Det tar mig alltid en dag eller två att landa tillbaka till vardagen efter en resa.
Samtidigt som jag kan känna mig barnsligt lycklig över att få krypa in i min
egna lilla sovgrop i sängen så känner jag redan saknad efter alla nya intryck
och vackra stunder och upplevelser.
I gränderna runt lägenheten fanns ett gäng med katter som jag snart lärde
mig känna igen några av dess individer.
Hon här kom att bli en av mina favoriter.
Orädd, stolt, otroligt vacker och en blivande mamma.
Med ett öra märkt av kamp om...nåt.
Jag såg henne nästan dagligen, så kännspak med sin runda mage
och lite stympade öra, och ärren på nosen.
När jag följt med dessa fantastiska katt-personligheter i gränderna så
förstår jag precis varifrån Andrew Lloyd Webber fick idéen till Cats.
Men så var det bara läge att lämna katterna och allt det
andra där och återkomma till ett snömosigt Helsingfors...
...och till ett skafferi som lindrigt sagt var på tommare sidan.
Sällan har jag blivit så glad för en kvarglömd batat som nu.
Visst, jag hade kunnat gå till butiken, men envis och lite löjligt
principfast som jag är så vägrar jag söndagsöppna butiker för
jag tänker att man skall väl ändå klara sig En Dag utan butiksbesök?
Även om man precis landat och skåpen gapar tomma.
Eller "tomma" - för de flesta av oss har mer i sina skafferier än man först tror.
Och batat-frite är riktigt sjukt gott!
Och här har vi lite smuggelgods då.
När jag typ sista dagen insåg att de där risiga, lite taniga, kvistarna
med sina sammetslena fröskidor, som nästan täckte in hela pation vid
lägenheten faktiskt var inget mindre än blåregn så kom det sig att
några fröskidor helt obegripligt hittade sin väg in i min kappsäck.
Man förstår inte alls hur det kan ske?
*
I morse vaknade jag till att det lät i köket som om någon slängde bestick
omkring sig. Bevisligen var det bara jag hemma och jag låg
skönt inbäddad i min sovgrop, så jag var det inte som lät.
Inte hunden, och inte katten heller.
Tassade upp och mötte en fröstorm från fröskidorna i krukan.
Tydligen hade värmen och torkan inomhus satt igång en
reproduktionshändelse hos blåregnets avkommor.
Det verkligen låter när dessa frön skall spridas omkring!
Tänker att det var en välsignad tur att inte fröna fick för sig att reproducera sig
i securitykontrollen på flygfältet. Hade säkert väckt lite uppmärksamhet
om kappsäcken min plötsligt börjat låta som en kulspruta...
Har verkligen ingen aning om dessa frön någonsin kommer att gro här,
och kan nästan med säkerhet säga att om de gör de så blir inte livet
som blåregn speciellt långlivat - så hårda är överlevnadskraven här i Nord.
Ett sydeuropeisk frö kanske inte faller i den bästa av jordar här uppe i Norr.
Men man kan ju alltid testa?
Dålig den som ger sig.
Behöver bara komma ihåg att ta skydd i morgon när jag går in i köket
så inte frömissilerna träffar mig.
I morgon är det vardag på riktigt för min del.
Toktidig uppstigning och så några dagar på kontoret.
Liksom jobb-på-riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar