...för mig tillbaka till mina tonårssomrar och Åland, och stuga och klippor.
Precis som nu.
Fast ändå väldigt annorlunda.
Jag minns stugan utan tv, utan vatten (en lokal bonde hämtade det med mjölkstånka ett par gånger i veckan) utan...det mesta.
Men vi hade ändå el. Och en radio. Från den kom det väderrapporter.
De var viktiga!
Jag minns när jag i 14-års åldern släpade med en kassettspelare.
Den skulle jag ha med!
Och köpte mig sjuk på tjocka batterier, och dit rök mina arma veckopengar.
Bara för att kunna lyssna på ABBA på klipporna medan jag plöjde genom bok efter bok efter bok. Då jag inte var ute och fiskade med familjen vill säga.
Eller badade bastu, eller diskade - då det var min disktur, märk väl.
Jag tyckte nog ändå, nästan, att det var snudd på helgerån att släppa loss Dancing Queen där bland martallarna, men vadå...jag var ju 14!
Jag tror att både mor och far lite snörpte på munnen, men sade nog inte så mycket.
Jag kände det väl mest på mig och försökte hålla volymen nere då de var i faggorna, men när de gett sig ut med båten lät jag
Does You Mother Know
gallopera över ljung och grästuvor så nya rispor uppkom i urberget.
Så mycket som batterierna bara höll.
Vilket i och för sig, med dagens mått mätt, knappast imponerar på någon.
Nå, hur som helst.
Det är klart jag minns mina barndoms somrar genom ett skimmer av glittrande hav och solkatter.
Man vill ju liksom ge det åt sina egna barn också. Upplevelserna, dofterna, naturens totala närvaro, lugnet, tystnaden.
Mycket är lika, och lika mycket är annorlunda.
Nu, i skrivande stund är vi tre personer här. En vuxen (vill säga jag då, för att vara tydlig...)
och två 14-åringar.
Det finns också tre datorer och lika många smart-telefoner.
Grabbarna har suttit och spelat, byggt på sina minecraft-världar, skypat med kompisar.
Jag har kollat nyheterna, läst mail, tassat in på fejan och bloggat.
Men!
Vi har också badat bastu, vi har spelat kort, vi har lyssnat och doftat på regnet.
Gått barfota över regnvåta stigar. Kollat att ficklampan fungerar om någon skall ta sig till dasset under de få mörka timmarna.
Vi har försökt lära vår kaja, Sven, att flyga.
Och vi har diskat.
Pysslat på med en hel del sådant som hör sommarstugeliv till.
Men vi har också hängt på nätet.
Jag måste medge att lika "häftigt" som jag tyckte att det var att släpa med kassettspelaren, då i tidernas begynnelse, lika "häftigt" tycker jag att det är att kunna sitta här ute mitt i ingenting
och vara uppkopplad.
När jag vill. Om jag vill.
Vem är jag då att förbjuda grabbarna att ta med sina laptops och göra det som de gillar att göra?
Tack vare det trivs de här, det är bara att inse det.
Naturen, fisket, havet, bastubad, lässtunderna, spelstunderna, allt det där kommer ändå, bara för att det är mitt i allt det vi är.
Jag har funderat en hel del på det här.
Hellre nöjda ungdomar, än sura, uttråkade sådana, eller ännu värre...inga ungdomar alls.
Just nu har grabbarna dragit sig tillbaka till sovstugan, det lyser mysigt från fönstret, skratt hörs. Det kollas på film på datorn.
Inte samma som att läsa en tummad bibbabok i en sotig fotogenlampas sken, nej,
men ändå...
...samma stämning på något vis.
Och visst är det stämningar som egentligen räknas?
*
Bland måsarna verkar det ännu gälla, det som skallade över de åländska klippor i tiderna:
The winner takes it all!
(om en torr ciabatta-kant som ingen annan ville ha)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar