MÅNDAG, LOTTERI, VÄNNER SOM KÄNNER MIG - OCH ÄNTLIGEN REGN...

...jo, jag sitter och njuter av ljudet av regn!

Och NU, nu, skall det vara lotteri här hos Tuvull! 

Som jag sade, så tycker jag att det finns lite orsak att fira att fem bloggår ligger bakom, och att det faktiskt är lika roligt fortfarande! Aldrig hade jag trott att jag skulle ha så många ord som vill komma på "pränt", men så är det bara.

Och ni som orkar läsa...det gör det hela ännu roligare!

Vad skall jag då lotta ut.

Jo, det är något som jag verkligen gillar själv!

Nu skall jag berätta en historia om böcker, om mat och om vänner - de där som känner en in och ut!

Jag älskar god mat. 

Jag är mycket svag för böcker, tycker att vardagen skall få vara vacker, och när det finns något där allt detta kombineras - då är jag ju lite såld!

Strax innan min semester började gick jag och köpte mig en ny kokbok.

För den goda matens, för skönhetens, skull.

Sparris, smör och parmesan...visst kan man känna smakerna på tungan?

Jag känner alltid samma barnsliga glädje när jag går ut från en bokhandel med en bok jag verkligen sett fram emot att äga i en prasslig plastpåse.

Mindre än en vecka senare kom en kompis på besök till stugan.

Hon hade med sig en flaska vitt och...en kokbok hon tänkte jag skulle gilla!

Och visst gjorde jag det....!

När jag kom hem från stugan och åkte till posten för att hämta min post låg där ett paket.

Vadå? Jag har ju inte beställt något alls!

I paketet låg en present från en annan vän som jag hjälpt med en översättning, 

lite smått bara för att hjälpa till.

Frågan om ersättning viftade jag bort. 

Trots det,  eller som tack för det hittade jag ett paket på posten.

En bok. Om mat. Med skönhet.

Så nu vet jag med säkerhet att mina vänner minsann vet vad jag gillar!

Till råga på allt så var jag på våren bjuden till tillfället för bokens utgivning, som jag tyvärr var förhindrad att gå på!

(Tack Anna för inbjudan! Hade gärna dykt upp!!!)

Det är för övrigt hon som översatt boken, vilket gör det hela ännu festligare på något vis!

Så nu sitter jag med tre exemplar av en alldeles, alldeles underbar kokbok.

En som jag köpt mig, två som jag fått att vänner som alldeles tydligt vet vad jag gillar.

Nu kunde man ju tro att det känns dumt, men nej, det gör mig riktigt varm inombords.

Därute finns människor, vänner som precis vet vad gör mig glad, vad jag gillar.

Och nu vill jag så himla gärna dela med mig av denna underbara bok.

Till er som tassar in här hos mig.

Bara för att.

Den ena boken jag fått, håller jag själv.

Den andra, som jag också fått, kommer min äldre son att få - 

han som älskar god mat lika mycket som jag.

Men den tredje, den jag köpte, men aldrig hann ens bläddra i, den vill jag nu ge vidare åt någon av er.

För om det finns något man aldrig har för mycket av så är det inspirerande, vackra kokböcker, med recept som får tungan att åka med en bit.

Jag vet, för jag har testat, smakat på.

Och min, och många, många, många andras stora favorit är 

avokadopastan som blivit nästan lite kultmat, den finns med.

Pastan "alla" talar om - och som i all sin enkelhet är bara löjligt genialiskt god!

Men det är bara ett av många underbara recept i boken.

Såhär är vardagsmat när det är som bäst!

Och just en sådan bok som man plockar fram när den egna inspirationen och de egna idéerna tryter.

*

Tänkte som så att dragningen av lotteriet skulle ske om en vecka, nästa måndag.

Har ingen aning om jag får tre eller tretton kommentarer, och det har ingen som helst betydelse.

En underbar kokbok får en ny ägare om en vecka.

*

Bara för att det är måndag, 

för att god mat är underbart, och för att jag babblat på i fem långa år...

Och för att jag aldrig tidigare ordnat ett lotteri.

Nästa gång då... år 2018....typ.

Var femte år. Eller så.

Bara för att.

Sånt idag.

SLÖASTE SÖNDAGEN...

...det är som i södern. Luften dallrar av värmen och skugga är vad som gäller.

Inte så att jag skulle klaga, nej bevars, det är dagar som denna som jag saknar största delen av året.

Det är fantastiskt skönt - i synnerhet när jag inte behöver göra ett skvatt.

Eller borde å borde...ja, äh, ni vet hur det är?

Så rysligt många sådana här dagar kommer inte här på dessa breddgrader, så det är nog fullständigt legitimt att ta ut allt man kan av dem.

Gassiga, soliga, heta, klibbiga sommardagar.

Love it!

Så här minns jag mina barndoms somrar - och vem gör inte det?

Det var sol, och kaffe i bersån, och ingen hade liksom bråttom någonstans.

Grannarna kom över på en kaffetår och man satt och pratade och skrattade i timmar.

Vi ungar cyklade till simstranden och på hemvägen köpte vi en glass hos glasshandlaren i glasskiosken.

En solig dag som denna var det kö. Glasshandlaren var gemytlig och hade tid att skoja med oss ungar.

Han var glad, vi var glada, jag tror nästan alla var glada då.

Jag var 12 år. Året var 1978.

Eller så kändes det i alla fall. Kanske det är så att barndomens somrar alltid kommer att ses i rosa?

Men kanske ändå inte helt?

Kanske det ligger en liten gnutta sanning i känslan?

Man har lite forskat i det här och kommit fram till att människorna mådde bäst i slutet av 1970-talet.

Ekonomisk tillväxt betyder inte att välståndet i form av hur vi mår skulle öka i samma takt. Tvärtom.

Redan 1978 steg vi "över gränsen", redan då blev vårt ekologiska fotspår större än vad vår planet klarade av. Efter det har det gått uppåt, eller neråt, beroende på hur man tänker.

Vi är ju alla vana med att tänka att det måste finnas tillväxt. Man tittar på BNP - det har knappast undgått någon?

Men...nu har man jämfört BNP och GPI (Genuine Progress Indicator) i 17 olika länder.

GPI är en slags äkta indikator på vår välfärd. 

Den mäter bland annat hur nöjda människor är med sina liv, konsumtion, inkomsternas fördelning, och de sociala- och miljömässiga förändringarna.

Och trots att BNP ökat, faktiskt sedan 1950-talet med det tredubbla, så har, sedan slutet av 1970-talet GPI minskat. 

Vi har mer, eller har vi det? 

Enligt forskarna har det kanske aldrig ens varit meningen att BNP skulle var mätaren för välmående i ett samhälle.

Och att ökande av BNP inte enbart skulle få vara målet för nationell politik.

Men BNP är ju lätt att förstå, lätt att räkna ut, lätt att mäta.

Men tänk om det inte är så enkelt?

Läste i en artikel i veckan att två tredjedelar är missnöjda med hälso-/sjukvården i Finland.

Det är rätt...mycket!

Så man undrar ju...vad mäter BNP egentligen?

Sitter i min trädgård där sommarvindarna gör att några hårtestar på rymmen kittlar mig i nacken.

Ser på mitt liv nu, och hur det var 1978.

Vad har jag mer nu, som skulle göra mig mer lycklig och tillfreds, som jag inte hade då?

Jag, vi, har datorer som gör det möjligt för mig att sitta här och blogga och lägga ut mina funderingar på nätet. Jag har en hyfsat up-to-date telefon, likaså sonen.

Men...sen då?

Materiellt har jag nog det ganska lika faktiskt.

Ingen lyx direkt, men precis allt jag behöver - både då och nu.

Jag hänger ut min tvätt på tork, precis som min mamma gjorde 1978.

Till skillnad från min mamma har jag nu en tvättmaskin som förväntas gå sönder inom några år.

Det finns till och med ett namn på det:

Planerat Åldrande.

1997 förväntades en dator hålla i fyra eller fem år.

2003 var vi nere i två år. Nu knappast det!

Blir jag glad och lycklig av att min dator kraschar varannat år?

Nej, det blir jag inte! Men visst ökar det på BNP...inte sant?

Måste det vara så för att allt skall gå runt?

Jag måste konsumera, man får mig att konsumera mera genom att laga grejer som går sönder så att de inte går att reparera.

Men OM man skulle göra saker som inte skulle gå sönder, saker som skulle gå att reparera, skulle inte det ge arbete det med? Åt reparatörer, typ?

Miljön skulle väl tacka? 

Aj, jo, men det skulle inte öka på försäljningen av den där prylens uppdaterade version, en förbättrad version av den som man ursprungligen köpte. Inget klirr i kassan.

Bara klirr i reparatörens kassa, men inte i egen...

Och någonstans där har vi ju pudelns kärna.

Visst vet jag det...men det gör mig bara så uppgiven på något sätt.

Och det är kanske så det är, vi inser allt det här, men har ingen relevant möjlighet att välja annat.

Kanske är det därför GPI bara fortsätter rasa?

(vill ni läsa mer om forskningen hittar ni den här)

*

Nu skall jag ändå återgå till en riktigt skön och slö söndagstillvaro.

Plocka in min tvätt, stryka lite kläder så jag är någotsånär representativ på jobbet i morgon.

Snurra ihop lite paella åt oss.

Läsa en bok, gå ut med hunden bara det blir svalare, ta en kvällskaffe i bersån, se på TV-nyheterna, värma bastun. Vissa saker är ändå bara samma som då, 1978.

Nämligen Slöa Söndagar...

Tillägg:

(Följande dag läser jag i tidningen att det i europa finns de mest pessimistiska männiksorna när man mäter hur man har det nu, och hur man ser påframtiden. Faktum är att Europa är för tillfället den mest pessimistiska världsdelen. Lite förvånande hittar man de mest optimistiska människorna i Afrika.

Det skorrar ju lite det, om vi ser till BNP som mätare för hur bra vi egentligen mår....;))

ÄNDRADE PLANER...

...ibland det bara att svänga tvärt om och ändra sina planer.

Kvällens planer gick i stöpet på grund av ett åskväder med regn.

Bara att vända om och ta sig hem tillbaka i regnvädret.

Om jag skall vara riktigt ärlig, så var det helt okej.

Fredagskvällar kan ju vara riktigt sköna bara sådana som de är - också - ibland.

Och regn, ja det är verkligen okej det! 

Naturen knastrar av torka, inte en droppe under hela min semester, och innan det...jag minns inte när det skulle ha regnat ordentligt senast!

Istället för att så blev det att krypa upp i soffhörnet och lyssna på regnet därute.

Skiva upp lite brie och hälla upp ett glas rött - och läsa igenom en hel del artiklar som blivit väntande på den rätta stunden, det rätta tillfället. 

Det var nu det.

Ibland blir ändrade planer bara - rätt.

På något vis.

Och regn....det låter bara så vackert!

VINGKLIPPTA...

...är jag, vi, nog lite idag.

Det har nämligen varit dags för Sven att flytta hemifrån.

Han har ju inte fått till det själv, som vi hade hoppats på.

Han har tittat och ropat efter kajorna som flyger över här hos oss på hög höjd. Men aldrig förstått att ge sig efter, lyfta, flyga iväg.

Han har gett sig på flygturer nu och då, men tydligen aldrig långt nog att nå de andra kajorna.

De håller till en dryg kilometer härifrån.

Sven har aldrig flugit längre än att han skulle vara på höravstånd.

Han svarar när vi ropar.

Hur gärna vi än hade haft Sven här hos oss, så måste han få leva ett kaj-liv.

Han måste lära sig söka mat på egen hand, vara tillsammans med de sina.

Hösten är snart här, och det är så mycket en kaja måste lära sig, som vi inte kan lära ut...

Dessutom är området där vi bor kråkornas revir.

Här finns en helt gäng som inte räds att ge sig på Sven när vi är inne eller borta.

Man kan inte klandra dem, detta är deras kvarter.

Men Sven kan inte försvara sig ensam.

Han behöver nu sitt eget gäng.

Visst känns det lite ledsamt, och vi saknar honom redan, men detta måste bara göras.

Vi tog aldrig hand om honom av den orsaken att han är rätt underhållande att ha.

Nej, vår tanke, kanske den är naiv, jag vet inte, var att ge Sven en chans till i livet.

Nu är det dags att låta honom på riktigt pröva sina vingar. Ta modell av andra kajor, lära sig kajspråket.

Ta hand om sig själv, vara självständig.

Vi hade som sagt tänkt att han skulle flyga iväg självmant. Det gjorde han inte.

Var vi inte hemma, flög han till grannen - och de är kanske inte riktigt lika förtjusta i Sven, har inte riktigt samma förståelse som vi i att få sin frukostmacka pickad...risken finns nämligen!

Nej, nu var det dagen att föra Sven till kajrika trakter.

Där lämnade vi honom nu, pickande ett stycke i från de andra.Hur det slutar kan vi inte veta. Vi kommer inte att visa oss den närmaste tiden där, för att Sven inte skall försöka söka sig tillbaka till oss. 

Men visst, fast vi visste att så här skall det gå, så här var det meningen, är det lite ledsamt att släppa taget.Ledsamt för oss, men nödvändigt för Sven - om han skall ha nytta av sin nya chans.

Hos oss har han ingen framtid - vi har bara hjälpt honom en bit på vägen. För mycket hjälp kan också stjälpa honom.

Sven är inte vingklippt, han skall få flyga fritt.

Vi är det, kanske lite...en liten fånig kaja hinner sätta sig i hjärttrakten på knappa två månader.

*

Och så får man gärna ha en liten åsikt om hur bloggen upplevs, är det lätt/svårt/enkelt/hopplöst att läsa...typ sånt!

Här testas det vidare:)

TIDEN FLYGER IVÄG...

...så är det bara!

I går, nej i förrgår, var det fem år sedan jag startade Tuvull.

Jag har aldrig varit så där pro på att komma ihåg bemärkelsedagar...

....och så lyckades jag missa den här femårsdagen - också!
Fråga bara mina nära å kära hur bra jag är på det här!

Vad jag inte heller är så pro på är att uppdatera utseendet på bloggen.

Tassar på i gamla invanda spår, men känner att det kanske skulle vara dags att göra något nytt med bloggen nu.

Problemet är att jag inte riktigt vet vad...hehe.

Så det får bli så att jag nu en tid framöver kommer att sitta och testa och smaka och humma och fundera hur jag vill ha det. Jag hör ju inte heller till de där som ids ladda ner en testblogg för att sitta där och testa och hålla på och sedan servera en färdig tårta...så där....tadaaa!!!

Nix, här får ni lov att följa med hela bakningsprocessen med jäsningar och allt!

Så, tyvärr får ni nu gräva fram lite tålamod och ha överseende med att bloggen kanske ser lite annorlunda ut varje dag här en tid framöver. Tiden att sitta och trixa och fixa är ju också för tillfället lite...begränsad.

Så nu får det bli lite såhär, den här gången.


Som belöning för tålamodet, ja, kanske jag faktiskt skall jag ta det till tradition så där var femte år, så kommer jag att frångå alla mina principer och faktiskt lotta ut en grej när Tuvull hittat sitt nya utseende!

Men som sagt....hav tålamod...jag har mycket att lära mig....;)

*

Fem år! Kan man tänka sig? Det trodde jag aldrig!

Så tiden ändå flyger iväg!

SIMMA LUGNT...

...lite så hade jag tänkt mig att jag skulle återgå till arbetet.

Sväva lite lojt in på verkstadsgolvet och söka mig mot min stol. Dra igen dörren efter mig och sätta upp en viktig min när jag skummade genom e-posthögen som samlats under fyra veckor av total frånvaro.

Det blev nästan så. Nästan.

Förutom att jag har lite svårt att hålla mig om jag försöker se så där viktig ut.

Jag tänker alltid att om den där första, kanske till och med den andra, arbetsdagen efter en semester känns som första dagen på en ny arbetsplats, då har man liksom lite lyckats.

Lyckats med att koppla av under semestern.

Jag kom dock ihåg alla lösenord. Det var jag lite stolt över.

Det har funnits gånger då min första arbetsdag efter semestern gått åt till att telefonjaga it-gossar, som oftast också är på semester, för att de tyst skall viska i mitt öra vad jag skall skriva för att låsa upp en dator som försatt sig i inbrottsläge.

Nu klarade jag det helt utan hjälp.

Hurra!

Jag var den första som tog mig till morgonkaffet. 

Du milde, jag hade ju varit vaken bra mycket tidigare än min lekamen vant sig med, 

och den skrek efter koffein.

Jag saknade i ärlighetens namn lite av det där flow som lär ge ett underbart flyt i arbetet.

Det ville liksom inte riktigt infalla.

När jag gick hem, var jag rätt glad över att jag fått datorn att hosta igång, kommit på hur man öppnar sin e-post.

Jag entrade entren på utsatta tidpunkter, hittade upprepade gånger till kafferummet och kom ihåg vägen till toaletten.
Sådant viktigt.

Suckade lite, och försökte se viktig och stressad ut.
Det gick så där.

Däremot, om vi talar lite allvar här nu, så har jag faktiskt tänkt sträva efter att ta det lugnare på jobbet.
Ta lite modell av gässen, som gladeligen låter en hel del droppar rinna över fjädrarna.

Jag tänker som så, att om man börjar suga i sig av allt negativt som finns omkring en så sitter man snabbt där med dyblöt fjäderdräkt och det blir tyngre och tyngre att ta sig fram.

Är det kanske det som är flow?

Vara lite gåsaktig nu och då, skaka av sig med jämna mellanrum, ordna sina fjädrar på nytt och lugnt simma vidare.

Kanske det bara är jag som inte förstått?

ATT SEGLA...

...är ingenting för mig.

Jag är en riktig landkrabba. Verkligen.

För en tid sedan blev jag bjuden på en saltig bit och lite vin till en kompis som låg i hamn här i mina knutar. Jag menar, vem tackar nej till det? Mat slinker alltid ner, vin är inte heller fel, och allt det i vänners sällskap. Ja, men det kan väl inte bli bättre?

Om inte det skulle vara för att jag hör till den där lillalilla kategorin människor som inte riktigt har fattat saker och ting.

Inte riktigt blivit biten.

När jag kommer ner till hamnen för att stämma träff är kvällen lite sommarsval, efter en sommarsval dag. Med lite regn.

Jag stiger ner i något som i mina ögon är ett aningen tilltaget plastbadkar.

Ganska fult dessutom. Faktiskt. I mina ögon.

Min kompis som precis vet min åsikt ler brett och önskar mig så hjärtligt välkommen.

Vi kramas och om det inte skulle vara för denna innerliga vänskap jag känner för kaptenskan på detta plastkar så skulle jag vägra sätta min fot där.

Vi sitter två meter från grannen på ena sidan, och två meter från grannen på andra sidan.

På fuktiga sittdynor i en plastbalja.

Maten som trollats fram är gudomligt god och efter det andra glaset vin glömmer jag att jag är våt i rumpan. Nästan.

Lyssnar på allt strul som skett under seglatsen så här långt.

Det är en hel del.

Och båten kom i sjön, av olika orsaker först till midsommar. Och i år blir det inte så mycket seglat, kanske en vecka två. Av olika orsaker.

Båten är värd en...massa.

Och jag förstår inte.

Hur i hela fridens dag utsätter man sig frivilligt för detta?

Först plöja ner en ruskig massa pengar i en vettig båt. Betala hyra för kajplats. Och vinterförvaring.

När man väl är ledig för att kunna färdas någonstans med båten så kostar också det skjortan.

Och så finns det typ hela tiden något som strular med båten.

Det mesta är vått och fuktigt av havet. Hela tiden.

(Jag vet, för stugan min är så gott som PÅ havet. Där kan man glömma att ha sockret i en sockerskål om man inte har en förtjusning i sockertoppar, stelnat socker, vill säga).

Jag sitter där i min kompis båt, som i mina ögon har stora likheter med en jacuzzi tömd på vatten, och känner mig ungefär lika vilsen som en fisk på land - fast tvärtom då.

Men maten och sällskapet övervinner allt annat, och det var en ruskigt trevlig kväll.

Men inte blir jag båtmänniska för det...

...vad mitt hjärta däremot kan slå en liten volt eller två för är de där riktigt gamla (eller nygamla) skeppen som bara är så mäktiga så jag får ståpäls bara av att tänka på dem.

Vem vet, kanske jag var en gammal sjöbjörn i mitt förra liv, som bara inte, i detta liv, kan ta in badkarsbåtarnas skönhet? 

Och inte riktigt förstå meningen med att rätt meningslöst ta sig från den ena hamnen till den andra, år ut och år in. Utan att man egentligen behöver Ta Sig någonstans alls.

Men skönheten i dessa har jag inga som helst problem med.

Under några dagar har båtarna i Tall Ship Race stannat i Helsingfors.

Och jag var ju där för ett se dessa skönheter.

För skönheter är de ju.

Inga tupervarebehållare med köl här inte!

Och så är ju hela tanken bakom racet så bra!

(vill du veta mer? Kolla här)

Det är bara så...det finns båtar och så finns det Båtar.

Jag blir aldrig vare sig en båtägare eller en Båtägare.

Min lilla fjuttiga eka klassar inte riktigt här...

Däremot kan jag kanske, kanske, förstå hur det känns att få ta riktning mot horisonten.

Kanske är det just det som är grejen? Frihetskänslan?

Men ändå...i en plastburk???

Näe, jag tror jag fortsätter min tillvaro som renodlad landkrabba.

*

Och för er som undrar; hon som bjöd mig på god mat och gott vin - hon vet min inställning...och trots det bjuder hon mig till sin båt år efter år. Och jag kommer, trots plast och blöta sittdynor.

Det är väl det som kallas ingrodd vänskap eller något sånt?

Som motvikt släpar jag ut henne i en höstig skog för att plocka svamp.

Där har hon sällan varit...

Och som svar på fuktiga sittdynor och plastkänningar bjuder jag då på älgflugor och spindelnät med dagg. Ganska fifty/fifty inte sant?

ÄNNU LITE SVEN...

...visst är det så, tar man hand om en fågelunge, så blir det bara så att den tar en rätt stor roll på scenen.

En fågelunge är som vilken "unge" som helst, djur eller människa, den tar plats, hur liten den än är.

Numera sköter Sven ätandet själv, behöver bara lägga ut mat åt honom.

Han flyger omkring. 

På onsdagkväll flög han iväg, övernattade i något träd. Kom en snabb sväng på morgonen för att äta lite ost (som han älskar) och flög iväg igen.

Jag såg honom i en björk kanske 100 m bort, såg honom lätta in mot byn.

Då tänkte jag att nu ser jag nog inte honom mer.

Lockropen från kajflocken har blivit för stark. Så tänkte jag. 

Som det i och för sig skall vara.

Men så blev det inte. Inte denna gång.

När kvällen redan började skymma hörde jag hans kraxade.

Både jag och hunden reagerade:

- Visst är det Sven det där?

Jag ställde mig i trädgården och ropade:

Sve-ee-eeen!!!

Då kom han susande runt husknuten och landade först på en stege som står och lutar mot terassräcket

(i väntan på att jag skall ta itu med att skruva fast en ränna som snön rev ner i vintras...)

för att sedan flyga direkt in genom den öppna altandörren och in på min byrå.

(Nej, Sven får inte vara inne...om nån trodde det)

Efter att han varit borta i nästan ett dygn tänkte jag att han var vrålhungrig.

Det var han däremot inte.

Av vissa "bevis" att bedöma hade han försett sig med ansenliga mängder...blåbär.

Det kunde man inte missta sig på, liksom...

Nej, han var inte hungrig, inte törstig, inte ens medtagen på något vis.

Han ville bara....bada!

Den här kajan gillar nämligen att bada.

Det är igen överdrift att säga:

Han älskar bad!

Inget snack om saken. 

Morgon och kväll - och gärna ett dopp på dagen också om man är i knutarna, vill säga.

Så jo, det där eländigt fula, lilla knytet som ramlade genom stuprännan ner på lastningsrampens parkeringsplats vid min arbetsplats i början av juni, har utvecklats till en självgående, självflygande fin kaja, som kommer "hem" för att...bada.

När jag ser på honom nu, känner jag en stor glädje över denna lilla, lilla bit av vild natur som jag fått följa med, lära mig av och uppleva.

När jag ser honom lyfta och sätta sig högt uppe i en björk, högre än jag någonsin skulle våga klättra känner jag en aning stolthet över att kunnat hjälpa honom på vägen dit.

När jag ropar på honom, och han kommer flygande till mig känner jag en alldeles otrolig ödmjukhet över att denna frihetens symbol litar på mig och känner sig så trygg med mig att han kommer svävande.

Den känslan är hisnande. 

Att se honom vända på huvudet mot min röst, breda ut sina vingar och ta riktning mot min utsträckta arm, det är bland det vackraste jag sett. 

Det är...magiskt!

VÄRMEN FORTSÄTTER...

...sätter mig på en filt i trädgården på det knastriga gula gräset.

Det skulle regna - det har det inte gjort.
Inte än. 

Min vattenmätare är torr. En mal har mumifierats i botten på den.
Hela trädgården ser lite ledsen och hängig ut.
Syrenerna hänger med sina blad, plommonträden har fällt sina karter.
Rosorna har blommat ut medan jag vippade på tårna på klipporna.

Pelargonerna har mirakulöst nog överlevt, varför och med vilka konster skall jag berätta om i ett annat inlägg...

Det är kvavt, tungt i luften, och jag har dragit på mig rejält ont-i-halsen.

Skyller på luftkonditioneringen, den i bilen, den här hemma.

Hetta och kyligt om vart annat kan inte vara så bra? Men det är så skönt att få sova i svalt....

Mitt sovrum ligger uppe under snedtaket - där är det  m y c k e t  varmt utan den där magiska mackapären som blåser svalt och skönt. God nattsömn vägs mot ont i halsen och allmän flunssa-känsla.

I går satt jag största delen av dagen i bilen, kuskade ungar till Borgbacken, besökte äldre grabben och min bror, sprang diverse ärenden och körde, körde. Och jo, jag älskar när det är riktigt svalt i bilen...

Tydligen betalar man för den lyxen med ett rivjärn i halsen?

Funderar över om djur reagerar på samma sätt, sitter de där och har ont i halsen för att jag vill ha det svalt?

Visst verkar de uppskatta det svala de med, hunden lägger sig gärna där i draget från mackapären.

Katten...nå, hon verkar inte bry sig om det är för hett, förutom i bilen då hon lätt börjar må illa - men det gör hon inte om jag har så svalt det går. 

Hmmm....jag lär inte få svar på den frågan.

Regnmolnen tornar upp sig i väster, kanske det ändå blir lite regn idag?

Vem vet?

TILLBAKA I "STAN"...

...eller stan och stan, det är mera som ett uttryck bara. 

Jag bor ju på landet, hela tiden, även om det här är rätt tätt mellan husen. Men på landet är det ju.

Däremot, när jag är ute på stugan mitt i ingenstans, då är jag i en stad. 

Men här hemma i "stan" då, här är det "bara" en kommun. 

Det blir lite avigt och bakvänt, men det är nu så det är. Eller har blivit med alla kommunsammanslagningar. Det blir lite märkligt. På något vis.

Där "på landet" (läs stugan) har så gott som all service försvunnit sedan det blev stad.

Inte så rysligt länge sedan fanns där tre bybutiker. Två mittemot varandra på var sin sida om vägen som korsar byn. Priserna var humana - och man köpte sina varor där. För att understöda.

Så brann den ena butiken upp, det är rätt länge sedan. Men det kom inget i stället.

Den andra, den riktigt lilla, drogs in, var borta.

Nu finns det en butik kvar, den tredje, den där det verkligen svider i plånboken.

Men alternativet är att köra 40 km (ena vägen) till en stormarket. Inte så lockande en solig semesterdag.

Och så vill man ju stöda det lilla av service som finns kvar. 

Ge lite konstgjord andning även om det svider.

Känns bara lite...märkligt!

*

När min äldre son var liten hamnade vi en gång åka in till byn för att besöka läkare. 

Vi har kommit lätt undan, jag vet, som bara behövt ett besök.

Men jag tror det ändå händer ett och annat ute i skärin som kräver vård, lite mer än de plåster och värkmedicin man har i sin sneda byrålåda...

Men tillbaka i tiden, inte så mycket men något år:

Då fanns där en hälsostation, en liten en, men dock. Med läkare och hälsosyster.

Först försvann läkaren, något år senare hälsosystern. 

Kvar finns en sönderrostad skylt om något som var. 

Det fanns också en veterinär. I byn, den som nu är stad.

Och så fanns det en bank. Som var öppen.

Nu finns det fortfarande en bank, men den är bara öppen nu och då. Mest då. Helst på tidsbeställning.

Men ingen bankautomat. 

Ibland behöver man ju pengar, sådana där papperslappar med olika valörer tryckta på ni vet? 

Sådana papperslappar behövs tex då man handlar på ett torg - vilket man gärna gör för att understöda närmat, lokala odlare, fiskare, företagare som försöker leva därute i "stan" - i obygden.

Skulle det nu vara så illa att man glömt att ta ut kontanter åt sig så kan man ju alltid sätta sig i bilen och köra 30 km (ena vägen) till närmaste bankautomat. På de smala, krokiga vägarna går det ju i ett nafs - på en dryg timme är man ju tillbaka. För att märka att torget stängt...

*

Jag vill så gärna handla lokalt, leva lokalt, där jag är.

Kan bara tänka mig hur det som bor där känner det...

...jag tror många fler skulle välja, som kajorna, att vara rätt stationära.

Min grabb säger att han skulle älska att bo där ute i obygden, för den gör honom så lugn, så harmonisk.

Är det bara att inse att den tiden är förbi, då det gick att välja var man vill leva sitt liv?

Många väljer kanske av ekologiska skäl att bosätta sig ute på landet. Eller skulle.

Men det finns ju ingen ekologi i världen om man måste köra hundratals kilometer för minsta lilla service?

Det finns knappast någon som sitter på lösningen till detta. Undrar bara hur man tänkt med alla de kommunsammanslagningar som är planerat?

Åtminstone denna lilla kommun som blev stad har förlorat.

Här "i stan" där jag bor, det som fortfarande är en liten kommun.

Här finns matbutikER, hälsostation, veterinär, företagare...

...låt det få fortsätta så!

Vi behöver nog en levande landsbygd.

Det vill jag så tro på!

*

Oj, det här inlägget skulle egentligen handla om Sven...

...får ta det en annan gång :)

ATT SE UT GENOM ETT FÖNSTER...

...när bilen är packad, de nytvättade trasmattorna är utrullade på såpskurade golv.

När det doftar tallsåpa i hela huset. 

När hunden krupit ihop i sin stol, på det gamla fårskinnet.

När katten dragit ut till skogs på jakt.

När lillungen krupit ner i sängen med en gammal Kalle Anka-pocket och allt blir så där härligt stilla och tiden verkar gå lite långsammare än annars.

(Och Sven sover i bastun, i skydd för vinden.)

Då tänder jag ljusen på spiskransen, låter skymningen komma krypande inpå.

Låter blicken vandra ut genom fönstret.

Känner den djupa, innerliga, eviga kärlek jag känner för denna lilla plats på jorden.

Där solnedgångarna är mina, där havets brus är för mig, där jag kan andas, där det finns lite mera syre än någon annanstans. Där tystnaden är lite mer.

I morgon lämnar jag allt detta, men bara för att veta att det finns där. 

Inom räckhåll, när jag behöver det, bruset, vinden, lugnet, tystnaden, syret.

Och i mitt hjärta är det detta vad jag föder min längtan med när novemberslasket i 

sinom tid tar över scenen.

Då och alltid är en del av min själ här.

SÖNDAGKVÄLL...

...och slut på smultrontillvaron för denna gång.

Soldränkta tomatplantor, kassar med smutskläder, tummade bibbaböcker, packade och uppradade i väntan på att stuvas in i bilen.

Själen utvilad, kroppen redan lite rastlös, benen bruna, håret som ett saltigt trassel.

Semestermättnad.

Kvällen är lite sval, solen gömt sig bakom en molnslöja. Vinden har tilltagit.

Verkar som om sommarvärmen tänker ta en liten paus.

Lämpligt att lätta ankar.

Handdukar plockas in från bryggan, från klipporna. Solmadrasser rullas ihop och knyts ihop med de där gamla avlagda bälten som ingen längre minns vems de egentligen var.

Grillen ställs under tak. Tidningar buntas ihop. Kameran packas ner.

Sista kvällen här.

En del har åkt. Lillungen och jag åker hem i morgon.

Terassen känns avskalad och lite karg när dynor, filtar och blommor plockats bort.

Det lilla trädgårdsbordet ute på klippan gapar tomt.

Inga böcker, inga kvarglömda kaffekoppar, ingen morgonrock slängd över ryggstödet.

Det blir liksom naket.

Men jag är underbart mättad på sol, på klippor, på vind, på skogsdoft, på barriga stigar, på måsarnas skrän från skäret, på bara-vara-dagar. 

Svanfamiljen simmar förbi. De har förlorat en unge, men fem är kvar. 

Skrakfamiljen har jag inte sett till på ett tag. De har kanske dragit vidare någon annanstans?

Andfamiljen har alla ungar kvar. Men så har vi där också en tuff and-mamma, som med raseri ger sig på allt och alla som kommer i närheten av hennes flock.

Skäggdoppingarna, de som hela sommaren varit precis utanför mitt objektivs räckvidd, har bara en unge. En rätt nykläckt en. En liten krabat. Kanske den första ruvningen misslyckades?

Flugsnapparna fick ut sina ungar. Tofsmesen hade en lyckad häckning, den med.

Spillkråkan, en annan som förresten vägrat fastna på min kameralins, skriker och har sig. Hen verkar vara ensam? Fast vad vet jag?

Alltid kan man inte veta sådant där...

I morgon bitti bär det av hemåt.

Med laddade batterier.

Civilisationen kallar.

I SOLSKEN..

...är tordyvlar blå. Eller lila. Fina kryp.

Med bestämda steg var den här på väg mot vårt utedass, eller till några älgpluppar.

Vad vet jag?

Men det är ju det den sysslar med. 

Bajs.

Snacka om skitjobb...

Någon måste ju göra det också - även i naturen.

Nu råkade det sig bara så illa att vandringen korsades av en kaja (Sven) på upptäcktsfärd.

Under de senaste dagarna har Sven allt mer sällan "ätit hemma". Och mängderna han äter har också minskat. Det får mig osökt att tänka på att han kanske äter någon annanstans.

Sven är väl nu vad man kunde kalla "ung vuxen".

Han börjar ge sig ut på egna strövtåg. Han kan vara borta längre och längre stunder.

Han kan mopsa upp sig mot katten, som ibland kan få för sig att bli lite...eh...närgången.

Inte så att hon skulle anfalla, men någon inbyggd grej gör att Sven är aningen reserverad mot katten.

Och det är ju bara bra det!

Alla katter är inte att lita på. Även om min verkar vara det.

Men tillbaka till tordyveln. Den som kom traskande över stigen.

Sven blev alldeles till sig över en dylik delikatess...

Han ropade till och skuttade och hade sig, ropade på artfränder som just här saknas.

Hunden tittade lite förstrött upp från sin post på trädgårdsoffan, den i lä.

-Bajsbaggar får du hålla för dig själv, sade hundens blick och återvände till att hitta en bekväm ställning.

Sven hoppade ner från vedstapeln som varit hans utsiktspost.

Och tittade, och hoppade, och petade och tittade igen.

Och visst tusan blev det en tordyvel till mellanmål för Sven idag.

Det, och en geting, som han snappade tidigare.

Och ett antal myror.

Lite som jag anat - han äter numera någon annanstans än hemma hos oss!

Än kommer han hem till nätterna, kryper in i sitt "rum" som består av kattburen. 

Vid hård nordlig vind, som idag flyttar, vi buren in i vindskydd i bastun.

(Inte de kvällar vi badat bastu då...för...grillad kaja är inte bra!)

Men övriga kvällar. Om det blåser.

* 

Igår flög Sven nytt rekord, kanske hundra meter.

Börjar bli dags att presentera mer kaj-täta bygder för Sven.

Vad passar sig väl bättre, för på söndag åker vi hem igen. Där finns det kajor.

Långpasset på klipporna lider mot sitt slut för denna gång.

Sista semesterveckan får innehålla lite annat än klippor, hav och...

...sol, som vi minsann fått njuta av i år.

2 dagar med någon fjuttig regnskur av...vad har det blivit...24 dagar!

Inte illa! Inte alls!

*

Nu vill en kaja gå och sova.

Och jag skall bära in buren i bastun.

I skydd för den envisa vinden!