...visst är det så, tar man hand om en fågelunge, så blir det bara så att den tar en rätt stor roll på scenen.
En fågelunge är som vilken "unge" som helst, djur eller människa, den tar plats, hur liten den än är.
Numera sköter Sven ätandet själv, behöver bara lägga ut mat åt honom.
Han flyger omkring.
På onsdagkväll flög han iväg, övernattade i något träd. Kom en snabb sväng på morgonen för att äta lite ost (som han älskar) och flög iväg igen.
Jag såg honom i en björk kanske 100 m bort, såg honom lätta in mot byn.
Då tänkte jag att nu ser jag nog inte honom mer.
Lockropen från kajflocken har blivit för stark. Så tänkte jag.
Som det i och för sig skall vara.
Men så blev det inte. Inte denna gång.
När kvällen redan började skymma hörde jag hans kraxade.
Både jag och hunden reagerade:
- Visst är det Sven det där?
Jag ställde mig i trädgården och ropade:
Sve-ee-eeen!!!
Då kom han susande runt husknuten och landade först på en stege som står och lutar mot terassräcket
(i väntan på att jag skall ta itu med att skruva fast en ränna som snön rev ner i vintras...)
för att sedan flyga direkt in genom den öppna altandörren och in på min byrå.
(Nej, Sven får inte vara inne...om nån trodde det)
Efter att han varit borta i nästan ett dygn tänkte jag att han var vrålhungrig.
Det var han däremot inte.
Av vissa "bevis" att bedöma hade han försett sig med ansenliga mängder...blåbär.
Det kunde man inte missta sig på, liksom...
Nej, han var inte hungrig, inte törstig, inte ens medtagen på något vis.
Han ville bara....bada!
Den här kajan gillar nämligen att bada.
Det är igen överdrift att säga:
Han älskar bad!
Inget snack om saken.
Morgon och kväll - och gärna ett dopp på dagen också om man är i knutarna, vill säga.
Så jo, det där eländigt fula, lilla knytet som ramlade genom stuprännan ner på lastningsrampens parkeringsplats vid min arbetsplats i början av juni, har utvecklats till en självgående, självflygande fin kaja, som kommer "hem" för att...bada.
När jag ser på honom nu, känner jag en stor glädje över denna lilla, lilla bit av vild natur som jag fått följa med, lära mig av och uppleva.
När jag ser honom lyfta och sätta sig högt uppe i en björk, högre än jag någonsin skulle våga klättra känner jag en aning stolthet över att kunnat hjälpa honom på vägen dit.
När jag ropar på honom, och han kommer flygande till mig känner jag en alldeles otrolig ödmjukhet över att denna frihetens symbol litar på mig och känner sig så trygg med mig att han kommer svävande.
Den känslan är hisnande.
Att se honom vända på huvudet mot min röst, breda ut sina vingar och ta riktning mot min utsträckta arm, det är bland det vackraste jag sett.
Det är...magiskt!
3 kommentarer:
Vilken fantastisk bekantskap du har fått göra. Sven verkar vara en stor personlighet. Jag blir alldeles rörd när jag läser din berättelse, tänk så speciellt att få komma så nära ett vilt djur ändå! Hoppas att han får ett bra liv och fortsätter hälsa på ibland. Ha en skön helg /Åsa
Det har varit mycket intressant att lsäa om Sven. Och vilka bilder, de med den badande Sven är fenomenala!
Men jag blir så rörd, jag blir tvungen att fälla några tårar...jag har följt Sven och hans uppväxt med er och blir så tagen. Fula lilla Sven som blivit stor och klarar sig själv men kommer hem för att bada, visst är det magiskt! Härligt att du fångat ögonblicket med kameran också.
Själv hade jag ett speciellt förhållande till en kråka i Härjedalen. Det var en mycket bister vinter och därför började jag mata den. Varje dag när jag kom hem kom den flygandes till en stor tall och väntade på mat. Den blev inte mer tam än så men när jag flyttade var det med sorg jag lämnade kråkan.
Kramar
Cia
Skicka en kommentar