nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

NÄR MAN VALT VEGETARISKT...


Numera är det väldigt sällan någons ögonbryn höjs när jag säger 
att jag inte äter kött. Jag tycker det är en härlig utveckling på bara några år.
Ingen som frågar; nå varför det då? Utan det är mest som man 
konstaterat att det regnar. 
Skönt! 

Jag vill ogärna att viljan att välja vegetariskt skall kallas för en vego-trend.
För jag hoppas ju att det är något som man faktiskt väljer som livstil.
Inte för att det är trendigt just nu, utan för att man vill.
Innerst inne vill. Jag känner inte mig speciellt trendig,
men kanske nog medveten om varför vi bör minska på köttet,
både av globala- och helt egoistiska hälso-skäl. 

När jag för något år sedan lite i misstag halkade in på 
stigen att bli vegetarian så fick jag ofta frågan;
- men vad lagar du för mat då?
- vad väljer du istället?

För som det ju är, de flesta köttätande människor går till
butiken med tanken om att idag skall vi äta höna,
och så fyller man på med tillbehör som passar till.
Men det är hönan som spelar huvudrollen där.

Så var det också för mig. 
Jag utgick oftast från köttet, hönan, fisken.

*

Visst det tog sin tid att vänja sig att tänka "om", men så här 
med facit på hand så kan jag inte säga när jag där i butiken redan 
slutade tänka utgående från kött-höna-fisk. 
Det bara skedde. Och numera tänker jag faktiskt aldrig mer på det sättet.

Det är också väldigt sällan jag numera köper hem "wanna-be-kött".
Det har bara blivit så. Även om dessa vege-kött-produkterna 
blir bättre hela tiden.

Min favorit bland dem är absolut Oumph!-produkterna.
Och Quorn. Och Nyhtökaura (pulled-havre-ish). 
För de gånger jag känner att jag vill tillreda något som 
vanligtvis innehåller kött. Men det blir mer och mer sällan.
Tanken på det där att köttet spelar första fiolen är definitivt bruten. 
Det tog sin tid att bryta vanor och byta mönster. 
Men så en dag märker man att man inte riktigt förstår hur köttet 
har rymts med på matbordet. 

Men absolut fantastiskt att dessa produkter finns, för de sänker
tröskeln så otroligt för dem som är kvar i tanken om att köttet är
i huvudrollen, men som vill testa på andra alternativ. 

*

På bilden Oumph-bitar (soja) 
som efter stekning landade i en "chicken-curry"sås 
som även familjens köttätare berömde som bättre än originalet.

Bara det! 


NÖTTA NÖTTER...



Lägger slarvigt upp mitt hår, och glider på slitna sockor in i köket.
Kokar kaffet och gäspar. Ser att jag har en kaffefläck på
mina fulfula mysbyxor. Sådana byxor som aldrig varit och 
aldrig kommer att vara i närheten av estetik. De förfular 
effektivt också dess bärare. Men de är kriminellt sköna.

Det är bara när jag är ensam hemma jag bär dem
Skulle någon ringa på dörren så skulle jag inte gå och öppna.
Så fula är de.

Och då är jag nu inte den som är så nogräknad vad jag
klänger på mig. 

Nå väl. Blänger över kaffekoppen ut på fulvädret.
Det är som mina byxor. Det kan inte bli fulare.
Regn, grått, slask, smuts, nollgradigt helvete. 

Det är då det slår mig att det finns vissa gemensamma nämnare
mellan att vara tonåring och en medelålders tant. 
Eller tjej, kvinna...beror på humöret mitt.

Båda kan obekymrat hasa omkring i fulbyxor och 
bestämma att den här söndagen gör jag absolut ingenting! 
Bara är. 
I mina fulbyxor. 


Det lägger sig en skön, lite upprorisk aura över mitt
morgontrötta väsen. 
Nähe! Jag tänker då inte alls tvätta, eller dammsuga, eller
åka på den där tillställningen (ute) som jag lite halvtomhalvt lovat.

Jag tänker fulmysa hela jävla regn-dagen. 
Meddelar hunden att hon inte skall förvänta sig några som helst 
promenader idag. Hon skall också fulmysa.
Jag tror hon instämmer. Hon har löptid och 
är lite så där svårmodig och tung i sinnet och vill bara
skrynkla ihop sig i ett soffhörn och sucka. 
Katten har förankrat sig i bastuns sköna eftervärme.
Henne kommer jag inte att se idag.

*

Läser om politik, men undviker allt som har med Trump att göra 
för han får mig så illamående så jag kan inte äta på flera timmar.

Kanske det å andra sidan kunde fungera som en bantningskur?
Årets effektivaste bli-smal-till-sommaren-tips:
"Läs om något vansinnigt som den där galenpannan hittat på, titta gärna
länge på en bild där han trumpetar med munnen, och illamåendet kommer
som ett brev på posten och du vill inte äta."  
Ja, just det ja...posten. Breven kanske inte funkar så längre?
Att de kommer. Med posten vill säga.

*

Trots min lilla och tysta revolt mot att göra något alls idag,
så åker ju tvättmaskinen på ändå. 

Den här gången med tvättnötter som verksamt ämne istället 
för traditionellt tvättmedel.
Inser att jag ibland faktisk inte är fullt så ekologisk som jag skulle vilja vara.

Tvättnötterna tar mig ett litet steg närmare. 
Har noll erfarenhet av dem än, så återkommer när jag samlat på
mig lite egna känningar om hur de funkar och verkar.

Så jag fortsätter med fulvarandet.

Det är riktigt fint att göra så ibland.
Det är sådant som tonåringar och tanter gör
för ingen och inget pockar på.
Inte just nu.

Skippar politiktexten och 
kryper upp med Olof Lagercranz och Merete Mazzarella som sällskap
mellan pärmarna i soffhörnet och konstaterar att jag fått en 
liten fläck till på fulbyxorna.

En annan dag skall de utsättas för tvättnötterna.
Men inte idag.














MOT ETT GRÅTT TAMMERFORS...


Hoppar i bilen, slänger en liten kappsäck där bak.
Skall på en intressant föreläsning i morgon, vilken börjar så
tidigt att jag helst inte vill köra hemifrån supertidigt.
Jag är absolut ingen morgonmänniska.

Så jag tar hellre in på hotell och vaknar pigg och utvilad på
ort och ställe.

Isynnerhet då jag reser själv, eller ensam, hur man nu vill uttrycka det, 
så tänker jag att det är viktigare att hotellet är tilltalande.

Jag är inte speciellt road av att "gå ut på stan" och till teatrarna i stan 
var jag lite sent ute. Så det blir att äta en bit och
så kryper jag gärna upp i hotellsängen och skriver, läser, ser på TV.

Och då vill jag gärna att min omgivning skall vara fin - i min smak.




Hotellet, Grand Hotel Tammer, hör till en av de tre äldsta hotellen i Finland som
oavbrutet fungerat som hotell. 
Hotellet har renoverats med god smak och så att funkiskänslan finns kvar, 
utan att bli för mycket museumkänsla över det hela.
Hotellet blev klart 1929 och med lite fantasi kan man föreställa sig
hur det gick till när man kom till hotellet då.

I hotellets aula finns en intressant samling bilder från årtionden.
Också en tidningsartikel som berättar om en ung, 14-årig kille, som
1930 började som piccolo. Han jobbade på hotellet i över 50 år! 

Han berättade i artikeln om hur man då skickade unga pojkar till tågstationen 
för att möta hotellgästerna, hämta deras kappsäck till hotellet - och 
så när de då skulle åka hem, följa dem, bära deras kappsäckar, köpa tågbiljetter 
och se till att de kom på rätt tåg. 
Vilken service, liksom! 

Skall se om jag hinner knäppa någon bild till av detta fina hotell
i morgonbitti innan frukost - vid sju-snåret.
(gäääsp!)




Näe, vet ni.
Det är ganska så tyst och grått i Tammerfors såhär på fredagskvällen.

Men en sak är säkert. De gånger jag skall övernatta i Tammerfors 
kommer jag alltid att övernatta här.

Sängarna är gudomligt sköna! 
Bara det att ha olika sorters dynor att välja mellan.
Och täcken. Bara det.

Jag kommer att vara så pigg och taggad i morgon bitti.
Det ni! 

*
Aj jo...solen värmde för första gången idag! 
Vårtecken nr 1.

POST-RESA-KÄNNINGAR...


Det tar mig alltid en dag eller två att landa tillbaka till vardagen efter en resa.
Samtidigt som jag kan känna mig barnsligt lycklig över att få krypa in i min
egna lilla sovgrop i sängen så känner jag redan saknad efter alla nya intryck
och vackra stunder och upplevelser. 

I gränderna runt lägenheten fanns ett gäng med katter som jag snart lärde
mig känna igen några av dess individer.

Hon här kom att bli en av mina favoriter. 
Orädd, stolt, otroligt vacker och en blivande mamma.
Med ett öra märkt av kamp om...nåt.

Jag såg henne nästan dagligen, så kännspak med sin runda mage
och lite stympade öra, och ärren på nosen.

När jag följt med dessa fantastiska katt-personligheter i gränderna så 
förstår jag precis varifrån Andrew Lloyd Webber fick idéen till Cats.

Men så var det bara läge att lämna katterna och allt det 
andra där och återkomma till ett snömosigt Helsingfors...

...och till ett skafferi som lindrigt sagt var på tommare sidan.




Sällan har jag blivit så glad för en kvarglömd batat som nu.
Visst, jag hade kunnat gå till butiken, men envis och lite löjligt 
principfast som jag är så vägrar jag söndagsöppna butiker för
jag tänker att man skall väl ändå klara sig En Dag utan butiksbesök?
Även om man precis landat och skåpen gapar tomma.
Eller "tomma" - för de flesta av oss har mer i sina skafferier än man först tror.

Och batat-frite är riktigt sjukt gott! 


Och här har vi lite smuggelgods då.

När jag typ sista dagen insåg att de där risiga, lite taniga, kvistarna
med sina sammetslena fröskidor, som nästan täckte in hela pation vid
lägenheten faktiskt var inget mindre än blåregn så kom det sig att 
några fröskidor helt obegripligt hittade sin väg in i min kappsäck.
Man förstår inte alls hur det kan ske?

*

I morse vaknade jag till att det lät i köket som om någon slängde bestick
omkring sig. Bevisligen var det bara jag hemma och jag låg 
skönt inbäddad i min sovgrop, så jag var det inte som lät.
Inte hunden, och inte katten heller.

Tassade upp och mötte en fröstorm från fröskidorna i krukan.
Tydligen hade värmen och torkan inomhus satt igång en 
reproduktionshändelse hos blåregnets avkommor.

Det verkligen låter när dessa frön skall spridas omkring! 

Tänker att det var en välsignad tur att inte fröna fick för sig att reproducera sig 
i securitykontrollen på flygfältet. Hade säkert väckt lite uppmärksamhet
om kappsäcken min plötsligt börjat låta som en kulspruta...

Har verkligen ingen aning om dessa frön någonsin kommer att gro här,
och kan nästan med säkerhet säga att om de gör de så blir inte livet 
som blåregn speciellt långlivat - så hårda är överlevnadskraven här i Nord.

Ett sydeuropeisk frö kanske inte faller i den bästa av jordar här uppe i Norr.

Men man kan ju alltid testa?
Dålig den som ger sig.

Behöver bara komma ihåg att ta skydd i morgon när jag går in i köket
så inte frömissilerna träffar mig.
I morgon är det vardag på riktigt för min del.
Toktidig uppstigning och så några dagar på kontoret.
Liksom jobb-på-riktigt.


GROTTORNA I SACROMONTE



Området här har under århundraden varit en smältdegel mellan olika
kulturer. Det arabiska och det kristna. Det judiska.
I grottorna här i området har det säkert funnits bosättning redan på 600-talet.
Och man bor där än i dag.


Vi tog oss upp till muséet som visar hur livet i grottorna såg ut för hundra år sedan.
Bor man i Albayzín eller i Sacromonte så är det med största sannolikhet så att man
alltid skall ta sig upp någonstans. 







Grottorna var ofta uppbyggda - eller skall jag säga utgrävda - så
att sovrummet fanns längst in. Varmast så på vintern och kanske ännu
viktigare svalast så på sommaren.
Mitt i grottan fanns ett "vardagsrum" där man samlades på kvällarna och
sjöng och dansade. Man vet ju inte riktigt var flamencon har sitt ursprung,
men att den fortfarande är starkt levande i dagens Sacromonte är helt klart.

Man kan knappast gå många kvarter innan man stöter på den ena
flamenco-baren efter den andra. Endel just inhysta i grottor som denna.




Här ser man hur livet tedde sig då. 
Fotot ovan är taget från en av de grottorna som nu hör till museum-området.
Man ser Alhambra där i bakgrunden.

Också kreaturen hade egna grottor att söka skydd i. 


Att sadlarna utvecklats sedan den tiden är säkert något både ryttare och 
åsna eller häst uppskattar...

Samma kan man säkert säga om packåsnans bärsele. 




Att vara packåsna i dessa backar. Inget jag skulle sett fram emot precis.
Om jag nu skulle varit en åsna då för hundra år sedan.
Nu är det skotrar som låter klagande i uppförsbackarna.
Och turister med inte den bästa av kondition...


I de vanliga grottorna var köket lagt till utrymmet närmast utgången, för ventilationens skull förstås.
Men hände det sig att barnaskaran växte och utrymmet behövdes till sovutrymme 
grävde man ofta en separat grotta och lade köket där.



Tvätta, det gjorde man utanför. Klokt nog hade man lett smältvattnet från bergen ner i en 
fåra precis intill så man fick både tvätt- och dricksvatten.

Den dagen jag besökte muséet spelades en rockvideo in där.
Nytt möter gammalt.


I de olika grottorna förekom också olika verksamheter.
Det fanns grottor för att dreja keramik.
Grottor för smide och grottor för vävning.





(återanvändning...åsnornas gamla bärselar är numera krukhållare). 







Härligt ställe - absolut värt att klättra upp hit! 
Och man fick en sådan bra insikt i hur det kommer sig att det
funnits - och finns - grottor man bott - och bor - i. 

Efter en tid här i Sacromonte och Albayzín börjar man se var
det finns grottor där människor bor i. Numera har grottorna
ofta "husbyggnad" framför ingången som förmodligen inhyser
badrum och WC, kanske kök?
Mitt i bilden nedan ser man en sådan.

Det är bara en del av hemmet som syns - resten är inne i sluttningen.
Att det finns så mycket grottor man bor i just här beror naturligtvis på
jordmånen. Den är mjuk nog att vara enkel att gräva ur, men 
sammanhållande nog för att grottorna skall vara hållbara.




Det tog ett par dagar innan jag insåg att vår granne de facto bodde
i just en sådan hus-grotta! Något som med första anblicken ser ut som 
två rum på varandra med takterrass under renovering faktiskt bara är en "fasad".
Inne i marken finns resten av hemmets rum.
Och här bor en helt vanlig familj. 
Med ungar som kommer hem från skolan kring två-snåret,
går ut med hunden, och grillar och chillar med vänner på kvällen.

*

Som med resten av livet finns här naturligtvis hela skalan
grottboende. Ännu högre upp blir grottorna än mer anspråkslösa och 
invånarna liksom mer där i utkanten av samhället, medan grottboendet
mer inne i stan håller högre standard, med balkonger, trädgårdstäppa och garage.  
Vill man testa på att bo i en grotta finns här gott om airbnb-grottor att hyra.

En het sommardag är det garanterat ett skönt alternativ! 

*

Men det som kändes speciellt bra och intressant med dessa stadsdelarna
Albayzín och Sacromonte är just det faktum att det är så levande "på riktigt".
Det finns ingen stämpel av att leva i ett museum, utan här pågår livet
helt normalt, precis som det gjort i hundratals år.
Just det gillade jag kanske allra mest. Två gånger frågade man mig vägen 
och det gav en skön känsla av tillhörighet. 

På de ofta otroligt smala gatorna och gränderna var trafiken
begränsad, vilket bara var bra med tanke på den fantastiska historia
som här finns. 
Men bor man här är det okej med bil, vilket gör det hela levande. 
Husen må vara hundratals år gamla, men det finns ett pulserande liv i 
gränderna. Man bygger, skrattar, lever, grälar, lagar mat, hundar skäller,
katter slåss, barn faller och slår sig. Ungdomar samlas, flamencorytmer
når en genom kvällens mörker. Det är inte för turister...man lever så här. 

Jag tänker att det ibland finns platser i världen som man rätt på direkten
känner att det är som att hitta hem på något vis.
Det här var en sådan plats. 

Återkommer jag någonsin, vet jag att jag kommer att känna lite som att komma hem.
Andalusien gjorde intryck i min själ. 
Ja.


SANTA MARIA DE LA ENCARNACIÓN...


Eller katedralen i Granada.
En lite kylig dag blev det att gå på stan, och lite av en slump gick
vi på katedralen i Granada. Det är nämligen lätt hänt, att man "går på den".
Den ligger aningen inklämd mellan en massa gator och gränder och absolut 
inte så mycket till landmärke - inte från gatunivå i alla fall.

Den är nästan lite anspråkslös, men det beror bara på att man inte får in hela
katedralen utifrån, så inklämd mellan andra hus är den.




Att det är frågan om världens största katedral i renässansstil blir man varse om
när man väl tagit sig in genom de enorma trädörrarna.

Katedralen är en verkligen vacker och speciell i sitt ljusa ljus. 

Det var drottning Isabella som efter erövringen av Granada lät starta upp byggnationen
av katedralen. Detta efter slutet på det muslimska styret som varit rådande
i närmare 800 år. Katedralen är byggd på samma plats som 
det innan det funnits en moské.

Katedralen blev klar 181 år senare.
I ett kapell i anslutning till katedralen vilar både hon, 
Isabella och hennes man, kung Ferdinand.




















Här finns så mycket att vila ögonen på, så mycket att ta in, så
det lönar sig ta god tid på sig när man besöker katedralen.


Här finns många altare för olika helgon, den ena mer gyllene än den andra.
Men fantastisk fina allihop! 
Nu var jag ju här utanför den värsta turistsäsongen, så stundvis 
var jag nästan ensam i katedralen, bara en handfull andra besökare.
Det är också en så annorlunda känsla att inte behöva trängas, utan i
lugn och ro få gå omkring och ta in allt detta. 



 

Intill ingången till katedralen finns ett museum med en massa gobelänger, prästkläder, smycken,
skulpturer och annan fantastisk konst. 
Där finns också den här...Johannes Döpares huvud på fat.

Ja, det blev ju klart att det gick tokigt för honom...









Så ja...är du i Granada.

Gå inte förbi denna vackra kyrka.
Den är värt ett utdraget besök. 
Absolut.