ATT INVÄNTA VINTERN...

...är en stillsam syssla.

För att inte säga så in i vassen stillsam.

Jag har någon gång mumlat om att vara på stugan större delen av året,

bara för att få uppleva vinterns ankomst och när den sedan 

om någon månad ger vika för våren.

En nyårshelg berättade för mig hur otroligt stilla allt är.

Och tyst.

Det är en annorlunda tystnad än annars. Det är som om 

tystnaden i sig hade stannat upp.

Jag gillar ju tystnad, och har inte speciellt mycket emot mitt

egna eminenta sällskap (heh) men till och med jag kände denna gång en 

viss rastlöshet i detta tomrum av tid. 

Jag visserligen inte heller bara för ett par dagar tagit med mig 

något projekt att jobba med. 

Det skulle nog vara en förutsättning, att ha något intressant att jobba med därute

i väntan på vinter, i väntan på vår. 

I stillhetens högborg.

Havet var ännu öppet, och de flesta fåglar i viken syntes till.

Varför skulle de flytta om de inte måste? Så är det ju.

Men det kanske ändrar snart?

Kvicksilvret kryper allt lägre ner.

Havet börjar fläckvis frysa till. Tänker att jag aldrig tänkt på att det

är så det sker. Fläckvis, inte så att istäcket kryper ut från stranden.

Utan det blir is lite här och lie där.

Isfläckar.

Det är en stilla väntan på vinter, isen kryper så sakta.

Sjöröken dansar.

Idag, någon dag senare, hemma i hufvudstaden börjar

snön vräka ner.

Vinterväntan är avslutad.

Den är här nu.