SÖNDAGKVÄLL...

...och slut på smultrontillvaron för denna gång.

Soldränkta tomatplantor, kassar med smutskläder, tummade bibbaböcker, packade och uppradade i väntan på att stuvas in i bilen.

Själen utvilad, kroppen redan lite rastlös, benen bruna, håret som ett saltigt trassel.

Semestermättnad.

Kvällen är lite sval, solen gömt sig bakom en molnslöja. Vinden har tilltagit.

Verkar som om sommarvärmen tänker ta en liten paus.

Lämpligt att lätta ankar.

Handdukar plockas in från bryggan, från klipporna. Solmadrasser rullas ihop och knyts ihop med de där gamla avlagda bälten som ingen längre minns vems de egentligen var.

Grillen ställs under tak. Tidningar buntas ihop. Kameran packas ner.

Sista kvällen här.

En del har åkt. Lillungen och jag åker hem i morgon.

Terassen känns avskalad och lite karg när dynor, filtar och blommor plockats bort.

Det lilla trädgårdsbordet ute på klippan gapar tomt.

Inga böcker, inga kvarglömda kaffekoppar, ingen morgonrock slängd över ryggstödet.

Det blir liksom naket.

Men jag är underbart mättad på sol, på klippor, på vind, på skogsdoft, på barriga stigar, på måsarnas skrän från skäret, på bara-vara-dagar. 

Svanfamiljen simmar förbi. De har förlorat en unge, men fem är kvar. 

Skrakfamiljen har jag inte sett till på ett tag. De har kanske dragit vidare någon annanstans?

Andfamiljen har alla ungar kvar. Men så har vi där också en tuff and-mamma, som med raseri ger sig på allt och alla som kommer i närheten av hennes flock.

Skäggdoppingarna, de som hela sommaren varit precis utanför mitt objektivs räckvidd, har bara en unge. En rätt nykläckt en. En liten krabat. Kanske den första ruvningen misslyckades?

Flugsnapparna fick ut sina ungar. Tofsmesen hade en lyckad häckning, den med.

Spillkråkan, en annan som förresten vägrat fastna på min kameralins, skriker och har sig. Hen verkar vara ensam? Fast vad vet jag?

Alltid kan man inte veta sådant där...

I morgon bitti bär det av hemåt.

Med laddade batterier.

Civilisationen kallar.