det blir så otroligt slipat och snyggt så tappar det lite av
någon slags vardagsäkthet. Det blir liksom för perfekt. Och då lite ointressant.
Samma kan jag känna för youtubare som filmar från sina turer i naturen, men
som blir så där "amerikakäcka" och känns främmande för mig. Det är inte så
jag upplever naturen, och inte ens så jag vill se den via en skärm.
Jag vill se den så som om jag själv vore där.
Och en som lyckades med det är Ali Leiniö. Under kanske dryga tio års tid har
han på sin YouTube-kanal tagit oss ut i den finska ödemarken och
på vandringar i våra nationalparker. Jag upptäckte honom under coronapandemin
när jag sökte efter ställen att besöka. Och fastnade, som miljoner andra, i hans
avskalade men sympatiska sätt att beskriva sina vandringar.
Han var en man som nog inte haft det helt färdigt dukat alltid i sitt liv, men
som hittade sin ro och sin själs plats ute i naturen och delade med sig av det
på ett otroligt fint sätt. Som om man var med honom på hans vandringar.
Var, skrev jag, för igår läste jag nyheten om att han dött under en av sina
skidvandringar i ödemarksområden i den Lapska armen. Förmodligen hade
han fått en sjukdomsattack och inte hunnit eller kunnat sända ett bud om hjälp.
Och även om han hade lyckats med det så är det vildmark "på riktigt" så hjälp
är inte lätt att få. Och inte snabbt heller.
Kände ju inte honom annat än genom hans video-vandringar, men jag blev
berörd och sorgsen över hans öde. Å andra sidan, han kanske fick dö på en
plats som var honom kärast. Ute i vildmarken.
Lägger länken till hans YouTube-kanal
(klicketiklick)
om någon vill se hans videor och känna på hur det är att vandra i ödemarkerna,
tillsammans med en lugn, sympatisk och förmodligen lite introvert finne.
(finns ofta textning på engelska)
Det är minst lika avstressande som att se på älgvandringen eller
själv gå en sväng ut i naturen.
Nu skall jag se på den sista av hans videor.
Frid över hans minne!
Kram från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar