NY PRESIDENT OCH KAOS I LIGHTROOM

 Efter tolv år av president Sauli Niinistö blev det dags att byta ut honom. Hade man frågat

det finska folket så hade han säkert kunnat sitta ett sex-års mandat till, men lagen här i vårt

avlånga land är sådan att man bara kan sitta två perioder á sex år och sedan är det läge att ge

stafettpinnen vidare. Vi hade två bra kandidater till andra omgången, och ett historiskt jämnt val. 

Skulle inte den ena, Pekka Haavisto, hört till en sexuell minoritet så skulle han förmodligen 

tagit hem jobbet som president. Nu skiljde det knappa hundratusen röster mellan kandidaterna och 

när man ser hur folket har röstat så är det främst i "bibelbältet" i Österbotten (som av religiösa skäl har 

svårt för homosexualitet) och i vissa delar av den konservativa landsbygden (som av just konservativa

tankar har svårt att rösta på en homosexuell) som rösterna delat på sig.  

Det är tragiskt att det fortfarande 2024 är så. 

Det kanske inte var just den enda orsaken, kanske också det att han hör till de gröna 

som får en del att se rött. 

Kanske är de färgblinda??? Heh...

Nå, oberoende så fick vi nu en president från högersidan, 

Alexander Stubb, och även om han inte var mitt val, 

så kommer jag nog att sova gott även med honom som kapten på skutan Finland. 

Både Haavisto och Stubb är liberala, kunniga politiker, så inte så stor skillnad

för Finland vem som hade blivit vald av de två. 

Stubb är bara mer impulsiv medan jag personligen i en rätt så turbulent

världssituation hade önskat att få en mer eftertänksam ledare. 

*

Större turbulens i mitt själsliv skapade dock Lightroom. 

Lightroom som är hemmet för alla mina bilder. Och som jag är lite väl slapphänt med

att backup:a. Eller jag gör det, men rätt sällan. Och nu hände det som jag vet att många

säger att kommer att hända. Inte OM det kommer att hända utan NÄR. 

Skulle göra en uppdatering i programmet och brydde mig inte om att ladda ner en

sista backup innan uppdateringen för det tar sådan plats på hårdskivan. 

(visste ju att jag hade sparat en backup för inte sååå länge sedan). 

Men så skulle jag då öppna Lightroom på nytt efter uppdateringen och...

...det visade sig att min senaste backup var "trasig". Gick inte att reparera. 

Så eftersom jag ändå på det sättet är lite noggrann så att jag alltid har de två senaste backup:na 

sparade så blev jag tvungen att ladda upp den föregående. Och den var från.....

.....sjätte december i fjol.

Med andra ord var alla mina bilder från över två månader puts väck. 

En del har jag sparat på andra filer i min dator, men de flesta är gone. 

Borta. Försvunna. 

Till all tur hade jag nu inte fotat något alldeles fantastiskt och oersättligt. 

Inga resor, inga once-in-your-lifetime-bilder, inga bröllop eller annat som är

lite utmanande att ta om. 

(och då jag fotar åt andra så sparar jag också originalen direkt på extern hårdskiva, 

nu var det bara mina privata just-for-fun bilder som försvann). 

Så ingen katastrof direkt, mest bara att det harmar.

Och en bra påminnelse att sådant här sker. 

Som sagt inte om utan när. 

Nu var det min tur. 

Och ja - jag har nu uppdaterat hur ofta jag skall säkerhetskopiera. 

EN KRYDDA AV EXTRA SYRE

Det var precis vad jag behövde, och tillbringade min lediga förmiddag med att i sakta mak vandra längs stränderna på Drumsö, en ö i Helsingfors. Har några platser jag gärna tar och luftar min kamera på, och samtidigt får själen den där behövliga vilan av att bli matad med lite öppna landskap och den där extra kryddan av syre som jag inbillar mig att finns just vid havet. 

Och när det är sådär nästan tio grader kallt. 

Inte för kallt, men friskt. Och syrerikt. 

Synd att det skall slå om nu i väderleken och bli flera plusgrader och regn. Är ingen stor vän av vinter, men när det nu en gång är så att med stor sannolikhet blir vinter på dessa breddgrader varje år så kunde det åtminstone kunna vara finvinter. Fulvinter med slask och regn och brunfärgad sörja på vägarna och ishalka lite här och där, och nakna svarta grenar är smått jobbigt!

 

Nåväl, gäller att njuta av det vackra så länge det håller i sig. 

Och att njuta av adventstiden! Den kommer lika säkert som vintern. Var idag med min äldre son på en julmarknad här i närheten. Inte för att vi egentligen tänkte shoppa nåt (otacksamma besökare, jag vet) men för att snusa på stämningen. Jag hade visserligen tagit kameran, med men i stressen att hitta en liten parkeringslucka där jag kunde klämma in min bil så glömde jag bort den - så inga marknadsbilder i år. 

Julmarknaden ordnas på skolområdet där jag i tiderna tagit min trädgårdsmästarexamen. Det är riktigt rätt plats att ordna en julmarknad på, tycker jag. Så de som har sina bopålar i huvudstadsregionen så besök Överby julmarknad på Margareteberg i Esbo. Öppet också i morgon 17.12.2023

Jaha, nu börjar det bli mörkt därute och min mage som inte fått så himla mycket att ta tag i under dagen börjar protestera och kräver att jag gör något åt den saken. Skall bre mig ett par smörgåsar, tända ljusen och krypa upp i det där slitna soffhörnet och klicka fram något julmatprogram, tror jag. 

Har lite skissat på årets julbord, vad som får vara med och vad som skall bort och vad som kanske kommer istället. Blir nog på sitt sätt ganska traditionellt, men tänker framför allt att man kunde slå ihop vissa grejer så det blir en egen liten förrätt. Få se vad jag kommer på. 

Ha en skön tredje advent! 

FEBRUARIRASTLÖS

Det händer nästan varje år. Jag blir så där februarirastlös som är en alldeles

egen form av rastlöshet. Den är pepprad med tröttnad på vinter och saltad med

vårens ljuva längtan. Försöker minnas om det alltid varit så här. Kände jag så här

sedan som barn, eller ungdom? Kanske det inte var så tydligt då, men minns nog

starkt att den stunden när smältvattnet börjar rinna längs vägarna. 

Det har alltid fått starka känslor i darrning inom mig. 

Men rastlösheten. 

Den väcks till liv av ljuset som återkommer. 

Den sprider sig till mitt trädgårds-jag, men också till mitt

roadtrip-jag. Får alltid en sådan längtan att bara ge sig iväg - någonstans. 

Gärna utan väldigt mycket inplanerat. En ram kanske, men

där själva motivet på tavlan skapas längs resans gång. 

Nu är en plan gjord. Det lättar lite på längtan att få ge sig

iväg någonstans. Till och med ett preliminärt datum inprickat. 

Så det har jag roat mig med denna februarisöndag. 

Nu är rastlösheten kanske stillad - för stunden. 

 

ESBOVIKENS NATURSKYDDSOMRÅDE

Har en tid redan haft lite strul med ryggen, och är det inte den så är det

foten. Måntro man börjar få de där första ålderskrämporna? 

Nå, hur som helst så har jag börjat kolla in sådana där lite kortare 

naturstigar då tiden eller fysiken sätter stop för längre promenader. 

Ett stycke från där jag bor, så jag hamnar tyvärr ta bilen hit, ligger 

Esbovikens naturskyddsområde. Ett litet område, någon hade skrivit att

det är Finlands minsta men mest sympatiska naturskyddsområde, och 

det är lite så den kändes denna nästan vårliga februaridag när jag 

tog mig dit för att kolla in stället. 

Till en början - om man början från parkeringen att gå medsols - så går man

längs en stig med en ko/fårhage på vänster sida. 

Hagen gränsar till en vassvik, Kallviksundet. 

Naturskyddsområdet ligger mellan två åar, Esbo å och Gumböleån. 

Själva naturstigen är inte lång, en dryg kilometer bara, och lätt att gå. 

Passar bra för barn - och krampa tanter...heh! 

Nu var stigen isig och hal och ojämn, trots mina vinterdäck-dojor fick jag 

hålla tungan rätt i mun för att hållas upprätt, men kan föreställa mig hur vackert 

det kommer att vara i denna lundmiljö när vårens sippor börjar slå ut. 

Tror att det kommer att finnas mängder av dem här. 

Vid stigen finns en bänk som man kan sätta sig ner vid och ta en kaffepaus, 

och är man fågelintresserad så kan man klättra upp i ett fågeltorn som där

också finns. Havsviken är säkert välbesökt av fåglar, men de får man nog mest 

syn på under våren, för vassen breder ut sig både brett och långt. 

När man fortsätter stigen fram så kommer man till Gumböleån eller Mankån, båda

namnen används för samma å. En liten sympatisk å som denna vinterdag

sakta flöt fram, nästan öppen. 

Hade nästan förväntat mig höra någon gräsands kännspaka kvaakkvaakkvaakkvaaaaak! 

men icke, diverse mesar vimsade ändå tjattrande omkring och verkade nyfiken på 

mig - kanske någon annan vandrare brukar ha lite gott med sig? 

De betedde sig lite så. Såg ändå ingen fågelmatning någonstans. 

En ensam hackspett pysslade på med matsökande i en av de 

stora alarna som växer längs hela stigen. 

På håll hördes trafiken från Ring III, men i det stora hela var den korta turen 

precis lagom för att koppla bort sig från vardagen och insupa lite

natur. Mötte en joggare, som likt en långbent älgkalv inte verkade ha några

som helst besvär med halka och ojämnt underlag. 

Själv saknade jag nästan lite mitt enbensstativ - inte för fotandets skull utan 

för att det hade varit helt okej med lite stöd där det var som halast. 

Skall komma ihåg att ta med det nästa gång om det fortfarande är lika halt. 

För en andra gång blir det helt klart. Ser fram emot att möta våren här. 

De första flyttfåglarna och den första skira grönskan i lunden. 

Hit återkommer jag.

PÅ JULMARKNAD FRÅN BRUK TILL BRUK

Jag har ett stort gap i min julmarknadserfarenhet pga mitt tidigare jobb. 

Under åren i blombutiken var det så stressigt dessa veckor innan jul att jul-

marknader och julkonserter var lite sådant som jag insåg att jag får gå på när jag

blir pensionär. Eller byter jobb. 

Nå, det blev ju det senare, men inte för att min iver att gå på julmarknader

ökat speciellt mycket trots det. Och jag vet egentligen inte varför. 

För det är ju trevligt att besöka julmarknader. 

Min kompis och jag styrde denna gång till Mathildedal bruk knappa två timmar 

från Helsingfors västerut. 

Har besökt (läs kört igenom) det gamla bruket under somrarna nu och då. 

Men en gammal bruksmiljö kan väl inte bli en bättre fond för julmarknad! 

Lämpligt inför helgen hade det snöat lite snö så det utlovades lite ljus 

även på marknivå. Inte bara novemberbrun jord. 

Och visst är bruksmiljöerna alltid fina, men när man ordnar en 

julmarknad så kunde man ju ta och satsa lite. Det där pyttelilla

till för att få det riktigt fin. Lite mer ljus-slingor. De är ju ändå av LED så

tar inte ens så mycket ström. Och även om de flesta ser lite besvär för

att få sina försäljningsstånd fina och lockande, så finns där tyvärr en 

eller annan försäljare som inte alls anammat det här med estetik och 

drar ner på julstämningen så det gör ont i julnerven hos en estetiker. 

Av förståeliga skäl har jag inte riktat min kamera mot de försäljarna som 

lägger fram sina försäljningsgrejs i plastlådor (!). Lådorna är förvisso helt klart 

praktiska att transportera något i, men jag skulle aldrig någonsin köpa

något alls av en försäljare som inte ens försöker få det vackert och passande

i marknadens tema. 

Jag kan bli helknasig också över dammsugspåseförsäljare på 

höstiga skördemarknader. 

Ugh! Jag har talat! 

Däremot vill jag lyfta fram en synnerligen skicklig kransbinderska. 

Jag har ju själv, som sagt, någon liten erfarenhet att binda kransar och

brukar ibland binda mina egna kransar, men i år har det inte blivit av. 

Så när jag fick syn på dessa kransar slog jag till. 

Blev och talade med binderskan och hon berättade att hon numera är

pensionär, efter 40 år i blombutiks/trädgårdsbranschen, men drygar ut kassan 

med kransar till jul. 

Och fina kransar hade hon! 

Det var först när jag kom hem som jag märkte att de här kransarna

inte var bundna på en halmstomme, vilket är vanligt för att få

den jämnt runda och fylliga. De här var ett fantastiskt

hantverk! Men så fanns där ju också tiotals år av erfarenhet bakom. 

Imponerande av den lilla tanten med rullator. 

Hatten av och djup bugning för hantverket som syns

bäst när man vänder på kransen och kollar baksidan.

Det är där yrkeskunskap och -stolthet syns. 

Sedan blev det att ta sig till följande bruk, Fiskars bruk. 

Eftersom jag är smått förtjust att välja småvägar istället för att ta

den snabbaste versionen, så blev det att vi körde

längs smala och ställvis rejält hala vägar från Mathildedal till

Fiskars. Förmodligen var vägen vi valde på sina ställen en

gammal vägsträckning som kurvade genom odlingslandskap

och skog från det ena bruket till det andra. 

Skall lägga vägen på minnet, för där kan finnas fina foto-ställen

framåt våren när de gamla knotiga alléträden som fanns kvar här och 

där börjar sin lövsprickning. Och när hagarna fylls av betande djur. 

Men julmarknader var det ju nu det skulle handla om! 

Längtan till våren tar vi senare! 

Jämfört med Mathildedals julmarknad så hade Fiskars lite mer

matnyttigt, om man säger så. Med tyngdpunkt på  m a t . Och så fanns "min" ostleverantör där.

Mannen som säljer den godaste parmesanosten jag någonsin

smakat på. Och jag har minsann ätit parmesan i mina dar...

Men även här i Fiskars var min kompis och jag rörande eniga över att det kunde ha

varit lite mer belysning, alltså julljus, i omgivningen. En liten ljusslinga

runt försäljningsbordet räcker inte riktigt till att hålla mörkret på håll. 

Men summasummarum; hem kom jag med ostar och

getmjölksbakade bullar, starkaste chilivitlöken till grabbarna mina, 

sockor till gubben (de har en liten färgdefekt, så en stund kanske

han tror att jag faktiskt stickat dem själv...) Heh. 

Men lite var vi inne och snusade på tanken att åka till 

Köpenhamn på julmarknad nästa år. Där har jag en gång varit och 

det var stort, det var ljust och det var meget godt! 

Nu tror jag att jag måste gå och tulla på den där ena osten.

Bara en alldeles liten, liten bit. 

HÄNT I VECKAN

Alltså det här levernet här på stugan har en tendens att bli

rätt händelselöst - fast på ett skönt sätt. 

Innan corona-tiden så hände det ju en hel del mer i vardagen, 

och då var stunderna här på stugan rena rama retreaten för själen.

Corona-åren gjorde ju att vardagen milt sagt lugnade ner sig vad 

utfärder och resor beträffade så det som då innan var 

en tillflyktsort till tystnad och lugn har nu, för mig, blivit

det nya normala. Och jag klagar inte! 

Inne på min sjunde vecka här på stugan nu. Inte helt

nonstop, det har inte varit möjligt, men med enbart några få

avstickare hem till stan. 

Det har fungerat finfint att distansjobba från den nya lilla stugan

som också fungerar som gäststuga. 

På fredagen fick den ett gröntak i form av en matta av Sedum-växter. 

Så himla nöjd!

Igår blev det att slänga sig i bilen och åka på en liten utfärd. Fick både gubbe

och lillunge medlurade. Åkte för att se en sommarteater i östra Nyland. 

Eftersom vi startade rätt tidigt på morgonen och hade ett antal stopp på vägen 

var vi rejält hungriga när vi kom till Lovisa. 

Passade på att fylla våra magar nere vid Lovisa hamn på en av de pittoreska 

restaurangerna i de gamla saltbodarna. Numera är Lovisa hamn bara

en hamn för fritidsbåtar, men i tiderna så importerades bland annat nästan en 

femtedel av hela Finlands saltbehov via denna hamn, och via dessa bodar. 

När staden grundades hette den egentligen först Degerby, men när svenska

kungen Adolf Fredrik år 1752 besökte staden med sin hustru Lovisa Ulrika

ändrades staden till Lovisa. 

*

Som kuriosa: Mina föräldrar gifte sig i Lovisa kyrka - på Lovisas namnsdag

- som också var min mammas födelsedag, 25.8

Och min pappa - ja han var född i Lovisa han. 

Mycket Lovisa på en gång alltså. 

Mätta och belåtna rattade vi sedan bilen mot sommarteatern 

Lurens en kvart utanför Lovisa. 

Lurens sommarteater ligger belägen vid en gammal gård där det 

ursprungligen bott släkten Luhr. Och eftersom man på den gamla tiden

sade att man gick till Luhrs när man besökte familjen och så fick

gården namnen Lurens. 

Men till pjäsen. En helt fantastisk tolkning av Aleksis Kivis

Sju Bröder. Klassikernas klassiker. Bland de första romaner som utkom på finska!

Året var 1870. 

Men denna amatörteaters tolkning var helt makalös. 

Tyvärr var det sista föreställningen så lite sent att tipsa om det, men 

helt galet bra var den. När man gör Sju Bröder till en rock-

musikal, hämtar den till (delvis) nutid och översätter 

finska låtskrivares låtar till att passa in i pjäsens kontext

då blir det som en skrev i sin recension - bara guld! 

Vi talar om punkband, rocklåtar, finsk hiphop. 

Och en underbar ironisk humor. 

Helt strålande! 

Och skådisarna var helt enkelt suveräna! 

*

Den finska språket som romanspråk är synnerligen ungt. 

Sju Bröder av Aleksis Kivi var som sagt en av de första romanerna

skrivna på finska. Innan det skrevs nog romaner i Finland också - men på svenska. 

Trots att finska språket är så ungt är det ett nöje att läsa skönlitteratur

på finska.  Språket är så mycket mer nyanserat än tex mitt eget 

modersmål svenska. Svenskan har av historiska skäl naturligtvis en längre historia. 

Har för mig att den första svenska romanen utkom på 1600-talet, även om

det nog inte heller i Sverige blev så vanligt med romaner förrän på 1830-talet.

(Korrigera mig om jag minns fel).

 

EN LITEN UTFÄRD MED MINA KRÅKOR

Då det för dryga tjugo och trettio år sedan stod klart att jag kommer att vara morsa till ett par grabbar, med nio års mellanrum, så var det kanske så att jag (väldans fördomsfullt?) tänkte att jag liksom inte kommer på samma sätt att chilla med mina vuxna pojkar som jag tänkte att jag skulle göra om jag hade fått en dotter/döttrar. Egentligen var det där nog bara en tanke som kom och gick för faktum är att jag på något sätt alltid varit väldigt glad att vara en pojk-mamma. Men tänkte ibland att jag kanske inte får de där "vuxen-grejerna" som jag hade med min egen mamma. Utfärder och resor, tumistid, sådant. 

På något plan tänkte jag (igen uppenbarligen väldans fördomsfullt...) att de där vuxna grejerna blir nåt mer mellan pappan och boysen. Eller så alla vi. Att jag på något sätt skulle bli i "skymundan" när grabbarna vuxnar till sig. Tji, fick jag för mina fördomar och underliga funderingar som jag hade då! 

Har under ungarnas vuxna år varit skoj att märka hur det utkristalliserats gemensamma grejer med den ena och den andra grabben. Med den äldre delar jag intresset för teknologi och matlagning, med den yngre kärleken till hantverk och round-trippar. Det är klart att de har sina motsvarande med sin far, den äldre intresset för historia och den yngre likaledes. Jag är visst intresserad av historia jag med, men jag läser den hellre än går på guidningar och sådant - så det får far i familjen gärna ta över....heh. 

Tänk att jag liksom inte såg det komma när de var små och ungdomar. Att det skulle bildas nya vuxenband mellan mig och mina vuxna grabbar. Kan bara vara fånigt tacksam för det. 

Hur som helst så kom min kråkor och jag på att göra en liten utfärd till ett bruk en dryg timme från där vi bor. Bara för att köpa en fantastiskt god pecorino-ost som säljs bara här. Hade köpt den på en julmarknad och både jag och den äldre grabben blev helt lyriska över den. Lillungen med det nyväckta matintresset hakade gärna med på utfärden och vi hade en så fin dag tillsammans. Jag och mina vuxna knoddar.

Mat-prat, fniss och skratt och ostsmakande och nybryggt kaffe och vacker bruksmiljö, snålblåst och nästan förfrusna öron för vi trodde alla att nu är det VÅR, inte vinter och gå arm-i-arm med mina boys och skutta mellan pölar av smältvatten och ingen av oss var försedd med speciellt rätta skodon.

Första gången jag minns att jag besökte Fiskars bruk var den där äldre - han till vänster i bild - så där knappt meterhög och satt i en sittvagn och jag minns den där bron - och att det var vår och löven höll på att spricka ut. 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och då tänkte jag nog inte ens att man kunde föreställa sig livet trettio år fram i tiden. Men för att vara ärlig - shit, vad fort den tiden gått! Just var de ju små, dessa mina kråkor. 

 

FINNO FÅGELBASSÄNGER

"I begynnelsen fanns en å, en vik och en köping..."

Så börjar berättelsen om Finno fågelbassängerna. Köpingen var Esbo, viken Finnoviken och ån Finnå. Så småningom blev Esbo en växande stad och staden behövde ett vattenreningsverk som placerades intill Finnoviken som upplevdes som ett område som man ändå inte kunde använda till något annat. Som en följd av grävningarna uppstod bassänger som till en början användes som vattenfiltrering, numera bara som buffert vid kraftiga regn. I ett senare skede började man också hämta hit jordmassor från olika delar av Esbo då staden byggdes ut. Det här ledde till att området fick en speciell flora då rötter och frön från olika växtplatser började gro här på en och samma område.

 

På vårarna och vid kraftigare regn så svämmar ån över och täcker delar av åkrarna vilket lockar en hel del vadare till platsen. 

De vattenfyllda bassängerna, som alltså ser ut som små tjärnar med kraftig vass-växtlighet är ett eldorado för olika and-fåglar som både pausar här under vårflytten, men också häckar på området. 

Runt området går en promenadstig som i iallafall under tidig vår ger möjlighet till att följa fåglarnas liv på nära håll. När vassen börjat växa kan man kliva upp i de två fågelskådartornen som byggts på området för att se fåglarna bättre. 

En perfekt område om man är intresserad av fåglar och annars också som en lagom liten promenad bara. 

Smolket i ögat hos mig, och förmodligen de flesta andra, är det erbarmligt fula kraftverket som man byggt mellan dessa fågelbassänger och havet. Men allt kan man ju inte få...

Och man kan försöka undvika att se det (ville är totalt omöjligt), men man behöver ju inte rikta kameran mot det...heh. 

Gäller att njuta av att fåglarna verkar trivas här, och att de tycks släppa oss skådare rätt nära. 

Området ligger inte så långt ifrån  där jag bor så kommer säkert att ta detta som ett utflyktsmål lite nu och då så här under våren. Än var det bara gräsänder som bildat par, en och annan knipa simmade i det strömma vattnet. Själva bassängerna, eller minisjöarna som jag hellre vill kalla dem,  hade ännu ett istäcke på sig. Det mesta i naturen var lite så där i brun-beage toner, men på sitt sätt väldigt vilsamt. 

SEN BAR DET AV NORRUT

Det var som sagt lite av ett infall att hyra bil och åka norrut. Men Lappland är alltid fint! 

Och det är alltid skoj när man skymtar den första renen.

En natt campade vi intill Enare älv och det var ju fint att gå och lägga sig med den utsikten. 

Här har vi det som på svenska heter Tana älv, på finska Teno joki och på finska Tana elv. Den är en gränsälv och här på bilden är det Norge på den andra sidan. 

Det är något med att kunna blicka så långt som gör att jag trivs här. Det är väl det som tilltalar de flesta, kan jag tänka mig. Men jag hade nog gärna haft mer tid - och mindre coronarestriktioner - att köra över på norska sidan, men det får bli till en annan gång. 

Vill man här stanna var och varannan kilometer för att koka kaffe och njuta av vyerna, så vet jag ju att i ärlighetens namn skulle vyerna vara ännu vackrare på andra sidan gränsen. Men visst blev öppna-landskaps-längtan lite mättad. 

Det som inte var så fint var hur mycket stängt, övergivet, eller nästan övergivet och förfallet man såg längs vägarna. Det är inte så att jag längtar efter att gå in på detta loppis precis. Det fanns mycket sådant. På vägen hem karvade vi till och med via Rovaniemi och stora turistattraktionen Santa Park. Vi gick visserligen bara in på en kopp kaffe och rundade "kitchbutiken" med allt fult och turistigt som lite också anspelar på jul och Lappland (förlåt, men det var förfärligt). Plastgranar mötte en i alla dörröppningar, och (förlåt igen) men man måste kanske vara en plast-älskande-asiat för att gilla det här. Omgivningen var däremot slarvig, för att inte säga ful. Och som lillungen uttryckte sig:

 - Jag förstår att det här kanske mest är tänkt som en vintrig turistfälla, men man kunde ju ändå ens lite rensa ogräs vid ingångar och parkeringar.

Och jadå, ogräset växte manshögt längs husväggarna och vid de sk. planteringarna vid parkeringarna. Lite beklämmande. Kanske jag nästa gång skall mer rikta min kamera mot förfallet och inte alltid mot det vackra. 

Fast mest var det ändå vackert! Och det är det vi behöver mata oss med. Skönhet för själen, och öppna landskap. 

RESANS MÅL

Ja, jag vet, jag hänger ju ohjälpligt efter i att uppdatera bloggen. Är ju hemkommen från vår roundtrip sedan ett bra tag och tillbaka på jobb och semestern är slut, men det har bara varit så mycket annat att bloggen har definitivt inte hängt med i samma rytm som livet. Men det är nu så ibland. Rätt ofta faktiskt. 

Lite fler bilder från resan hittar du här: 

Instagram

Men vi hade som sagt inte så många mål för resan. För egen del lyckades jag boka in en natt i ett gömsle intill ryska gränsen där man kan få se varg, björn, men också den så skygga järven. Jag har ju varit där innan några gånger, men ville gärna erbjuda upplevelsen åt lillungen också. Att sitta i ett fotogömsle en natt där ute i ödemarken, och bara tala viskande - om man måste - för att inte skrämma iväg de vilda djuren är oerhört rogivande. Just då kan det vara lite spänning i form av att man inte vet om det skall komma djur alls, man sitter som i en naturfilm som sänds online. Men efteråt kan man, när man sitter i trafikljuset en stökig vardag med mycket på to-do-listan, plocka fram känslan, tystnaden, väntan från natten vid myren och bara längta tillbaka. 

Jag lyckades fota både björn och varg - och järv. 

Och där jag satt i skymningen och fotade björn så insåg jag att om jag fokuserar på tuvullen framför björnen så blir det en bild bara och enbart för bloggen. Så den bilden är specifikt knäppt för er, från ett ruckel vid en myr ute i absoluta ingenstans. 

VERLA

Det kan hända att det är läge nu att gå efter en kopp te eller ett glas vin, för det här blir ett lite längre inlägg. Det här var första "målet" för vår tripp. Jag har besökt stället tidigare och blivit helt fascinerad av denna plats. Det här är så jädrans fint! 

Nämen, var och vad? 

Detta är Verla (eller Werla). Och det blir lite historia nu, är jag rädd. 

På 1870-talet tog träförädlingen fart i Finland och bland annat här i Kymmenedalen där områdets stora forsar började utnyttjas till den växande träindustrin. I området grundades sågverk, träsliperier samt papper- och cellulosafabriker. 

Till skillnad från andra, numera stora pappersfabriker byggdes Verla intill en liten fors, vilket kom att begränsa tillväxten. Det kom, en bit in på 1900-talet, att bli fabrikens fall, men som vi nu ser på det - också dess räddning. 

Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003

1

KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS

1. JOHDANTO

1.1. Taustaa ja historiaa

Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja

identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te

ollisuusalueen, jossa metsäteoll

i-

suu

den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos

Kym

i

joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800

-

luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu

-

hiomoja sekä s

elluloosa

-

ja paperitehtaita

Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003

1

KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS

1. JOHDANTO

1.1. Taustaa ja historiaa

Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja

identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te

ollisuusalueen, jossa metsäteoll

i-

suu

den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos

Kym

i

joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800

-

luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu

-

hiomoja sekä s

elluloosa

-

ja paperitehtaita

Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003

1

KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS

1. JOHDANTO

1.1. Taustaa ja historiaa

Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja

identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te

ollisuusalueen, jossa metsäteoll

i-

suu

den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos

Kym

i

joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800

-

luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu

-

hiomoja

Verla var alltså ett träsliperi, grundat 1872 och en pappfabrik, grundat 1882. Till en början var byggnaderna byggda av trä, men efter bara några år brann fabrikerna ner och 1893 byggdes fabriken upp på nytt och nu i tegel, vilket har hjälpt att området och dess byggnader bevarats så bra. 

Fabriksverksamheten fortsatte till 1964 och åtta år senare öppnades fabriken som Finlands första fabriksmuseum. År 1996 lades fabriken och det omkringliggande arbetarbostadsområdet till Unescos världsarvslista. 

Men vi tar väl en rundtur? 

Som alla vet så var det enklast att transportera timmer längs vattenleder och fabriker grundades som sagt vid forsar som gav energi åt fabrikerna vilket gör att de ofta byggdes i väldigt vacker miljö. Verla är inget undantag. Det är finskt kulturlandskap så det förslår.

Från vattnet släpades timmerstockarna upp längs en räls. Till en början var det män som drog upp lassen, men senare fick man hästkrafter till det. 

Länkar längst ner till Verlas egna hemsidor för mer detaljerad historiebeskrivning, och gamla foton, men framför allt så rekommenderar jag ett besök. Och gör man det så ta tid att gå den knappa timmes långa guidade vandringen genom själva fabriken. Det är en så välanvänd timme. 

Utanför kan man beundra byggnaderna året runt, och här finns både café och restaurang samt små bodar som säljer hantverks-grejer - om sådant intresserar. 

Personligen var det nog den härliga miljön, både inne och ute, som lockade till nytt besök. Och den så välbevarade fabriken. 

Rundturen börjar egentligen där fabrikens slutprodukt slutar, här lastades den färdiga kartongen för att skeppas runt hela världen. Främst tillverkades här kartong till olika askar som tobaksaskar, godisaskar, skoaskar, men också finare papp till kort bland annat. Under kriget var fabriken i full gång då efterfrågan på askar för ammunition var stor. 

De gamla skolplanscherna, som lite äldre kommer ihåg från sin egen barndom, och aningen yngre som eftertraktade inredningsdetaljer, är med största sannolikhet tryckta på kartong från just Verla.  

Här har då stockarna transporterats fram till dörren och på väg in till fabriken. Som jag nämnde så var det till en början män som knuffade och drog dessa vagnar, först på 1920-talet fick de hjälpkrafter i form av häst. 

Här är samma dörr på insidan dit vagnarna knuffades. Sedan började man med att såga timmerstockarna i lämpliga längder på 50-60 cm med cirkeln som syns här nere till vänster på bild. Det är ett riktigt monster till cirkel men faktum lär vara att det under alla år aldrig skedde en olycka vid den cirkeln. Den såg helt enkelt så skrämmande ut att man automatiskt höll sig försiktig och skarp hela tiden. 

Efter det kom klabbarna till barkningsmaskinen som är som en gigantisk snurrande ostskärare. Klabben snurrades med handkraft runt mot den vassa eggen, och här har nog ett och annat finger eller tumme gått förlorad. 

I dagens läge skulle kartong tillverkad på det här sättet vara rena rama eko-produkten. Till den färdiga kartongen användes nämligen bara två ingredienser. Trä och vatten. 

Massan som skulle bli kartong tillverkades genom att virket mekaniskt slipades mot en stor slipsten. Med en sådan maskin kunde man slipa ca 15 kubikmeter virke under ett dygn. Under hela fabrikens verksamma tid togs energi till att hålla slipmaskinerna rullande från forsen som forsade intill fabriken. 

Massan leddes en våning ner till åtta stycken rullmaskiner. Med rullmaskinerna kunde man tillverka olika tjockleks kvaliteter. Varje rullmaskin hade en klocka som klingade till då rätt tjocklek uppnåtts. Rullmaskinerna kunde tillverka ark i storleken 70 x 100 cm. 

När klockan ringde, och alla rullmaskiner hade en egen ton på klockan, så skulle den sammanpressade trämassan lösgöras från rullmaskinen. Det gjordes med en vässad käpp av trädslaget en, som arbetarna själva tillverkade så den passade ens hand och sätt att jobba. Med ett snabbt, kan man kalla det snitt, lösgjordes arken från valsarna. 

De tunga och blöta arken flyttades till en press där det mesta av vattnet pressades ut. Där det var män som jobbade ute med timret, cirklade och barkade virket, skötte slipmaskinerna så var det kvinnorna som jobbade med att lösgöra arken av pappersmassa från rullmaskinerna. Ett arbete som krävde precision, men också styrka då de blöta arken vägde en hel del. 

Man lade de blöta arken först på bordet framför valsarna, flyttade sedan dem till en vagn som rullades längst bak i rummet där pressen fanns. 

Ungefär en tredjedel av alla anställda i fabriken var kvinnor. Personalstyrkan varierade mellan 70-160 personer. Flest anställda hade fabriken på 1950-talet. Överraskande tidigt tog man i bruk elbelysning i fabriken, redan 1889. Men det var först på 1920-talet som maskinerierna, förutom slipmaskinen då, blev elektrifierade. 

Eftersom mycket i fabriken var mekaniskt så var det klart att det också fanns en egen verkstad i samband med fabriken då det mesta kunde repareras på plats och man behövde inte beställa reservdelar annanstans ifrån. Alla verktyg som användes finns fortfarande prydligt på sina givna platser i verkstaden. 

Det är också det som är så fascinerande med detta museum att här har allt blivit som man lämnade det sista dagen man var på jobb där. Här har verkligen tiden stannat och det är som att kliva in i en tidsmaskin. 

Men vi fortsätter väl? 

När det mesta vattnet pressats ur arken kördes de till torken för att torka. De hängdes upp en och en. Detta var också främst en kvinnogöra. Det fanns en tork som var i gång på vintern där arken torkade på några dagar då temperaturen där inne värmdes upp till 75 grader. Som att jobb i en bastu för även om inte värmen var påkopplad just då man hängde upp arken så var det nog svettigt därinne ändå. 

På sommaren använde man en "sommartork", en glest byggd träbyggnad där sommarvinden kom åt att torka arken. Visserligen tog det lite längre tid, men man ökade ändå på produktionen under sommarmånaderna på det sättet. Och helt klart var det skönare att få jobba i "sommartorken". 

När arken hade torkat skulle de sorteras. Varje ark vägdes separat med en våg och placerades på rätt hylla för rätt kvalitet. Det var också ett jobb som krävde både noggrannhet men också styrka för varje ark vägde mellan ett halv till ett kilo. 

Vid en av dessa vågar jobbade Maria Mattsson. Hon började som kartongsorterare 1884 och jobbade fram till 1936, dvs över femtio år! Under alla år jobbade hon vid en och samma våg, och i golvtiljorna vid hennes arbetsplats finns små gropar där hon stått. Hon lär ha varit så bra på att känna till vilken vikt- och kvalitetsklass ett ark hörde att hon knappast hade behövt en våg. 

Möjligen hände det att andra fuskade nu och då, men för att förhindra sådant hade de en övervakande chef som satt i ett inglasat kontorsrum i ena ändan av sorteringshallen. Han gjorde och bokförde kontrollmätningar så inget fusk skulle ske. 

De sorterade arken rullades på vagnar till en "giljotin" där kanterna snyggades till och varje ark kördes inom en maskin som gjorde ytan lite slätare och mer glansig. Arken packades sedan i knippen på ca 200 kg, Det här var åter igen en sk karlagöra. Och inte en alldeles lätt sådan.

Från fabriksgolvet skulle dessa tunga kollin kärras ut för vidare transport ut på världen. Fram till 1929 transporterades kartongkollina med häst till närmaste tågstation, men efter det tog lastbilarna över transporten. Kvalitetskartong tillverkad i Verla har exporterats upp till trettio länder. 

Lördagen 18 juli 1964 var den sista arbetsdagen på Verla. I kontorsrummet har ingen bytt datum på väggkalendern sedan dess. 

Tack vare att forsen intill är så liten har denna pärla undgått utvidning och återbyggnad av större och effektivare fabriker. Tack vare det kan man besöka denna fina plats och låta sig föras tillbaka till tider då pappersindustrin kom till Finland. En industri som vi alla på sätt eller annat dragit nytta av. 

Jag känner starkt för skogen, och hör till dem som är bekymrad och beklämd över hur våra urskogar försvinner och med den en biodiversitet som aldrig kan uppnås i en ekonomiskog. 

Men om det visste man inget när den här fabriken startade upp. Idag är det UPM Kymmene Oyj som äger och står för underhållet av museiområdet tillsammans med Museiverket. Den här gången hann vi inte med att utforska området omkring, så det kanske blir ett tredje besök, vem vet? 

Och då kanske jag hyr en av stugorna som förr varit bosatta av arbetarna på fabriken. Efter att fabriken stängde och stugorna blev lediga tjänade de en tid som stugor för rekreation för de anställda på UPM Kymmene Oyj, men numera tillhör stugorna Verla stugby och kan fritt hyras av vem som helst. 

Och här den lovade länken till hemsidorna (tyvärr bara på finska och engelska) 

VERLA