...har detta hänt.
Tror jag, vad jag kan minnas.
Minnet är nu som det är ibland, och det kan till och med hända att jag väljer att inte minnas något. Isynnerhet om det skulle innebära extra jobb för mig. Sådan där lite mänsklig glömska, ni vet?
Men jag minns faktiskt inte när jag skulle bara varit, eller som det visste heter 2013; degat mig på klipporna en hel...dag!
Och inte har jag bränt mig i solen heller...sedan 1988.
Vad jag (vill) minnas vill säga.
Nu svider det i skinnet på kroppsdelar som jag vanligtvis inte utsätter för solens strålar.
Vilket jag alltså gjort idag. Det svider.
Och jag fryser.
Säkert en kombination av sol-hett-frätt skinn och omslag i väderleken, men jag sitter med vinterjacka och täcke runt benen och....fryser.
Jag vet ju att det inte är bra att skaffa sig en dylik överdos av D-vitamin på en gång.
Det var bara det att...boken var så bra!
Jag tror inte det heller har skett så många gånger sedan 1988 att jag sträckläst en bok på 442 sidor.
Nonstop. I solen.
Tassade nämligen ner till bryggan i morgonrocken och med kaffekoppen, och så blev jag kvar.
Skalade av mig kläder efterhand som solen steg på himlen och klädde på mig tillbaka i takt med att solen sjönk. Eller den hann inte sjuka, den försvann bakom morgondagens regnmoln ungefär vid samma tid som min hunger började göra sig riktigt småilsket påmind om kroppens behovet
av lite annat än vitamin D.
Tur att lillungen är en jäkel på att koka spagetti, vilket vår kulinariska middag bestod av idag.
Och då är det snabbt fixat att skruva i lite avokado, ost och örter och...middagen är klar!
I morgon, då de lovat regn, skall jag ta en sväng till hemknutarna.
Plocka med en tonåring till som skall få smaka på klipporna i skärgården.
Medan jag sitter här i solfrossa och täckjacka ute på terassen fylls himlen sakta av mörkare och mörkare moln. Det är ett nytt fenomen för den här semestern. Det har varit väldigt mycket sol tills nu.
Även om jag inte utsatt riktigt hela mig för sol förrän idag.
Det händer inte så ofta, jag tycker vanligtvis att det är skönare i skuggan,
och som sagt...och nu svider det lite.
*
Lite regn skulle inte skada. Skogen ropar av törst. Gräset i sprickorna på berget har torkat för länge sedan, mossan knastrar under stegen.
Sällan blir jag så medveten av väder som här.
Nord-västan, nordan och den från nordost. Alla rullar utan hinder in över klipporna. In i stugan, in i själen. Vissa dagar får begreppet vindpinad helt nya dimensioner här ute.
Endast sydvindar tas helt emot av skogen. Och den från väst, till en del.
Det öppna läget gör att det finns väldigt mycket himmel här. Som man ser, som man kan följa med.
Nu tornar molnen upp sig från väster. De drar in i långa, mörka sjok över fjärden. Endast en liten strimma ljus himmel syns mer. Skogen har tystnat, väntande, törstande.
På regn.
Efter sol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar