HEMOMKRINGVANDRINGAR - GAMMELSTADSFORSEN

 

Senaste veckan lyckades jag lura både gubben (ena dagen) och en foto-kompis (andra dagen) 

med på lite hemomkringvandringar. 

Eller det där med hemomkring kanske är en sanning med modifikation, men 

för mig är nog alla promenader och vandringar i huvudstadsregionen hemomkring. 

Vi besökte Wiks naturskyddsområde som ligger alldeles intill Gammelstadsforsen, 

dvs det område där Helsingfors ursprungligen grundades 1550.

Att det hyfsat snart - eller snart å snart - det tog väl sina modiga nittio år att inse 

att platsen egentligen var en grund och lite sunkig havsvik som inte alls

fungerade som livlig hamnstad i klass med Reval (nuvarande Tallin) 

Då flyttade man "staden" ca 10 km längre ut mot havet där Helsingfors 

centrum ligger idag. Och området här fick bli Gammelstaden - vilket den alltså heter än i dag. 

Med ytterligare landhöjning har viken vid åmynningen blivit än mer grund och vassbevuxen. 

Det har i sin tur gett området ett ovanligt rikt fågelliv. 

Och hör till mina favorit-promenadställen egentligen året runt. 

Området kring Gammelstadforsen och Viks naturskyddsområde går

egentligen ihop så lite knepigt att hålla dem isär, men den här gången startade vi från

gammelstadsforsen. Spångarna (som är breda och både barnvagns- och rullstolsvänliga) 

går igenom vassen. Så här års är vassen hög och man går mest inne i vassen. 

På flere ställen finns upphöjda ställen där man kan se över vassen och där man

nästan alltid träffar på fågelbongare och annat "naturfotograferande pack" - mig själv

inberäknat - som gärna berättar om sina iakttagelser. 

På ängarna runt viken betar både kor och får från den närliggande 

FORSKNINGSGÅRDEN (klicka för mer info) som lyder under Helsingfors universitet. 

De, kossorna och fåren, bidrar till den lantliga stämningen bara ett stenkast från Helsingfors centrum

Ofta hör man hur människor som bor på landet grämer sig över att stadsborna minsann inte

berörs av besvärliga naturfenomen som "vi på landet" får dras med, som vargar och annat elände. 

Och som skarvar, men si...skarvarna har nog hittat in till centrum de med. 

Men området i sig. Ja det har liksom lagom av allt! Det är fågelliv så det räcker och 

blir över. Man har i området karterat ca 300 fågelarter, av vilka en tredjedel häckar här. 

Då jag besökte platsen kunde jag (läs min fågelapp för jag är kass på fågelljud) höra

både skäggmes och stjärtmes vilka gärna hade fått landa på mina foton, men de valde

att hålla sig gömda i den höga vassen. Istället fick jag njuta at kossorna och av det

underbara höstvädret - och sällskapet, båda turerna, men också av att det så här nära 

huvudstan finns ett område som faktiskt känns lite som äkta natur även om man efter en tur

runt området kan välja mellan diverse snabbmatsvagnar att stilla sin hunger med innan man 

tassar iväg till sin parkerade bil, eller om man är ännu mer urban än vad jag är tar bussen hem. 

Skall nog ta er med på fler hemomkringvandringar i Helsingforsregionen. 

Skall bli en ny "serie" minsann! 

Kram från Maggi

ÖLAND RUNT

Nu blir det lite mycket av det goda...nämligen foton. 

Jag och min kompis åkte från Grimslöv där vi hade varit på foto-

workshopen till Kalmar där vi övernattade. Nästa dag, efter en 

lagom tidig frukost (hade varit några tidiga morgnar under vår

cruiz innan) rattade vi mot Öland. Har själv rundat Öland

för några år sedan så hade lagt på minnet några ställen värda att besöka.

Men jag frågade också Gösta Petter Tänkström 

(= min Chat GPT heter numera familjärt bara Gösta) 

om vad som kunde vara platser värda ett besök.

 Och visst levererade Gösta. 

Det finns ingen tvekan om att AI är framtiden. Säger bara det! 

Till en början tyckte han att vi, som naturintresserade damer med

fotointresse skulle besöka Beijershamn och där gick vi en liten svängom 

tidig förmiddag. Gösta hade nog påpekat att vi borde vara vid Ottenby

redan vid soluppgången för att få ett fint morgonljus men vi valde en

liten sovmorgon och offrade morgonljuset denna gång. 

Intressant nog att Gösta tog i beaktande ljusförhållanden då 

"han" tipsade om rutten. 

Dessvärre blev mitt fotande på denna plats lite stympat då jag hade

ett långt samtal med en läkare om ett problem som drabbat min yngre grabb. 

Lyckligtvis ordnade det upp sig så jag kunde fortsätta vår Öland-runt

med lite mindre stress i hjärtat. 

Barn blir nog aldrig vuxna nog att man inte skulle oroa sig för dem.

Beijershamn har ju en otroligt intressant historia! 

Läs mer H Ä R

Efter Beijershamn styrde vi söderut mot Ottenby naturreservat.

Då jag besökte platsen senast i slutet av augusti var det fullt av flyttfåglar påväg

söderut. Nu var det bara mest blåsigt då vi besökte platsen. 

Och som fotograf var det också lite för starkt solljus - vi är lite kinkiga på det sättet...

Vid mitt förra besök hade jag sett sälar som låg och  degade på stenarna, men nu var det 

först hemma då jag gick igenom bilderna som jag upptäckte att sälarna visst var där.

Där låååångt ute så även om jag hade ett objektiv på 150-600 mm så var bilderna

bara klumpar (säl)  på en annan klump (sten). 

Men området är fint, och helt klart värt ett besök om man ens är det minsta

intresserad av fåglar och natur. 

Om det här kan du läsa mer

H Ä R

Så lämnade vi fyren Långe Jan och började vår klättring norrut 

längs den östra kusten. 

Vid något skede började saker och ting göra sig påmind som att det

minsann var ett tag sedan frukost och ett tag sedan ja....toa. 

Nu hade vi ju valt lite tassigt en måndag till att åka Öland runt och då

vi inte tvärnitade för en fin bro eller annat fint så tvärnitade vi vid

varje café-skylt bara för att läsa det småstilta - Stängt på måndagar! 

Till slut hade vi nedgraderat våra förväntningar från "ett mysigt café med utsikt"

till "en måndagsöppen ICA med toalett". 

Däremot gav diverse stopp för att kolla vad som kunde vara öppet och 

uppdatera GPS:n till en del spontana bilder av gamla murar och annat som 

dök upp längs vägen. 

Kossorn och den fina muren är inte från samma plats men de passar liksom ihop. 

Och om någon undrar över att kossorna saknar de där fulgula märken i öronen 

så är de enbart borttagna i Photoshop. Så ingen oro för oidentifierade kossor på vift. 

Och alvaret förstås. 

Jag fascineras av dessa öppna vidder. Är det sedan på mark eller till havs, eller båda! 

Vi stannade inte för att ta en promenad på dessa. Även om vi inte hade en så tight tidtabell så

gav en enda dag tid att runda Öland inte så mycket utrymme för utstickare hit och dit. 

Men vill du läsa mer om herdekulturen på alvaret så klicka

H Ä R

Nu minns jag inte längre var vi äntligen lyckades hitta lättnad både 

för hungern - och det andra. 

Men där var en stor väderkvarn som innehöll ett café. 

Också bilen fick behövlig näring för att 

orka ta oss vidare. 

En skagensmörgås gjorde oss gladare i sinnet. 

Även om jag reser gärna med henne som jag hade som resesällskap för inget

är liksom svårt och vi har ganska samma rytm och tankar. Föredrar henne som 

resesällskap typ hundra gånger hellre än den där mannen jag varit gift med i över 35 år. 

Men att lämna för lång tid mellan måltiderna gör ingen glad. 

Så åkte vi då till norra udden av Öland. 

Skulle gå och se på ett vrak av en förlist båt och kolla Trollskogen.

Nu är vi ju båda från Finland där tall är typ det 

första man ser när man tittar ut genom fönstret.

Och så råkar vi båda ha tillgång till skärgård och dess martallar så 

just för oss så kändes det inte speciellt fascinerande. 

Och naturumet var - stängt...

Så vi åkte vidare. 

Stannade vid raukarna som Gösta rekommenderat, och det är ju något 

vi inte har i vår skärgård, så det var intressant. 

Lite knepigt att få bra foton på, så det fick bli lite "turist-bilder". 

Kanske också en viss res- och fototrötthet började märkas i alla fall hos mig. 

Ingen fotograf gillar klara, soliga dagar då ljuset är alldeles för skarpt och

skuggorna blir vassa som ett rakbett. Till all tur hade vi ändå lite spännande moln

som gjorde himlen lite roligare än bara en klarblå platt sak. 

Och så lite soldis var också välkommet när jag fotade Blå Jungfrun

Nu hann vi ju inte besöka den ön men om någon är på väg till Öland så kolla 

H Ä R

Slutligen på vägen söderut längs Ölands västkust och på väg till 

hotellet i Kalmar stannade vi vid Halltorps hage och gick en 

kort sväng längs en naturstig. 

Läs mer

H Ä R

Det var en otroligt rofyllt liten promenad vi gjorde. Doften av de 

blommande trubbhagtornsbuskarna var alldeles bedövande. 

Något i den lummiga hage/lundmiljön var så skön att jag ville ta 

med mig den känslan hem. De där galet gamla fina ekarna som 

kanske sjöng på sista versen, men som trots det gav liv åt insekter som är

beroende av dem. På sådana här ställen påminns man alltid om hur

skört allting i naturen egentligen är. 

Doften av dessa bär jag som ett minne i själen ett bra tag. 

Tänker att oberoende hur inrutad en resa än är, och hur tight kanske en

tidtabell är så är det värdefullt att stanna och ta sig en, om än så kort stund, 

längs en spång eller en stig. Nu hade vi tid och det var alldeles underbart. 

Alldeles underbart att kunna böja sig ner och se de där små lundblommorna

där i kvällsskymningen. Alla nävor som hör till mina favoritblommor, är de sedan

vilda eller trädgårdsvarianter. Nävor är bara så fina. 

Och så gullvivor. Är ingen vän av gula blommor över lag men gullvivor

undantaget. Och genast börjar jag nynna på "Där gullvivan blommar"

Vill du lyssna på den? 

H Ä R

Här hade vi Öland i ett snabbt ihopsopat nötskal. 

I ärlighetens namn tyckte jag att det var skönt att vara här innan 

turistsäsongen dragit i gång. Och alla måndagsstängda cafér får min fulla

förlåtelse och förståelse. 

Måste ju lite googla och snöa in mig på siffror och bara tanken på att

det bor ca 27 000 personer permanent på Öland men att människomängden 

under sommaren ökar till 300 000 personer är svår att ta in. 

Skulle jag bo på Öland skulle jag antagligen gräva ner mig i en bunker och komma 

upp igen i slutet av augusti eller i början av september. Tänker - hur ryms

alla ens längs dessa smala vägar? För tänker att många kommer väl

ändå med bil? Nu var det så skönt med glest på alla parkeringsplatser

och ingen trängsel i vare sig café, toa eller butik. 

Det är något väldigt fint med Öland, säger då det! 

*

Snart börjar det bli läge för att packa för följande resa.

Ett par veckor dit! 

Kram från Maggi

 

NY PRESIDENT OCH KAOS I LIGHTROOM

 Efter tolv år av president Sauli Niinistö blev det dags att byta ut honom. Hade man frågat

det finska folket så hade han säkert kunnat sitta ett sex-års mandat till, men lagen här i vårt

avlånga land är sådan att man bara kan sitta två perioder á sex år och sedan är det läge att ge

stafettpinnen vidare. Vi hade två bra kandidater till andra omgången, och ett historiskt jämnt val. 

Skulle inte den ena, Pekka Haavisto, hört till en sexuell minoritet så skulle han förmodligen 

tagit hem jobbet som president. Nu skiljde det knappa hundratusen röster mellan kandidaterna och 

när man ser hur folket har röstat så är det främst i "bibelbältet" i Österbotten (som av religiösa skäl har 

svårt för homosexualitet) och i vissa delar av den konservativa landsbygden (som av just konservativa

tankar har svårt att rösta på en homosexuell) som rösterna delat på sig.  

Det är tragiskt att det fortfarande 2024 är så. 

Det kanske inte var just den enda orsaken, kanske också det att han hör till de gröna 

som får en del att se rött. 

Kanske är de färgblinda??? Heh...

Nå, oberoende så fick vi nu en president från högersidan, 

Alexander Stubb, och även om han inte var mitt val, 

så kommer jag nog att sova gott även med honom som kapten på skutan Finland. 

Både Haavisto och Stubb är liberala, kunniga politiker, så inte så stor skillnad

för Finland vem som hade blivit vald av de två. 

Stubb är bara mer impulsiv medan jag personligen i en rätt så turbulent

världssituation hade önskat att få en mer eftertänksam ledare. 

*

Större turbulens i mitt själsliv skapade dock Lightroom. 

Lightroom som är hemmet för alla mina bilder. Och som jag är lite väl slapphänt med

att backup:a. Eller jag gör det, men rätt sällan. Och nu hände det som jag vet att många

säger att kommer att hända. Inte OM det kommer att hända utan NÄR. 

Skulle göra en uppdatering i programmet och brydde mig inte om att ladda ner en

sista backup innan uppdateringen för det tar sådan plats på hårdskivan. 

(visste ju att jag hade sparat en backup för inte sååå länge sedan). 

Men så skulle jag då öppna Lightroom på nytt efter uppdateringen och...

...det visade sig att min senaste backup var "trasig". Gick inte att reparera. 

Så eftersom jag ändå på det sättet är lite noggrann så att jag alltid har de två senaste backup:na 

sparade så blev jag tvungen att ladda upp den föregående. Och den var från.....

.....sjätte december i fjol.

Med andra ord var alla mina bilder från över två månader puts väck. 

En del har jag sparat på andra filer i min dator, men de flesta är gone. 

Borta. Försvunna. 

Till all tur hade jag nu inte fotat något alldeles fantastiskt och oersättligt. 

Inga resor, inga once-in-your-lifetime-bilder, inga bröllop eller annat som är

lite utmanande att ta om. 

(och då jag fotar åt andra så sparar jag också originalen direkt på extern hårdskiva, 

nu var det bara mina privata just-for-fun bilder som försvann). 

Så ingen katastrof direkt, mest bara att det harmar.

Och en bra påminnelse att sådant här sker. 

Som sagt inte om utan när. 

Nu var det min tur. 

Och ja - jag har nu uppdaterat hur ofta jag skall säkerhetskopiera. 

EN KRYDDA AV EXTRA SYRE

Det var precis vad jag behövde, och tillbringade min lediga förmiddag med att i sakta mak vandra längs stränderna på Drumsö, en ö i Helsingfors. Har några platser jag gärna tar och luftar min kamera på, och samtidigt får själen den där behövliga vilan av att bli matad med lite öppna landskap och den där extra kryddan av syre som jag inbillar mig att finns just vid havet. 

Och när det är sådär nästan tio grader kallt. 

Inte för kallt, men friskt. Och syrerikt. 

Synd att det skall slå om nu i väderleken och bli flera plusgrader och regn. Är ingen stor vän av vinter, men när det nu en gång är så att med stor sannolikhet blir vinter på dessa breddgrader varje år så kunde det åtminstone kunna vara finvinter. Fulvinter med slask och regn och brunfärgad sörja på vägarna och ishalka lite här och där, och nakna svarta grenar är smått jobbigt!

 

Nåväl, gäller att njuta av det vackra så länge det håller i sig. 

Och att njuta av adventstiden! Den kommer lika säkert som vintern. Var idag med min äldre son på en julmarknad här i närheten. Inte för att vi egentligen tänkte shoppa nåt (otacksamma besökare, jag vet) men för att snusa på stämningen. Jag hade visserligen tagit kameran, med men i stressen att hitta en liten parkeringslucka där jag kunde klämma in min bil så glömde jag bort den - så inga marknadsbilder i år. 

Julmarknaden ordnas på skolområdet där jag i tiderna tagit min trädgårdsmästarexamen. Det är riktigt rätt plats att ordna en julmarknad på, tycker jag. Så de som har sina bopålar i huvudstadsregionen så besök Överby julmarknad på Margareteberg i Esbo. Öppet också i morgon 17.12.2023

Jaha, nu börjar det bli mörkt därute och min mage som inte fått så himla mycket att ta tag i under dagen börjar protestera och kräver att jag gör något åt den saken. Skall bre mig ett par smörgåsar, tända ljusen och krypa upp i det där slitna soffhörnet och klicka fram något julmatprogram, tror jag. 

Har lite skissat på årets julbord, vad som får vara med och vad som skall bort och vad som kanske kommer istället. Blir nog på sitt sätt ganska traditionellt, men tänker framför allt att man kunde slå ihop vissa grejer så det blir en egen liten förrätt. Få se vad jag kommer på. 

Ha en skön tredje advent! 

FEBRUARIRASTLÖS

Det händer nästan varje år. Jag blir så där februarirastlös som är en alldeles

egen form av rastlöshet. Den är pepprad med tröttnad på vinter och saltad med

vårens ljuva längtan. Försöker minnas om det alltid varit så här. Kände jag så här

sedan som barn, eller ungdom? Kanske det inte var så tydligt då, men minns nog

starkt att den stunden när smältvattnet börjar rinna längs vägarna. 

Det har alltid fått starka känslor i darrning inom mig. 

Men rastlösheten. 

Den väcks till liv av ljuset som återkommer. 

Den sprider sig till mitt trädgårds-jag, men också till mitt

roadtrip-jag. Får alltid en sådan längtan att bara ge sig iväg - någonstans. 

Gärna utan väldigt mycket inplanerat. En ram kanske, men

där själva motivet på tavlan skapas längs resans gång. 

Nu är en plan gjord. Det lättar lite på längtan att få ge sig

iväg någonstans. Till och med ett preliminärt datum inprickat. 

Så det har jag roat mig med denna februarisöndag. 

Nu är rastlösheten kanske stillad - för stunden. 

 

ESBOVIKENS NATURSKYDDSOMRÅDE

Har en tid redan haft lite strul med ryggen, och är det inte den så är det

foten. Måntro man börjar få de där första ålderskrämporna? 

Nå, hur som helst så har jag börjat kolla in sådana där lite kortare 

naturstigar då tiden eller fysiken sätter stop för längre promenader. 

Ett stycke från där jag bor, så jag hamnar tyvärr ta bilen hit, ligger 

Esbovikens naturskyddsområde. Ett litet område, någon hade skrivit att

det är Finlands minsta men mest sympatiska naturskyddsområde, och 

det är lite så den kändes denna nästan vårliga februaridag när jag 

tog mig dit för att kolla in stället. 

Till en början - om man början från parkeringen att gå medsols - så går man

längs en stig med en ko/fårhage på vänster sida. 

Hagen gränsar till en vassvik, Kallviksundet. 

Naturskyddsområdet ligger mellan två åar, Esbo å och Gumböleån. 

Själva naturstigen är inte lång, en dryg kilometer bara, och lätt att gå. 

Passar bra för barn - och krampa tanter...heh! 

Nu var stigen isig och hal och ojämn, trots mina vinterdäck-dojor fick jag 

hålla tungan rätt i mun för att hållas upprätt, men kan föreställa mig hur vackert 

det kommer att vara i denna lundmiljö när vårens sippor börjar slå ut. 

Tror att det kommer att finnas mängder av dem här. 

Vid stigen finns en bänk som man kan sätta sig ner vid och ta en kaffepaus, 

och är man fågelintresserad så kan man klättra upp i ett fågeltorn som där

också finns. Havsviken är säkert välbesökt av fåglar, men de får man nog mest 

syn på under våren, för vassen breder ut sig både brett och långt. 

När man fortsätter stigen fram så kommer man till Gumböleån eller Mankån, båda

namnen används för samma å. En liten sympatisk å som denna vinterdag

sakta flöt fram, nästan öppen. 

Hade nästan förväntat mig höra någon gräsands kännspaka kvaakkvaakkvaakkvaaaaak! 

men icke, diverse mesar vimsade ändå tjattrande omkring och verkade nyfiken på 

mig - kanske någon annan vandrare brukar ha lite gott med sig? 

De betedde sig lite så. Såg ändå ingen fågelmatning någonstans. 

