...jo, jag sitter och njuter av ljudet av regn!
Och NU, nu, skall det vara lotteri här hos Tuvull!
Som jag sade, så tycker jag att det finns lite orsak att fira att fem bloggår ligger bakom, och att det faktiskt är lika roligt fortfarande! Aldrig hade jag trott att jag skulle ha så många ord som vill komma på "pränt", men så är det bara.
Och ni som orkar läsa...det gör det hela ännu roligare!
Vad skall jag då lotta ut.
Jo, det är något som jag verkligen gillar själv!
Nu skall jag berätta en historia om böcker, om mat och om vänner - de där som känner en in och ut!
Jag älskar god mat.
Jag är mycket svag för böcker, tycker att vardagen skall få vara vacker, och när det finns något där allt detta kombineras - då är jag ju lite såld!
Strax innan min semester började gick jag och köpte mig en ny kokbok.
För den goda matens, för skönhetens, skull.
Sparris, smör och parmesan...visst kan man känna smakerna på tungan?
Jag känner alltid samma barnsliga glädje när jag går ut från en bokhandel med en bok jag verkligen sett fram emot att äga i en prasslig plastpåse.
Mindre än en vecka senare kom en kompis på besök till stugan.
Hon hade med sig en flaska vitt och...en kokbok hon tänkte jag skulle gilla!
Och visst gjorde jag det....!
När jag kom hem från stugan och åkte till posten för att hämta min post låg där ett paket.
Vadå? Jag har ju inte beställt något alls!
I paketet låg en present från en annan vän som jag hjälpt med en översättning,
lite smått bara för att hjälpa till.
Frågan om ersättning viftade jag bort.
Trots det, eller som tack för det hittade jag ett paket på posten.
En bok. Om mat. Med skönhet.
Så nu vet jag med säkerhet att mina vänner minsann vet vad jag gillar!
Till råga på allt så var jag på våren bjuden till tillfället för bokens utgivning, som jag tyvärr var förhindrad att gå på!
(Tack Anna för inbjudan! Hade gärna dykt upp!!!)
Det är för övrigt hon som översatt boken, vilket gör det hela ännu festligare på något vis!
Så nu sitter jag med tre exemplar av en alldeles, alldeles underbar kokbok.
En som jag köpt mig, två som jag fått att vänner som alldeles tydligt vet vad jag gillar.
Nu kunde man ju tro att det känns dumt, men nej, det gör mig riktigt varm inombords.
Därute finns människor, vänner som precis vet vad gör mig glad, vad jag gillar.
Och nu vill jag så himla gärna dela med mig av denna underbara bok.
Till er som tassar in här hos mig.
Bara för att.
Den ena boken jag fått, håller jag själv.
Den andra, som jag också fått, kommer min äldre son att få -
han som älskar god mat lika mycket som jag.
Men den tredje, den jag köpte, men aldrig hann ens bläddra i, den vill jag nu ge vidare åt någon av er.
För om det finns något man aldrig har för mycket av så är det inspirerande, vackra kokböcker, med recept som får tungan att åka med en bit.
Jag vet, för jag har testat, smakat på.
Och min, och många, många, många andras stora favorit är
avokadopastan som blivit nästan lite kultmat, den finns med.
Pastan "alla" talar om - och som i all sin enkelhet är bara löjligt genialiskt god!
Men det är bara ett av många underbara recept i boken.
Såhär är vardagsmat när det är som bäst!
Och just en sådan bok som man plockar fram när den egna inspirationen och de egna idéerna tryter.
*
Tänkte som så att dragningen av lotteriet skulle ske om en vecka, nästa måndag.
Har ingen aning om jag får tre eller tretton kommentarer, och det har ingen som helst betydelse.
En underbar kokbok får en ny ägare om en vecka.
*
Bara för att det är måndag,
för att god mat är underbart, och för att jag babblat på i fem långa år...
Och för att jag aldrig tidigare ordnat ett lotteri.
Nästa gång då... år 2018....typ.
Var femte år. Eller så.
Bara för att.
Sånt idag.
6 kommentarer:
Får jag dela ditt fina inlägg på facebook?
Alla dina inlägg är förresten utsökta, bilderna, tankarna, följer dej och din estetik. Kram.
Oj, visst får du det :)
Kram!
Vad vore livet utan böcker?! Håller med dig att vissa böcker är det lycka att bli ägare till- sådana som man tar fram inte bara en utan många gånger, läser om eller bara bläddrar i och inspireras av underbara bilder. Sedan kan jag tycka att mycket inspiration finns att hämta ibland alla bloggar, varav din är en jag gillar mycket, för dina vackra bilder och kloka funderingar.
Ditt förra inlägg gav mig och äldste sonen en hel del att diskutera, han är otroligt kunnig och intresserad av historia och nuläget i världen. Själv tycker jag bara att det känns bedrövligt många gånger men har svårt att formulera mina tankar i ord. Då är det härligt att läsa det du skriver, det klarar ut ett och annat för mig:)
Nu får jag lov att dra iväg till jobbet, Ha en skön vecka / Åsa
Kokböcker, ja... jag äger sisådär en och en halv hyllmeter kokböcker. Stora, små, glassiga bilder, tråkiga texter, trendiga recept, fattigmansrecept - you name it! Och vissa är de bästa? Hur avgör man det? Jo, de bästa är de som har flest flottfläckar eller åtminstone några lösa blad. Eller egentligen är mina bästa kokböcker inga kokböcker utan en massa lösa lappar - urklippta recept, handskrivna recept... De finns i två tidningspärmar som är rubricerade "sött" och "salt". I en salig röra. Jag vet ju att systerns bästaste chokokladdkaka finns nedtecknat på en gul lapp och att det enkla men goda focacciareceptet finns nedskrivet på nån baksida. Den mest slitna kokboken (och därmed mest använda) är den lilla bok min mamma gav mej när jag flyttade hemifrån. I den finns hennes vanligaste recept nedskrivna för hand - där finns hennes legendariska örfilar, köttbullor och korvsoppa. Där står sällan "en tesked salt" eller "en halv timme i ugnen" utan "lite salt" och "i ugnen tills den börjar få färg". Den här traditionen förde jag vidare till mina barn när de fyllde 18 - då fick de vår familjs bästa recept med små kommentarer om var vi ätit rätten första gången eller hur det lönar sig att servera den. Och kloka ord, som "en drömtårta är ingen drömtårta. baka alltid två". Att sånt!
Håller fullständigt med - vissa recept bär man i sitt hjärta på flottiga små lappar och i den där boken som är till en tredjedel fastklibbad av sylten som rann ut! Har själv en del kokböcker faktiskt bara för stämningens skull, för mat är också stämning på något vis. Och den här, den är liksom både och!
Vad roligt! Diskussioner är kanske till och med bättre än mat. Kanske? :)
Skicka en kommentar