nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

GYLLENE TONER...

...förknippar jag så lätt med hösten. Ända tills igår när jag städade upp bland mina maj-foton, och märkte att det hade smygit in sig en massa gyllengula toner.
Allt är alltså inte alltid som man tror det är.

Detsamma tänkte jag på senare på kvällen när jag fastnade framför ett program om ekologiska fotspår och miljötänkandet. Jag hör till den där småpräktiga skaran människor som försöker tänka ekologiskt när jag står där i butiken och skall välja vad familjen skall äta.

Jag hör till dem som försöker välja närodlat framom importerat, nötkött från närproducenten framom kyckling från enorma hönsfarmer. Lämnar kvar bönorna från Afrika, även om jag under vinterhalvåret i synnerhet ofta, ofta petat på paketet...Väljer oftast inhemska tomater framför utländska även om jag i ärlighetens namn måste medge att jag tycker de spanska tomaterna smakar bättre - typ tio månader av året. I går raserades min enkla logik totalt.

Nöt köttet som jag köper när"odlat" förorsakar ca 25 kg växthusgaser / kilo kött, vilket är massor!
Må vara att kossan har rapat och gasat i lycklig ekotillvaro...det är ändå ett gigantiskt spår den lämnar efter sig.
Kycklingen i hyllan brevid har bara förorsakat en tiondel av det, trots att den under sin korta levnadstid knappast ens sett solen...

Nå, men tomater. Det är väl klart att jag föredrar när- eller relativt närodlade tomater!
Nähe, inte om de är uppväxta i växthus uppvärmda med olja. Då är inte bara de holländska utan även de spanska importerade tomaterna att föredra om man  på vill tänka på miljön...Även om de flygs hit till kallaste Norden med flyg förorenar de mindre än våra "egna" tomater. Hur skall jag veta om den inhemska tomaten har vuxit upp i ett växthus värmt med olja eller?

Morötter då. Simpelt. En morot, helst ekologiskt odlad kan inte vara en miljöbov! En sådan bisarr tanke! Men..men...än en gång hade jag fel! Ekomorötter (eller  KRAVmärkta) kan mycket väl vara odlade på sk mulljordar (fd kärr) som de fakto är lika stora "miljöbovar" som de skövlade regskogarna. När man plöjer en dylik mulljord frigörs en ansenlig mängd växthusgaser. Så den präktiga moroten kanske inte alls är så präktig när det kommer till kritan...?

Men tillbaka till de afrikanska bönorna. Dem lämnar jag väl ändå kvar i butikshyllan?
Den afrikanska bönan växer under solens värme. Hela bönans livcykel handhas av människor - inte maskiner. Endast ca 10 % av dessa bönor går på export - och ändå står just denna 10 % för större delen av odlarnas inkomster. Så om jag av miljöskäl väljer bort den afrikaska bönan för att den har åkt flyg, gör jag rätt? Transporten står för ca 1 % av bönans totala utsläpp vilket är minimalt.
Dessutom, om jag väljer att köpa bönan, då bidrar jag också till att hjälpa upp tillvaron på lokal nivå.
Ja, det behövs ju några till förutom mig för det - så mycket bönor äter inte jag, men ni förstår?

Köper jag den lokala bondens ekokött, hjälper jag också på lokalnivå, men mitt ekologiska fotspår blir rejält större...

Och vem har sagt att det är enkelt att välja vad man skall ha till middag?

undrar
M





TILL DET LILLA GULA HUSET...

Första gången jag blev varse det lilla gula huset var det vitt. Vitt med gröna knutar och fönsterbräden.
Ett litet hus var det då, som nu. I elva år har det varit mitt hem, mitt och min familjs. Mina djurs hemvist. I elva år har det varit ett hus i förvandling, på sätt eller annat. Huset har förändrats av och med mig. Och huset har förändrat mig.

Det lilla gula huset gjorde att jag så totalt förälskade mig i det gamla, det vackra, det skavda och slitna.
Det lilla gula huset lärde mig se ljus, se stämmningar, se rymd, känna lugn.
Från första stund då jag kom in i det lilla gula huset upplevde jag hur ljuset strömmade till från fönstren som i de flesta rum släpper in ljuset från två håll.
Detta ljus har jag nu fått njuta av i så många år. Det, och rymden som nästan tre meter i rumshöjd ger.
Jag har blivit bortskämd. Av ljuset, av stämningen, av den sköna känsla av hemtrevnad som detta lilla hus alltid ger mig.

Kände att detta lilla hus skall få en egen bok, min nästa fotobok skall tillägnas det lilla gula huset. Huset som gett mig, och andra före mig så mycket mer förutom ett tak över huvudet. Om dessa väggar bara kunde tala...
För ett hem är så mycket mer än bara ett tak över huvudet. Det lilla gula huset är, och har varit ett hem. Vårt hem. Min plats på jorden.

När det lilla gula huset blev vårt tänkte jag att här blir vi två...eller tjugotvå år. Nu är vi halvvägs till tjugotvå, kanske det är dags för mig, oss, att lämna över till någon annan och traska vidare i livet.

Nu är jag i det skedet att det är dags att gå vidare, mot nya stigar, mot nya hem. I mitt hjärta kommer jag alltid att känna att detta lilla gula hus betytt så mycket mer för mig än bara tak över huvudet och skydd mot kalla vindar.
I detta hus fann jag min ro, i detta hus blev jag den jag är. Här växte mina barn upp. Även om den äldre sonen upplevt andra hem innan så tror jag ändå att båda mina pojkar har de starkaste barndomshemsbanden till just detta hus. Också jag har upplevt den bästa tiden av familjelivet här.
Detta trots att familjen bytte skepnad i detta hus. Vi vuxna gick skilda vägar, sonen blev vuxen, den yngre tonåring. Katter och hundar dog - och det kom nya. Ett hus med liv - på gott och ont. Som livet.
Och ändå har jag alltid känt mig trygg i detta lilla hus.

Jag kommer alltid att tänka på Holmgård med en alldeles speciell värme. Nu har huset ändå gjort sitt för vår del. Nu känns det bra att gå vidare. Nya hem väntar, nya vindar blåser och jag väntar med förväntan på att få ge mig i kast med att skapa ett nytt hem.
Huset, det lila, finns redan - men ett hem är det inte än.
Det är nog med en blandning av vemod och förväntan jag skriver detta.
Jag klappar det lilla gula huset på gaveln och tackar för mig.
Nu går vi framåt, vi är klara nu.
Men en bok skall detta fantastiska lilla gula hus få - för det är det värt!

M.

P.s När bilden är tagen vet jag faktiskt inte, men eftersom granarna som syns bakom det lilla huset nu är riktiga giganter, så är det en tid sedan. De flesta åkrar är ännu just åkrar, men vissa är numera bebyggda. Husen ligger tätare, men den lantliga stämningen finns kvar än i dag. Och det lilla gula huset står där det står.
Som en trygg klippa.

MIN MATTE ÄR LITE KONSTIG...

...just nu. Vanligtvis är hon den obestridda ledaren, men nu är hon bara märkligt disträ, dillar om flytt, dyker ner i källaren och ordnar upp saker i tre S-högar.
Slängas, Säljas, Sparas.
Jag förstår ingenting! Promenaderna blir bara snabba turer runt byn och fast jag hur försöker väcka hennes uppmärksamhet med tricks jag kan och tricks jag inte borde kunna så mmmmm-ar hon bara.
När hon inte yrar omkring så en liten hund inte riktigt vill hinna med, sitter hon med pannan i djupa veck över sina mappar och är om möjligt ännu mera onåbar.
Jag längtar lite till det där stället som matte kallade Stugan. Det var ett prima ställe, med skogar att snusa runt i, havet att ta sig ett dopp i, ja, och så långpromenaderna längs stränderna. Matte suckar att hon längtar dit också...men inte just nu.
Det finns inte tid säger hon och ler lite snett som om jag inte riktigt förstod vad hon menade.

Det har hon ganska så rätt i, det gör jag inte heller...
Det är väl bara att sätta sig i bilen och åka iväg?
Ja, ja då förr skulle jag tyckt att det är lite jobbigt att åka bil, för jag blev så lätt åksjuk, men numera tycker jag nästan om själva åkandet också.
Och tid...det finns väl? Ibland känner jag att jag har massor med tid - att tugga på mattes, lillhusses och storhusses crocs. Vet ni de är fantastiska att tugga på! Rena rama terapitugget!

Men nu spårade mina tankar också på villovägar - som mattes.
För mitt som det är så sätter hon , matte, ner sig nånstans och bläddrar i trädgårdsböcker och -tidningar och mummlar om hur skoj det skall bli att få bygga upp en liten trädgård från början.
Jag förstår inte! Vad är det på gångs? Hon har ju en trädgård redan, en stor en!
Skall hon ha en till?
Eller en i stället?
Precis som matte tycker jag att det är skönt att sitta vid stranden (å, sjö, hav allt duger) och fundera på allt det nya.
För något nytt är det på gångs, det känner jag på mig.

Skönt med en kvällspromenad, matte sade att hon behövde lufta hjärnan efter allt pluggande.
Jag kände att jag behövde lufta hela mig!
Matte hade kameran med, varför vet jag inte - här finns ju unget speciellt att fota - bara en massa fantastiska dofter. Men vi kanske uppskattar lite olika saker?
Matte upplyste mig om att hon ville fota tuvstarren, och se om det kommit fram nya tuvor.
Inte begriper jag vad som skall vara så speciellt med just dehär tuvorna? Tuva som tuva tycker jag, men matte tittar på mig just sådär överseende.
- Aida, det här är alldeles speciella tuvor, ser du, ler hon.
Jaha?

 Men för mig får hon leta fram vilka underliga tuvor som helst, bara jag får hänga med!
Matte rufsar mig i pälsen och säger att jag snart får nya skogar att upptäcka, nya stränder att springa på, nya gator (vad är det???) att traska på.

Nåt är på gångs!
Jag känner det på mig!

voff säger jag
Aida


BESLUTET....


...här går det undan ibland.
Något som livet lärt mig är att gå på magkänslan.
Att välja det som känns bra - och att välja bort det som inte gör det.
Enkelt i teorin, och nåt att sträva efter också i praktiken.

I praktiken har jag idag shoppat nåt med lila väggar och en trädgård som ropar på hjälp...;)

Nu gäller det verkligen att lita på magkänslan här....hehe.
 Planer och funderingar åker berg-och dalbana när tankarna och koncentrationen egentligen borde vara kopplade till nästa veckas tent.
Men det är så svårt att vara sådär riktigt fokuserad...när nya möjligheter, och nya vindar och nya tankar strömmar genom synapserna som yra kalvar på sommarbete.

På tal om det...sommarbete alltså...så skall jag nog i morgon damma vinterdammet av gräsklipparen och se om den också beter sig som en yr kalv på sommarbete. Hoppas iallafall att den betar av alla maskrosor som likt gula OBS lappar påminner mig om att det är sommar. Och dags för sommarsysslor därute.

Vilken bra orsak att slita sig från pluggandet en stund...hihiiiii....;)

kram
M.

Fortsättning följer....;)

MAJ-SPURT...

...det är ju inte så att jag flytt från bloggen för att jag skulle flyttpacka eller så, men tanken har mognat i mitt tröga sinne, så inget är omöjligt :)

Näe...det är nog mera det att det är mycket på gångs på andra fronter. Lillungen har de sista slutproven för i år, och behöver lite moderlig hjälp och dito stöd. Och själv försöker jag hitta tid för att lägga näsan i mina egna kursmaterial som också, ve och fasa, skall tentas innan maj är till ände.
Så det får bli ett riktigt tråk-inlägg. Bara ett litet livstecken :)

Drömmer om sommarlov och semester.
Sovmornar och svalor i skymningen.
Syrsors sång och solnedgångar.
Solvärme och slöstunder.
Sånt.

Nu skall jag gå och kolla ishockeyfinal - den läckraste av alla möjliga ;)

Sen kan Sommaren Starta

kram
M.

BORT RISKOR OCH TALLKOTTAR...

...här kommer jag!
Sen är det ju en annan sak, att varken riskor eller tallkottar verkar bry sig föga hur mycket jag än hojtar.
Det är nog bara att ta krattan i vacker arbetshandsbeklädd hand och börja röja.
Första besöket på stugan för i år. Det röjs. Både inne och ute. Inne sopas mösslort och torkas flere månaders damm. Ute putsas stranden fran vass och stigen till toa från ruskor, riskor och tallkottar.
Sen finns det lite större ruskor i lite större dimensioner att ta itu med.
Vi har gallrat i skogen under vinter. Eller Det Har Gallrats rättare sagt. En maskin har kommit och tagit med sig stockarna och lämnat efter sig en rejäl mängd kvistar.
Det blir att släpa och städa både ett och flere veckoslut.
Men jag måste säga att jag är verkligen nöjd med dem som gjort jobbet. Det ser inte alls ut som en monstermaskin skulle tagit en genväg genom skogen, det enda man märker på att ett hundratal stammar försvunnit är att skogen nu är ljus, luftig, skön.
...ja och så de där prydliga högarna här och där med granruskor och -riskor förstås.
De som skall bort.
På nåt sätt.
Det blir nog att fixa till litet arbetsläger här inom kort.
Äldre sonen med kavalleriet av kompisar är hjärligt välkomna riktigt när som helst...hihiiii!
På tiomangubbar fixas det på nolltid. Nästan. Eller det är ju så jag skall framställa saken - right?
För Aida var det stugpremiär. I skrivande stund sitter vi på terassen i aftonsolen. Hon i famnen, så skrivandet går lite långsamt. Fast det vet ni ju inte, för sånt märks inte i läsandet ;)
Själv borde jag läsa, plugga (har ni hört det förr???) Är bara så omotiverad på det just nu. Är du, som läser, min arbetsgivare, så kan du ju låta bli att fästa vikt vid det där sista...hahahahha.
Kan inte rå för att mina tankar snurrar kring mitt boende. Framtida boende. Kanske.

Har lämnat mitt anbud. Konstigt nog är jag ju inte den enda intressenten av den vackra lägenheten, så vi får se hur det går...
Jag velar, och uppväger, och funderar fortfarande medan jag rycker och river i riskorna.
Tur att det finns andra sortens tallkottar - också!

Den lokala lilla matbutiken här har förvandlats i och med ägarbyte från en butik där man inte ville hitta nåt man ens ville köpa till en butik där man glatt köper allt man behöver - och så en hel det som man tror man behöver.
Vilken skillnad på samma kvadratmetrar!
Snyggt!

Nu skall jag gå och ta mig en tallkotte! Ta du en också!

En kåd-doftande havsfrisk kram till er alla!

M.

SVART-VITT...

...bara att konstatera att beslut sällan är svart-vita. Skulle de vara det, så skulle det knappast vara något knepigt i att göra beslut. Jag skulle ju välja det vita - så klart! ;)

Men att såhär som nu sväva omkring i gråzonerna är lite mer utmanande så att säga.
Lillungen och jag var idag och titta på lägenheten som gett mig hjärtklappning.
Och den ger mig fortfarande hjärtklappning. Av olika orsaker. På olika nivåer, och i olika toner.
Åh, jag kunde för min inre syn se mig bo i lägenheten. Kunde se mina möbler hitta sin plats. Passa in. Lillungen lutade sig lojt bakåt på den frimärksstora balkongen och sade med en tolvårings övertygelse:
- Jap, den här köper vi!

Ja...ha...? Gör vi?
Jag är sådär fånig att jag måste få känna in mig. Få känna efter vad känns bra, vad inte.
Trapphuset kändes rymligt, vänligt, om än lite slitet.  Fast slitet på ett sätt som om ingen riktigt brydde sig.
Men det är kanske bara jag som alltid bott i egnahemshus som tänker på att gästvänligheten börjar vid ytterdörren. Helst redan på gatan.
Skall jag någonsin lära mig att mitt "revir" börjar först vid min egen lägenhetsdörr?
Kan jag strunta i att det rycker i mig att skura fönstren på vädringsbalkongen mellan våningarna, att ta till målarpenseln och fixa lite smått här och där på vägen TILL mitt hem?
Det är visst inte så man tänker om man bor i lägenhet?
Eller?
Räcker det att det mesta INNANFÖR lägenhetsdörren stämmer?
Helt lagom för mig och lillungen. Är vi bortskämda som tycker det är lagom åt oss?
En ypperlig liten (?) mamma-son-lägenhet.
Förmedlaren berättade att det var den näststörsta lägenhet han haft till salu i den staden...
På allvar? Tydligen dräller det inte av lägenheter i den storleken då...?
Jag menar den är ju inte enorm - den är bara lämplig, passlig, lagom - för att vara en lägenhet.
Och så är den vacker, på det där slitna sättet som tilltalar mig. Ljusinsläppet just som jag tänkt mig. En del av rummen har tom handgjorda fönsterglas som gör att man blir lite yr när man tittar ut genom dem.
Rummen höga, köket stort.
Plus, plus, plus.
På minussidan då?
Enligt lillungen är det ett minus att man inte kan ha sin gigantiska studsmatta där...
Näääee...jag trooor inte att det är riktigt möjligt...?

Shit vad svårt!
Och EGENTLIGEN borde jag sitta och studera, men tankarna fladdrar iväg som små yrvakna vårfjärilar, och jag har noll koncentration på det jag borde ha just nu...sitter här och bloggar istället...hehe!
Tankarna snurrar, uppväger, väljer, smakar, doftar, känner.

Tankar....och vem fan skall tömma min källare på allt skrot jag har där? Fast...å andra sidan:
Jag kommer inte att fälla en endaste tår över gräsklipparen som aldrig riktigt vill starta när gräs-situationen är som mest kritisk. Och jag kommer inte att sakna alla snöröjningsverktyg heller precis!

Och olivträdet ryms på balkongen - kanske?

Jonej, jonej...som man säger i västnyland.

Så nu vet ni det;)


puss och kram
M

P.s Klamrar mig lite fast i detdär att man aldrig ångrar beslut man gjort, oftare ångrar man beslut man inte gjorde. Är det så? Beslut att inte, är ju också ett beslut, inte sant?

I VÅGSKÅLEN...

...trängs nu för-och nackdelar. Plus och minus. Bra och dåligt.
Svårt!

Det här hade jag inte riktigt räknat med. Att bli förälskad i en lägenhet!
Alltså ni vet, jag, som alltid bott i hus med stor trädgård, som ständigt gått med mull under naglarna stora delar av sommarhalvåret. Har jag fått fnatt?
Ena stunden känner jag lättnad över att slippa allt det tråkiga jobbet med trädgård. Att ha tid med andra hobbyn på ett helt annat sätt. För att följande sekund känna ångest över att inte bara kunna tassa ut i trädgården och andas in doften av jord. Och sedan igen, jag har inte samma längtan efter att påta och hålla på som tidigare. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men det har ändrat.
Men kan jag andas i en lägenhet? Räcker den pyttelilla balkongen i funkisstil till? Överväger de vackra rummen med högt i tak, trägolven, och de vackra dubbeldörrarna av glas det jag nu har?
Läget då?
Jag har alltid gillat staden som lägenheten befinner sig i. På andra sidan gatan finns en fin park, havet ligger runt hörnet. Staden är full av underbara ställen att promenera på. Man kan cykla till stranden. Gå till torget.
Allt nära.

Utanför balkongen växer en vacker lönn. Ett av träden i en allé.
Balkongen ligger mot väst.
En gammal lägenhet med charm. En hörnlägehet med fönster åt tre håll - med massor av ljusinsläpp.
Allt i ett plan. Tillräckligt många kvadrater fördelat på ganska stora rum av vilka tre rum i fil som skapar det där vackra då man ser från rum till rum som jag så gillar.

Inte lätt alls! Det ligger ganska jämnt i mina vågskålar nu. Hus och lägenhet. Lantortskommun mot småstad. Månatligt vederlag mot osäkerheten att vad som helst kan hända med ett hus.
Ah, DÄR smällde lägenhetsskålen nästan i botten!
Att leva i ett gammalt hus, med stor trädgård har sina underbara sidor. Och sedan dendär biten då det hela tiden finns mindre och större penninghål som slukar allt i penningväg man bara orkar skyffla in där. Jag hinner inte skyffla så mycket som huset skulle svälja för att ha det som jag vill.
Och ja, konstigt nog, så vill jag gärna skyffla en del av de surt förvärvade pengarna på annat också.
 :)

Beslutet måste nog göras ganska snart...Sådana lägeheter som gör mig knäsvag, till ett för mig passligt pris, med ett läge som tilltalar, dräller det inte av.
Och beslutet måste göras också av den orsaken att, blir det detta hus också i fortsättning kommer renoveringsbehoven här emot inom något år. Tio års levande sätter sina spår av en barnfamilj.

Och ändå är vi inte längre en barnfamilj på samma sätt nu som då. Detta hus är ett hus för en familj känner jag. Är det dags att ge över detta rara hus till någon annan, låta nya fötter slita på tiljorna här?
Eller ge och ge...en liten slant vill jag ju ha för detta lilla bo....;)
Har jag slitit på sandvägarna och asfalten i denna kommun tillräkligt nu? 
Är det dags för mig att låta klackarna klappra över kullerstenar?
Kan man leva lantliv i stan?
Jo, i den staden kan man. Det känner jag på mig.
En del av mig är redo att ta emot något nytt. En stor del faktiskt.
Och ändå. Tveksam...
Och ändå så vet jag att jag inte behöver överge riktigt alla mina trädgårdsdrömmar!
Som småstadsbo skulle jag ha sommarparadiset på en halv timmes väg. Då kunde jag gräva ner mina krokusar där!
Och då jag är där skulle jag inte hela tiden behöva fundera på allt som borde göras hemma i trädgården...vilket jag nu kan känna.

Och ändå tvekar jag.
Kan man gå ut i morgonrocken, med sin kaffekopp och en sömnig hund i släptåg då man bor i lägenhet?
Nå näe...!

Eller kan man?

Kanske intedet,  men man kan GÅ på bio en kväll, äta gott med vänner på en solvarm terass och traska sakta hem genom parken, man kan gå till torget och välja sin julgran. Man kan gå ut och äta på kvarterskrogen en kväll då man inte orkar laga mat, man kan gå ner till havet en höstkväll och beundra stormen. 

Också lillungen tvekar. Vill och vill inte...ena stunden si andra så...
Fördelar och nackdelar.
Att avstå för att få nåt annat i stället.
Det är inte bara min vågskål som räknas.

Vi fortsätter väga - tills beslutet skall göras. Snart!

Valborgssillen hoppade jag över i år.
Jag petar i trädgården - och funderar!

kram
M.