En ensam hackspett pysslade på med matsökande i en av de 

stora alarna som växer längs hela stigen. 

På håll hördes trafiken från Ring III, men i det stora hela var den korta turen 

precis lagom för att koppla bort sig från vardagen och insupa lite

natur. Mötte en joggare, som likt en långbent älgkalv inte verkade ha några

som helst besvär med halka och ojämnt underlag. 

Själv saknade jag nästan lite mitt enbensstativ - inte för fotandets skull utan 

för att det hade varit helt okej med lite stöd där det var som halast. 

Skall komma ihåg att ta med det nästa gång om det fortfarande är lika halt. 

För en andra gång blir det helt klart. Ser fram emot att möta våren här. 

De första flyttfåglarna och den första skira grönskan i lunden. 

Hit återkommer jag.

PÅ JULMARKNAD FRÅN BRUK TILL BRUK

Jag har ett stort gap i min julmarknadserfarenhet pga mitt tidigare jobb. 

Under åren i blombutiken var det så stressigt dessa veckor innan jul att jul-

marknader och julkonserter var lite sådant som jag insåg att jag får gå på när jag

blir pensionär. Eller byter jobb. 

Nå, det blev ju det senare, men inte för att min iver att gå på julmarknader

ökat speciellt mycket trots det. Och jag vet egentligen inte varför. 

För det är ju trevligt att besöka julmarknader. 

Min kompis och jag styrde denna gång till Mathildedal bruk knappa två timmar 

från Helsingfors västerut. 

Har besökt (läs kört igenom) det gamla bruket under somrarna nu och då. 

Men en gammal bruksmiljö kan väl inte bli en bättre fond för julmarknad! 

Lämpligt inför helgen hade det snöat lite snö så det utlovades lite ljus 

även på marknivå. Inte bara novemberbrun jord. 

Och visst är bruksmiljöerna alltid fina, men när man ordnar en 

julmarknad så kunde man ju ta och satsa lite. Det där pyttelilla

till för att få det riktigt fin. Lite mer ljus-slingor. De är ju ändå av LED så

tar inte ens så mycket ström. Och även om de flesta ser lite besvär för

att få sina försäljningsstånd fina och lockande, så finns där tyvärr en 

eller annan försäljare som inte alls anammat det här med estetik och 

drar ner på julstämningen så det gör ont i julnerven hos en estetiker. 

Av förståeliga skäl har jag inte riktat min kamera mot de försäljarna som 

lägger fram sina försäljningsgrejs i plastlådor (!). Lådorna är förvisso helt klart 

praktiska att transportera något i, men jag skulle aldrig någonsin köpa

något alls av en försäljare som inte ens försöker få det vackert och passande

i marknadens tema. 

Jag kan bli helknasig också över dammsugspåseförsäljare på 

höstiga skördemarknader. 

Ugh! Jag har talat! 

Däremot vill jag lyfta fram en synnerligen skicklig kransbinderska. 

Jag har ju själv, som sagt, någon liten erfarenhet att binda kransar och

brukar ibland binda mina egna kransar, men i år har det inte blivit av. 

Så när jag fick syn på dessa kransar slog jag till. 

Blev och talade med binderskan och hon berättade att hon numera är

pensionär, efter 40 år i blombutiks/trädgårdsbranschen, men drygar ut kassan 

med kransar till jul. 

Och fina kransar hade hon! 

Det var först när jag kom hem som jag märkte att de här kransarna

inte var bundna på en halmstomme, vilket är vanligt för att få

den jämnt runda och fylliga. De här var ett fantastiskt

hantverk! Men så fanns där ju också tiotals år av erfarenhet bakom. 

Imponerande av den lilla tanten med rullator. 

Hatten av och djup bugning för hantverket som syns

bäst när man vänder på kransen och kollar baksidan.

Det är där yrkeskunskap och -stolthet syns. 

Sedan blev det att ta sig till följande bruk, Fiskars bruk. 

Eftersom jag är smått förtjust att välja småvägar istället för att ta

den snabbaste versionen, så blev det att vi körde

längs smala och ställvis rejält hala vägar från Mathildedal till

Fiskars. Förmodligen var vägen vi valde på sina ställen en

gammal vägsträckning som kurvade genom odlingslandskap

och skog från det ena bruket till det andra. 

Skall lägga vägen på minnet, för där kan finnas fina foto-ställen

framåt våren när de gamla knotiga alléträden som fanns kvar här och 

där börjar sin lövsprickning. Och när hagarna fylls av betande djur. 

Men julmarknader var det ju nu det skulle handla om! 

Längtan till våren tar vi senare! 

Jämfört med Mathildedals julmarknad så hade Fiskars lite mer

matnyttigt, om man säger så. Med tyngdpunkt på  m a t . Och så fanns "min" ostleverantör där.

Mannen som säljer den godaste parmesanosten jag någonsin

smakat på. Och jag har minsann ätit parmesan i mina dar...

Men även här i Fiskars var min kompis och jag rörande eniga över att det kunde ha

varit lite mer belysning, alltså julljus, i omgivningen. En liten ljusslinga

runt försäljningsbordet räcker inte riktigt till att hålla mörkret på håll. 

Men summasummarum; hem kom jag med ostar och

getmjölksbakade bullar, starkaste chilivitlöken till grabbarna mina, 

sockor till gubben (de har en liten färgdefekt, så en stund kanske

han tror att jag faktiskt stickat dem själv...) Heh. 

Men lite var vi inne och snusade på tanken att åka till 

Köpenhamn på julmarknad nästa år. Där har jag en gång varit och 

det var stort, det var ljust och det var meget godt! 

Nu tror jag att jag måste gå och tulla på den där ena osten.

Bara en alldeles liten, liten bit. 

HÄNT I VECKAN

Alltså det här levernet här på stugan har en tendens att bli

rätt händelselöst - fast på ett skönt sätt. 

Innan corona-tiden så hände det ju en hel del mer i vardagen, 

och då var stunderna här på stugan rena rama retreaten för själen.

Corona-åren gjorde ju att vardagen milt sagt lugnade ner sig vad 

utfärder och resor beträffade så det som då innan var 

en tillflyktsort till tystnad och lugn har nu, för mig, blivit

det nya normala. Och jag klagar inte! 

Inne på min sjunde vecka här på stugan nu. Inte helt

nonstop, det har inte varit möjligt, men med enbart några få

avstickare hem till stan. 

Det har fungerat finfint att distansjobba från den nya lilla stugan

som också fungerar som gäststuga. 

På fredagen fick den ett gröntak i form av en matta av Sedum-växter. 

Så himla nöjd!

Igår blev det att slänga sig i bilen och åka på en liten utfärd. Fick både gubbe

och lillunge medlurade. Åkte för att se en sommarteater i östra Nyland. 

Eftersom vi startade rätt tidigt på morgonen och hade ett antal stopp på vägen 

var vi rejält hungriga när vi kom till Lovisa. 

Passade på att fylla våra magar nere vid Lovisa hamn på en av de pittoreska 

restaurangerna i de gamla saltbodarna. Numera är Lovisa hamn bara

en hamn för fritidsbåtar, men i tiderna så importerades bland annat nästan en 

femtedel av hela Finlands saltbehov via denna hamn, och via dessa bodar. 

När staden grundades hette den egentligen först Degerby, men när svenska

kungen Adolf Fredrik år 1752 besökte staden med sin hustru Lovisa Ulrika

ändrades staden till Lovisa. 

*

Som kuriosa: Mina föräldrar gifte sig i Lovisa kyrka - på Lovisas namnsdag

- som också var min mammas födelsedag, 25.8

Och min pappa - ja han var född i Lovisa han. 

Mycket Lovisa på en gång alltså. 

Mätta och belåtna rattade vi sedan bilen mot sommarteatern 

Lurens en kvart utanför Lovisa. 

Lurens sommarteater ligger belägen vid en gammal gård där det 

ursprungligen bott släkten Luhr. Och eftersom man på den gamla tiden

sade att man gick till Luhrs när man besökte familjen och så fick

gården namnen Lurens. 

Men till pjäsen. En helt fantastisk tolkning av Aleksis Kivis

Sju Bröder. Klassikernas klassiker. Bland de första romaner som utkom på finska!

Året var 1870. 

Men denna amatörteaters tolkning var helt makalös. 

Tyvärr var det sista föreställningen så lite sent att tipsa om det, men 

helt galet bra var den. När man gör Sju Bröder till en rock-

musikal, hämtar den till (delvis) nutid och översätter 

finska låtskrivares låtar till att passa in i pjäsens kontext

då blir det som en skrev i sin recension - bara guld! 

Vi talar om punkband, rocklåtar, finsk hiphop. 

Och en underbar ironisk humor. 

Helt strålande! 

Och skådisarna var helt enkelt suveräna! 

*

Den finska språket som romanspråk är synnerligen ungt. 

Sju Bröder av Aleksis Kivi var som sagt en av de första romanerna

skrivna på finska. Innan det skrevs nog romaner i Finland också - men på svenska. 

Trots att finska språket är så ungt är det ett nöje att läsa skönlitteratur

på finska.  Språket är så mycket mer nyanserat än tex mitt eget 

modersmål svenska. Svenskan har av historiska skäl naturligtvis en längre historia. 

Har för mig att den första svenska romanen utkom på 1600-talet, även om

det nog inte heller i Sverige blev så vanligt med romaner förrän på 1830-talet.

(Korrigera mig om jag minns fel).

 

EN LITEN UTFÄRD MED MINA KRÅKOR

Då det för dryga tjugo och trettio år sedan stod klart att jag kommer att vara morsa till ett par grabbar, med nio års mellanrum, så var det kanske så att jag (väldans fördomsfullt?) tänkte att jag liksom inte kommer på samma sätt att chilla med mina vuxna pojkar som jag tänkte att jag skulle göra om jag hade fått en dotter/döttrar. Egentligen var det där nog bara en tanke som kom och gick för faktum är att jag på något sätt alltid varit väldigt glad att vara en pojk-mamma. Men tänkte ibland att jag kanske inte får de där "vuxen-grejerna" som jag hade med min egen mamma. Utfärder och resor, tumistid, sådant. 

På något plan tänkte jag (igen uppenbarligen väldans fördomsfullt...) att de där vuxna grejerna blir nåt mer mellan pappan och boysen. Eller så alla vi. Att jag på något sätt skulle bli i "skymundan" när grabbarna vuxnar till sig. Tji, fick jag för mina fördomar och underliga funderingar som jag hade då! 

Har under ungarnas vuxna år varit skoj att märka hur det utkristalliserats gemensamma grejer med den ena och den andra grabben. Med den äldre delar jag intresset för teknologi och matlagning, med den yngre kärleken till hantverk och round-trippar. Det är klart att de har sina motsvarande med sin far, den äldre intresset för historia och den yngre likaledes. Jag är visst intresserad av historia jag med, men jag läser den hellre än går på guidningar och sådant - så det får far i familjen gärna ta över....heh. 

Tänk att jag liksom inte såg det komma när de var små och ungdomar. Att det skulle bildas nya vuxenband mellan mig och mina vuxna grabbar. Kan bara vara fånigt tacksam för det. 

Hur som helst så kom min kråkor och jag på att göra en liten utfärd till ett bruk en dryg timme från där vi bor. Bara för att köpa en fantastiskt god pecorino-ost som säljs bara här. Hade köpt den på en julmarknad och både jag och den äldre grabben blev helt lyriska över den. Lillungen med det nyväckta matintresset hakade gärna med på utfärden och vi hade en så fin dag tillsammans. Jag och mina vuxna knoddar.

Mat-prat, fniss och skratt och ostsmakande och nybryggt kaffe och vacker bruksmiljö, snålblåst och nästan förfrusna öron för vi trodde alla att nu är det VÅR, inte vinter och gå arm-i-arm med mina boys och skutta mellan pölar av smältvatten och ingen av oss var försedd med speciellt rätta skodon.

Första gången jag minns att jag besökte Fiskars bruk var den där äldre - han till vänster i bild - så där knappt meterhög och satt i en sittvagn och jag minns den där bron - och att det var vår och löven höll på att spricka ut. 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och då tänkte jag nog inte ens att man kunde föreställa sig livet trettio år fram i tiden. Men för att vara ärlig - shit, vad fort den tiden gått! Just var de ju små, dessa mina kråkor.